Nej till svenskt Nato-medlemskap, stärk det svenska territorial-försvaret!

Bild från UNICEF Sveriges hemsida

KRIGET ÄR NU inne på sitt fjärde dygn. Våra stora medier överträffar varandra med ”expertkommentarer” och personliga vittnesmål via telefonsamtal, men vi vet mycket lite om vad som verkligen händer mer än att Ryssland driver ett krig för att ”avväpna” Ukraina. Det kommer de säkert att klara, frågan är bara hur lång tid det ska ta och till vilket pris i mänskligt lidande och materiell förstörelse det kommer att ske. Finns inga experter som kan säga något om de och vad som förmodas bli resultatet för Ukraina, Europa, Ryssland och USA på kort och lång sikt?

Som jag skrev tidigare
Folkrättsbrottet är uppenbart och omvärldens protester är självklara. Till och med Kina betonar vikten av FN:s våldsförbud och länders rätt till territoriell integritet i sina kommentarer, och uppmanar parterna att trappa ner sina fientligheter. Den svenska regeringen fördömer förstås också Rysslands anfall, vilket alla bör sluta upp bakom i det rådande läget.

Min korta text den 24 februari var inte överilad. Den var övertänkt och rimlig. Bland annat skrev jag: ”Det blir nu omöjligt att hävda att detta anfall inte sedan länge varit förberett eller att uppgifterna från USA:s underrättelsetjänst inte varit trovärdiga.” […] ”Allt mitt [tidigare] tal om att USA:s uppgifter om en snar invasion av Ukraina är propaganda faller nu platt till marken. Jag måste också inse att den demonisering av Ryssland och Putin som pågått länge i västvärldens medier haft fog för sig.” […] ”Uppenbart har mina bedömningar i det här fallet varit blåögda, vilket gör att jag kommer att dra mig tillbaka för att tänka över det som varit och det som sker.”

Det sista om att dra mig tillbaka och tänka över gäller ännu. En sak vill jag ändå säga om det jag då skrev. Att demoniseringen av Ryssland och Putin ”haft fog för sig” var för enkelt. Denna demonisering är ytterst irrationell och har i sig varit både krigshetsande och spänningsskapande. I dagsläget är det emellertid lika bra att hålla tand för tunga om detta för att undvika onödiga bråk om vem som är värsta monstret Putin eller Biden. Av sådant blir i dagsläget inga samtal.

Jag skrev att ”mina bedömningar varit blåögda”, vilket jag alltså vidhåller. Men det gäller även många som deltagit på Putinhetsarsidan. Låt mig försöka förklara.

1968 Invaderade Sovjetunionen Tjeckoslovakien. Alla fördömde inklusive stora delar av vänstern. Minns ni Olof Palmes utfall mot Gustáv Husak den gången?

Men USA hade givit klartecken, för där fanns en gemensam uppgörelse om inflytelsesfärer under det kalla kriget. Tjeckoslovakien tillhörde Sovjets sfär, som i förväg hade meddelat USA att de skulle invadera. Naturligtvis kan ingen idag säga att ett liknande förhållande gäller för invasionen av Ukraina, alltså att USA givit klartecken för detta ryska anfall, men det är högst troligt. De har i alla fall varit mycket tydliga med att man inte skulle ingripa militärt.

Väst har svikit Ukraina
Glöm inte heller att tidigare var Ukraina självklart under ryskt inflytande, men den saken försökte USA/EU och andra ändra på 2013 med det så kallade associationsavtalet med EU. Vi vet sedan vad som hände.

USA (och väst) har de senaste veckorna i praktiken givit Ryssland fria tyglar att återställa ordningen från före 2013 och faktiskt övergivit Ukraina. Det måste av Ukraina uppfattas som ett enormt svek. En sak är tämligen säker, för dem som strävade efter ett Ukraina inkorporerat i väst (Nato/EU) är Ukraina nu förlorat. Och kära vänner, hur skulle lite svenska vapen kunna hjälpa Ukraina mot en av världens supermakter.

Ryssland tog till ett olagligt krig för att till sist skaffa sig sina säkerhetsgaranier. Men märk att USA också behöver detta krig för att kunna fortsätta demoniseringen av Ryssland i sin fortsatta dragkamp med Ryssland/Kina om positionen som herre på den världsekonomiska täppan. Det är alltså, som det varit många gånger förr, stormakter som cyniskt gör upp över huvudet på mindre och försvarssvaga stater.

