Nils Bejerot om hur socialsverige spårade ut

Nils Bejerot in action

Nils Bejerot in action

Jag citerar först ett stycke ur Wikipedia.

Nils Bejerot har kommit att kallas den svenska narkotikapolitikens fader. Hans krav på nolltolerans uppfattades länge som extremt, men under sent 1970-tal skedde en omsvängning. Under 1980-talet var han en av Sveriges mest inflytelserika opinionsbildare. Han var tveklöst den som betytt mest för att vända svensk narkotikapolitik i restriktiv riktning, vilket också lett till att han blivit en omstridd person, både före och efter sin död. Han är också känd för att efter sitt arbete med Norrmalmstorgsdramat ha myntat den internationellt spridda termen Stockholmssyndromet.

Bejerot bedrev en omfattande föreläsningsverksamhet över hela landet. Han debatterade intensivt för nolltolerans mot narkotika och publicerade 600 uppsatser och debattartiklar samt ett tiotal böcker i ämnet. Totalt hade han över 100 000 deltagare på sina tvådagarskurser. Under många år föreläste Bejerot vid polisskolan (sedermera Polishögskolan) om bland annat drogmissbruk, psykiska störningar och förhandlingsteknik. Han utbildade så gott som alla Sveriges poliser, vilket tillsammans med hans dagliga insatser som psykiater, gav honom epitetet “polisläkaren”. Långt efter hans död (29 november 1988) har hans böcker och artiklar påverkat debatten i Sverige om hur man skall se på drogberoende.

Det sammanfattar hyggligt hans gärning.

Jag träffade honom flera gånger på 80-talet i arbetet med FiB/Kulturfront. Han var i omgångar styrelsemedlem men framför allt en entusiastisk medarbetare som skrev sina artiklar med samma slagkraftiga, jordnära och begripliga budskap om socialpolitik och narkotikamissbruk som han framförd i sina föreläsningar. Han påverkade antagligen min syn på barn och ungdom, vilken på 70-talet var under stark utveckling. Han gav mig kurage att tänka själv och hans idéer om pedagogik passade väl in i mitt lärararbete.

Han uppmuntrande mina skriverier om skolan, kontaktade mig via både brev och telefon med uppskattande ord flera gånger. Han blev en av de självklara undertecknarna av Uppropet för kunskap i skolan 31 maj 1979 (DN).

Jag var inte medlem i den folkrörelse som skapades runt honom; Riksförbundet Narkotikafritt Samhälle (RNS), men följde den från utsidan hela tiden.

Han fick förstås många inflytelserika fiender. I en minnesbok efter hans död 1988 skrev Bengt-Åke (Båb) Bergvall ett kapitel, “Nils Bejerot i knarkdebatten” där han bland annat redogör för flera konkreta attentaten mot Bejerot som person.

De allvarligaste attentaten inträffade den 17 juli 1987 när flera bränder ödelade hemmet i Ålsten. De förstörde inte bara ett unikt arkiv, ett resultat av mer än tjugo års narkotikapolitisk verksamhet, utan underminerade också Nils Bejerots hälsa. Det kunde var och en se som vandrade runt i ruinerna tillsammans med honom, såg honom rädda svårt brända pärmar med oersättlig korrespondens, vårdintyg från trettio års psykiatrisk verksamhet, uppgivet söka det som fanns kvar av den unika ljustersamlingen eller leta efter burken med enkronorna av silver.

Den första branden startade vid lunchtid den 17 juli, i det nyrenoverade garaget där bland annat klipparkivet och en mängd facktidningar och tidskrifter förvarades. Lågorna slog snart ut genom garagedörren, slickade den nya träfasaden och sökte sig in i bottenvåningen. Genom att dörrarna till källaren, köket och badrummet snabbt stängdes begränsades eldens spridning. Stora delar av botten- och mellanvåningen, med biblioteket och stora delar av arkivet och arbetsmaterialet, kunde därmed räddas.

En möbelbuss rekvirerades och bottenvåningen tömdes. Resten av husets inredning skulle flyttas dagen därpå. Bejerot erbjöd sig att själv gå brandvakt under natten. Han var orolig för nya bränder eller att viktigt material skulle försvinna. Polisen förklarade dock att allt var under kontroll. Brandkåren skötte eftersläckningen och ett vaktbolag skulle vara på plats i huset undernatten.

Vid sextiden följande morgon möttes han av ett dussin molokna brandmän och ett totalt utbränt hus. Kvar stod bara resterna av ytterväggarna och skorstensstocken.

Trots att mordbranden – Nils Bejerot var övertygad om att rörde sig om det, oavsett polisens resultatlösa utredning – förstört både personliga tillhörigheter till stora värden och oersättligt material från mer än tjugo års narkotikapolitiskt arbete, ansåg Nils Bejerot att han tidigare utsatts för ett attentatsförsök som kunde fått ännu allvarligare följder. Men den gången var det inte materiella värden som stod på spel, utan hans trovärdighet och framtida arbetsmöjligheter.

Torsdagen den 12 december 1968 blev Nils Bejerot uppringd av en redaktör på tidningen Fria Ord, en tidning på den yttersta högerkanten med åsikter som närmast hörde hemma bland trettiotalets svart- och brunskjortor. Han förklarade att tidningen behövde ett porträttfoto för att illustrera den artikel om narkomanvård på Gotska Sandön som skulle införas den veckan.

