Jag citerar först ett stycke ur Wikipedia.

Nils Bejerot har kommit att kallas den svenska narkotikapolitikens fader. Hans krav på nolltolerans uppfattades länge som extremt, men under sent 1970-tal skedde en omsvängning. Under 1980-talet var han en av Sveriges mest inflytelserika opinionsbildare. Han var tveklöst den som betytt mest för att vända svensk narkotikapolitik i restriktiv riktning, vilket också lett till att han blivit en omstridd person, både före och efter sin död. Han är också känd för att efter sitt arbete med Norrmalmstorgsdramat ha myntat den internationellt spridda termen Stockholmssyndromet.

Bejerot bedrev en omfattande föreläsningsverksamhet över hela landet. Han debatterade intensivt för nolltolerans mot narkotika och publicerade 600 uppsatser och debattartiklar samt ett tiotal böcker i ämnet. Totalt hade han över 100 000 deltagare på sina tvådagarskurser. Under många år föreläste Bejerot vid polisskolan (sedermera Polishögskolan) om bland annat drogmissbruk, psykiska störningar och förhandlingsteknik. Han utbildade så gott som alla Sveriges poliser, vilket tillsammans med hans dagliga insatser som psykiater, gav honom epitetet ”polisläkaren”. Långt efter hans död (29 november 1988) har hans böcker och artiklar påverkat debatten i Sverige om hur man skall se på drogberoende.

Det sammanfattar hyggligt hans gärning.

Jag träffade honom flera gånger på 80-talet i arbetet med FiB/Kulturfront. Han var i omgångar styrelsemedlem men framför allt en entusiastisk medarbetare som skrev sina artiklar med samma slagkraftiga, jordnära och begripliga budskap om socialpolitik och narkotikamissbruk som han framförd i sina föreläsningar. Han påverkade antagligen min syn på barn och ungdom, vilken på 70-talet var under stark utveckling. Han gav mig kurage att tänka själv och hans idéer om pedagogik passade väl in i mitt lärararbete.

Han uppmuntrande mina skriverier om skolan, kontaktade mig via både brev och telefon med uppskattande ord flera gånger. Han blev en av de självklara undertecknarna av Uppropet för kunskap i skolan 31 maj 1979 (DN).

Jag var inte medlem i den folkrörelse som skapades runt honom; Riksförbundet Narkotikafritt Samhälle (RNS), men följde den från utsidan hela tiden.

Han fick förstås många inflytelserika fiender. I en minnesbok efter hans död 1988 skrev Bengt-Åke (Båb) Bergvall ett kapitel, ”Nils Bejerot i knarkdebatten” där han bland annat redogör för flera konkreta attentaten mot Bejerot som person.

De allvarligaste attentaten inträffade den 17 juli 1987 när flera bränder ödelade hemmet i Ålsten. De förstörde inte bara ett unikt arkiv, ett resultat av mer än tjugo års narkotikapolitisk verksamhet, utan underminerade också Nils Bejerots hälsa. Det kunde var och en se som vandrade runt i ruinerna tillsammans med honom, såg honom rädda svårt brända pärmar med oersättlig korrespondens, vårdintyg från trettio års psykiatrisk verksamhet, uppgivet söka det som fanns kvar av den unika ljustersamlingen eller leta efter burken med enkronorna av silver.

Den första branden startade vid lunchtid den 17 juli, i det nyrenoverade garaget där bland annat klipparkivet och en mängd facktidningar och tidskrifter förvarades. Lågorna slog snart ut genom garagedörren, slickade den nya träfasaden och sökte sig in i bottenvåningen. Genom att dörrarna till källaren, köket och badrummet snabbt stängdes begränsades eldens spridning. Stora delar av botten- och mellanvåningen, med biblioteket och stora delar av arkivet och arbetsmaterialet, kunde därmed räddas.