Nej, min fromma förhoppning är att Ryssland inställer sina krigshandlingar, att kriget får ett snart slut och att ukrainska och ryska regeringarna sedan förhandlar fram en rimlig uppgörelse i linje med Minsk 2-avtalet. Ju längre och blodigare kriget blir, desto mer fördelaktigt för USA, desto mer flyktingar och mänskligt lidande.

Jag vill till sist instämma i vad Anders Björnsson skrev den 26 februari på alliansfriheten.se:

”Ett svenskt Nato-medlemskap i detta läge skulle automatiskt göra oss till ett fiendemål för Ryssland. Andra europeiska stater har anslutit sig till Västalliansen i en helt annan säkerhetspolitisk kontext. Nu är det brinnande krig i Europa. En svensk Nato-ansökan idag skulle höja temperaturen, kunna uppfattas som en stridssignal.

Den skulle också menligt inverka på den nationella enigheten, när sådan verkligen är av nöden. Så gott som alla motståndare mot ett svenskt Nato-medlemskap uttrycker idag avsky för Rysslands agerande och stöd för Ukrainas statliga suveränitet och territoriella integritet. En medlemskapsansökan skulle spräcka konsensus i vårt land; den skulle splittra.”


En liten programförklaring
Trots att jag många gånger inte är överens med er som skriver här på lindelof.nu vill jag ändå uttrycka min uppskattning för alla uppriktiga meningar som framförs här och bryts på ett respektfullt sätt. Tack alltså för alla kommentarer och bidrag som strömmar in. En öppen diskussion är bästa sättet för oss att bidra till försvaret av Sverige, yttrandefriheten och demokratin.

... är läst 1105 gånger!

  22 kommentarer for “Nej till svenskt Nato-medlemskap, stärk det svenska territorial-försvaret!

  1. Jan Arvid Götesson skriver:

    Tack själv, redaktörn!
    Till en sådan text som artikeln ovan skriver händelseförloppet självt kommentarerna. Du skrev: ”USA (och väst) har de senaste veckorna i praktiken givit Ryssland fria tyglar att återställa ordningen från före 2013 och faktiskt övergivit Ukraina.” Nu rapporteras att vapen som kan rå på ryska stridsvagnar och luftfarkoster skall skickas från Nato till Ukraina. På sanktionsfronten rör det sig också. Det kan bli så att västlig hjälp till Ukraina blir effektiv – även om där funnes ett dolt västligt beslut om att överge Ukraina. Beslutsfattarna i väst kanske drivs att ändra sina planer, vilka planerna än var.

    Du frågar: ”Och kära vänner, hur skulle lite svenska vapen kunna hjälpa Ukraina mot en av världens supermakter.” Vapnen skulle kunna ha stor verkan (jag undviker värdeordet ”hjälpa” och svarar tekniskt). Vapen som uppsöker fiendemålet, och snabbt levereras till kunniga handhavare, gör stor skada.

  2. Sven Andersson skriver:

    För USA är Ukraina enbart ett sätt att försvaga Ryssland. I sitt strategiska spel struntar man i att Ukraina offras. Den kinesiska artikeln är intressant (länk nedan). ”Tänd en eld och sen stick”. Ukrainas president verkar knappast nöjd med USA:s ”stöd”. Om Sverige nu skall bli beroende av amerikansk ”hjälp” så vet vi vad som väntar.

    USA:s Think Tank RAND (finansierad av regeringen) planerade redan 2019 det vi nu ser i Ukraina. Att de sedan har en fullständig ultranationalistisk dåre i Kreml som spelar med i spelet är precis vad USA antagligen hoppades på.

    ”Expanding U.S. assistance to Ukraine, including lethal military assistance, would likely increase the costs to Russia, in both blood and treasure, of holding the Donbass region. More Russian aid to the separatists and an additional Russian troop presence would likely be required, leading to larger expenditures, equipment losses, and Russian casualties. The latter could become quite controversial at home, as it did when the Soviets invaded Afghanistan”

    RAND:s sätt att resonera 2019 påminner om hur det gick till när USA lyckades få Sovjet att invadera Afghanistan enligt USA:s fd säkerhetsrådgivare Brzezinski:

    ”According to the official version of history, CIA aid to the Mujahiddin began during 1980, that is to say, after the Soviet army invaded Afghanistan on December 24, 1979. But the reality, closely guarded until now, is completely otherwise: Indeed, it was July 3, 1979 that President Carter signed the first directive for secret aid to the opponents of the pro-Soviet regime in Kabul. And that very day, I wrote a note to the president in which I explained to him that in my opinion this aid was going to induce a Soviet military intervention.

