Notisen som kunde blivit ett “scoop”

En obetydlig notis i en estnisk veckotidning 1926 kunde ha fått storpolitiska konsekvenser – men något tog emot... Anders Persson berättar om ännu en outredd politisk episod under mellankrigstiden...

Den lilla notisen i den estniska veckotidningen “Esmaspäev” som 1 november 1926 berättade att lådor med handgranater drivit i land på kusten.

1933, när Hitler kommit till makten, avslöjades det att i över tio år hade Tyskland och Sovjetunionen haft ett intimt och hemligt militärt samarbete. Tyska militärer kunde träna stridsvagnstaktik på de stora ryska fälten, tyskarna kunde bygga stridsflygplan och öva i dem. Sovjetiska fabriker tillverkade krigsmaterial som Tyskland var förbjudet att skaffa sig – och allt detta på sovjetiskt territorium! Till Sovjetunionens försvar har angivits att detta gav landet en utomordentlig tillgång till världens ledande militära experter, både militär-taktiskt som -tekniskt.

Tysk-sovjetiskt samförstånd
De första hemliga tysk-ryska kontakterna togs redan sommaren 1920, under det polsk-ryska kriget, ett krig som man i Berlin hoppades ryssarna skulle vinna. Det skulle nämligen krossa den i tyskarnas ögon förkastliga uppgörelsen i Versailles som lett till en ny polsk stat och nya gränser. En sovjetisk seger skulle återställa de goda förhållanden som rådde 1914 och dessförinnan.

Men nu gick det inte så, polackerna besegrades inte. Dock, ett tysk-sovjetiskt samförstånd hade etablerats och sommaren 1922 signerade tyska Reichswehr (tyska armén) och sovjetiska Röda Armén ett hemligt dokument som tillät tyskarna att etablera baser inne i Sovjetunionen. Lenin var med på saken, också Stalin och flera andra sovjetiska ledare.

Men det måste hållas ytterst hemligt. Tyska officerare som skulle arbeta i Sovjetunionen gick under falsk identitet. De skulle resa över med falska pass, enskilt, inte i grupp. Officerare som stannade längre fick formellt säga upp sin tjänst. Om någon avled under tjänsten i Sovjetunionen skulle han transporteras hem i en box med texten “Krigsmaterial”.

Men allt hemlighetsmakeri till trots, hösten 1926 höll allt på att avslöjas. Det började med en notis i en liten estnisk veckotidning.

Mystiskt vrakgods
Kanske var det stormen på norra Östersjön och Finska viken den 14–15 oktober 1926 som sänkte det okända lastfartyget? Eller gick den på en gammal mina? Hursomhelst, i slutet av samma månad hittade estländska fiskare eller kustbor konstiga trälådor vid ön Nargö vid inloppet till Tallinn. De hade uppenbarligen drivit in från Finska viken från något havererat fartyg. Tullen, polisen och kanske militären tillkallades, ty lådorna som var försedda med tysk text, hade ett sensationellt innehåll.

Den tidning som först verkar ha uppmärksammat saken, den estniska veckotidning Esmaspäev (Måndag), hade den 1 november en notis med rubriken “Granater och raketer på estniska stränder” och kunde berätta:

“Efter den sista stormen har havsvattnet över Estlands olika stränder sköljt in tyska handgranater, missiler från den ryska militären och så vidare. Eftersom sprängämnen också spillts ut på stränderna antar man det att de kommer från dessa lådor. Var de ursprungligen hamnade i havet är okänt. Det anses möjligt att både granater och annan utrustning från transporten mellan Ryssland och Tyskland föll i havet på grund av en båtexplosion.”

Detta borde ju ha väckt nyfikenhet på andra redaktioner i Estland, på den stora Päevaleht (Dagbladet) i Tallinn eller Postimees (Brevbäraren) i Tartu. Men ingen verkar ha brytt sig. Jo, socialdemokratiska Vaba Maa (Fritt Land) följde dagen efter upp med mer detaljer: Bland fynden fanns olika sprängämnen, handgranater, stora 3-tums raketer med mera. Vad tidningen fann vara intressant var att både vapnen och lådorna verkade vara helt nya och som sagt försedda med tysk text.