En möbelbuss rekvirerades och bottenvåningen tömdes. Resten av husets inredning skulle flyttas dagen därpå. Bejerot erbjöd sig att själv gå brandvakt under natten. Han var orolig för nya bränder eller att viktigt material skulle försvinna. Polisen förklarade dock att allt var under kontroll. Brandkåren skötte eftersläckningen och ett vaktbolag skulle vara på plats i huset undernatten.

Vid sextiden följande morgon möttes han av ett dussin molokna brandmän och ett totalt utbränt hus. Kvar stod bara resterna av ytterväggarna och skorstensstocken.

Trots att mordbranden – Nils Bejerot var övertygad om att rörde sig om det, oavsett polisens resultatlösa utredning – förstört både personliga tillhörigheter till stora värden och oersättligt material från mer än tjugo års narkotikapolitiskt arbete, ansåg Nils Bejerot att han tidigare utsatts för ett attentatsförsök som kunde fått ännu allvarligare följder. Men den gången var det inte materiella värden som stod på spel, utan hans trovärdighet och framtida arbetsmöjligheter.

Torsdagen den 12 december 1968 blev Nils Bejerot uppringd av en redaktör på tidningen Fria Ord, en tidning på den yttersta högerkanten med åsikter som närmast hörde hemma bland trettiotalets svart- och brunskjortor. Han förklarade att tidningen behövde ett porträttfoto för att illustrera den artikel om narkomanvård på Gotska Sandön som skulle införas den veckan.

När Bejerot inte omedelbart förstod vad det var fråga om berättade journalisten att den artikel han lämnat in på redaktionen veckan innan var satt och klar för tryckning, men de behövde ett foto. Då begrep Nils Bejerot vad som hänt och förklarade att han aldrig satt sin fot på Fria Ords redaktion, men nu kom han. På redaktionen blev han informerad om att en person ringt tidningen den 2 december, presenterat sig som doktor Bejerot och förklarat att han skrivit en debattartikel om narkomanvård som Fria Ord borde publicera. Både Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet hade refuserat artikeln, antagligen för att den var en smula provokativ, förklarade mannen. Den redaktör som tog emot samtalet hade då uppmanat mannen att skicka in artikeln så skulle de titta på den. Mannen hade då erbjudit sig att själv lämna upp artikeln, eftersom han var i närheten.

När Nils Bejerot läste igenom artikeln insåg han omedelbart att det var fråga om ett politiskt attentat. Om artikeln publicerats hade han tvingats ägna stor tid och kraft åt att försöka förklara att den var en förfalskning, utan att kanske någonsin bli helt rentvådd. Artikeln publicerades aldrig, men åsikterna i den var ändå spridd bland Nils Bejerots debattmotståndare.

En av debattmotståndarna förklarade i ett radioprogram om narkomanvård, samma dag som Fria Ord skulle ha publicerat artikeln, att ”man bör i varje fall inte göra som landets mesta knarkdebattör föreslår, sätta knarkarna på Gotska Sandön”. Någon vecka senare fick en av Bejerots medarbetare höra något liknande under Alternativ jul på Konstfack i Stockholm. Hon tillfrågades hur det var möjligt att sympatisera med Nils Bejerot som ju ville ”skicka knarkarna till Gotska Sandön”.

Detta attentatsförsök mot sin trovärdighet lyckades Nils Bejerot avvärja. Detsamma trodde han om branden den 17 juli 1987. I en krönika i Folket i Bild/Kulturfront förklarade han att ”mordbrännarna skall vi ta fast med specialsnara, huset skall vi bygga upp exakt som det stod, och kampen mot knarket och den befängda kriminalpolitiken går vidare”.

I samma minnesbok skrev CH Hermansson (f d VPK-ledaren):

Pessimistisk var Nisse aldrig. Inte heller sista gången jag träffade honom, några veckor före hans död. Och ändå var det bara kort tid efter brandattentatet mot hans hus då resultatet av många mödor förintades i lågorna. Han var full av nya projekt, undersökningar som skulle göras, artiklar som måste skrivas.

Han var en klippa för många av oss och hans död lämnade ett stort tomrum efter sig.

