Efter andra världskriget, med fullständig och villkorslös kapitulation för det Tyskland vars städer låg i ruiner efter de allierades bombmattor, vidtog denazifieringsprocesser. Problemet var bara att ingen vanlig tysk hade varit nazist. Inte enligt tyskarna själva. 

Det hade endast de fula fiskarna i ledningen, Heinrich Himmler och de andra, varit. Och dessa folkförförare och manipulatörer dömdes och hängdes, om de inte som Himmler och hans kumpaner i allra högsta toppen hann ta sitt liv.

Vardagen återgick i sina gamla hjulspår. Locket lades på. Nu skulle det glömmas och gås vidare. Bäst så. I de stängda koncentrationslägren spikades det upp: Det får aldrig hända igen. 

Västtyskland blomstrade, delvis med hjälp av Marshallpengar från USA. Det västtyska undret anammades som begrepp. Demokrati och välfärdsstat byggdes ovanpå Hitlers bunker. Den östra halvan av landet bakom mur halkade efter, men även där flöt vardagen på.

Ibland stack, och sticker, det förflutna utan förvarning upp, plåstret rivs av såret. På Freie Universitäts campus dyker plötsligt människorester upp ur marken. De kan spåras till Auschwitz och experimenten med människokroppar som där försiggick. 

I universitetsstadsdelen Dahlem låg Institutet för rasbiologi, nära kopplat till och förknippat med doktor Joseph Mengele. Där användes ”materialet” från Auschwitz för forskning. 

Livet går vidare, vardagslivet. Alltmedan nya krig och bestialiteter iscensätts, oskyldiga människor lider och dödas. Ukraina speglas dagligdags i tyska medier, flyktingar väller in. Vintern närmar sig, en bister kall vinter.

Fascismens yttre tecken är lätt igenkännbara för den som öppna ögon har, men nazisten inom oss själva? Med den figuren vill vi inte ha att göra. Vi är ju något annat.


Vinjettbild: Kazimir Malevitj (1879–1935), född av polska föräldrar i Kiev där han studerade vid konstakademin. Läs mer på satirarkivet.se

Föregående artikelAPROPÅ KLIMATKONFERENSEN I SHARM EL SHEJKH
Nästa artikelLYSSNA TILL JOHN PILGER OM UKRAINA, JULIAN ASSANGE OCH JOURNALISTIKEN
Lasse Ekstrand
Född och uppvuxen i Sandviken i skuggan av järnverket. Fångades av 70-talets vänstervåg, studerade i Uppsala, gjorde akademisk karriär och undervisade i sociologi på högskolan i Gävle.

13 KOMMENTARER

  1. Hur betraktar vi världen? Ekstrand är inne på en intressant observation i sin text, avseende den tyska denazifieringsprocessen. Den var på många vis mycket komplicerad. Å enda sidan behövde man skapa en beröringsskräck i relation till nazismen, å andra sidan ville man inte återupprepa misstagen från första världskriget, och döma hela landets befolkning. De allra flesta som varit aktiva inom nazistregimen och medlemmar av partiet, lät man därför leva vidare som ”vanliga” medborgare.

    Men, som välkänt är, delades Tyskland upp i fyra delar efter kriget, som med tiden blev två. Den östra av delarna kom att inlemmas i det politiska system de flesta av skribenterna på denna sida stödjer i vått och torrt, oavsett vilka informationer som framkommer om kommunismens brott. Stalin görs till en missförstådd figur, och vilken kritik som än riktas mot kommunismen, så är det alltid USA som bär skulden. (Att Östtyskland sålde medlemmar av min frus familj till västtyskland i sällskap med tusentals andra, för att få in friskt kapital, är förstås USAs fel också)

    Allt det där är väl känt, som Myrdal skulle skrivit. En annan fråga som jag tycker det vore intressant om Ekstrand snuddande vid, i det att han skriver att ”Vardagen återgick i sina gamla hjulspår. Locket lades på. Nu skulle det glömmas och gås vidare.”

    Jag har lite svårt att förstå denna åsikt, men det är kanske inte konstigt givet att jag har svårt att förstå några åsikter alls som framkommer på denna sida. Dock har arvet efter den nazistiska regimen präglat Västtyskland genom tusentals olika projekt, i vilka man hanterat frågor om skuld, ansvar och hur man kan undvika att det sker igen.