Men sedan blev det tyst. En notis i finländska Hufvudstadbladet den 6 november om handgranater som spolats upp på estniska kusten, följdes inte upp, vare sig av Husis eller någon annan tidning i Finland.

Engelska underrättelseagenter?
Vid den här tiden var Estlands närmaste politiska allierad Storbritannien och man kan förmoda att “Secret Service” hade professionellt folk på plats i Tallinn. Man kan också förmoda att det socialdemokratiska internationella nätverket fungerade.

Hursomhelst, när en tid senare några lastfartyg och lättare segelfartyg från Sovjetunionen kom i hamn i Stettin blev de utsatta för ovanligt stor närgångenhet. Polischefen i Stettin, Paul Fenner, kunde snart, kanske tack vare socialdemokratiska hamnarbetare, bli klar över att de sovjetiska båtarna var fullastade med militär utrustning: artillerigranater, handgranater, raketer mm. Han dröjde inte att tipsa den ledande tyska socialdemokratiska dagstidningen Vorwärts om sin upptäckt. Men till hans förvåning hände ingenting. Vorwärts hade valt att “ligga på storyn”.

Andra tyska journalister i Berlin verkade också ha känt till saken, men varit förhindrade att skriva om den. Dock nådde ryktena den brittiske journalisten Frederick Voigt, som var berlinkorrespondent för Manchester Guardian (dagens The Guardian). Och han besvärades inte av några förbud. Den 3 december kunde därför hans tidning publicera den sensationella nyheten: Cargos of Munitions from Russia to Germany – Secret Plan between Reichwehr and Soviet Union? Alltså: transporter av ammunition från Ryssland till Tyskland – finns det en hemlig överenskommelse? Artikeln avslöjade hur tyska vapenfabriker, för att undgå förbuden i Versaillesfreden, i hemlighet öppnat filialer i Sovjetunionen!

Frederick Augustus Voigt (1892-1957) var en legendarisk journalist. (Klicka för mer info)

Vorwärts reagerar
Först nu fick Vorwärts ändan ur vagnen och gick två dagar senare ut med rubrikerna: Riksvärnet i Tyskland får ryska vapen – Sovjet levererar i smyg krigsmaterial

Vorwärts vinkel var att det kommunistiska Sovjetunionen levererade vapen till “den tyska motrevolutionen”:

“Kommunisterna i Moskva predikar världsrevolution. Deras tyska anhängare hetsar proletariatet till väpnat uppror, men samtidigt levererar samma Moskva vapen till Riksvärnet, för att slå ner upproret. Det hetsar tyska arbetare fram mot kulsprutorna, som är laddade med rysk ammunition. Var de gevär som [under revolutionsförsöken] i Sachsen, Tühringen och Hamburg avlossades mot de kommunistiska arbetarna laddade med ryska kulor? En brodershälsning från Moskva!”

Vorwärts krävde att dessa avslöjanden måste klaras upp i detalj. Riksvärnet måste ställas under regeringens och riksdagens kontroll. Likaledes måste det bli slut på Rysslands “skenheliga tvetydighet”.

Den kommunistiska pressen gick till motangrepp och hävdade att Vorwärts spred lögner om sovjetstaten. Och så var grälet igång: skulle den sovjetiska ammunitionen användas emot tyska arbetare eller ej?

Efter en tid ebbade striden ut och folk fick annat att tänka på. Att sovjetiska fabriker gjorde vapen till Tyskland hade kommit ut, men inte den superhemliga delen om det tysk-sovjetiska militära samarbetet. Om det nu verkligen var så “superhemligt”?

Varför skällde inte hunden?
I Conan Doyle’s deckarnovell Silver Blaze finns det en klassisk replikväxling mellan en polisman och Sherlock Holmes:

Gregory (Scotland Yard detective): “Is there any other point to which you would wish to draw my attention?”
Holmes: “To the curious incident of the dog in the night-time.”
Gregory: “The dog did nothing in the night-time.”
Holmes: “That was the curious incident.”

Illustration av Sidney Paget till “The Adventure of Silver Blaze” från 1892.