När Bejerot inte omedelbart förstod vad det var fråga om berättade journalisten att den artikel han lämnat in på redaktionen veckan innan var satt och klar för tryckning, men de behövde ett foto. Då begrep Nils Bejerot vad som hänt och förklarade att han aldrig satt sin fot på Fria Ords redaktion, men nu kom han. På redaktionen blev han informerad om att en person ringt tidningen den 2 december, presenterat sig som doktor Bejerot och förklarat att han skrivit en debattartikel om narkomanvård som Fria Ord borde publicera. Både Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet hade refuserat artikeln, antagligen för att den var en smula provokativ, förklarade mannen. Den redaktör som tog emot samtalet hade då uppmanat mannen att skicka in artikeln så skulle de titta på den. Mannen hade då erbjudit sig att själv lämna upp artikeln, eftersom han var i närheten.

När Nils Bejerot läste igenom artikeln insåg han omedelbart att det var fråga om ett politiskt attentat. Om artikeln publicerats hade han tvingats ägna stor tid och kraft åt att försöka förklara att den var en förfalskning, utan att kanske någonsin bli helt rentvådd. Artikeln publicerades aldrig, men åsikterna i den var ändå spridd bland Nils Bejerots debattmotståndare.

En av debattmotståndarna förklarade i ett radioprogram om narkomanvård, samma dag som Fria Ord skulle ha publicerat artikeln, att “man bör i varje fall inte göra som landets mesta knarkdebattör föreslår, sätta knarkarna på Gotska Sandön”. Någon vecka senare fick en av Bejerots medarbetare höra något liknande under Alternativ jul på Konstfack i Stockholm. Hon tillfrågades hur det var möjligt att sympatisera med Nils Bejerot som ju ville “skicka knarkarna till Gotska Sandön”.

Detta attentatsförsök mot sin trovärdighet lyckades Nils Bejerot avvärja. Detsamma trodde han om branden den 17 juli 1987. I en krönika i Folket i Bild/Kulturfront förklarade han att “mordbrännarna skall vi ta fast med specialsnara, huset skall vi bygga upp exakt som det stod, och kampen mot knarket och den befängda kriminalpolitiken går vidare”.

I samma minnesbok skrev CH Hermansson (f d VPK-ledaren):

Pessimistisk var Nisse aldrig. Inte heller sista gången jag träffade honom, några veckor före hans död. Och ändå var det bara kort tid efter brandattentatet mot hans hus då resultatet av många mödor förintades i lågorna. Han var full av nya projekt, undersökningar som skulle göras, artiklar som måste skrivas.

Han var en klippa för många av oss och hans död lämnade ett stort tomrum efter sig.

För att få ett intryck av hur han argumenterade och hur han lät, länkar jag nedan till fem klipp som tillsammans speglar en av hans otaliga studiedagar runt om i landet. Här tror jag att han framträder för kommunanställda i Sundsvall.

När jag såg honom nu igen kom jag genast att tänka på en annan, nu aktuell och suverän estradör – med viktiga budskap. Gissa vem?

Varsågoda, Nils Bejerot in action någon gång i mitten av 80-talet!

Mer läsning om Nils Bejerot:
NILS BEJEROT — forskaren, folkupplysaren, pionjären i kampen mot narkotikan (en minnesskrift (1988)
Nils Bejerot – Människan och verket (1986)

  18 kommentarer for “Nils Bejerot om hur socialsverige spårade ut

  1. 2016-01-22 kl. 7:49

    Kan man inte helt rått säga att Nils Bejerot företrädde en hederlig “sköt om dig och gör rätt för dig”-kultur med bas i 1800-talets folkrörelser, medan andra element inte var hederliga och inte ville varken sköta om sig eller göra rätt för sig? Kanske konflikten illustreras av Stiernhielms dikt om Herkules och dennes val mellan dygdens eller lastens väg? Lastens breda och lätta väg är ju lättast (och i början roligast) att följa jämfört med dygdens ofta knöliga och otacksamma stig, men den första leder fram till fördärvet! Men varför skulle lymlar vara så ivriga att propagera för att fler följer med på lastens väg? – Kanske för att resan blir roligare om man har sällskap! Och då var ju sådana som Nils Bejerot ett hinder för att få många följeslagare!

  2. Martin Bergman
    2018-12-08 kl. 22:54

    Finns en intressant bok som heter Drogernas historia – skriven av en engelsk eller amerikansk professor – och där framgår med all önskvärd tydlighet att droger genom historien använts för att förslava människor. Ett av typexemplen är det s k opiumkriget som gick ut på att den engelska kolonialmakten stred för sin rätt att sälja opium till fattiga kineser som använde det för att döva smärtan som uppstod ur deras svåra sociala situation. Till slut var så stora delar av det kinesiska samhället drogberoende att landets härskare kände sig manade att sätta stopp för situationen. Jämförelsen mellan alkohol och centralstimulerande narkotika är löjeväckande då alkohol sedan millenium utgjort en dominerande drog i vår kulturkrets. Vår kultur har utvecklats i samspel med alkoholen. Jämför vad som hände när alkoholen introducerades till indianer och aboriginer med andra kulturella-sociala funktioner. En kultur kan inte fungera med flera tillåtna drogkomplex. Potentiella offer blir för många.

  3. Anders Persson
    2018-12-09 kl. 12:21

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.