För att få ett intryck av hur han argumenterade och hur han lät, länkar jag nedan till fem klipp som tillsammans speglar en av hans otaliga studiedagar runt om i landet. Här tror jag att han framträder för kommunanställda i Sundsvall.

När jag såg honom nu igen kom jag genast att tänka på en annan, nu aktuell och suverän estradör – med viktiga budskap. Gissa vem?

Varsågoda, Nils Bejerot in action någon gång i mitten av 80-talet!

Mer läsning om Nils Bejerot:
NILS BEJEROT — forskaren, folkupplysaren, pionjären i kampen mot narkotikan (en minnesskrift (1988)
Nils Bejerot – Människan och verket (1986)

Föregående artikelDet amerikanska våldet
Nästa artikel”Stig-Helmer” i den ryska oktoberrevolutionen
Knut Lindelöf
Redaktör för lindelof.nu, skribent och författare. Pensionerad mellanstadielärare och skolledare. Bosatt i Uppsala.

18 KOMMENTARER

  1. Tack för denna artikel. Den är en ögonöppnare.

    Men hur gick det med nolltoleransen? The war on drugs, har i realiteten orsakat mer elände, än den har förhindrat.

    Bl a Portugal provar en ny giv, som verkar lovande.

  2. Jag gissar att du tänker på den suveräne estradören/pedagogen/medicinaren Hans Rosling. Och, ja, till uttrycket kan de likna varandra Nisse och Hasse. Men där Bejerot var skolad i en auktoritativ upplysningstradition (med socialistiska förtecken) verkar Rosling vara benägen att tro att marknaden (och dess fria människor) är kloka och kan reglera fattigdom och misär utan den MAKT-variabel (gamla kommunpolitiker, lärare, vanligt hederligt folk osv) som Bejerot hela tiden talar om. Liberalism mot socialism, alltså. Det var vederkvickande så här i början på det nya året att åter höra kamrat Nils.

  3. Visst är det Rosling jag tänker på. Jag håller med dig om att skillnaderna förstås är stora och att Bejerots budskap var mera helgjutet i mina ögon. Rosling slirar ofta mot de stora företagen, men talar väl om UNHCR.

  4. Han var en katastrof och ett intellektuellt haveri i förståelsen för människan och förklaringsmodeller för psyket och social funktion hos människan.

    Han var en lika orimlig materialistisk extremist som dagens biologistiska psykologer och jag tror att dagens psykofarmakaindustri lånat mer än en sida ur hans bok. Likaväl som Bängrot (som vi kallade honom på 90-talet) gör antagandet att den materiella storheten, substansen, har massor med magiska egenskaper, så gör dagens psykologer detsamma, han tillskrev substanser egenskaper som en kemist kan tala om för dig att en substans inte kan ha. Han lade grunden för det intellektuella haveri som dagens psykofarmakaindustri idag är. Man kan inte underskatta den skada som han gjort samhället och skadeverkningarna kommer vara i decennier framåt.

    Men han har ju bidragit till ett par mycket lönsamma industrier, så han lär väl hållas i högaktning så länge pengarna rullar in.

  5. Provocerande att läsa ovanstående nedriga nidbild av Nils Bejerot, som jag arbetade hos oss på socialläkarmottagningen i Hägersten i början av 60-talet. Han var genuint intresserad av sina medmänniskor och arbetade nästan dygnet runt för att hinna hjälpa så många som möjligt. Han kom att betyda mycket för mig personligen, då han sporrade mig att studera vidare. Tack Nisse!

  6. Ja Martin, ditt inlägg speglar väl det glödande hat och den djupa oförståelse för vad Nils Bejerot stod för som till slut tog knäcken på honom. Förutom att det du skriver är direkt personkränkande är det grovt felaktigt. Nisse trodde på människan och föraktade enkla droglösningar och lyckopiller. Men som sagt, motsättningarna var (är) hårda.