    Q: Despite this risk, you were an advocate of this covert action. But perhaps you yourself desired this Soviet entry into the war and looked for a way to provoke it?
    B: It wasn’t quite like that. We didn’t push the Russians to intervene, but we knowingly increased the probability that they would.
    Q : When the Soviets justified their intervention by asserting that they intended to fight against secret US involvement in Afghanistan, nobody believed them. However, there was an element of truth in this. You don’t regret any of this today?
    B: Regret what? That secret operation was an excellent idea. It had the effect of drawing the Russians into the Afghan trap and you want me to regret it? The day that the Soviets officially crossed the border, I wrote to President Carter, essentially: ’We now have the opportunity of giving to the USSR its Vietnam war.’ Indeed, for almost 10 years, Moscow had to carry on a war that was unsustainable for the regime, a conflict that bought about the demoralization and finally the breakup of the Soviet empire.
    Q: And neither do you regret having supported Islamic fundamentalism, which has given arms and advice to future terrorists?
    B: What is more important in world history? The Taliban or the collapse of the Soviet empire? Some agitated Moslems or the liberation of Central Europe and the end of the cold war?”

    Så resonerar USA, nu och då, utan hänsyn till vare sig människoliv eller nationer. Har jag rätt är det ingen liten bedrift att lura in Ryssland i ett krig två gånger under en mansålder, att Bresjnev gick på finten är en sak men att Putin åker på samma nit? Möjligtvis har Putin varit mer lättlurad p g a sina Stor-Ryska drömmar?

    Det kommer att dröja innan Ryssland kan lämna Ukraina. Begränsade operationer tenderar att bli långvariga. Sovjet fastnade 10 år i Afghanistan, USA 8 år i Irak och 20 i Afghanistan.

    Artikel i Global Times

  3. Dennis Zackrisson skriver:

    Intressant, Sven A! Vi bör ju heller inte glömma USA:s första nederlag, Vietnam, där engagemanget allt från militära ”rådgivare” och ”utbildare” i slutet på 1950-talet till de nesliga helikopterflykterna 1975 räckte väl över 15 år!

  4. Bertil Carlman skriver:

    ”Folkrättsbrottet är uppenbart och omvärldens protester är självklara.” Nu har du fallit i fällan Knut L. Vad är ”omvärlden” som våra SR och TV-reportrar brukar tala om? Det brukar röra sig om cirka 15% av jordens befolkning. Det är Väst.

    Protesterar Indien och Kina? Nej. Hur många % är det? Protesterar majoriteten av arabvärldens länder, t ex UAE (USA:s pålitlige vän)? Nej. Protesterar Israel? Nej. De lägger ner sin röst, vilket de facto innebär att protesten i FN inte stöds. Varför protesterar inte den stora majoriteten av länderna i arabvärlden? Därför att där vet befolkningen genom personlig erfarenhet, och även dess i de flesta fall långtifrån folkligt stödda regeringar, vad det vill säga med USA:s och NATO:s ständiga folkrättsbrott. Vid USA:s folkrättsbrott, som t ex i det forna Jugoslavien och i Irak, då bombas det urskillningslöst, då bombas t ex Kinas ambassad i Belgrad. Använd inte ordet ”omvärld” på det otroligt slarviga vis som reportrarna på SR och SVT gör.

    Om nu det oerhört korkade beslutet att utesluta Ryssland från SWIFT, vilket USA:s riksbank (Federal Reserve System) varnat för, då kommer dollarsystemet att få den stora, stora spiken i sin likkista. När det skett, kommer det globala ekonomiska system som USA varit herre över, att rasa samman. Då kommer den andra ”omvärlden” den som består av 85% att äntligen på allvar kunna blomma upp. Då finns det chans, säker kan ingen vara, till en framtid med långt mer rättvis fördelning av jordens rikedomar.

    ”Folkrättsbrottet är uppenbart, men omvärlden protesterar knappt, för den är så evig trött på folkrättsbrott från USA och Nato, som har begåtts jorden över under alltför många år.” Det är min uppfattning.

