Neutralitetslinjen

Sajten alliansfriheten.se har nu levererat information, analyser och debattartiklar om försvars- och säkerhetsfrågor i fyra år och blivit oss vänner av alliansfrihet och neutralitet allt mer oundgänglig. Den drivs helt ideellt av en grupp som kallar sig "utgivarna". En av dessa är Anders Björnsson som med anledning av fyraårsdagen skrivit denna text. Med särskilt tillstånd publiceras den även här.

Fortuné Dufaus målning syns Gustav Vasa bli vald till Dalarnas hövitsman i januari 1521

verige är ett litet land som under lång tid har lyckats hålla sig utanför kampen mellan stormakterna. Det har haft en naturlig plats i den nordiska statsgemenskapen och under tusen år ingått i den västkristna kulturkretsen. Genom en utdragen statsbildningsprocess var det som skulle bli Sverige invecklat i flera krigsföretag och erövringar (korståg). Med konsolideringen av ett suveränt svenskt rike under Gustav Vasa lades grunden för en permanent militärstat. Men för riksgrundaren var inrikes pacificering viktigare är utrikes äventyrligheter.

Vasasönerna började olyckligtvis markera mot Öst, medan 1600-talets huvudmotståndare fanns i Wien, i Köpenhamn och i den polska statsbildningen. (Riket beskrivs under detta sekel som en stormakt, men politiskt och ekonomiskt var det en fransk vasall.) Sveriges nedgång som europeisk spelare inleddes med Karl XII:s ansvarslösa krigspolitik, och den fick en slutpunkt med det svenska krigsnederlaget mot Ryssland i 1808–09 års kraftmätning. Därefter blev det en huvudmålsättning för svensk säkerhets- och utrikespolitik att hålla sig väl med alla motstridiga parter. Svensk revanschism hölls på mattan, och att göra Sverige till ett civilisatoriskt bålverk mot ett barbariskt Slaventum (eller mot bolsjevismen) fanns inte på kartan för några regeringar i Stockholm.

Det är dessa långa linjer som har styrt vårt lands förhållande till främmande makter. Ideologi (civilisation, demokrati med mera!) har spelat en obetydlig roll i denna process (eftersom alla ändå vetat var Sverige hört hemma, och detta har gjort plakatpolitik överflödig), liksom föreställningar om ont och gott, liksom dogmatiskt låsta principer. Det har primärt gällt värnet om fosterlandet, nationen; förintelse- och befrielseoperationer har Sverige klokt nog hållit sig undan. Under ett par hundra år har det varit rimligt att beteckna denna hållning som neutralitetspolitik. Vi som ger ut denna sajt anser att den alltjämt duger och att den är att föredra framför varje annan hållning. Vi önskar inte krig, och blir det krig, kommer vi att göra allt för att hålla oss utanför. På vilket altare skulle vi offra vår rättsstat, vår kultur, vår värdighet?

Det har gjorts avsteg från generallinjen (utan att de för den skull blev en huvudlinje). Eftergifterna under andra världskriget var påtvingade men hade ett stort folkligt stöd. Dagens undfallenhet mot en av stormakterna är i viss mening självförvållad: det nationella försvarets nedmontering har skapat panikreaktioner inom den politiska eliten, och höga militärer har själva uppträtt med politiska plattformar. Våra militära insatser utomlands har undergrävt förtroendet för den allmänt respekterade alliansfriheten. Men allt sådan kan – och måste – korrigeras. Under Krimkriget fanns det en svensk kung som ville inskrida på Frankrikes och Storbritanniens sida mot Ryssland, men detta förhindrades genom händelsernas gång. Inför dansk-tyska kriget 1864 fanns det en annan kung som ville intervenera på Danmarks sida, men också detta avstyrdes av kloka svenska politiker (Gripenstedt med flera). Skandinavism ja, solidaritet nej.

Detta är en tradition att värna om. Neutralitetslinjen var som regel icke-partiskiljande. Inom de politiska partierna fanns de som tyckte annorlunda. Tyskaktivister inom det socialdemokratiska partiet före första världskriget uteslöts. När Nationernas förbund tillkom efter kriget, fanns det borgerliga politiker som var så neutrala att de motsatte sig svensk anslutning; också kommunisterna gjorde detta (Sovjetryssland hade ju inte fått vara med i Versailles). 1925 års nedrustningsbeslut hotade neutralitetslinjen och förorsakade politisk turbulens. Ett decennium senare kom återupprustningen. Samlingsregeringen 1939–1945 markerade nationell konsensus. Då var inte tid för reformer, endast uppoffringar, obligationslån, ransoneringar. Men tonläget var inte uppskruvat, trots grymheterna som pågick runt om i världen. Det förelåg ingen folkopinion för krig i Sverige.

Småstatens räddning ligger inte i anpassning eller plattläggning; den drar nytta av mod och motstånd. Aldrimer.no heter en norsk sajt som vi ofta har haft anledning att länka till under de gångna åren. Alla norrmän vet vad den uppmaningen står för: landet får inte en gång till stå handfallet inför ett fientligt anfall, som den 9 april 1940. Efter kriget valde Norge att formalisera sin förankring hos västmakterna genom anslutning till Atlantpakten som en av dess grundarstater – västmakterna har ju tidigare svikit Norge, nu fick det vara nog av detta. Men anslutningen var inte villkorslös och inriktningen tydligt defensiv. Statsminister Einar Gerhardsen, den gamle leninisten, konstaterade 1958:

Einar Gerhardsen

”Det var frykten for å miste frihet og uavhengighet som for 9 år siden førte oss sammen i en forsvarsallianse. Dens primære mål var å trygge freden og sikkerheten i vår del av verden. Hittil har vi lykkes med dette, takket være vårt samhold og våre folks forsvarsanstrengelser. Vår allianses militære styrkemålsetting har til enhver tid klart vist dens defensive karakter. Vår organisasjon og de enkelte medlemsland har lagt den største vekt på ikke å gå til tiltak som kunne betegnes som aggressive eller provokatoriske. Dette må fortsatt være vår politikk.” Och han påminde om att ”det helt fra NATO’s grunnlegging har vært Norges politikk ikke å stasjonere fremmede stridskrefter på vårt territorium så lenge vi ikke er truet av eller utsatt for angrep. Vi ser ingen grunn til å endre denne politikk. Vi har i Norge heller ingen planer om å la opprette lagre av atomvåpen på norsk område eller installere utskytningsbaser for mellomdistanseraketter.”