    Det skedde inte i Östtyskland. Där pekade man istället på att västvärlden var ”fascister”. Ja, man fick till och med resa en ”antifascistisk” skyddsmur, för att inte de eländiga västländerna skulle återinföra fascismen i öst. Visst låter det bekant? Samtidigt med detta hanterades det nazistiska arvet i Östtyskland med ännu mer demoniserande ordalag än i väst. Ingen hantering annat än demoniseringen ägde rum. Istället indoktrinerades befolkningen i kommunismen. De mekanismer som kan skapa främlingsfientlighet lämnades i stora delar därhän.

    Det har lett till att det än i dag finns väldigt stora skillnader mellan öst- och västtyskland. De visar sig inte minst i synen på invandring, och styrkan i högerextrema partier. Det skulle man möjligtvis kunna skylla på den ständiga närheten mellan kommunism och fascism. Men det är ju inte hela sanningen. Istället skördar man idag resultatet av att Östtyskland inte lade tid på att hantera de mekanismer som skapade fascismen, som man gjorde i Västtyskland.

    Det mest intressanta i detta tycker jag dock är synen på Ukraina inom Tyskland. Stödet är fortsatt starkt, trots de problem som skapats genom att man litade på Putin. Men det är betydligt svagare inom det forna Östtyskland, än inom det forma Väst. Faktum är att i forna Östtyskland stödjer en majoritet av invånarna Ryssland. Det skall ställas i relation till en ekonomi som fortfarande släpar efter forna Västyskland, en högre arbetslöshet, och att AFD har ett flera gånger högre stöd än i väst. Med detta följer förstås en stor ovilja att ta emot flyktingar.

    Så kort sagt: Tysklands hantering av arvet efter nazismen varierar med vilken del av landet man bor i. Det man möjligtvis kan se är något annat, visar sitt fula ansikte i forna Östtyskland: kommunisten inom oss.

  2. En intressant läsning och påminnelse om civilkurage. Det som sker stort, sker även vid vardagens ”små” tillfällen. Kan anses vara obetydliga händelser som vi registrerar utan någon djupare reflektion. Som att låta tystnaden tala när något sker då vi borde ta till orda, eller då blicken vänds bort när en trasig tiggare ber om en skärv, sittande på marken utanför den stora livsmedelsaffären, är exempel på ”små” vardagliga tillfällen vårt samvete ställs inför titt som tätt.

  3. Mycket intressanta frågor du väcker, Lasse!

    Att skylla ifrån sig är en naturlig skyddsreflex för oss alla. Men det gäller att den hålls i strama tyglar. Och det är inte så där alldeles lätt. Det är ju inte bara fråga om en egen självbild utan vad andra tycker om ens åsikter och konkreta handlande. I dagens allt mer propagandaindränkta värld kan trycket från omgivningen ofta bli stort.

    Här krävs civilkurage. Och mod. Och även viss smidighet och förmåga att umgås med personer av olika uppfattningar, många kanske med av propagandan helt förlamade intellekt. Lätt att säga, men var finna ens inneboende kraft?

    Sakerna kan intellektuellt tyckas helt klara för den som är van att tänka själv. Men för de åtskilliga av oss, som tar mycket av vårt tänkande och ståndpunkter från de i vår närmaste omgivning?

    När du står där på massmötet, heilropen dundrar, vänsterarmarna utsträckta allt stramare och de uppviglande, manande orden från högtalarna piskar din hjärna. Hur går då dina tankar? Är dom verkligen ”dina”?

  4. När det Kalla kriget skulle föras, låg det främst i USA:s intresse att hissa den antikommunistiska fanan, jakten på tyska nazister och krigsförbrytare blev därmed mindre intressant. Högt upp i statsförvaltningen, till och med nära förbundskanslern, kunde nazister övervintra.

    Studentrevolten vid Freie Universität drevs icke minst på av detta. Det som det inte fick talas om skulle upp till ytan, locket inte ligga på. Och då är det 60-tal. Den unga generationen tröttnade på mörkandet från föräldrarnas sida.

    Serien Holocaust från slutet av 70-talet slet plåster från sår, öppnade ögon som föredragit att blunda för det som varit. Lägren och förintelsen ”återkom”, den nedtystade gårdagen.

    En talande bild från Nazityskland: Människorna i Grunewald bevittnar, utan att ingripa eller på minsta sätt protestera, hur judar förs till de tåg som skall transportera dem österut till lägren.