    Din korta text den 24 februari var, som jag ser det både överilad, oövertänkt och oproportionerlig. Den präglades starkt av den hysteri som vi i Väst nu visar upp, och som kommer att fortsätta att råda ett tag framöver. Det är sådana texter Knut L, som får vanligt folk, med kunskaper mest ifrån MSM, att tänka ”USA är kanske bättre trots allt”. Det är inte antiimperialism.

  5. Knut Lindelöf skriver:

    Bertil C!
    Det finns enligt min uppfattning en stor blind fläck i ditt resonemang: den lilla statens rätt och möjlighet att överleva när supermakterna drabbar samman på den stora världsarénan.

    Vi svenskar bor i ett litet land i det relativt lilla Europa. Eftersom de senaste 30 åren inneburit att vi både nedrustat vårt eget territorialförsvar och valt att placera oss i Natoburen riskerar vi att dras in i stomakternas väpnade konflikt om den skulle sprida sig till våra domäner, vilket inte är helt omöjligt. Det är också en omständighet som måste övervägas av en antiimperialist – enligt min mening.

    Kina som håller på alla staters lika rätt (FN:s suveränitetsprincip) har de förstås problem med det som Ryssland nu gör. Men de står – av mycket speciella skäl – trots allt bakom Ryssland i Ukrainafrågan. Men hur länge varar den enigheten?

    Att ta lätt på suverätnitetsprincipen är inte antiimperialism – enligt min mening.

  6. Arne W Andersson skriver:

    Nato flyttar baser till Rysslands gräns och avtalet om medeldistansrobotar är upphävt. Varningstiden för Rysslands kärnområden är kort. Risken för att någondera parten lockas till ett offensivt eller defensivt förstaslag är stor.

    INF-avtalet (Intermediate-Range Nuclear Forces: Avtalet mellan Förenta Staterna och Sovjetunionen om att avskaffa medel- och kortdistansrobotar) är ett avtal slutet den 8 december 1987 i Washington D.C., verkställt 1991, mellan Sovjetunionen och USA om att avskaffa medeldistansrobotar. De robotar som avsågs var landbaserade robotar med 500 km till 5 500 km räckvidd.

    Den 20 oktober 2018 meddelade USA:s president Donald Trump att USA skulle dra sig ur INF-avtalet. USA lämnade avtalet den 2 februari 2019. Samma dag meddelade Vladimir Putin att Ryssland skulle träda ur avtalet, med omedelbar verkan.

  7. Torgny Forsberg skriver:

    En intressant röst som jag vill tipsa om är Craig Murray: Historian, Former Ambassador, Human Rights Activist.

    Läsvärd i den massiva krigspropagandan vi nu utsätts för.

    Ukraine: How Can the War End?

  8. Bertil Carlman skriver:

    Jag går inte in i en debatt om blinda fläckar, och jag har inte uttalat mig om de små västliga staternas bekymmer. Dessa bekymmer är naturligtvis enorma, men de är små jämfört med de bekymmer som ”Det Globala Syd” under lång tid haft, bland annat beroende på dessa de små västliga staternas i stort sett totala uppslutning kring USA-imperialismen. Den lilla västliga stat som jag bor i, Sverige, präglas av en hysteri som Sverige självt inte har någon som helst glädje av, inte nu och framför allt inte längre fram, när de vardagsbekymmer som vi svenskar har, kommer att bli än mer bekymmersamma. Den som har glädje av denna hysteri är USA-imperialismen för det visar att greppet om Sverige än så länge fungerar bra.

  9. Sören Lander skriver:

    Mycket intressanta åsikter som kommer fram här, men egentligen väldigt lite om hur Ukraina självt agerat i den här situationen. Min uppfattning är att Ukrainas ledning har agerat huvudlöst och inte insett att oavsett en västlig massmedial propagandastorm av sällan skådat slag så har situationen på marken inte förändrats ett dugg. Ett litet land, Ukraina, väljer en egen politisk väg, som i stora stycken kolliderar med sin stora granne Ryssland och detta leder till en konfrontation som skulle ha behövt lösas genom aktiv diplomati (inte minst från FN:s sida) utan att våld måste tillgripas – ty om våld tillgrips har i den aktuella situationen bara funnits en utgång.