Varför skällde inte hunden? Varför dröjde Vorwärts med avslöjandet? Går vi till Sverige finner vi samma mysterium. Den 7 december, alltså strax efter att redaktionen på liberala Dagens Nyheter fått Manchester Guardian på sitt bod går de ut med stora rubriker: Ententen tvang Tyskland rusta i Sovjetlandet – Fabriker i Ryssland för aeroplan och giftgas – Fördragskränkning som Berlin ej vill ta ansvar för

I en ledare samma dag är man orolig för “Tysklands beväpning”:

“Riksvärnet handlar oberoende av regeringen… De ryska bolsjevikerna sätter vapen i händerna på den reaktionära monarkistiska elit som Riksvärnet utgör. Man kan förstå att de tyska kommunisterna känner sig besvärade.”

Den beväpning som den tyska regeringen begärde och fick i Versaillesfreden skulle nu användas mot “de kommunistiska upprorsmakarna. Och så uppenbarades att den tillhandahålles av bolsjevikcentralen i Moskva”.

Men i Svenska Dagbladet stod det överhuvudtaget ingenting. Och efter ett par dagar var det tyst också i DN. Varför skällde inte de journalistiska hundarna?

Johannes Friedrich “Hans” von Seeckt (22 April 1866 – 27 December 1936) var från 1919 fram till sin död en ledande förespråkare för goda relationer med Sovjetunionen. Till hans besvikelse bröt Hitler denna politik 1933. (Klicka för mer info.)

“Alla av betydelse” visste
I Conan Doyle’s novell berodde hundens tystnad på att den kände mördaren, det var hans husse. I fallet med det tysk-sovjetiska samarbetet på 20-talet gällde ungefär samma sak: det militära samarbetet var en “superhemlighet” för vanligt folk och folkliga tidningar som DN, Vaba Maa och Esmaspäev, men inte för elitens SvD, Hufvudstadsbladet, Paevaleht osv och i synnerhet inte för det tyska regeringsorganet Vorwärts. De var “bekanta” med hemligheten.

Vorwärts hade försökt tysta ner saken när partikamraterna i Tallinn började väsnas och när den där polischefen i Stettin inte kunde hålla käft. Men när Voigt i brittiska Manchester Guardian den 3 november gick ut med avslöjandet var goda råd dyra. Med en dags betänketid valde Vorwärts att gå ut med saken, men vinkla den som en fråga om att Riksvärnet skulle komma att beskjuta tyska arbetare med kulor importerade från bolsjevikerna. Knepet lyckades, debatten kom att röra sig på ofarligt territorium.

Alltså: Inte bara Riksvärnet och de “reaktionära monarkisterna” i Tyskland hade full kunskap om det “superhemliga” tysk-sovjetiska militära samarbetet, det hade också högsta ledningen i det stora tyska socialdemokratiska partiet! Enligt var Alexander Kerenskij senare påstod hade de blivit invigda redan 1923.

Första sidan på den tyska syndikalistiska tidningen den 11 december 1926 vädrar misstankar att talet om vit och röd militarism i förbund mot proletariatet är en bluff.

Allt detta ställer en massa frågor om sovjetisk utrikespolitik på 20-talet, förhållandet till Kommunistiska Internationalen, förbrödring mellan tyska och sovjetiska officerare, tysk socialdemokrati osv – frågor som jag inte har en aning om hur de ska besvaras!

Dela detta inlägg...
  • 6
  •  
  •  
  •  

  23 kommentarer for “Notisen som kunde blivit ett “scoop”

  1. Leif Stålhammer
    2018-02-28 kl. 9:35

    Jovisst! Jag har alltid haft ett gott öga till Stalin.

  2. Anders Åberg
    2018-02-28 kl. 10:17

    Molotov lär dessutom ha gratulerat Hitler till framgångarna med invasionerna i Danmark och Norge och uttryckt sin förståelse för invasionen i Frankrike.

    Även om det är svårt att sålla sanning från propaganda här så har det länge varit min uppfattning att Stalin var den kanske störste nazistiske medlöparen i världen före Barbarossa.

  3. 2018-02-28 kl. 14:42

    Angående sista frågan i bloggposten så är den väl enkel att besvara: du sätter dig helt enkelt i samma situation som beslutsfattarna i Sovjet under tidigt 20-tal samt glömmer bort allt som hände senare.

