Immanuel Kant – George Soros (Montage: Redax)

Immanuel Kants idéer om evig världsfred som formulerades 1795 har varit grundläggande för institutionell teoribildning och även avgörande för framväxten av överstatliga organisationer. Kants teori har kommit att kallas liberal institutionalism och legat till grund för hur de ”(ny)liberala demokratierna” Storbritannien och USA har format den internationella ordningen.

I ett formativt läge där USA fått konkurrens av Globala Syd blir Kants liberala institutionalism nödvändig för att förstå förändringen av nuvarande världsordning. Kants teori omsattes för första gången i praktiken när FN bildades efter världskrigen. Nazitysklands brutala imperialism påminde mänskligheten om naturtillståndet där den starkes rätt gäller. Själviska intressen och fientlighet inom den internationella sfären förstärkte behovet av en högre ordning som stater kunde ingå i. Kant menade att institutioner i form av överstatliga federationer skulle uppfostra stater till att agera fredligt. Fredsmodellen behövde designas genom frihandel som knöt stater närmare varandra kombinerat med statsskicket konstitutionell republik. Samtidigt som internationella organisationer blev attraktiva fredsinstrument transformerades imperialismen och fick en ny överstatlig kostym genom skapandet av den anfallsorienterade krigsalliansen Nato.

Natos interventionsorienterade strategi inspirerades av en annan imperialistisk stormakt, nämligen föregångaren Storbritannien. The public law of Europe – Europas offentliga rätt – representerade en påhittad internationell moral som uttryckte den ”civiliserade” världens intressen och användes för att legitimera Storbritanniens imperialism. Under 90-talet förändrades det till en principiell rätt för världssamfundet att i fredens, mänsklighetens och framåtskridandets namn intervenera i andra staters angelägenheter – USA maskerade imperialistiska, folkrättsvidriga krig med så kallade humanitära interventioner(1). Alliansfria rörelsen, Sovjetunionen och Warszawapakten upplöstes på 90-talet och bidrog till att USA och Nato fick en hegemon ställning på världsarenan.

Decennier av maktobalans och en ny världs(o)ordning formades då allt fler länder kritiserade amerikanska interventioner. Därmed blev det allt viktigare för Nato-länder att hålla ihop internt. USA tog lärdom av Sovjetunionens kollaps som primärt inte berodde på externt tryck, utan snarare intern svaghet. Det nya interna hotet handlade därför om förhållanden inom stater och relationer mellan stater. Nato skulle komma att få en ny roll på världsarenan.

Natos nya uppdrag och expansion i Östeuropa

Amerikanen George Soros resonerar 1993 kring öppna och slutna samhällen i Toward a World Order – The Future of NATO. Öppna samhällen är (ny)liberala demokratier som kännetecknas av frihandel, mångfald och globalism. Det nya hotet menar han är slutna samhällen, vilka anses vara ultranationalistiska autokratier som bygger på protektionism, social konformism, isolationism och anti-globalism(2).

Konceptet om öppna samhällen kan förstås utifrån en svensk kontext. 1991 spekulerade affärsmannen Soros mot svenska kronan och skapade finanskris i Sverige, vilket resulterade i att hans förmögenhet växte. Han har återupprepat processen otaliga gånger världen över, vilket även resulterat i massiv kritik(3).

Trenden har sedan 90-talet varit att stater förändrats enligt den nyliberala modellen och öppnats upp för den globala kapitalismen. Statsvetare har i allt högre grad lyft fram synergin mellan den globala kapitalismen och finansiella interventioner som en ny form av imperialism. William I Robinson lyfter i Beyond the Theory of Imperialism: Global Capitalism and the Transnational State att den globala kapitalismens klassförhållanden nu är internaliserad inom varje nationalstat. Därmed är den klassiska bilden av imperialismen som ett uttryck av yttre dominans inte längre applicerbar på nuvarande förhållanden. Den nya imperialismen handlar inte längre enbart om nationalstater utan om resursstarka grupper som utövar makt genom överstatliga institutioner(4).

I boken The Global Police State lyfter Robinson fram att den globala kapitalismen bygger på systematisering av krigföring, social kontroll och förtryck. Den globala militariseringen är ett sätt att göra vinst i en tid av stagnation och avmattningen på globala marknader. Det är även ett nödvändigt kontrollinstrument för att skydda den globala kapitalismen från systemkollaps. Han menar att en helt ny transnationell kapitalistisk klass har växt fram vars intressen överensstämmer med överstatliga institutioner som Nato(5).

