Nils Dacke och Dackefejden (5)

Dacke 5-5

Minnesstenen i Virserum

Dags att summera Nordens största uppror genom tiderna – Dackefejeden!
”Tjuv, förrädare, icke en kristen man utan värre än en jude och hedning”, ”en grov best och skogssälle, föga bättre än ett oskäligt djur, uppenbar horkarl”! Det var Gustav Vasas omdöme om Dacke.

Hans anhängare var ”skogstjuvar… och förrädare mot sin rätta överhöghet”. Under flera 100 år gällde detta för sanning, så sent som på 1800-talet i Anders Fryxells oerhört populära Berättelser ur den svenska historien stämplades Dacke som ”en avskyvärt elak man”.

Under senare delen av 1800-talt sker en omsvängning, dels baserat på källkritisk forskning, dels attitydförändring; G-O Hyltén-Cavallius tar upp Dacke som lokalpatriot, förkämpe för frihet, gammal rätt och tradition.

Under 1900-talet kommer en klar omsvängning: Fabian Månsson och senare Vilhelm Moberg ser Dacke som kämpe för bondeklassen mot förtryckande kungamakt och utsugande adel.

Dacke 5-1

Den ynkliga Dackestatyn utanför konungens befallningshavares residens

Fortfarande på 1950-talet var Dacke kontroversiell. Då stoppades förslaget om en fem meter hög Dackestaty av Carl Milles, det passade inte att den stod på torget framför residenset – ”Kunglig befallningshavare”! Den nuvarande kom till på 1990- talet och baseras på Milles förslag. Den är så ynkligt liten (se bild t h) att Milles tanke inte ens blev en tumme!

Som statyn i Virserum och minnesstenen i Vissefjärda – vackert belägen vid kyrkan intill Lyckebyån visar (bilden överst) – är Nils Dacke och det uppror han ledde inte bortglömt. Idag finns bröd, skolor, bussbolag och speedwaylag uppkallade efter honom.

Upproret var till en början mycket framgångsrikt genom att Dacke samlade kanske 15-20.000 beväpnade män. En mycket betydande styrka i en tid då Sverige hade mindre än en halv miljon invånare och kungen inte hade någon egen armé, utan var beroende av värvade, utländska legoknektar (dyra, opålitliga). Dessutom tillämpade man framgångsrikt gerillakrig till exempel vid Kisa, som jag redan beskrivit.

Varför förlorade man? Några av Nils Dackes närmaste menade att man inte skulle lita på kungens löften i samband med vapenvilan utan förbereda fortsatt kamp, söka bredda upproret (det hade inte spridit sig till Finnveden och Västergötland) men Dacke trodde på kung Gustav och vidtog inget.

När striderna bryter ut frångår man delvis gerillataktiken och slåss på öppna isen, vilket var ett säkert nederlag. Under julvilan på Kronoberg tog Dacke emot emot Rostock-borgaren Hans Plog, som var ombud för hertig Albrecht av Mecklenburg. Detta berättade Nils Dacke om i brev till svenska adelsmän för att påverka dem till att fortsätta på förhandlingslinjen, förmå dem att gå med på upprorets krav.

Kanske var detta ett taktiskt missgrepp för det användes av kung Gustav till att framställa Dacke och hans anhängare som landsförrädare som tog tyskt stöd.
Om Nils Dacke och hans män kände sig som svenskar eller Värendsbor är svårt att svara på. Säkrare är att Dacke inte ville störta kung Gustav. Skrivelser som skickades före upproret och de krav som framfördes vid vapenvilan i november 1542 talar för det.

Det Dacke kämpade för – lägre skatter och pålagor, slut på fogdarnas maktmissbruk samt återställa den katolska gudstjänsten och kyrkornas silver etc. – kan ses som en återgång till det “som fornt varit” för att citera en Dackeskrivelse. Detta genomfördes inte och upproret kan därför ses som förgäves men…

  • Skatter och avgifter blev inte lägre, men fogdarna tillhölls att agera smidigare och inte ta nåt extra för egen vinning. Man kan även ana en mildare ton i kungens skrivelser.
  • Kungen började bygga upp en inhemsk, nationell, krigsmakt. Dels av ekonomiska skäl (legoknektar var dyra), dels för att knyta folket närmare kungen och hans krigsmakt. Några f.d. Dackekaptener såsom Per Skegge och Jöns Verkmästare värvades till kungens trupper för att de som kung Gustav uttryckte det: ”med tiden lära vad ära och redlighet haver att innebära och inte alltid ligga där nere i skogarna som en hop ulvar eller vilddjur”
  • Kungen tog ett fast grepp om kyrkan. Mer egendom drogs in till kronan, t ex biskopsborgen Kronoberg! Men sockenprästerna fick behålla “tiondet” vilket gjorde dem mer lojala till kungamakten.

Kronoberg blev senare landshövdingesäte vilket gett namnet på länet!

Med Gustav Vasa inleds ett visst samarbete mellan kung och bondeklass, som delvis höll adeln i schack och förhindrade inbördes strider mellan olika adelsgrupperingar. Saker som gynnade allmogen.


Lästips om du vill läsa mer om Dackefejden: Lars-Olof LarssonDackeland, Bo AlvemoDackefejden, Gösta HulténVägen till Lyckeby.

Läs de föregående inläggen:
Nils Dacke och Dackefejden (1)
Nils Dacke och Dackefejden (2)
Nils Dacke och Dackefejden (3)
Nils Dacke och Dackefejden (4)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.