Vi måste höja våra röster…

Fröken Friman och vänner i kamp för rösträtten, från serien i SVT.

Margareta Zetterström skrev i en kommentar på nyårsdagen med anledning av min rapport om årets bloggresultat:

Jag säger som jag brukar: Var är brudarna? Varför tycks denna typ av bloggande vara en så fruktansvärt enkönad (läs: manlig) verksamhet? Det gäller både medverkande bloggskribenter och kommenterande läsare. Skulle inte ni, debattglada herrar, kunna ägna denna fråga en smula uppmärksamhet? Har det månne med ämnesvalet att göra eller med själva debattstilen? Och vad gör damerna medan herrarna sitter fastklistrade vid sina skärmar och läser eller författar egna blogginlägg och kommentarer? Läser damerna möjligen de böcker de debatterande herrarna aldrig får tid att läsa (exempelvis Elena Ferrantes fantastiska romansvit från Neapel!) eftersom livet på nätet tar så oerhört mycket tid? Eller spelar damerna fiol eller är ute och tar stärkande promenader eller umgås med familjen IRL (eller vad jag nu ska dra till med)? Eller sitter damerna förskansade bakom prasslande dagstidningar övertygade om att viktiga angelägenheter avhandlas bäst på papper?

Jag ser den manliga slagsidan som ett problem. Vad anser herrarna? Och eventuella kvinnliga läsare av denna blogg?”

Mitt svar på den avslutande frågan är ja. Det är ett problem. Jag ska försöka bortse ifrån att jag ogillar att tilltalas som en bland “herrarna” istället för som en helt vanlig och ansvarig människa, oavsett vilket biologiskt kön jag råkar vara född till. Tänk om jag hade skrivit: Vad anser damerna? Men vi lämnar det nu.

Är denna blogg speciellt manlig?
Om det är bloggen i sig som stöter bort kvinnor så måste det rimligen finnas en orsak till det. Då borde det antingen vara själva innehållet eller språket/tonen/redigeringen/attityden som könssorterar läsarna.

Först innehållet. Följande visar (i fallande ordning) hur många gånger inlägg placerats i olika kategorier (varje inlägg tillhör alltid flera kategorier) – vilka ämnen som behandlas:

kultur (i vid mening) 649, krig 329, demokrati 273, fred 219, imperialism 213, skola 211, USA 209, utrikespolitik 192, media 164, yttrandefrihet 162, bokrecensioner (litteratur) 132, EU 122, ekonomi 121, alliansfrihet 107, försvaret 102.

Är det någon som vill påstå ett detta skulle vara ett särskilt “manligt” material?

Så till den mer subtila frågan om språket/tonen/redigeringen/attityden är specifikt manlig? Här gissar jag att någon säkert svarar ja eftersom skribenterna är till övervägande del män. Det präglar ofrånkomligen språket en del. Eftersom redigering och bildval etc också sköts av en man präglas kanske även det på samma vis. Men frågan blir då på vilket sätt? Svara gärna på det den som kan. Jag förstår det inte.

Det stora problemet
Jag tror att problemet är större än denna blogg. Jag tror att kvinnor skräms bort från både kultur och politik idag för att dessa blivit så identitetsfixerade. Vad man än säger eller skriver riskerar man att trampa i klaveret. Exponerar kvinnor inte sin kvinnlighet idag är man en tönt. Är män inte vältränade muskelberg är man en tönt. Kommersen kräver idag både extrem manlighet och extrem kvinnlighet. Det börjar redan med rosa eller ljusblå blöjor.

Problemen för den politiska kvinnorörelsen började med att kampen för lika rättigheter fick drag av särartskamp. Man började sakta tumma på det självklara att alla förtryckta individer och grupper ska ha lika rätt. Istället började man glida mot att kräva en slags särartsrätt.

I julhelgens Fröken Frimans krig i TV fick vi många fina illustrationer på vad samhället och kvinnosaken har innehållit. Men inte bara det, utan också rätten för en ung pojke att få vara far till sitt eget barn, eller att en fattig flicka som lurats i säng av en slipprig riksdagsman ska befrias från horstämpel, eller hur ojämlika klassförhållanden inte nödvändigt är ett hinder för att enas i sak och kräva lika rätt.

Men frågan är: Ser unga människor (kvinnor) detta? TV har inte längre samma dragningskraft. Jag tror många unga kvinnor (och män) kan uppfatta denna serie som sagor från en förgången värld, utan relevans för dem idag. Späckade agendor och andra medier gör att det bara är vi gamlingar som flockas när goda svenska skådisar framträder på TV i något annat än spektakulära deckarserier för export. Kanske har vi här en liten nyckel till varför politiken och kulturen är så ålders- och könssegregerad?