Mot denna bakgrund går det att förstå Natos nya roll på världsarenan. Enligt Soros borde Nato främja öppna samhällen – (ny)liberala stater som är öppna för global kapitalism. Förutom alliansens militära kapacitet blev det därmed allt viktigare att öka Natos ekonomiska och politiska inflytande över stater inom dess intressesfär. Den nya imperialismen och Natos nya uppdrag går hand i hand och handlade i första hand om Östeuropa. Han menar att framväxten av en helt ny världsordning borde kretsa kring Natos inflytande över forna Sovjetstater i Östeuropa.

Utvidgningen var enligt Soros förknippad med ett problem; befintliga Natoländers ovilja att offra soldater i krig. Därför föreslogs mobilisering av soldater från Östeuropa kombinerat med Natos militära utrustning. Det ansågs kunna förbättra det östeuropeiska partnerskapets militära potential(6).

Utvidgningsscenariot som Soros skissade på 1993 belyser Natos expansionism och ambitionen att använda Östeuropa (Ukraina) som proxyaktör i ett framtida krig mot Ryssland. Händelseutvecklingen under Ukrainakrigets initiala fas vittnar om att Natos expansion i Ukraina var ett problem och därför var ukrainsk neutralitet centralt för att undvika krig.

Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj bekräftade första dagen efter Rysslands aggression att Moskva kontaktade honom för att inleda fredsförhandlingar baserat på att återställa Ukrainas neutralitet(7). Kort därpå kom Ryssland och Ukraina överens om att inleda fredsförhandlingar som handlade om att rysk militär skulle dra sig tillbaka i utbyte mot ukrainsk neutralitet(8). Zelenskyj var konstruktivt inställd till villkoren. Han lyfte även ett ”kollektivt säkerhetsavtal” för att inkludera Ryssland och därmed reducera säkerhetskonkurrensen, som hade utlöst kriget(9). I en intervju med The Economist avslöjade Zelenskyj att: ”Det finns de i väst som inte har något emot ett långt krig eftersom det skulle innebära att utmatta Ryssland – även om det innebär Ukrainas upplösning och sker på bekostnad av ukrainska liv.”(10).

Zelenskyjs farhågor har alltså besannats och Ukrainas öde vilar sedan dess i USA:s händer. Oavsett om Ukraina definitionsmässigt blivit ett öppet samhälle eller inte, är landet numer öppet för den globala kapitalismen och en del av USA:s intressesfär. Globala USA-företag är väletablerade i Ukraina som är tätt sammanknutna med USA:s geopolitiska intressen och stöds av Nato.

Samtidigt var inkorporeringen av Ukraina i den amerikanska intressesfären endast ett delmål i Natos expansionsstrategi. Med utgångspunkt i Toward a World Order – The Future of NATO, konstaterade Soros att en ny världsordning skulle bli komplett om Japan gick med i Nato. Visionen var att amerikanska intressen skulle omfatta den indo-pacifiska regionen och redan 1993 förväntades Natos uppdrag bli globalt.

Natos globala ambition och konkurrens på världsarenan

Natos toppmöte i Riga 2006 var första gången den globala ambitionen formullerades på allvar. Då nämndes Australien, Nya Zeeland och Japan som viktiga Nato-partners. Ukraina, Georgien, Sydkorea, Indien, Argentina och Taiwan sågs som framtida aktörer i en ny global konstellation av västerländska säkerhetsintressen som Nato borde försöka institutionalisera.

Zbigniew Brzezinski, den internationellt kände amerikanske säkerhetsexperten, menade dock att Nato inte borde bli en global allians. Istället borde Nato använda sina institutioner för att bli ett nav av globala proportioner och sammanbinda globala säkerhetsåtaganden. Därmed skulle suveräna stater med intresse och medel gemensamt kunna agera i globala frågor. Brzezinski konstaterade att Natos nya roll skulle likna ett funktionellt FN där Västvärldens intressen är representerade på ett betydligt mer handlingskraftigt sätt(11).

