Av: Anatol Lieven


Susan Glasser i New Yorker och Fiona Hill, tidigare i president Trumps nationella säkerhetsråd, tror att ”vi redan strider i tredje världskriget mot Ryssland”, fastän vi ännu inte vet det. Detta är galenskap, som Daniel Larison har påpekat, om vi utkämpar tredje världskriget skulle det inte råda någon tvekan om det – vi skulle troligen redan vara döda.

Amerika utkämpar däremot ett proxykrig med Ryssland i Ukraina, liksom Sovjetunionen utkämpade ett proxykrig med Förenta staterna i Vietnam och Förenta staterna utkämpade ett proxykrig med Sovjetunionen i Afghanistan. Men under det kalla kriget var både sovjetiska och amerikanska ledare ytterligt försiktiga för att förebygga att sådana proxykrig skulle förvandlas till direkta krig mellan supermakterna. Som skulle föra med sig ett omedelbart hot om ömsesidig kärnvapenförintelse. De gjorde detta delvis genom att undvika proxykrig i Europa där de två supermakternas vitala intressen stötte mot varandra på ett sätt som inte gällde i huvuddelen av Asien.

Det var vid två tillfällen som USA kom nära att använda atomvapen under det kalla kriget. Det första var i Korea när U S Army tycktes stå inför ett nederlag på marken och general MacArthur bad om att få använda atomvapen mot Kina. Detta avslogs med rätta av president Truman vilket också ett övervägande antal av betraktarna kom fram till. Den andra gången var under Kubakrisen, som utspelade sig nära USA:s fastlandsstränder och avvärjdes genom intensiv diplomati under elva timmar. Båda påverkade direkt Amerika och amerikanerna på ett sätt som det nuvarande kriget i Ukraina, trots alla dess fasor, helt uppenbart inte gör.

I detta sammanhang bör vi notera den stora skillnaden mellan det förflutnas proxykrig och det nuvarande kriget, sett ur Moskvas synvinkel. Med orden av Dmitri Trenin, tidigare chef för Carnegie Russia Center, när han jämför den nuvarande krisen med Kubakrisen:

”På ytan är grundorsaken till de båda konfrontationerna den omedelbara känslan av osäkerhet vid utvidgningen av den rivaliserande maktens politiska inflytande och militära närvaro vid tröskeln till det egna landet: Kuba då, Ukraina nu. Denna likhet är emellertid egentligen det enda. Det framträdande draget hos krisen i Ukraina är den stora skillnaden, inte bara mellan Rysslands och Förenta staternas verkliga förmågor, men ännu viktigare mellan dess insatser. För Kreml är insatsen bokstavligen en existentiell fråga.”

En av orsakerna till att så oansvariga uttalanden, som de från Glasser och Hill, publiceras är just det att det finns så få människor kvar som minns hur andra världskriget verkligen var. I Ryssland hade alla sovjetiska ledare efter Stalin tjänstgjort i (eller för Gorbatjovs del) varit barn under kriget. De flesta amerikanska presidenter fram till George W Bush hade tjänstgjort i kriget, president Eisenhower hade lett det. Det är lätt att förstå hur skeptisk Ike skulle ha varit om någon hade sagt till honom att vår nuvarande situation på något sätt påminner om kriget där han stred.

Men givetvis är det så att om vi skulle hamna i ett kärnvapenskrig med Ryssland, så skulle vår situation vara jämförbar med andra världskriget, men vara mycket värre. Att sudda till linjen mellan krig genom ombud och direkt krig är därför inte bara ansvarslöst – utan direkt farligt. Om detta antagande fick fäste bland USA:s beslutsfattare skulle vi inte inse att vi passerat en gräns utan att veta att vi gjort det – förrän det blivit för sent att ändra sig.

Lyckligtvis tycks Biden-administrationen förstå skillnaden och har lagt en hel del omsorg på att undvika direkta kollisioner med Ryssland. Problemet är att medan Washington har gett Ukraina massivt stöd, så har man inte fastställt några gränser för hur långt Ukraina skall gå i besegrandet av Ryssland.

Om Ukraina vinner fler segrar och återerövrar den mark som Ryssland ockuperar sedan i februari, blir Putin troligen – enligt min åsikt – tvingad att avgå, men Ryssland skulle förmodligen inte använda atomvapen. Om Ukraina emellertid fortsätter och försöker att återerövra Krim, vilket den överväldigande majoriteten av ryssarna helt enkelt betraktar som ryskt territorium, blir risken för upptrappning till kärnvapenkrig extremt hög.