    För att citera en anonym fånge: ”Se nazismen utanför dig, sök nazisten inom dig.”

  5. Günther Wallraff personifierar civilkurage för min del. Men att utsätta sig för dom påfrestningar han har gjort, då bör man nog tänka sig för både en eller två gånger.

    Jag blev vittne till när Widar Andersson klev rakt in i ett gäng ”skinnskallar” som spelade fruktansvärd hög musik och skrämde människor som passerade Brunnsparken i Göteborg. Han gick helt orädd rakt in till gänget och stängde av radion, då stannade folk och blev nyfikna hur det skulle utvecklas. Men det visade sig att ”skinnskallarnas” mod var inte så stort när dom mötte motstånd. Dom lämnade platsen rätt omgående.

    WA är bl a känd från Hasselarörelsen men numera i tidningsbranschen. Sedan 2011 på Folkbladet (eller Nya Folkbladet i Östergötland AB).

    Själv har jag vid en handfull tillfällen sett till att killar som betett sig hotfullt på spårvagnen fått lämna vagnen. Blev telefonintervjuad av Simon Bank om ett tillfälle för Aftonbladets Söndagsbilaga. Slutar aldrig att förvånas när EN störande kan paralysera en hel spårvagnsvagn när den innehåller minst TIO vuxna män som bara genom att visa vad som händer om ”strulekallen” inte går av.

  6. Intressant notering, Tommy S. Det bevisar att frågan om civilkurage och mod inte är så där alldeles enkel, utan ibland (kanske ofta) kan överraska.

    Men egentligen vill jag hälsa Magnus B varmt välkommen till våra diskussioner här på bloggen och uttrycka min sympati för de frågeställningar han reser. Däremot är jag inte alls övertygad om att ”de flesta skribenterna på denna sida” skulle stödja det ”politiska system” som den forna folkrepubliken i Östtyskland skulle komma att bli ansluten till under lite drygt 40 år.

    Under de första fem åren efter VK2 var anslutningen dit en formalitet under sovjetisk ockupation, vilket på mycket intressanta vis har skildrats i några filmserier, vilka visats på regim-TV här i Sverige.

    Många av oss skulle dock säkert stödja andra sätt än en kapitalistisk marknad att organisera vårt samhälle. Inte minst möjligheterna att stanna upp och tänka efter då och då om saker och ting är sådant vi vill ha och, om det är det, vilka olika krav och restriktioner som krävs för att samhället i stort ska få lättare att fungera.

    Men stordelen av den svenska folkgemenskapen misstänker jag blivit, eller snarare uppfostrats till att bli, alltför ”lata” i demokratifrågan. Inte insett, eller snarare lärt sig att inte inse, den arbetsinsats som krävs för en fungerande demokrati. Det är ju alltid lättare att överlåta tänkandet och beslutandet till politiker, vilka sedan för en aldrig så liten skitsak kan avrättas i media och snabbt kopplas bort. Senast handlar det om en kandidat till ledarposten i Centerpartiet.

    Därför är det mycket intressant när du i slutskedet uppmärksammar det stöd som en majoritet i de tidigare östtyska förbundsstaterna ger till Ryssland i trots av de mångåriga erfarenheter de genomlevt under minst 40 år av dominans från ”öst”. Kan det vara så att denna vidare syn över dagens krigstillstånd i världen gynnas av en viss grundläggande tveksamhet till marknadsdominansen trots propagandan från USA-influerade media över hela västeuropa? Se också utvecklingen i Italien!

  7. Tack Dennis Zackrisson!
    Frågan kring hur det kommer sig att man i östra Tyskland är både mer positivt inställda till Ryssland är intressant. Som jag skrev äger de ryssvänliga åsikter rum samtidigt med åsikter som normalt finns långt till höger. Jag ser inget märkligt i det egentligen: Ryssland av idag är en stat som befinner sig väldigt långt till höger.

    Men, varför är man så positiva till Ryssland? Mitt perspektiv är överlag väldigt apolitiskt. Jag tror att vi agerar som de djur vi är. Många i forna Östtyskland känner fortfarande en viss närhet till öst, inte bara beroende på den ryska ockupationen, utan också för att Tyskland för inte så länge sedan sträckte sig en god bit in i det som nu är Polen, och inkluderade även Kaliningrad. Dessutom har man (Preussen) en lång historia av närhet till Ryssland på en rad olika vis (inte minst genom Bismarck). Alltså: Ryssland är inte en särskilt främmande enhet på samma vis som det kanske är för oss svenskar och norrmän.