Suveränitetsparadoxen som Zbigniew Brzezinski resonerar om går att härleda till Immanuel Kants liberala institutionalism. Kant menar att eftersom stater är ovilliga att ge upp sin suveränitet blir federation den mest lämpade överstatliga lösningen istället för världsrepublik. Världsfred kan inte säkras utan en internationell överenskommelse mellan suveräna nationer. Därför föreslås en internationell liga för fred, foedus pacificum. Fredsligan borde inte eftersträva makt som en världsstat och behöver inte underkasta sig lagar eller en tvångsmakt. Kant menar att suveräniteten därmed blir intakt och fredsligan kan utgöra en samlingspunkt för federal sammanslutning bland likasinnade stater. För att skapa världsfred lyfter han folkens stat, civitas gentium, som framgångsfaktor. Den internationella fredsligan skulle få legitimitet och folklig förankring genom att appellera till världens folk genom universella värderingar som fred och frihet. Fredsligan skulle därefter utökas genom utbyggnaden av allianser som förväntas växa tills den omfattar alla världens folk.

Konturerna av ett globalt Nato har mycket gemensamt med Kants internationella fredsliga. Det är vad Brzezinski lyfter fram om Natos funktion som ”nav av globala proportioner som sammanbinder globala säkerhetsåtaganden”. Men Natos mål att etablera sig globalt, och på imperialistisk väg tvinga stater till global enighet om amerikansk hegemoni har inte lett till världsfred. Kant förkastade imperialism och anklagade stater i Väst för den fruktansvärda orättvisa de representerar när de koloniserar andra länder. Stormakten USA har helt enkelt skapat nuvarande liberala institutionella ordning baserat på arkitekten Kants liberala institutionalism – men gjort undantag för amerikanska intressen. Det har väckt missnöje framförallt i Globala Syd, vilket intensifierat konkurrensen på världsarenan.

Natos vision för 2030, Nato 2030: United for a New Era, innehåller en tydlig färdriktning mot en global närvaro. Globala hot som klimatförändringar, pandemier, terrorism, migrationsströmmar och Kinas globala inflytande är bidragande orsaker till varför Nato behöver ha en global agenda(12).

Samtidigt har Natos interna hot aktualiserats när Turkiet blivit grus i krigsorganisationens maskineri. Nato-landet Turkiet ansökte nyligen om medlemskap i BRICS och kritiken handlar om Tayyip Erdogans lojalitet till Nato. Genom BRICS har Globala Syd organiserat sig på institutionell nivå för att få ökat inflytande på världsarenan och utgör för första gången i historien ett konkret alternativ till Väst(13). I samband med BRICS parlamentariska forum i juli 2024 lyftes att BRICS ännu inte har en egen parlamentarisk institution men att idén troligtvis kommer genomföras i framtiden. Om BRICS utvecklas till att bli en konfederation återstår att se om en framtida BRICS-union lyckas locka fler länder. Redan nu har de båda Sydostasiatiska länderna Thailand och Malaysia lämnat in ansökan. Därtill förväntas Myanmar, Kambodja, Laos, Indonesien och Vietnam sannolikt ansöka till BRICS under 2025. Ökad konkurrens med BRICS i Asien har bidragit till att Nato intensifierat planerna på att etablera kontor i Japan(14). Frankrikes president Emmanuel Macron har sagt att EU ska sluta vara USA:s följare(15). Macron har även motsatt sig att förverkliga alliansens globala expansionsplaner genom att blockera Nato-kontor i Japan(16). Redan nu finns Free and Open Indo-Pacific som är ett utökat säkerhetssamarbete mellan Japan och anfallsalliansen Nato. Carnegie Endowment for International Peace, världens främsta tankesmedja 2019, kritiserade USA:s Free and Open Indo-Pacific-strategi som destabiliserande med risk att resultera i ett nytt kallt krig med Kina(17).

Det som talar emot en expansion i den Indo-Pacifiska regionen och ett globalt Nato är det växande antal EU-länder som vill utforska möjligheterna att närma sig Kina. Dessutom ska det bli intressant att följa om fler europeiska länder vill främja EU:s strategiska autonomi och frikoppla sig från den amerikanska utrikespolitiska agendan. Historien har visat att inget imperium varar för evigt. USA:s globala dominans och dess konstruktion av efterkrigstidens (ny)liberala internationella ordning höll redan på att krackelera före Ukrainakriget. Globala Syds organiserade reaktion på Natos globala expansionsplaner blir kanske den dödsstöt, coup de grâce, som förmodligen inte får det amerikanska imperiet att falla, men i alla fall att dra sig tillbaka och konsolidera sig. Även om det inte resulterar i Kants utopi om evig världsfred, innebär det förhoppningsvis slutet på falska amerikanska löften om evig fred som motivering för ett evigt krig.(18)