  7. Så här skrev Bodil Malmsten i ovan länkade minnsesbok sid 5.

    ”Bejerot trodde mig om att ha en vilja”

    Nils Bejerot är borta, sägs det. Det är inte jag som säger det, jag säger att han är närvarande. Så länge jag lever och gör det jag lever för att göra – skriva. Vilket jag nästan kan leva på att göra – mirakel.

    Mirakel som det var att jag mötte Bejerot.

    Han var socialläkare i Hägersten, jag var asocial. Nervös, nervlugnad, överviktig, onödig, självmördad, sjukskriven. Van vid psykologiskt bemötande, Rorschachplumpar och deltagande hmm från andra sidan receptblocken.

    Bejerot tog inte fram receptblocket. Sa inte hmm. Verkade inte tycka att jag var ett ynkligt offer som måste bemötas psykologiskt. Frågade mig om det fanns något jag ville göra.

    Ville? Jag? Göra? Jag förstod inte frågan. Vad hade ”ville”, ”Jag” och ”göra” för samband med en som jag? Pinad fick jag till slut ur mig att jag skulle vilja skriva men att …

    Bejerot bad om det jag skrivit, sände till en litteraturkritiker, som sa att man inget kunde säga. Utom att jag var en ung människa som skrev.

    Punkt.

    Och punkt för mig som patient, det är det som är miraklet i Hägersten. Att Bejerot trodde mig om att ha en vilja, att dold någonstans i min späcksjäl fanns en vilja som var min. Att Bejerot trodde på den.

    Miraklet var inte att från den stunden blev jag en som visste vad den ville och alltid gör det – inte alls. Kampen mellan ingentinget och viljan kvarstår, pågår.

    I närvaro av Nils Bejerot som alltså inte är borta.

    Att jag ändå gråter har inget med min vilja att göra – Nils Bejerot är död, det är därför.

  8. Martin K!
    Det finns massor av saker som vi lär oss utan att anstränga oss, ja utan att vi ens behöver vara medvetna om att vi håller på och lär oss något. Den som vill kan ju kalla mekanismerna i det sammanhanget biologiska. Och det är riktigt att Bejerot såg drogberoende som en produkt av en sådan biologisk mekanism. På den experimentella psykologins fackspråk kallad instrumentell betingning.

    Men någon biologist var han absolut inte i den meningen att han menade att allt kunde reduceras till biologi. Där är du helt ute och reser.

  9. Jag vet inget om Bejerot – men en kompis till mig hade ganska obehagliga erfarenheter av honom. Han hade spelat gatuteater i mitten av 60-talet, och det var strängt olagligt. Så han blev insydd i en cell utan närmare förklaring när polisen kom. Där fick han sitta. Till slut började han banka på dörren för att tillkalla uppmärksamhet hos någon som kunde upplysa honom om vad som skulle hända, men då råkade Bejerot komma förbi. Några sekunder senare kom ett gäng plitar, min kompis fördes ut ur cellen och pumpades full med psykofarmaka och var helt borta någon dag. Han slapp ut för att hans gatuteaterkompisar hade snokat reda på var han var och fått ut honom med advokathjälp.

    Så nej, helt svartvitt är det nog inte. Tyvärr kan jag inte pumpa min kompis för han körde ihjäl sig för tjugo år sen. Jag tror dock inte att han hittade på.

  10. Jan W
    Först säger du att du inget vet om Bejerot. Sedan fäster du på pränt en historia som varken går att bekräfta eller vederlägga. Inte särskilt förtroendeingivande.

  11. Har för mig att Bejerot blev utsatt för en smörsyreattack. Illaluktande smörja kastades in i hans hus. Väckte förtjusning hos skribenterna i Aftonbladets ”innerspalt” vilket kanske säger något om vilka människor som huserade där.

    Det var också ett dj-a liv om att han sövt ner några chilenska brottslingar som skulle utvisas per flyg. Kriminella alltså, inte några politiska personligheter. Men detta hände på den tiden när somliga tyckte att det var något radikalt skimmer omkring brottslingar. (Om jag minns rätt, kanske någon kan korrigera annars?)