    Diskussionerna kring USA:s världsdominans och att alla andra parter agerar beroende på USA, är vid det här laget gamla. Som barn färdades min familj i många olika länder på jordklotet, och jag fick ta del av både kommunistblockets brutala kontrollinstrument, och USA:s inflytande. För oss var alltid USA en frihetens fyrbåk. Vart vi än kom i världen, kände vi oss trygga då vi såg en MacDonald´s-skylt. Med de erfarenheter vi gjorde var det inte konstigt alls – i östblocket betraktades vi med stor misstänksamhet, det kalla kriget pågick dessutom, och vi visste att östblocket inget hellre ville än att väst skulle falla. Den gråa ofriheten i öst stod mot glada(re) och fria människor i väst.

    Emellertid upptäckte jag till min förvåning i tioårsåldern att alla inte tycktes älska USA. Jag minns ett samtal med en man på en liten ö i Tonga, som berättade för mig att han var från USA. Jag uttryckte då min beundran för hans land, varpå han svarade något mycket negativt. När jag undrade vad han menade svarade han ”I can not explain, you are to young”. Jag insåg sedan att han var desertör från Vietnam-kriget, och under våra vidare resor insåg jag att många av de ensamma amerikanare vi mötte i fyrtioårsåldern, var desertörer, vilka aldrig kunde återvända till USA.

    Min frus släkt i Tyskland talar ofta med stor nostalgi om Östtyskland. Åtminstone ända tills de kommer fram till det som handlar om deras försök att driva café på Rügen. Samhället var tryggt och stabilt, så länge som du inte gjorde väsen av dig, och inte närde för stora drömmar. En annan aspekt på detta var den unge polacken Mietek, som på 70-talet började arbeta på mina föräldrars lilla småbåtsvarv. Jag minns diskussionerna på 80-talet, och alla de tillstånd som han behövde för att alls kunna lämna Polen, och alla hans bekymmer för att kunna få tillbaka de pengar han tjänade till sin familj.

    Mietek var egentligen datatekniker. Då muren föll, lyckades han på bara ett par år sälja ett program han utvecklat till Microsoft. Han blev dollarmiljonär på nolltid. I Polen under kommunismen var hans duglighet satt i både schack och matt.

    Jag minns k-pisten i pappas mage på Röda Torget, och taxichauffören som ville ha dollar. Hur hela samhället tycktes osäkert på sig själv, och sina människor.

    Så väljer jag västs ofullständiga system framför kommunistiska och fascistiska experiment. Det är inget självklart val. Jag är barn av mina erfarenheter, precis som alla andra. Att ställa argument mot varandra då man diskuterar politik är lite som att ställa sina egna erfarenheter och kunskaper och personlighet mot andras. Där finns inga vinnare utom de som säljer ordbehandlare. Att bringa någon till att byta åsikt om Ryssland som redan har skaffat sig en, anser jag därmed vara omöjligt. Däremot är kunskaperna om andras perspektiv alltid givande, och det är därför jag med stort intresse läser inläggen i lindelof.nu.

    En sak till avseende detta med ideologier och skiftande åsikter: jag anser att kapitalismen är en sorts överideologi. Det är det trista naturliga system inom vilket alla andra måste inlemmas. Kommunismen kan existera för en tid inom kapitalismen, precis som liberalism och andra mänskliga system för organisation av samhället. Att hävda att man vill krossa kapitalismen är därför lite som att hävda att man skall krossa lågtrycksvandringen från Atlanten mot öster, eller att man skall ta bort evolutionen. Det man kan göra är att för en tid, med hjälp av mycket energi, sätta de värsta kapitalistiska mekanismerna åt sidan. Det vill vi nog alla. I praktiken är dock alla försök futila över ganska kort tid. Att uttala sig i termer av att kapitalismen skall ”krossas” är därmed att försöka torrlägga Atlanten med en tesked. Kommunismen arbetar inom kapitalismen, inte vid sidan av den.

    Tack för ordet!

  8. Magnus Bredelius!
    Är det inte betydligt intressantare att fråga sig varför vi här i väst är så negativa till Ryssland?