  1. Kant Immanuel ”Om den eviga freden (Originaltitel: Zum ewigen Frieden)” Översättning Alf W. Johansson.1996, Rabén Prisma
  2. Soros George ”Toward a World Order – The Future of NATO” 1/11-93. Georgesoros.com
  3. Wuertenberg Michael ”Etablissemangets favoritkapitalist gräver sin egen grav” 10/1-2019. Proletären
  4. Robinson William ”Beyond the Theory of Imperialism: Global Capitalism and the Transnational State”
  5. Societies Without Borders 2, 5-26
  6. Robinson William ”The Global Police State” 2020. Pluto Press
  7. Soros George ”Toward a World Order – The Future of NATO” 1/11-93. Georgesoros.com
  8. Zelensky Volodymyr ”Address by the President to Ukrainians at the end of the first day of Russia’s attacks” 25/2-22. President of Ukraine: Official website
  9. S. Raskin and L. Brown, ”Ukraine and Russia to meet for peace talks ‘without preconditions,’ Zelensky says”, 27/2- 22. New York Post
  10. M. Hirsh, ”Hints of a Ukraine-Russia Deal?” 8/3- 22. Foreign Policy
  11. The Economist ”Volodymyr Zelensky on why Ukraine must defeat Putin” 27/3- 2022. The Economist
  12. Michael Clarke ”The Global NATO Debate” 2009. Cairn.info
  13. Reflection Group ”NATO 2030 – United för a New Era” 25/11-20. NATO Homepage
  14. Leela Jacinto “Turkey’s ‘balancing act’ with BRICS bid raises NATO concerns” 5/9-24. France24
  15. Sarang Shidore ”Southeast Asia in BRICS Is Good for the Global Order” 4/7-24. Foreign Policy
  16. Jamil Anderlini and Clea Caulcutt ”Europe must resist pressure to become ‘America’s followers,’ says Macron” 9/4-23. Politico
  17. Stuart Lau and Laura Kayali ”Macron blocks NATO outpost in Japan amid Chinese complaints” 7/7-23. Politico
  18. Michael D. Swaine ”Creating an Unstable Asia: the U.S. Free and Open Indo-Pacific Strategy” 2/3-18. Carnegie Endowment for International Peace

Föregående artikelJan Myrdal ännu en gång – bortom sanning och lögn
Nästa artikelFörmigsjälvtimman
Mario Bergbäck
Mario Bergbäck
Mario Bergbäck har jobbat på Migrationsverket, Norrköpings kommun, Origo Group och är nu frilansskribent med vänsterprofil, Natomotståndare och tidigare aktiv i miljöpartiet.

RELATERADE ARTIKLARMER FRÅN SKRIBENTEN

8 KOMMENTARER

  1. Detta är kärnfrågan: ”Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj bekräftade första dagen efter Rysslands aggression att Moskva kontaktade honom för att inleda fredsförhandlingar baserat på att återställa Ukrainas neutralitet”. Om Ryska federationen sände det budskapet, finns det någon anledning att tro, att det var allvarligt menat? Finns där något anledning att tro, att Ryska federationens krigsmål vid någon tidpunkt varit något annat, än att annektera stora delar av Ukraina?

  2. Jan Arvid G!
    Det som talar för den tolkningen är att Kreml – fram till februari 2022 – uppmanade separatisterna I Donbass att verka för ett sammanhållet Ukraina.

  3. Jan Arvid Götesson!
    Jag ser åtminstone två skäl till att Ryssland inte velat erövra Ukraina.

    Ryska regeringen har aldrig sagt att krigsmålet varit att lägga beslag på delar av Ukraina. Målet från början var denazifiering, demilitarisering och att Ukraina skulle ha neutral status. Vad jag vet så vidhåller ryska regeringen de kraven. Det kan möjligen ändras beroende på hur kriget kommer att fortsätta utvecklas.

    Om Ryssland velat erövra Ukraina hade man knappast satt in ca 100.000 soldater från begynnelsen mot Ukrainas arme med ca 200.000 man. För att erövra hela Ukraina hade Ryssland behövt sätta in mer än 400.000 soldater. Hur skulle man sedan kunnat hålla det ockuperat när t ex tyskarna behövde 300.000 för att hålla lilla Norge? En sådan stor armé har inte Ryssland att det kan besätta ett land som Ukraina med 40-50 miljoner invånare.

    Ryssland skulle knappast heller varit så angelägna med att få igenom Minskavtalen om den dolda avsikten varit erövring.

  4. Finns där något anledning att tro, att Ryska federationens krigsmål vid någon tidpunkt varit något annat, än att värja sig från Natos militära expansion österut?

