Nordens inordning under USA fortsätter i oförminskad takt

Lika som bär (Finlands och Sveriges små militanta USA-företrädare – så kallade försvarsministrar)

Hur gick det till, Sveriges väg in i Nato? Processen har nu pågått i 30 år. Knut Lindelöf rekapitulerar och sammanfattar.

Ännu en ny militär förkortning har vi nu fått att hålla reda på; FLF (Forward Land Forces). Här är det fråga om Nato-baser i långt framskjutna positioner i Europa mot Ryssland, inte USA-baser som med DCA alltså. FLF-baser finns redan i Bulgarien, Estland, Lettland, Litauen, Polen, Rumänien, Slovakien och Ungern. Nu ska en FLF-bas sättas upp även i finska Lappland, där Sverige ska få en ledarroll, så kallat ”ramverksansvar”. Svenska officerare kommer att avdelas för den uppgiften. FLF-baserna bygger på att deltagande länder har DCA-avtal.

Alltså, ännu en upptrappning mot Ryssland, nu på Nordkalotten med sikte på Murmanskbasen.

Det här offentliggjordes den 16/9 av Finlands och Sveriges små militanta USA-företrädare (så kallade försvarsministrar) på en presskonferens.

USA:s intressen styr allt

Sverige och Finland förlorar nu allt mer av sin egen nationella försvarsförmåga och integreras istället allt mer i USA:s intressesfär och dess offensiva krigsplanering. Allt som sker inom svenskt försvar styrs nu av USA:s intressen av att ringa in Ryssland. Man kallar det för avskräckning, men i själva verket är det fråga om militära hot mot Ryssland.

Ligger det verkligen i Finlands och Sveriges intressen att öka spänningarna mot vår store granne i öster, som också råkar vara världens största kärnvapenmakt? Även om jag inte tror på västs prat om rysk aggression, finns förstås gränser för vad Ryssland kan tåla av provokationer innan de kanske tar till nya ”speciella militära operationer”. Att kasta oss i armarna på Rysslands främste fiende – USA – är … ja, jag tvekar inte … ren galenskap.

Västsvärldens (med USA i spetsen) ledande ställning i världen hotas nu på allvar av deras gamla kolonier, i vad man idag kallar globala syd. Det här är ytterligt förnedrande för de gamla kolonialmakterna och hotfullt mot de eliter som i ett par sekler levt på exploatering av alla dessa militärt underlägsna länder. Det är i det perspektivet man måste förstå utvecklingen efter Berlinmurens fall och Natos expansion från 1999 och Sveriges långa vandring mot Natomedlemskap.

Det började med PFF

För Sveriges del började det 1994 – för 30 år sedan – med att vi gick med i Partnerskap för fred (PFF) för att ”bygga förtroende och underlätta samarbete mellan Nato och icke-medlemsländer i det euro-atlantiska området”.

1997 anslöts Sverige till Euro-atlantiska partnerskapsrådet EAPC (Euro-Atlantic Partnership Council), ”ett partnerskap för politisk dialog mellan alla Natos medlemsländer och partnerländer i det euro-atlantiska området”, alltså för att synkronisera även politiken mellan Nato och partnerländer i PFF.

1998 fick Sverige för första gången en Natoambassadör i Bryssel. 2008 utvidgades dennes kontor till en Natoambassad, som kallas Sveriges Nato-representation. Där arbetar sedan dess utsända från Utrikesdepartementet, Försvarsdepartementet och Försvarsmakten.

Under hela 1990-talet fram till 2021 har den svenska Försvarsmakten genomgått en mödosam synkroniseringsprocess för att passas in i Natos standard på alla områden. Deltagandet i Natoledda insatser i Bosnien-Hercegovina, Kosovo, Afghanistan, Libyen och Irak har tjänat som praktiska synkroniseringsövningar.

Sedan 2013 deltar Sverige i Natos mest avancerade övningar med alla andra Natoländer.