Detta pekar på en annan fara med att tala om ”tredje världskriget”: det antyder ett universellt hot och behovet för, liksom möjligheten av, absolut seger över den absoluta ondskan, liksom i andra världskriget. Men kriget i Ukraina är ingenting sådant. Det har blivit en post-kolonial kamp om lokala etniska gränser, på vilka vi sett så många exempel (ofta bedrivna av USA:s allierade) sedan de ottomanska, brittiska, franska och sovjetiska imperierna fall.

Vad gäller total seger så har inget amerikanskt krig sedan 1945 slutat på detta sätt. Alla har lett till tillbakadragningar, kompromisser, långa inbördeskrig eller rent av direkt nederlag. Sökandet efter total seger i Ukraina pekar mot antingen ett evigt krig eller Rysslands användning av absoluta vapen som svar.

Dessutom är en central egenskap för båda världskrigen – vilket förklarar varför de kallas världskrig – att varje stormakt i världen så småningom drogs in på ena eller andra sidan som svar på sina egna ambitioner eller rädslor. Glasser och Hill borde komma ihåg att de inte bara läses i Washington och Moskva, utan också i Peking.

Om den kinesiska ledningen blir övertygad om att Amerika verkligen driver ett krig för total seger mot Ryssland och störtande av den ryska staten. Då kommer faran för effekterna på Kinas egna vitala intressen göra det troligt att det leder till att Kina ger samma former av enormt militärt stöd till Ryssland som Amerika har gett till Ukraina – vid vilken punkt kraftbalansen skulle svänga hårt tillbaka mot Ukraina.

Slutligen måste vi överväga effekten på vår egen politiska kultur och vårt offentliga samtal om föreställningen av att vi verkligen befinner oss i krig vinner insteg, ty som Aiskylos påpekade för nästan 2 .500 år sedan, ”i krig är sanningen det första offret”. Journalister och analytiker som verkligen tror att deras land är i krig kan också känna, om också bara undermedvetet, att de har en absolut plikt att skriva krigspropaganda i stället för att söka sanningen.


Bild: Från artikeln i Resonible Statecraft

Länk till originalartikeln

Föregående artikelSVENSKA MARINEN HADE FARTYG PÅ PLATS FÖRE EXPLOSIONERNA
Nästa artikelPovel Ramel – Tryckfrihet

4 KOMMENTARER

  1. Jag förvånas över att författaren kallar Vietnamkriget ett sovjetiskt proxykrig med Förenta staterna. Ett proxykrig, som jag förstår begreppet, är när en stormakt utnyttjar en lokal konflikt eller rustar och beväpnar legostyrkor för sina egna intressen, till exempel för att få till stånd ett regimskifte och komma åt naturresurser mm. Vietnamkriget (liksom till exempel Koreakriget och det kinesiska inbördeskriget) var nationella befrielsekrig för det egna folkets sak, inte ett bulvankrig för Sovjetunionens intressen, även om det i och för sig låg i flera länders (och även det svenska folkets) intresse att hejda USA-imperialismens rövartåg i Asien.

  2. Christer Lundgren tar upp en viktig fråga: vad är definitionen av ”proxykrig”?

    Så vitt jag kan se används ordet oftast så här: ”Ett proxykrig är ett krig varest stormakter har skilda intressen, men stormakter deltager öppet bara på ena sidan eller på ingen sida i kriget”.

    Jag tycker att den definitionen fungerar bäst, och har stöd i bruket, bland annat i artikeln ovan. Det viktiga är att den definitionen inte säger något om skuld, utan sakligt konstaterar att stormakter ligger i krig genom ombud – antingen ombud för båda stormaktssidorna, eller ombud bara för ena stormaktssidan.

    Vietnamkriget var ett proxykrig, eftersom stormakter hade skilda intressen. Detta står inte i motsättning till det också var ett nationellt befrielsekrig, och ett inbördeskrig eftersom personer som var infödda vietnameser vill bekämpa socialismen. Alla de beskrivningarna är sanna.

    Poängen är att alla iakttagare, från höger till vänster, kan vara överens om att till exempel Angolakriget var ett proxykrig.

    Jag diskuterade detta med Knut L, men jag tror inte han förstod vad jag menade. När jag sade att Västvärlden ”ligger i proxykrig” med Ryssland i Ukraina, svarade KL ungefär ”Just det, Väst har anfallit Ryssland och för ett proxykrig mot Ryssland i Ukraina!”

    KL har en moralisk definition: ett proxykrig är ett indirekt anfall av en skurk som KL ogillar mot en stat som enligt KL står på rätt sida i världshistorien.

  3. Några ord behöver läggas till i min föreslagna definition: ”Ett proxykrig är ett krig varest stormakter har motsatta intressen och är inblandade, men stormakterna deltager öppet bara på ena sidan eller på ingen sida i kriget, som helt eller huvudsakligen utkämpas utanför stormakternas territorium”.

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.