  5. Mats D, Crister O och Anders Å!
    Vladimir Putin anslöt sig som ung man till förtrycksapparaten i Sovjetunionens imperium. Socialistiska rådsrepublikernas union var då en integrerad stat, i praktiken dominerad av ryssar, liksom det ryska kejserliga imperiet var. Det var lika självklart för honom, att Kiev och Turkmenistan låg i hans hemland, som att en engelsman räknar Skottland som hemma i Storbritannien eller en svensk från Uppsala räknar det erövrade Skåne som sin egen domän. Han strävade uppåt i imperiet kontrollapparat. Imperiets upplösning var enligt egen utsago hans livskatastrof.

    Givetvis är det hans långsiktiga plan att i möjligaste mån återupprätta imperiet. Vi vet, att han kan döda hundratusentals människor för att nå sina mål. Det har han gemensamt med många ledare i västvärlden, som vi sett i Irak och andra länder. Men frågan är, varför många skribenter i lindelof.nu vill hörsamma Doktor Martin Luthers Lilla Katekes i Vladimir Putins fall, men inte i någon västlig ledares fall? ”Vi skola frukta och älska Gud, så att vi icke beljuga, förråda, baktala eller illa berykta vår nästa, utan urskulda honom, tänka och tala väl om honom och tyda allt till det bästa.”

    En socialdemokrat i riksdagen sade 2016: ”Inte heller vill man tillmäta någon betydelse åt de upprepade försäkringar om Rysslands fredsvilja, som Putin avgivit. Putin är dock en man, som visserligen har större makt över sitt folk men också större ansvar än någon statsman haft i Europa under åtminstone ett århundrade. Han bör kunna göra anspråk på att bli trodd på sitt ord.”

  6. Jan Arvid G!
    Du skriver om Putin att ”Givetvis är det hans långsiktiga plan att i möjligaste mån återupprätta imperiet.” Några belägg för ditt påstående ger du inte mer än att Putin som ung såg Sovjetunionens sammanbrott som en katastrof.

    Ryssland har numera goda relationer med Kina vad gäller handel men även militärt då de genomför gemensamma militärövningar. Xi Jiping är nog ändå inte alldeles glad åt Rysslands angrepp på Ukraina. Om det är så varför skulle Putin irritera Kina genom att försöka utöka sitt territorium västerut?

    Putin synes mig vilja lägga det mesta av sin kraft på diplomati och BRICS istället för att förlänga konflikten med USA/EU. Rysslands diplomatiska spel är inriktat på att skapa ett alternativt ekonomiskt system för att motverka USA:s hegemoni utan att för den skull vilja att BRICS bryter med väst. För mig framstår det som att BRICS-länderna och globala syd vill ha en fri världshandel utan att tvingas in i ett västligt eller östligt block.

    Att betrakta kampen mellan öst och väst enbart ur ett militärt perspektiv leder fel. Det blir ekonomin som avgör hur världen kommer att omgestaltas de närmaste decennierna. Antingen vill väst samarbeta med BRICS och globala syd eller låta det gå till en konfrontation. Av det jag läst av Putins (och även Xi Jipings) tal är att de trycker på samarbete i motsats till väst.

  7. Enligt den vanligtvis välunderrättade Andi Olluri säger en av Ukrainas förhandlare vid Istanbulförhandlingarna, Oleksandr Chalyi så här: ”detta är min åsikt – Putin förstod att han begick ett misstag 24 februari 2022 och försökte göra allt som var möjligt för att genomföra ett förhandlat slut [på kriget] med Ukraina … vi lyckades komma överens om en mycket realistisk kompromiss, Putin ville verkligen åstadkomma en fredlig resolution med Ukraina, det är väldigt viktigt att komma ihåg.”

    Om det kan man läsa här.

    Istanbulavtalet saboterades vad vi vet av väst som istället ville ha ett långt krig.

    Att det ”Givetvis” är Putins ”långsiktiga plan att i möjligaste mån återupprätta imperiet” är rent hittepå, utan något som helst stöd i verkligheten och att använda ett ord som givetvis när man ägnar sig åt fria fantasier är uppseendeväckande. När det dessutom kommer från en som inte gör annat än påpekar folks ordval så blir faktaresistensen lagd i öppen dager.

    Strunta i tillgängliga fakta, Putin är ond! Så kan vi sammanfatta västmedias och vissa skribenters skrattretande ”analys” av verkligheten.

Välkommen! Håll god ton. Inga personangrepp!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.