Den 6 maj 1896 firade Sigmund Freud tillsammans med hustrun och goda vänner sin 40-årsdag. Bara två veckor tidigare gav han en inspirerad föreläsning på temat ”Hysterins etiologi” för ett antal av sina kolleger i Sällskapet för psykiatri och neurologi i Wien. Det innebär, översatt till ett enklare språk, att han sökte intressera åhörarna för de orsaker som kan spåras bakom ångestattacker, neuroser, depressioner och andra psykiska umbäranden.
Freuds enmansshow varade i åtskilliga timmar och har fått långtgående konsekvenser ända in i vår tid.
Det beror på att Sigmund F för yrkesbröderna i Sällskapet presenterade det som vanligen kallas förförelseteorin i psykiatriska kretsar. Sådant gjorde man inte ostraffat ens vid den här tidpunkten. Enligt förförelseteorin – som till råga på allt är en olycklig och missvisande benämning – var neuroserna undantagslöst följden av att de sjuka i unga år, ofta redan som 3-4-åringar eller ännu tidigare, utsatts för någon form av sexuella övergrepp, vanligen av en förälder eller annan nära anhörig. I det sammanhanget avslöjade Freud att det mänskliga psyket är rustat med en effektiv förträngningsmekanism: minnet av särskilt skräckfyllda upplevelser kan helt sonika fraktas bort och temporärt döljas i offrets undermedvetna. Där lever minnena sitt eget källarliv men ger sig förr eller senare tillkänna som psykisk sjukdom.
Applådåskorna uteblev efter föredraget. I stället möttes Sigmund F av kompakt misstro. Sällskapets ordförande antydde rent av att han tvingats lyssna till en ”vetenskaplig saga”. Även de övriga åhörarna fann det orimligt att sexuellt övervåld på småbarn skulle höra till ordningen för dagen (eller natten) i otaliga familjer – vilket kvällens gästföreläsare låtit förstå.
I ett långt brev till synnerlige vännen och kollegan Wilhelm Fliess i Berlin klagade Freud sin nöd. De som lyssnat till hans föredrag var åsnor och kunde dra all världens väg. Trots att han ”funnit en av Nilens källor” och påvisat lösningen till ett mångtusenårigt problem – hysterins gåta – hade bara iskyla och oförståelse mött honom. ”Det har utgått order på att jag ska överges; allt och alla undviker mig.”
Dock skulle morgondagarna sjunga. Redan den 21 september 1897, precis sjutton månader efter den beryktade Wien-föreläsningen, meddelade doktor Freud att han inte längre trodde på sin forna teori om neuroserna, kort sagt på förförelseteorin. När hans, merendels kvinnliga, patienter talade om våldtäkter och sexuella övergrepp, handlade det nämligen, begrep han nu, långt oftare om fantasier och drömsekvenser än om verkliga händelser. Denna nya insikt krävde givetvis nya teorier.
Det betydde att förförelseteorin helt enkelt tvangs stryka på foten och med tiden ersattes av Freuds driftsteori, där ”Oidipus- och Elektra-komplexen” blev vitala (men i dag omsorgsfullt utrangerade) beståndsdelar. Från och med nu var det, enligt Sigmund F, inte längre traumatiska och skräckfyllda minnen som kunde trängas bort; det var i stället skamfyllda driftsimpulser. Onekligen förefaller det synsättet långt rimligare: den som i åratal utsatts för regelbundna våldtäkter kommer aldrig att glömma det inträffade – medan den som i fem-sexårsåldern velat detaljgranska sin mors (alt. sin fars, brors, systers, kusins…) anatomiska apparition, t ex genom sovrumsdörrens nyckelhål, mycket väl kan ha förträngt den sortens studienit.
Med driftsteorin som ett av fundamenten kom psykoanalysen steg för steg att äntra den medicinska, kulturella, litterära och ideologiska scenen. Om relativitetsteorin är Einsteins verk och evolutionsläran Charles Darwins, så måste psykoanalysen bokföras på Sigmund Freuds konto mer än på någon annans. Dock var ullhandlaren Jakob Freuds äldste son ingalunda ensam i branschen.
Sándor Ferenczi (1873-1933) hette en annan portalgestalt inom analytikerskrået, ungrare och i decennier en av Freuds bästa vänner. I september 1932, bara några månader före sin bortgång, föreläste denne Sándor Ferenczi under rubriken ”Ömhetens språk och lidelsens språk” vid en psykoanalytisk kongress i Wiesbaden. Ferenczis teser kan utan vidare beskrivas som sensationella och väckte mycket ont blod – eftersom han i stora stycken anslöt sig till vad Freud sagt 1896! Utspelet var lika oväntat som oförmodat. Den gamla förförelseteorin, som begravts under ceremoniella former av mäster Freud själv, hade plötsligt återuppstått. Nej, undrens tid var icke förbi.
Ytterligare några år senare kom så en liknande trevare från Robert Fliess (1895-1970), tysk psykoanalytiker och son till den ovan nämnde Wilhelm Fliess. Även Robert F slog på trumman för den uppenbarligen blott skendöda förförelseteorin … och insinuerade dessutom, om än i mer än lovligt dunkla ordalag, att hans berömde far hade förgripit sig på honom sexuellt.
För precis trettio år sedan – 1984 – kom nästa vulkanutbrott, kraftigare än de eruptioner jag nyss redovisat. Det året gav nämligen en analytiker och sanskritforskare vid Harvard-universitetet, Jeffrey M. Masson, ut ett arbete med titeln Sveket mot sanningen: hur Freud kom att överge sin förförelseteori (Wahlström & Widstrand samma år). Jag har nyss lagt boken ifrån mig efter avslutad läsning. Det är ett fascinerande aktstycke – säkert felaktigt i allt det väsentliga men samtidigt en ambitiös, kunskapsdiger och känslomässigt respektingivande studie.
Masson påstår helt frankt att Sigmund F övergav sin 1896-årsteori av krasst opportunistiska och karriärmässiga skäl. Modet svek honom, och han såg sig föranlåten att handla mot bättre vetande. Ja, med en axelryckning gav han upp ”sanningen” för att tas till nåder av sina Wienkolleger och kunna njuta av stugvärmen igen. För att leda dessa smått groteska utsagor i bevis mobiliserar författaren hela drivor av fotnötter och referenser.
Det verkligt intressanta är att Massons opus råkar vara den ”vetenskapliga Bibel” som psykologen Margit Norell (1914-2005) och hennes lärjungeskaror använde sig av. Fysiskt våld, sexuella övergrepp, incest, förträngning av barndomstrauman, återgestaltningar o s v, o s v. Hela Massons ideologiska batteri togs i bruk.
Lars-Inge Svartenbrandt utsattes för Norellterapi. Thomas Quick/Sture Bergwall gjorde det också och i än högre grad. Styckmordsrättegången – Catrine da Costa-fallet – ingår i samma bild. Liksom alla de män som, oskyldiga, dömdes för incest på 1980- och 90-talen.
Som bekant är vägen till helvetet ofta stensatt med goda avsikter.
Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: Sigmund Freud, Sándor Ferenczi, Jeffrey M. Masson, Margit Norell, Wilhelm Fliess, Lars-Inge Svartenbrandt, Thomas Quick, Sture Bergwall, Catrine da Costa