  12. Intressant läsning om Nils Bejerot och den svenska utvecklingen gällande svensk narkotikapolitik. NBs personliga kvaliteter kan jag bara bekräfta samt hans engagemang. Han bidrog starkt till att visionen om nolltolerans för narkotikan i samhället blev fundamentet i en politik som kriminaliserade all hantering av narkotika inklusive enskild missbruk på individnivå.

    Polisanmälan av oss lärare gällande elever där haschrökning misstänktes och insatser från socialförvaltningar. Till sist, om eleven/ungdomen inte upphörde med missbruket tvångsomhändertagande och behandling i ex vis något av Hasselas kollektiv.

    Idag vet vi att den repressiva narkotikapolitiken med jakt på småmissbrukare och lagförande av detta samt behandling med tvång inriktad mot missbrukare inte ger något långsiktigt bra resultat, utan tvärtom har fått mycket allvarlig konsekvenser.

    Alldeles nyligen har Sverige fått stark kritik från FN gällande vår narkotikapolitik. Kortfattat går den ut på att den nästan helt saknar ett vårdperspektiv. Rätten till vårdande insatser i form av sprutbyten för att motverka Hepatit C, HIV och andra infektioner är starkt åsidosatt i Sverige.
    Eveidensbaserad behandling som substitutionsbehandling med metadon eller andra preparat är fortfarande omgivna med restriktioner som gör att missbrukare under tiden avlider.

    Avslutningsvis, Sverige är ett av få länder som ännu inte tillåter användning av Naxolon. Denna nässpray häver överdoser vid heroinanvändning, med andra ord räddar liv. För att bli drogfri måste man som bekant leva. (själv fick jag nitrospray mot min kärlkramp tills jag blev bypassopererad. Och Jan Myrdal hade inte levt i dag utan sin kärlkrampsmedicin när han blev sjuk i Moskva)

    Alla nordiska länder tillåter användning av Naxolon och Region Skåne vill genomföra det, men den gamla nolltoleransstrategin och avsaknaden av ett vårdperspektiv sätter käppar i hjulet och kostar missbrukarna deras liv.

    Några fakta

    1. Göteborg vägrar fortfarande medverka i sprutbytesarbetet.
    2. Sverige har den näst högsta dödligheten i EU bland missbrukare, bara Estland ligger högre. Ökningen på senare tid har varit dramatisk – 2004 rapporterades 188 dödsfall av missbrukare,
    2013 rapporterades 460 dödsfall av missbrukare.

    Det här är den bistra sanningen om hur svensk narkotikapolitik har fått katastrofala följder för vårt samhälle, inte minst för de som brukat narkotika och deras familjer.

    När det gäller de tunga drogerna som heroin visar forskningen – i stort sett entydigt – att hjärnan blir skadad på ett sådant sätt att det enda som långsiktigt ger betydligt bättre resultat än tvångsavgiftning och inlåsning samt rättegångar och påföljder för missbrukaren, är ett skapligt liv att leva.

    Varför ger man inte järnet med den behandlingen då? Därför att de krafter som drev igenom nollvisionen och den repressiva modellen motverkar detta naturligtvis. Allt ifrån Narkotikafritt samhälle (RNS) och socialförvaltningar samt polismyndigheter och Familjer mot Narkotika.

    Avslutningsvis. Varför har vi inte nolltolerans gällande alkohol? Där accepterar alla distinktionen mellanbruk av alkohol och missbruk. Första haschrökningen med gällande policy betraktas som ett missbruk men inte första groggen i en ung människas liv. Barn och ungdomar som omhändertas på grund alkoholanvändning existerar inte. Varför?

    När det gäller patienter som avlider på sjukhus är 2/3 delar alkoholrelaterade. Leverskador, bukspottkörtelproblem, hjärtproblem inklusive infarkter, olyckor med skador och dödligt utfall etc. Det skulle dock (inte ännu) falla någon in att vägra någon med söndersupen lever att få sjukvård och behandling.