    Ukraina har under de senaste månaderna uppenbarligen ”trissats upp” av västsidan (USA, Nato, EU etc) och fåtts att tro att man kommer att få ett stort stöd i slutändan (sanktioner, men inga soldater) och att detta kommer att räcka för att få Putin att backa. Till de flestas stora överraskning (även min egen) sätter Putin ned foten ordentligt med ringar på vattnet, som förhoppningsvis kommer att få även Sveriges vanligtvis så kaxige försvarsminister att tänka några gånger extra. Ty det är ju knappast bara Ukraina det handlar om nu. Signalen är riktad även mot randstater som intar en mer eller mindre fientlig hållning mot Ryssland. Och Sverige har under en följd av år nu alltmer gått ifrån en neutral hållning till att följa USA/Nato i det mesta – och med stor risk för att i en ordentlig urladdning på den europeiska arenan direkt dras in i ett krig.

    En liten liknelse kan kanske göra skeendet hittills tydligare. Jag antar att de flesta varit med om under sin skoltid att det funnits mobbare eller busar på en skolgård och att de flesta haft mer eller mindre respekt för dem. ”Busen” skulle i det här fallet vara Ryssland.

    Men – så plötsligt är det någon (mindre men snabb i repliken) som inte har uppfattat situationen och att man inte ska käfta med ”busen” (som är klart större och starkare). Ryktet sprider sig snabbt att det är en fight på gång och man samlas i en ring kring kontrahenterna. Eftersom busen inte är populär så har man länge gått och väntat på att någon ska ha modet att sätta sig upp mot honom – och nu har det skett och man börjar heja vilt på denna modiga person (man är dock inte själva beredda på att ingripa mer handgripligt). Och så går det som man kan förutse. Busen maler ned den käftvige, men klart svagare motståndaren (trots att någon smugit till denne ett knogjärn för att han kunna försvara sig bättre och även lovat att man ska se till att busen vare sig bjuds på några fester eller godis framöver). Det är givetvis ingen populär utgång av slagsmålet, men när åskådarklungan börjar skingras kan man redan se vissa personer som närmar sig segraren/busen och börjar diskutera, ställa sig in etc för att ha fortsatta goda förbindelser framöver.

    För att avrunda – Ukraina har mer eller mindre lurats in i en situation där man (i ett chicken-race) velat ”stresstesta” hur långt Putin och Ryssland är beredda att gå för att markera en gräns. Ukraina har intagit rollen av möjligt ”bondeoffer” (för att använda ett ord Myrdal ofta använde för att belysa det storpolitiska spelet) i USA:s ansträngningar för att flytta fram sina positioner. Och tyvärr har Ukraina haft en ledning – en president (en tidigare komiker som kanske skulle ha fortsatt i den rollen) – som inte förstått vad som pågått även om han alltmer börjat uttrycka sin besvikelse över att nu stå mer eller mindre ensam. Priset Ukraina får betala blir stort och i nuläget finns det ingen tydlig segrare mer än Ryssland, som trots kommande sanktioner har satt ned foten ordentligt, markerat en gräns och i denna konkreta handling förtydligat priset för ytterligare provokationer från USA:s/Natos sida. I nuläget är det svårt att se vart händelseutvecklingen är på väg, men sannolikt kommer vi fortsättningsvis att se ett vingklippt och försvagat Ukraina, neutraliserat, och inget större hot mot Ryssland och utan förmåga att inta en roll i Natos framflyttande av sina positioner – och med ett fredligare klimat överhuvudtaget i Europa som följd. Och det blir åter ”business as usual”.

    För att förtydliga mina åsikter: Jag anser att konflikten omkring Ukraina har skötts på ett utomordentligt dåligt sätt av alla parter och att det borde varit möjligt att undvika det krig som nu pågår. Och jag anser att den största skulden ligger hos västmakterna som inte insett eller velat lyssna på Rysslands inställning (som är lätt att förstå om man blickar tillbaka i historien, andra världskriget och de offer man då gjorde), utan låtit sig förledas av sina egen propaganda.

  10. Dennis Nilsson skriver:

    Värt att känna till, och något som inte omnämns i stor-media, är att priset på mat, konstgödsel, gas och drivmedel här i Sverige kommer att skjuta i höjden, särskilt nu när Ryssland uteslutits från SWIFT.

    Något som är okänt för många är att Ryssland är bl a världens största leverantör av gas, olja, spannmål och vissa kemikalier till konstgödsel, för produktion av just spannmål = mat, till oss människor och djur.