2014 upptogs Sverige och Finland som ”Enhanced Opportunities Partners” (EOP) till Nato. Vi uppnådde då en ännu högre status som förstås pekade mot fullt medlemskap, vilket kategoriskt förnekades. Vi var ”särskilt utvalda” och fick tillgång till utbildning och tillträde till ännu mer övningar samt till att ge och ta emot information samt – inom denna ram – få framföra egna synpunkter (delta i dialog med högsta ledningen). Det presenterades som mycket hedrande.

Kuppen i Ukraina

2014 genomfördes den västorkestrerade kuppen i Kiev som delade Ukraina i en ryskvänlig östra del och en västvänligt västra del. Uppmuntrad av EU och USA inledde regimen i Kiev ett krig mot de ryskvänliga i öster, främst i Donbas. Väst lovade Kievregimen allt nödvänigt stöd, Nato- och EU-medlemskap. Detta inbördeskrig gick i vågor fram till 2022 och skördade många tusen civila offer. Det här rapporterades mycket sparsamt i västerländska medier. Vi fick mest höra om att gröna ryska gubbar infiltrerade Donbas och drev på inbördeskriget. Den 2 maj 2014 satte Kievtrogna eld på föreningsbyggnaden i Odessa där 48 regimkritiker innebrändes.

Värdlandsavtalet

2016 beslutade riksdagen godkänna det så kallade Värdlandsavtalet, som syftade till ”att Sverige skulle kunna ge och ta emot militärt stöd från Nato”, alltså att förbereda praktiska logistiska arrangemang (transportleder) och lagring av vapen och annat annan militär Nato-materiel. Men naturligtvis behövdes inget i avtalet om att förbjuda kärnvapen på svenska mark, för det kunde USA själva få bestämma (eller hålla hemligt). Att våra intressen här helt sammanfaller med USA:s, var grundhållningen.

FN:s förbud mot kärnvapen

2019 avstod Sverige från att ratificera FN:s resolution om förbud mot kärnvapen. Det kom helt oväntat eftersom Sverige varit mycket aktiv i arbetet med att arbeta fram det. I ett ”hemligstämplat” brev från USA:s försvarsminister James Mattis till Sveriges försvarsminister Peter Hultqvist varnades Sveriges för att våra goda relationer med Nato äventyrades om vi ratificerade denna FN-resolution. Det här blev droppen som fick utrikesminister Margot Wallström att avgå.

Parallellt med Sveriges gradvisa anpassning till Nato har USA drivit på Natos utvidgning, som startade några år efter Sovjets kollaps, Berlinmurens fall och Tysklands återförening – trots löften till Sovjets siste ledare Gorbatjov om att Nato inte skulle expandera bortom det återförenade Tyskland. Men efter ett par trevande år tog Natoexpantionen fart: Polen, Tjeckien, Ungern, Bulgarien (1999), Estland, Lettland, Litauen, Rumänien, Slovakien, Slovenien, Albanien (2004), Kroatien (2009), Montenegro (2017), Nordmakedonien (2020), Finland (2023) och Sverige (2024).

Rysslands förhandlingsinitiativ och Västs Njet!

I slutet av 2021 närmade sig konflikten sin kulmen. Ryssarna hade börjat mobilisera styrkor, kanske 150.000 man, vid gränsen till Ukraina, vilket USA tolkade som att Ryssland förberedde en invasion. I december skickade Ryssland ett förhandlingsförslag till USA:s och EU:s alla utrikesdepartement om en ny europeisk säkerhetsordning, där man bl a krävde att Ukraina skulle förbli neutralt (ej anslutas till Nato) och att Ukraina skulle avmilitariseras (denazifieras). Samtliga västregeringar avvisade som en man varje form av förhandling. Allt beskrevs som ett försök av det imperialistiska Putinryssland att utöka sin intressesfär. Mot detta fanns bara ett svar. Upprustning och mer krigsförberedelser. Kriget blev nu oundvikligt.