En annan nyckel för att se dagens sammanhang tror jag är det faktum att kvinnosaken blivit huvudsakligen en fråga för medelklassen. Kvinnor i underklassen förtrycks minst lika brutalt andligt och fysiskt som någonsin tidigare. Men de är så långt utom synhåll från våra trygga bostadsrätts- och villaområden – och i våra medier – att de liksom inte finns. Vem för deras kamp för jämställdhet? En och annan Eija Hettekivi Olsson sticker fram begåvade näsor då och då och visar att de finns, men de flesta är och förblir osynliga.

Jag tror – obs! tror – att kvinnoförtrycket (som också gör männen till fån) i breda lager är minst lika stort idag som tidigare, men har ändrat karaktär. Detta förtryck hindrar kvinnor från att tillsammans med män ta politisk ställning i både små och stora frågor. För inbilla mig inte att kvinnliga bloggare (mode, livsstil, hälsa, mat, hundar, skvaller, snusk) representerar kvinnor i allmänhet bättre än denna blogg. Kolla in dagens lista på “Bästa bloggarna” – bara kvinnor. Här den som toppar idag.

Blir man upplyft? Nej det mesta verkar beställt gubbsnusk. Ännu värre skulle det bli om man kikade in i nätets sexvärld och tittar på kvinnors och mäns roller. Men det vågar jag inte. Det här är ett kikhål in i en verklighet som många av oss vill undvika.

Min önskan är att fler kvinnor ville bli medarbetare och berika bloggen med inlägg och kommentarer i alla viktiga frågor mellan himmel och jord. Det är klart att det skulle ha betydelse för bloggens läsbarhet. Två har medverkat på senaste tiden och får tjäna som goda föredömen: Birgitta Hambraeus och Karin Utas Carlsson. Här är ordet fritt i verkligt god mening.

... är läst 338 gånger!

  18 kommentarer for “Vi måste höja våra röster…

  1. Christer Strandberg skriver:

    En lite kommentar till dina funderingar. Nej, jag tror inte unga kvinnor ser på Fröken Friman, men jag vet att de ser på den utmärkta norska serien Skam. Två säsonger finns på SVT play och säsong 3 kommer 6/1. Mitt 18-åriga barnbarn fick mig att se denna fantastiska ungdomsserie. Gör det du också!

  2. Håkan Sandin skriver:

    Det var länge sedan rapporten från skurhinken fick medial uppmärksamhet. Idag tycks det mest handla om orättvisa styrelsearvoden för kvinnor från överklassen.

  3. Jan Wiklund skriver:

    Jag har en känsla av att män i allmänhet är mer nördiga än kvinnor. Detta gäller även nördighetens extremformer, typ Asperger.

  4. Anders Persson skriver:

    Knut L!
    Jag undrar om du kommer att få så många kommentarer till det här, ty som du skriver “Vad man än säger eller skriver riskerar man att trampa i klaveret.” Detsamma gäller som bekant frågan om invandrare, klimatet och modern konst.

  5. Bo Persson skriver:

    Jag ställer mig frågande till själva frågan. Det är för mycket av identitetstänkande i den. Det viktiga är vad som skrivs. Inte vem som gör det.

  6. Leif Stålhammer skriver:

    Medelklassens intellektuella kvinnor tycks dominera den rådande feministiska rörelsen. Men arbetarklassens kvinnor syns inte till, inte minst för att den utgörs av invandrarkvinnor. Klassfrågan är dock avgörande nu som förr. Fröken Friman till trots. Vi hålls fångna i identitetsfrågor. Vad tycker en Schyman om Aleppos befrielse? Befriades kvinnorna i Afghanistan? Vad säger vänsterns kvinnor?

  7. Lise Blomqvist skriver:

    Hej!
    Jag följer och har även skrivit här några gånger.

    Måste instämma i att bloggen har en klart manlig framtoning, lite självgod om uttrycket ursäktas. Här sitter vi som kan och vet och har varit med förr/riktigt länge. Liksom.

    Det är tråkigt, för det är många saker som skulle kunna kommenteras. Kan garantera att vi kvinnor inte enbart håller på med det du räknar upp, och inte enbart odlar vår kvinnlighet. (Vilka media läser du, om du tror att det idag är den främsta kvinnliga sysselsättningen?)

    Apropå Rapport från en skurhink, så var den nyligen ämne för en studiecirkel för unga kvinnor i min närhet. Att många unga kvinnor inte såg Fröken Friman beror inte på att de inte är intresserade, utan på att de är fullt upptagna med sin egen kamp. Där finns det massor att läsa, höra, se och förstå. På samma sätt som när jag var ung och var med och “höjde våra röster” – det fanns inte tid över vid sidan av den tidens kamp (och det tuffa vardagliga slitet) till att också studera tidigare generationers feminister.