Denna visa politik byggde i sin tur på historiska erfarenheter och lärdomar. Efter första världskriget fanns det en opinion i Nordnorge för anslutning till Sovjetryssland, och i andra världskrigets slutskede gick sovjettrupper in på norskt territorium för att jaga iväg de tyska ockupanterna. Men de stannade inte där; det blev ingen ny ockupation för norrmännen. Detta var anledning nog till att Norge som gränsland till Sovjetunionen under den närmast följande efterkrigstiden, trots sitt Nato-medlemskap, inte skulle bli en frontstat. Det gällde att inte provocera och heller inte att förödmjuka. Med denna genomtänkta utrikespolitik blev Norge under flera decennier samtidigt en fredsmäklare på internationell nivå, i jämnbredd med Sverige.

Vi, småstaterna, bör också framgent hålla oss utanför konfrontationerna mellan stormakter. Vi bör hålla oss väl med dem, oavsett styre. Det är inte en ideologisk fråga, det är en överlevnadsfråga. Sveriges militära upprustning är en nödvändighet, men den bör inte inriktas på att slå utan på att undvika slag. Därför är det också nödvändigt att den svenska statsledningen avstår från att utpeka fiender i tid och otid – motståndare till vår statliga suveränitet och vårt nationella oberoende kan i princip komma från alla håll och kanter, och vilka stormaktskoalitioner vi har att vänta oss går inte att projicera med någon som helst träffsäkerhet. Därför är neutralitetslinjen den enda vettiga, den enda begripliga, den enda nationellt hållbara i dagens osäkra internationella klimat.

  3 kommentarer for “Neutralitetslinjen

  1. Jan Arvid Götesson
    2019-02-21 kl. 9:09

    Detta var kloka ord. Men ansatsen ”Sverige är ett litet land” var olycklig. Sverige är inte ett litet land!

    Jo, befolkningsmässigt är Sverige betydligt mindre än Förenta staterna, Kina och Ryssland. Men Sverige har nog resurser att hålla en 30-del av Förenta staternas militära styrka, och minst en tiondel av Rysslands. Som jag, ursäkta envisheten, påpekat tidigare skulle ett riktigt svenskt försvar göra Sverige till den utslagsgivande makten i den begränsade del av ett storkrig som skulle kunna utspela sig i och kring Sverige, på samma sätt som Sverige skulle ha kunnat slå ett tyskt angrepp 1943.

    Följer vi ABs föredöme och tänker klart finner vi att sådan slagkraft är Sveriges plikt.

    Varför är det en självklarhet i vänstern att medelryssen och medelförentstataren kan betala en högre andel av sin inkomst för sitt rikes försvar än medelsvensken? Jag tror att ”lilla Sverige”-klyschan upprätthåller detta tankefel inom vänstern, tillsammans med tanken att försvaret alltid är höger.

  2. Bertil Carlman
    2019-02-21 kl. 11:00

    Detta var en mycket bra sammanfattande artikel om svensk politik för att värna om fred och frihet. Anders B har fullt klart för sig vart den nuvarande svenska utrikespolitiken, som väl i stort sett alla regeringens och riksdagens medlemmar är överens om, vart den bär. Men när nu dessa så klart har ställt sig bakom angreppen på t ex Libyen, Syrien och Venezuela, anser jag det inte vara en mindre avvikelse som kan korrigeras med hjälp av de nu rådande stämningarna hos det svenska folket. Alla informerande organ, med större spridning, är överens om att det största hotet mot Sveriges neutralitet kommer från öster.

    Anders B. skriver “Våra militära insatser utomlands har undergrävt förtroendet för den allmänt respekterade alliansfriheten. Men allt sådan kan – och måste – korrigeras.” ”Kan” och ”måste” vad står de för mer än fromma förhoppningar? Om man ser att man är på väg in i en storm, vad hjälper det då att säga ”den kan försvinna” eller ”vädret måste bli bättre”? Men jag kanske (som ofta nog) har fel, Anders?

  3. Bo Persson
    2019-02-21 kl. 17:44

    Den säkerhetspolitiska neutralitetslinjen är den enda vettiga säger Anders B, men han säger inte klart att den inte längre gäller.

    Under det förra kalla kriget sammanfattades denna linje i formeln:“Alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig”. Men idag heter det bara: “Sverige är alliansfritt”. Neutraliteten i krig har alltså reducerats till en option. Om ens det. För en enig riksdag har antagit en solidaritetsförklaring som kan tolkas som att den inte är det heller.

    Eftersom dessa frågor inte diskuterats i något riksdagsval är det väl inte så många som känner till dem. Men att de är kontroversiella fick t ex Jan Myrdal erfara när han häromåret tillät en nypublicering av artikeln “Frågan om neutraliteten”, som först hade publicerats i Svenska Dagbladet den 10 oktober 1998, så kastade sig hela den massmediala världen över honom och stämplade honom som rödbrun/brunröd. (Artikeln kan också läsas i boken Det odelade ordet, Skriftställning 19 på Hägglunds förlag 2002).

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.