Ett gyllene tillfälle för Natovännerna

I december 2021 gällde för socialdemokraterna officiellt fortfarande att Sverige inte skulle gå med i Nato. Man hade färskt beslut på detta från s-kongressen 2021. Den antog följande skrivning om den svenska alliansfriheten:

”Den militära alliansfriheten är ett fundament i Sveriges säkerhetspolitik och den bidrar tillsammans med vår ökade militära förmåga och fördjupade internationella samarbeten till säkerhet och stabilitet i vårt närområde. Den ger oss handlingsfrihet att agera på det sätt som bäst gagnar avspänning och en fredlig utveckling, samt säkrar vår självständighet i utrikespolitiken. Därför ska Sverige inte gå med i Nato.”

Även sverigedemokraterna var vid denna tidpunkt ännu emot svenskt Natomedlemskap.

Vändpunkten den 24 februari 2022

Den 24 februari inledde så Ryssland sin ”särskilda militäroperation” mot Ukraina. Av allt att döma var det en ganska dåligt förberedd aktion med syfte att slå näven i bordet och tvinga fram de föreslagna förhandlingarna. Men det misslyckades. Ryssarna mötte oväntat starkt motstånd och tvingades dra sig tillbaka och istället gå in i Donbas för att stötta separatisterna där. Det blev inledningen till kriget som fortfarande pågår och som jag inte ska orda mer om nu.

Finland bestämde sig genast för att gå med i Nato, varpå Sverige tog rygg på Finland och låtsades som att Sverige och Finland måste följas åt, som om detta gällt bakåt i historien. Men faktum är att Sverige och Finland fört helt olika utrikespolitik många gånger sedan 1809, då Sverige och Finland blev skilda riken.

Nu gick det plötsligt med en väldig fart i den svenska parnassen. Den 16 maj 2022 fattade regeringen, med brett stöd i riksdagen, beslut om att ansöka om medlemskap i Nato. Den 18 maj överlämnade Sverige (och Finland) sina ansökningar om Natomedlemskap till Jens Stoltenberg. Mellan den 5 juli och 27 september ratificerade 28 av 30 Natomedlemmar Sveriges anslutningsprotokoll.

Turkiet och Ungern krånglade

Men nu kom plötsligt grus i maskineriet. Turkiet och Ungern krånglade och ställde krav för att godkänna Sverige. Regeringen inledde då en anpassning till Turkiets krav på utlämning av kurder och anslöt sig till sist helt till Turkiets syn på terrorister i Turkiet. Denna märkliga process pågick länge och orsakade en hängd Erdogandocka och en rad koranbränningar i Sverige. Regeringen mullrade om lagändringar, vilket senare lett till inskränkningar av yttrandefriheten.

7 mars 2023 lade regeringen fram propositionen om Sveriges medlemskap i Nato och den 22 mars godkände riksdagen Sveriges anslutning till Nato – med stor majoritet.

För Finland gick det hela ganska enkelt. I mars 2023 hade alla Natoländer godkänt Finlands anslutningsprotokoll, varpå Finland blev Natomedlem redan den 4 april 2023.

För Sveriges del blev det nu stiltje och stor nervositet rådde i ytterligare 10 månader. I bakgrunden fördes ett storpolitiskt spel där Turkiet pressade USA och Nato till eftergifter. Den 25 januari, ratificerade till sist Sveriges anslutningsprotokoll av Turkiet. Då återstod bara Ungern, som krånglade ytterligare en månad och ratificerade så Sveriges anslutningsprotokoll den 5 mars. Den 7 mars 2024 inträdde Sverige till sist som fullvärdig medlem i Nato.

Alla jublade. Ulf Kristersson togs emot som hjälte i Vita huset. Tobias Billström stod bredvid och applåderade. Äntligen kunde alla Natovännerna triumfera och tala om att Sverige nu äntligen fått ett kraftfullt skydd mot den elaka ryska björnen.

Så gick det alltså till när hela Skandinavien till sist drogs in i USA:s/Natos krigsförberedelser mot Ryssland. Att Sverige därför tilldelas uppgiften att leda FLF-basen med fokus på Rysslands militära installationer och resurser i Murmansk var knappast förvånande.

Källor: Bland andra regerings egen hemsida