    Ryssland av idag hotar ingen som inte hotar Ryssland. Jag tror inte du kan hitta en enda rysk militär aktion där inte USA har varit framme innan och försökt ställa till något. I minst 30 år har USA agerat enligt Wolfowitzdoktrinens riktlinjer att aldrig tillåta någon konkurrerande makt att växa sig stark i öst.

    Byråkratsocialismen är avvecklad och Rysslands medborgare har väl aldrig varit friare än under Putins tid. Rysslands viktigaste intresse efter nationell säkerhet är idag fredliga handelsförbindelser med så många som möjligt. Dom gamla ideologierna spelar inte längre någon roll i det här scenariet.

    Likafullt ställer vi upp på den grova historieförfalskning som säger att invasionen av Ukraina var oprovocerad och hatet mot Ryssar är nu svårt att skilja från öppen rasism mot andra folkslag.

    När Ryssland invaderar blir de som galna, när USA invaderar och mördar kanske tio gånger fler reagerar vi knappt alls. Vår reaktion har således ingenting med moral att göra.

    Hur har det gått till när USA:s krigsindustri och USA:s anspråk på att vara det ”utvalda” folket har infekterat både Europas medier och våra politiker.

    Idag vågar ingen av dem ens knysta om något som går emot USA:s viktiga intressen. USA kommer undan med att sponsra terrorister och nazister, samtidigt som dom kallar Ryssland sponsor av terrorism.
    USA kan mörda folk var dom vill utan att vi reagerar, dom kan t o m spränga gasledningar till Tyskland och lyfta fram den livsfarliga lögnaren Zelensky som en hjälte.

    Vi här i väst har förlorat all självständighet och, vill jag påstå, all intelligens i den här processen. Nu är det dom mest ryggradslösa och korkade som selekteras ut till att styra våra länder och vi är på väg rakt in i det tredje världskriget.

    Så hur har krigshetsen och rasismen mot Ryssar kunnat få sådant fotfäste här i väst?

  9. Anders Åberg!
    Jag har väldigt stora svårigheter att gå i ett vettigt svaromål. Jag skulle tro att vi på olika vis kan finna gemensamma ståndpunkter, men jag har just nu svårt att se dem. Det första och kanske största problemet är att du uttrycker dig på ett sätt som hävdar vissa sakförhållanden, som jag över huvud taget inte känner igen. Jag radar upp några av dem här:

    ”när USA invaderar och mördar kanske tio gånger fler reagerar vi knappt alls.”
    Den kritik som jag sett mot USA under min livstid har jag inte sett ett enda land i världen vara i närheten av, någonsin. Den fortsätter dessutom med oförminskad styrka i diskussioner kring Trump, miljö, kapitalismen och andra frågor. Jag känner helt enkelt inte igen mig, och vet inte vad jag skall säga.

    ”Ryssland av idag hotar ingen som inte hotar Ryssland.”
    Är detta ett faktum? Det kanske det är, men jag har läst många andra insatta bedömare med andra åsikter, och tvekar därför.

    ”Rysslands medborgare har väl aldrig varit friare än under Putins tid”
    Är det verkligen så? Många oberoende forskare hävdar att friheten för medborgare inskränks successivt, och att särskilt oppositionspolitiker, hbtq-personer och personer som inte lever upp till de sedan i höstas lagstadgade nationalistiska idealen inte alls åtnjuter större frihet än någonsin, snarare i stora delar tvärtom.

    ”hatet mot Ryssar är nu svårt att skilja från öppen rasism mot andra folkslag”
    Jag har sett väldigt lite av sådant hat. Istället verkar hatet ovanligt nog extremt fokuserat på just Putin. Jag kan faktiskt inte erinra mig någonting jag läst som skulle vara riktat mot ryssar i allmänhet. Dock vet jag att Amnesty och andra organisationer har kritiserat Ukraina för antirysk lagstiftning, som påmint om rasism, men någon motsvarighet har jag ej sett i väst.

    ”Idag vågar ingen av dem ens knysta om något som går emot USA:s viktiga intressen.”
    Jag förstår inte detta heller. Vad menas med ”ingen”. En rad länder är mycket tveksamma till att stödja väst. Till och med inom de länder som stödjer Ukraina mest, hörs många skeptiska röster. Jag förstår inte vad du menar med ”ingen”.