    Tror att man måste se bort från “dominerande medier” om man ska få syn på vad som verkligen sker. Själv tycker jag att feminismen aldrig varit starkare bland människor (av båda könen) på nedre delen av inkomstskalan, allt från arbetslösa tjejer, slitande undersköterskor till fattigpensionärer och deras manliga kamrater. Dagens unga kvinnor har betydligt bättre röstresurser än vi hade på 70-talet.

    Så varför skriver vi då inte mer i just denna blogg? Tror det är en kombination av mina två påståenden här: att bloggen är manlig, lite självgod till sin karaktär och att många kvinnor läser/tar del av andra källor, böcker, filmer vilka åtminstone jag tror att männen inte här känner till och inte ser som tillräckligt “tunga”.

    Har försökt skriva några gånger med egna ord (dvs inte kopierande manligt språk). Även om jag fått applåder någon gång, känner jag inte att inläggen blivit lästa av så många och har fått absolut motstånd någon gång. Någon har påstått att jag haft fel, basta.

    Det är väl sånt som avskräcker kvinnor kan jag tänka.

  8. Lise Blomqvist skriver:

    Leif Stålhammer!
    Du måtte vara blind om du inte ser “invandrarkvinnor” i debatten. Kan räkna upp hur många som helst, men gör det inte för att inte riskera utelämna någon.

    Förr var Hoola Bandola och många liknande viktiga förespråkare för kampen. Vem har vi nu: invandrartjejer, invandrartjejer, invandrartjejer med gitarr och mic, strupar av guld och klokhet av bara tusan. Även så inom teater, offentlig debatt etc etc.

    Och så finns det ju en lysande svensk kallskänka som god efterföljare till Maja Ekelöv.

  9. Mats Larsson skriver:

    Lise B!
    Jag tror du slår huvudet på spiken när skriver “bloggen är manlig, lite självgod till sin karaktär”. Övertecknad är inget undantag från den manligt självgoda karaktären. Har en längre tid funderat på en gästblogg med en kvinna i huvudrollen, men har inte hunnit med.

  10. Knut Lindelöf skriver:

    Lise B!
    Du inledde med Hej! Sådant redigerar jag alltid bort (dock ej denna gång) i kommentartrådarna i tron att det blir mera lättläst och enhetligt och lättare att följa diskussionerna. Nu ser jag plötsligt att det kanske är en del av den “ton” och den “självgodhet” som jag därmed omedvetet skapar, som en del tolkar som manlig.

    Självgodhet är svårt att se själv. Min ambition är dock något helt annat, nämligen att ta alla skribenter och läsare på allvar. Jag tillåter inte personpåhopp eller elakheter i diskussionerna. Min utgångspunkt är att kvinnor och män är likvärdiga samhällsvarelser (-medborgare). I politiken borde man verka gemensamt och kunna stödja varandras eventuella gruppintressen. Kvinnokamp har jag aldrig sett som riktat mot mig personligen – som man. Jag tror alltså att det är som du säger och blir bekymrad av att kvinnor kan uppfatta bloggen som “självgod”.

    Du skriver också:“Tror att man måste se bort från ‘dominerande medier’ om man ska få syn på vad som verkligen sker.” Det är därför jag startade bloggen – för att vara ett frispråkigt och klarsynt alternativ till “dominerande medier”. Det har hittills handlat mycket om krigen och strategiska världsfrågor, men det borde inte hindra att ta upp frågorna om “vardagsslitet”. Livet hänger ju ihop. Välkommen alltså med egna inlägg!

  11. Christer Strandberg skriver:

    Ingen kommenterar eller diskuterar serien “Skam”? Den är otroligt populär bland unga människor av bägge könen. Vill vi känna till den tillvaron? Eller är den ointressant? Kolla och ta ställning. I den serien visas en verklighet som verkar sann och som jag tror alla kan lära sig mycket av. F ö håller jag med Bo Persson: Det är för mycket identitetstänkande i dagens debatt. Innehållet är avgörande, inte vem som uttrycker det.

  12. Knut Lindelöf skriver:

    Angående “Skam”. Yngsta dottern är överförtjust, hustrun har slukat allt och väntar på tredje omgången. Tack vare Christers rekommendation tidigare idag har jag klämt fem avsnitt redan (de är korta). Underbart bra! Har inte tid med bloggen mer idag, måste ta några avsnitt till nu.

  13. Hans Andersson skriver:

    Inledningsvis påpekar Bo P en viktig sak, att det viktiga är inte vem som skriver utan att det skrivs i viktiga frågor. Detta betyder inte att de frågor som diskuteras i den här tråden verkligen behöver diskuteras.