    Lär mer bl a här:

    Struggling U.S. Farmers Worry About a Resurgent Russia – WSJ
    From Russia, With Monopolies Washington Monthly
    How Russia became the world’s LEADING wheat exporter

  11. Arne W Andersson skriver:

    Finns någon här som känner till hur militärer ser på möjligheten att nå framgång med att attackera först med kärnvapen? Och vilka tidsaspekter – geografiskt avstånd – som gäller för att motståndaren inte ska hinna svara effektivt?

  12. Sven-Eric Holmström skriver:

    Det vimlar av viktigpettrar och självutnämnda experter i TV och tidningar som påstår att kriget inte går enligt planerna för Ryssland. Jaha, och vad vet de om det? Vad vet de om vad den ryska krigsplanen egentligen är? Har man från rysk sida nånsin låtit publicera någon sådan?

  13. Jan Arvid Götesson skriver:

    Bertil Carlman observerade att mediaetablissemanget slarvigt sätter likhetstecken ”omvärlden” = ”västvärlden”, och han skrev att större delen av världen – de stater som inte är ”Väst” – tenderar att inte fördöma Ryssland. Det fick mig att tänka efter. Och att undersöka saken.

    På västra halvklotet har 90 procent protesterat mot Ryssland, om vi adderar folkmängderna hos de stater vars regeringar protesterar mot Ryssland med namns nämnande.

    I Afrika har Sydafrikanska republiken skrivit: ”South Africa calls on Russia to immediately withdraw its forces from Ukraine in line with the United Nations Charter”.

    Kenyas representant har sagt: ”Kenya registers its strong concern and opposition to the recognition of Donetsk and Luhansk as independent states. We further strongly condemn the trend in the last few decades of powerful states, including members of this Security Council, breaching international law with little regard. Multilateralism lies on its deathbed tonight. It has been assaulted today as it has been by other powerful states in the recent past. Let me conclude, Mr. President, by reaffirming Kenya’s respect for the territorial integrity of Ukraine within its internationally recognized borders.”

    Kenya menade att vi skall minnas ”the hasty, ill-considered intervention in Libya 10 years ago”, och Kenya röstade för resolutionen som Ryssland inlade veto mot i säkerhetsrådet. Kenyas kritik av Ryssland har blivit den mest uppmärksammade i media på grund av Kenyas representants vältalighet.

    Mexiko jämförde Ukrainas situation med att Mexico invaderades av Förenta staterna, och förlorade en stor del av sitt territorium! ”Condemning the Russian Federation’s aggression against Ukraine, he [Mexikos representant i FN] called on the parties to end hostilities”.

    Ghana uttalar sig tydligt mot Ryssland, eftersom Rysslands politik äventyrar säkerheten för alla länder, och Kenya röstade för resolutionen i säkerhetsrådet, liksom Gabon och Brasilien.

    Japan, Republiken Korea och Singapore fördömer starkt, men räknas kanske till Bertil C:s 15 procent, som hindrar de 85 procenten från att blomma upp.

    Turkiet fördömer Rysslands grova brott mot internationell lag ity att Rysslands politik hotar regionens och världens säkerhet och är orättfärdig och olaglig, men Turkiet får kanske anses gå i Västs koppel, som Muammar Gaddafi påpekade.

    Bertil C har delvis rätt, eftersom många länder är återhållsamma, som Indonesien: ”Condemning all actions that are clearly a violation of the territorial territory and sovereignty of a country”, utan att med namns nämnande fördöma Ryssland. Bangladesh är lite försiktiga, men säger att alla militära operationer måste upphöra genast.

    Jag har skrivit detta inlägg därför att Bertil C uppmanade Knut L att inte vara otroligt slarvig i sitt hänvisning till ”omvärldens protester”. Där finns ett intressant korn av sanning i BC:s observation, men otroligt slarvig är man inte om man menar att ”protester” uttalas även utanför västvärlden.

  14. Mats Larsson skriver:

    Sven-Erik H!
    Putin definierade ju de ryska krigsmålen i sitt tal förra veckan:

    “We will strive for the demilitarization and de-Nazification of Ukraine, as well as bringing to justice those who committed numerous bloody crimes against civilians.”

    Dessa krigsmål förmedlas ju också i rysk TV. Igår fick vi veta att de ryska soldaterna hälsas som befriare av de ukrainska människorna.

    Tittar du inte på rysk TV?