  13. I ett land där man bara kände till kedjerökning och alkoholism före 1960 (hårddraget sagt, för det fanns givetvis amfetaminister och tablettmissbrukare m m även då inte minst i teaterkretsar) kan jag förstå varför ett nolltoleranspolitik och skamstämplande av alla andra ”droger” får genomslag. Det är nytt och okänt och destruktivt i övermått, ergo man tror att det går att förhindra det nya bara det är repressivt nog och genom att vara en geografisk utkant som minskar tillgången och höjer priserna på utbudet.

    Som Ted Goldberg skriver i sina böcker, det handlar om samhället i narkotikan (hur vi svarar på detta) snarare än narkotikan i samhället (som kommer att bestå i någon form). RNS var en omöjlighet redan när det grundades, nu kan vi tryggt säga att hasch ingår i svensk (underground-) kultur sedan ett drygt halvt århundrade tillbaka och att RNS således spelar en överflödig roll om vi inte ska ägna oss åt omdefinieringar.

    Avslutningsvis, i dessa tider när det flyttar hit en mängd nya människor från all världens hörn som ska bidra till vårt samhälle ska vi väl inte heller diskriminera våra nya medborgares bruk av khat och att röka opium m m som många tar med sig? Ge det en-två generationer till så måste man säga att även khattuggande blivit en del av den svenska kulturen såsom midsommarsupen (i sig en funktion av destilleringsteknik som kom till först under senmedeltiden) vad vi än tycker om detta och oavsett vilken prestige bruket kommer att ha (som idag där överklassen super och underklassen röker spice).

  14. Den som inte tror mig kan läsa Aftonbladet 1994-11-14 skrivet efter EU-omröstningen. ”Nu kommer knarket att strömma in” – Vilket det gjorde redan innan denna omröstning.

    Nostalgi är ett opiat (tankarna på det gamla som varit läker men ger inte uppslag till kommande stordåd) för de besegrade. Och det är vad som skulle bevisas, VSB, eller VSI (Vilket Skulle Inses) etc.

  15. Intressant debatt. Bara en fråga av personligt (och kanske även allmänt, när påståendet nu gjorts) intresse: Vilka perioder var Bejerot invald i FiB/Ks styrelse?

  16. Kan man inte helt rått säga att Nils Bejerot företrädde en hederlig ”sköt om dig och gör rätt för dig”-kultur med bas i 1800-talets folkrörelser, medan andra element inte var hederliga och inte ville varken sköta om sig eller göra rätt för sig? Kanske konflikten illustreras av Stiernhielms dikt om Herkules och dennes val mellan dygdens eller lastens väg? Lastens breda och lätta väg är ju lättast (och i början roligast) att följa jämfört med dygdens ofta knöliga och otacksamma stig, men den första leder fram till fördärvet! Men varför skulle lymlar vara så ivriga att propagera för att fler följer med på lastens väg? – Kanske för att resan blir roligare om man har sällskap! Och då var ju sådana som Nils Bejerot ett hinder för att få många följeslagare!

  17. Finns en intressant bok som heter Drogernas historia – skriven av en engelsk eller amerikansk professor – och där framgår med all önskvärd tydlighet att droger genom historien använts för att förslava människor. Ett av typexemplen är det s k opiumkriget som gick ut på att den engelska kolonialmakten stred för sin rätt att sälja opium till fattiga kineser som använde det för att döva smärtan som uppstod ur deras svåra sociala situation. Till slut var så stora delar av det kinesiska samhället drogberoende att landets härskare kände sig manade att sätta stopp för situationen. Jämförelsen mellan alkohol och centralstimulerande narkotika är löjeväckande då alkohol sedan millenium utgjort en dominerande drog i vår kulturkrets. Vår kultur har utvecklats i samspel med alkoholen. Jämför vad som hände när alkoholen introducerades till indianer och aboriginer med andra kulturella-sociala funktioner. En kultur kan inte fungera med flera tillåtna drogkomplex. Potentiella offer blir för många.

Välkommen, du är nu inloggad! Håll god ton. Inga personangrepp!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.