    ”USA kan mörda folk var dom vill utan att vi reagerar, dom kan t o m spränga gasledningar till Tyskland och lyfta fram den livsfarliga lögnaren Zelensky som en hjälte.”

    Avseende om USA kan mörda folk var de vill, hänvisar jag till min kommentar ovan. Avseende vem som sprängde gasledningen har jag inte läst någon färdig rapport kring detta – den torde därför dröja ett par år. Vid antagandet att det var USA kanske jag kan tycka att det i så fall var ganska smart, men det vet vi som sagt inte. Avseende om Zelensky är en ”livsfarlig lögnare” så är han ledare för ett land i krig. Det är därmed hans uppdrag att både vara livsfarlig och naturligtvis att ägna sig åt propaganda. Det är just nu svårt att se exakt vad som är propaganda, men om man får gissa använder han samma verktyg som alla andra gjort i alla tider, från Putin till Karl XII: motståndaren är inhuman, ett monster, en fascist, en nazist och en våldtäktsman. Inget nytt där. Avsikten är förstås att stärka de som är beredda att offra sina liv vid fronten. Putin har exakt samma uppdrag.

    Just nu sköter sig nog Zelensky bäst, men jag tycker att Putin också varit duktig. För Zelensky är det förstås också viktigt att bibehålla västs stöd, och demoniseringen av Ryssland måste därför alltid vidmakthållas. Vi andra vet förstås detta, och tror inte på det, men hoppas förstås att Zelensky är den skickligaste lögnaren i längden.

    Med detta sagt: det blir som att diskutera religion – omöjligt. Frågan är inom vilka områden vi skulle kunna mötas. Jag tror att vi kan enas om att USA:s utrikespolitik i många delar varit bekymmersam. Kanske finns fler punkter. Låt oss hoppas så!

    Tack för din kommentar!

  10. Magnus B!
    Ojdå, jag som trodde att alla hade hört talas om USA:s alla krig sedan WWII. Listan är lång, men vi kan begränsa oss till kriget i Irak. Det krävde med stor sannolikhet mer än en miljon människors liv. Madeleine Albright erkänner utan omsvep att 500.000 döda irakiska barn var ett pris värt att betala för att bli av med Saddam Hussein och dom dog i huvudsak av amerikanska sanktioner. Krigets offer tillkommer.

    Hur är det ens möjligt att du kan ha missat detta?

    Alla dom andra amerikanska krigen i Korea, Laos, Kambodja, Vietnam Afghanistan, Libyen och Serbien. får upp dödssiffran till 10 miljoner eller fler.

    Friheten i Ryssland inskränks troligen i nuläget, men kollar du historiskt så har ryska folket aldrig haft så mycket frihet som under epoken Putin.

    Rasismen mot ryssar är synnerligen påfallande. Ryska idrottare stoppas, ryssars pengar beslagtas och tidningarna är fulla med sannolikt påhittade sagor om elaka ryssar.

    Ingen ledande politiker i väst, med några få undantag, vågar prata om USA:s makabra provokation till krig i Ukraina. I vårt eget land är lydnaden mot husse total.

    Inga större medier vågar heller göra en seriös analys av alla de fakta som finns på bordet. Ren propaganda är det som serveras och dom gör allt för att hindra den andra sidans version att nå ut. Pressfriheten har upphört i väst och den enda rimliga anledningen är att makten har massor att dölja.

    Enda luckan är bloggar som den här och jag blir inte alls förvånad om dom snart förbjuder den också.

    USA sa att de skulle stoppa gasledningen och så skedde. Om dom gjorde det genom ombud eller ej spelar mindre roll.

    Att Zelensky är en livsfarlig lögnare borde vara uppenbart för alla som följt nyhetsrapporteringen den senaste tiden. Han ljög så länge han kunde om den ukrainska missilen som slog ner i Polen och hävdade att den var rysk. Han tvekade inte att försöka dra in Nato i det som skulle ha blivit WWIII.

    Mer livsfarlig än så kan ingen lögnare bli.

  11. Några spridda tankar på tal om brott och skuld i krig och politik. I Storbritannien, Frankrike med flera länder firades den 11/11 stilleståndet, ”Armistice” efter första världskriget, ”The Great War”. President Macron har bett om ursäkt för bl a 200.000 mestadels tvångsrekryterade unga män från kolonier som Senegal, Mali, Burkina Faso. De skickades till västfronten mot Tyskland och 30.000 dog. Ännu fler senare av kyla och sjukdomar. Jag blev nyfiken.