  15. Dennis Zackrisson skriver:

    En mycket intressant och lärorik genomgång, Jan Arvid! Den visar på att vi alla skulle ha nytta av att bygga våra uppfattningar nerifrån med hjälp av den konkreta verkligheten i stället för att försöka pressa in skeendet i en möjligen egenhändigt (eller av annan hand?) utformad världsbild. Samtidigt är det naturligtvis viktigt att komma ihåg att många länders ledare inte självklart representerar hela eller ens en majoritet av ländernas befolkningar.

  16. Sven-Eric Holmström skriver:

    Det där, Mats Larsson, är i väldigt svepande ordalag. Nej, jag har inte möjlighet att titta på rysk TV. Däremot läser jag regelbundet på nätet RT och Sputnik News.

  17. Bertil Carlman skriver:

    Jan Arvid Götessons mycket stora intresse för mina eventuella slarvfel tackar jag för, även om jag kanske själv tycker att de i sammanhanget inte är av avgörande betydelse för förståelsen av mina synpunkter.

    Sören Lander skriver: ”…att det borde varit möjligt att undvika det krig som nu pågår”. Så tänker naturligtvis alla som avskyr krig. Men säg mig då Sören, vad skulle Ryssland ha gjort mer efter allt det som de på ett mycket väldokumenterat sätt gjort under det senaste årtiondena? För vad USA, Nato och EU kunde ha gjort, är så överväldigande lättbegripligt att man måste fråga sig ”Vad har ledarna i USA, Nato och EU egentligen sina hjärnor till?”

  18. Dennis Zackrisson skriver:

    Är du säker på det, Bertil C? Att ”ledarna i USA, Nato och EU” använder sina hjärnor på ett undermåligt vis? Som fler andra har varit inne på både här på bloggen och i andra diskussioner kanske man har gjort på ett helt annat sätt, utifrån de strategiska målsättningar ”man” kan tänkas ha. Eller förmodligen har, d v s att så enkelt som möjligt befästa Natos och övriga ”västs” strupgrepp på Ryssland (och i bakgrunden Kina).

    Folk runtom i Europa och andra västinfluerade nationer runt om i världen hastar nu till Ukrainas försvar och hjälpsändningarna anstränger nu alla hjälporganisationernas resurser. Livsmedels- och klädespaket flyter nu i en jämn ström mot Ukraina. Putin ses alltmer som ett maktgalet vilddjur (kanske som en björn t o m?). Vi har än så länge mycket begränsad insyn i taktiska och strategiska överväganden på olika sidor i kriget. Ökad klarhet på den punkten skulle vara ytterst välkommet. Men vi bör inte underskatta folkviljan och det allmänna stödet för den nationella självbestämmanderätten, som uttrycks genom alla hjälpsändningarna. Eller menar du på allvar att detta bara är en produkt av Natos och EU:s (och bakom dem USA:s) propaganda?

  19. Bertil Carlman skriver:

    Nej Dennis Z, jag är inte säker. Därför skriver jag att ”man måste fråga sig”. Det är kanske inte en viktig fråga, men om det till exempel blir förhandlingar, måste bägge parter fråga sig: hur mycket vet ”dom”, vad är ”deras” mål, vad kan ”dom”, vilka svagheter har ”dom” och också hur mycket förstår ”dom”?

  20. Dennis Zackrisson skriver:

    Tack för förtydligandet, Bertil C! Då förstår jag mycket bättre hur du menar!

  21. Jan Arvid Götesson skriver:

    ”Krigsplaner” och ”krigsmål”, som nämnts i diskussionen, är två mycket olika saker. Om Rysslands krigsmål är kända i viss mån, kan krigsplanerna vara dåligt kända.

  22. Jan Arvid Götesson skriver:

    Dennis Z! Givetvis är det så att många länders ledare inte självklart representerar hela eller ens en majoritet av ländernas befolkningar. Men att läsa vad befullmäktigade ombud för staters verkställande ledning har att säga är det material som står till buds för en första genomgång. Ifråga om sådana grundfakta kan vi konstatera att Brasilien nu uppvisar en anmärkningsvärd skillnad mellan landets ursprungliga FN-röst (kritiserade Ryssland) och landets president (kritiserar inte Ryssland), och att Brasilien tycks vara på väg mot en mjuk linje mot Ryssland. Rätt skall vara rätt i fråga om fakta om den ”konkreta verkligheten”.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.