    Frågeställningarna och hur det ibland diskuteras har tydliga inslag av hur framför allt män gärna diskuterar. Tror att det stöter bort en del kvinnor från att delta i diskussionen. Diskussioner som går in på detaljer gällande exempelvis icke angreppspaktens grunder och tolkningar av dessa som mynnar i revolverdueller mellan några män tills Redax helt riktigt rundar av diskussionen, är ett exempel som jag tror gör att kvinnor avstår från att delta i diskussionen.

    Lise säger ju just detta att den lite självgoda manliga tonen och revolverduellerandet gällande vissa frågor bidrar till att tjejerna undviker att delta, vilket är synd och visst skulle det vara bra om fler kvinnor deltog, precis som det vore bra om fler män jobbade inom sjukvården, där männen är underrepresenterande, vilket heller inte är bra.

    Ämnesvalen påverkar nog även det. Min erfarenhet är att imperialism, tryck- och yttrandefrihetsfrågor och krig och dylikt mer drivs av män när det gäller initiativ till diskussion.

    Klassfrågorna är viktigare än genusfrågor i princip, men det kan ibland bli nödvändigt att utgå från genusperspektiv vilket inte utesluter att klassperspektivet finns med.

    Ett tydligt exempel. Hur kommer det sig att vi ännu idag 2017 inte har lika lön för lika arbete när det gäller kvinnor och män? Det gäller även i läraryrket. På Lärarnas Riksförbund huvudkontor i Stockholm har männen högre löner än de kvinnor som arbetar där. På min arbetsplats är det på samma sätt. Hur kan det komma sig?

    Bloggen är bra som många och även jag bekräftat, men nog blir den ännu bättre om fler kvinnor deltar. Ett bra sätt är att uppmärksamma och kommentera när de skriver för att ge bekräftelse så att de inte fortsätter att undvika vår blogg.

    ´

  14. Christer skriver:

    Coolt!

  15. Leif Stålhammer skriver:

    Lise B!
    Jag tar gärna emot tips om artiklar mm av arbetarklasskvinnor. Har kanske för trångt perspektiv för att se. Wrangborg känner jag till förstås och Maja Ekelöf på sin tid. De berättar om vardagsfrågor med klassperspektiv. Vi behöver mer av sånt.

    Jag tycker nog inte att ”tonen” i denna blogg är så särskilt manligt självgod. Har sett betydligt värre… i vänstersammanhang, dessutom. Men låt oss få med undersköterskor, städerskor, kvinnor i hemtjänsten o s v i våra samtal. Det blir de ju bara bättre av. Och, som sagt, då får vi med invandrarkvinnorna som ju bär upp mycket av det svenska allt kyligare samhället. Tills vidare får vi vara tacksamma att inte Hillary Clinton, feministen, blev president där borta i skymningslandet.

  16. Kanske har män litet lättare att ta till orda, generellt sett. Och använder fler ord, “pratar” mer. Kanske vill (vi) kvinnor verkligen ha något att säga när vi yttrar oss. Kanske är vår tröskel högre, generellt sett. I fredsrörelsen är det många kvinnor som skriver. Många. Tack och lov.

    Vill passa på att tacka Knut för att bloggen här är så öppen för inlägg. Låter smörigt men är inte avsett så.

  17. Knut Lindelöf skriver:

    Så här skriver Christina Margareta Thor på facebook m a a detta:
    “Ser du har en bild av tv serien som ska föreställa kvinnorörelsen. En serie som är med gulligull och kvinnorna framställs som överklasskvinnor som är mer intresserade av hundar än kvinnokamp. De kämpande kvinnorna må vrida sig i sina gravar av ilska hur de framställs.”

  18. Viveca Isberg skriver:

    Hej du Knut! Tack för dina fina kulturella inslag! Du skriver så sympatiskt och med en känslighet som tyvärr fortfarande är ganska ovanlig för att komma från en man! (personlig åsikt).

    I ett ämne du tangerar att ta upp och som fortfarande är högt rankat bland feminismen ges och tas upp i ett spännande filmatiserat drama, “SUFFRAGETTE”, om fotsoldaterna i den tidiga feministrörelsen.

    Annars finns ju också Elin Wägner, en tidig förespråkare i ämnet feminism mm.

    Kvartetten hemma på ditt köksbord, (estetiskt tilltalande foto) har jag med glädje tagit in.

    Kanske är det fortfarande så att vi befinner oss i tidig stenålder gällande kampen om jämställdhet, jämlikhet vad det gäller förändring i samhället? Och då tänker jag också – ej att förglömma – det orättvisor även männen kan drabbas av dito!…

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.