    I dåtida Mesopotanien dog 70.000 indier i Storbritanniens krig mot Ottomanska imperiet/Turkiet. Många av dem under slaget vid Gallipoli. Där stred också senegaleser. Britterna skeppade över flera tusen indiska (Kashmiri Rifles, 27th Bangalore Brigade, The 13th Rajputs, the 63rd Palamcottah Light Infantry …) soldater för att erövra tyska Östafrika (Tanganjika, Burundi). De landsteg i Tanga 1914 och slogs tillbaka av afrikanska ”askaris” under tyskt befäl. Afrikaner i tyska kolonier slogs mot afrikaner i brittiska och franska kolonier, ibland släkt och vänner skilda åt av godtyckliga gränser. Kamerun, Togo, Sydvästafrika/Namibia och Tanganjikasjön (!) var andra slagfält. Svälten och sjukdomarna som följde beräknas ha dödat 2 miljoner afrikaner. Inte konstigt alltså att indier och afrikaner förklarar sig neutrala i det senaste europeiska kriget.

    England, Frankrike, Portugal kunde inte ha fortsatt hålla kvar sina kolonier med våld efter andra världskriget om inte USA/Nato hållit dem om ryggen på hemmaplan. Nåväl, den enes uselhet är ju inget bevis för hans motståndares dygd. Krigen drar nya gränser och skapar nya nationer.

    Remarques På västfronten intet nytt läste jag för 60 år sedan, och den gjorde ett outplånligt intryck. Läs den om ni inte redan gjort det.

  12. Tack Anders Åberg!
    Poängen med mitt inlägg var att peka på bristen på gemensamma ståndpunkter. Jag glömde att det även kan vara så att man helt missförstår varandra, som när du i ditt svar undrar hur jag kan ha missat USA:s alla krig och skriver: ”Ojdå, jag som trodde att alla hade hört talas om USA:s alla krig sedan WWII.”

    Men jag har naturligtvis inte missat dem. Jag har studerat dem mycket. Det jag skrev var istället att inget annat land någonsin har fått så mycket kritik av en mängd olika skäl. Jag skriver till och med längst ned att vi kanske kan enas just i vår syn på detta.

    Men med detta sagt återgår jag till min utgångspoäng: i synen på frågan om Ryssland blir religionens mekanismer starka, och känslor tillåts ta över. Därmed finns inte mycket i sak att diskutera – inte ens om man skulle förstå varandras formuleringar…

    Ha en strålande dag! Själv skall jag byta bogpropeller i en gammal båt, och frysa så där lagom som man måste så här års, när arbetet kräver utomhusarbete, och alla båtarna ännu inte är klara för vintern.

    Tack!

  13. Magnus Bredelius
    Var du hittar dom religiösa mekanismerna behöver du nog förklara.

    Det är alldeles påfallande empirisk kunskap att våra reaktioner på USA:s krig inte är i närheten av reaktionen på Rysslands invasion av Ukraina. Trots att USA:s förbrytelser är oerhört mycket värre. Vi hjälpte ju t o m USA med svenska JAS-plan i Libyen!

    Således faller alla kopplingar till moral som orsak till vårt hat mot Ryssland och vi måste söka förklaringen någon annanstans.

    ”Därmed finns inte mycket i sak att diskutera” jo Magnus, där behövs den kanske viktigaste diskussionen i världshistorien. Skall vi låta krigets profitörer styra oss rakt in i det tredje världskriget? För nog måste det väl vara uppenbart även för dig att västvärlden styrs av amerikanska säkerhetsintressen och att vi i all praktisk mening deltar i USA:s krig mot Ryssland.

    När du försöker förlöjliga den diskussionen med svammel om religion och känslomässighet så hamnar du, möjligen oavsiktligt, men iallafall dessvärre på samma sida som de krigshetsare som anklagar Ryssland för allt ont som sker i världen, men håller tyst om USA:s roll. Kanske är det en bekväm position att inta i dagens västvärld, men jag hävdar att den är ansvarslös. Världen står inför sitt mest akuta hot någonsin och när du bytt din propeller behöver du nog ta dig en ordentlig funderare på din egen ståndpunkt i frågan.

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.