    Anders Åbergs anmärkning är märklig: västmakterna hade flera tillfällen att gå ihop med Sovjet för att stoppa tyskarna. Värsta exemplet var 1938 när Sovjets erbjudande om trupphjälp till Tjeckoslovakien stoppades och landet såldes till den tysk-polsk-ungerska slaktarligan. Ännu två veckor innan andra världskriget bröt ut signalerade västmakterna att man inte var intresserad av någon anti-tysk överenskommelse med Sovjet. Då gjorde Sovjets diplomatiska snilledrag att de fick ytterligare ett par år på sig. Politikerna i London och Paris bör hållas ansvariga för sin egen politik. Sovjet tog ansvar för sin.

  4. Sven-Eric Holmström
    2018-02-28 kl. 15:07

    Nej, Anders Åberg, det är inte särskilt svårt att sålla sanning från propaganda om man verkligen bemödar sig att fördomsfritt granska fakta.

    Du blandar ihop begreppen. Molotov uttryckte förståelse för aktionen i Skandinavien. Men det var en uppgörelse med tyskarna att man skulle ge ett verbalt stöd i utbyte mot att Sverige lämnades i fred. För det fick Sovjetregeringen ett tack av Sverige. På samma sätt får man se de s k gratulationerna till fälttåget i väster.

    MR-pakten var ingen allians, utan enbart ett sätt för Sovjetunionen att hålla sig utanför kriget. Till syvende och sist var pakten riktad mot Tyskland!

  5. Bo Persson
    2018-02-28 kl. 15:21

    Anders Åberg!
    Har du aldrig hört talas om att stater inte har vare sig eviga vänner eller eviga fiender utan bara eviga intressen, varav det första är överlevandet.

    Att det sedan kan vara svårt att bedöma vad som bäst tjänar överlevnaden och att man kan göra felbedömningar är en annan sak.

  6. Anders Åberg
    2018-02-28 kl. 16:58

    Björn N!
    Stalin ville säkert hålla olika dörrar öppna, men summan av hans handlingar är inte vackra att skåda.

    1. Han saboterade röda armen, genom att avrätta dess ledning, b la Tuchatjevskij, som kanske var dåtidens största militära auktoritet när det gällde mekaniserad krigföring.
    2. Han förbjöd Tysklands kommunister att samarbeta med socialdemokraterna mot nazisterna, vilket kanske hade kunnat stoppa dom.
    3. Han fortsatte det militära och ekonomiska samarbetet med Tyskland som beskrivs i artikeln, även efter Hitlers maktövertagande och som i korthet gick ut på att kringgå Versaillesfredens villkor.
    4. Molotov-Ribbentroppakten.
    5. Hans vägran att lyssna på pålitliga varningar om det tyska anfallet och hans totala handfallenhet under krigets första dagar.

    Stalin avrättade massor av, sannolikt helt oskyldiga, människor som påstådda nazistiska agenter, men ingen av de avrättade hade ett sådant gediget syndaregister som Stalin själv.

    Jag ser inte det märkliga i min anmärkning Björn N.

  7. 2018-02-28 kl. 19:12

    Anders Åberg!
    1. “Han saboterade röda armen…” Då är det märkligt att röda armén kunde slå japanerna till den grad 1939 att de inte vågade mopsa upp sig mot Sovjet igen. Däremot fixade de engelsmän, fransmän, amerikaner, holländare och kineser under följande fälttåg, och detta utan att några utrensningar skett i dessa staters militära ledningar. 1940 rasade de engelsk-franska styrkorna i Europa ihop efter sex veckors tysk offensiv. Röda armén höll ihop inför trycket från en i princip oövervinnelig angripare.

    2. “Han förbjöd Tysklands kommunister” … och vad hade socialdemokraterna för ansvar i detta?

    3. “Han fortsatte det militära och ekonomiska samarbetet …” Vet jag för lite om.

    4. “Molotov-Ribbentroppakten …” var ett snilledrag. Hade inte Tyskland en liknande pakt med Polen 1934-38 -> Tjeckoslovakiens död.

    5. “Hans vägran att lyssna …” Dåligt dokumenterat. Det gällde att skjuta upp kriget så länge som möjligt. Fullt begripligt.

  8. Bo Persson
    2018-02-28 kl. 20:15

    Anders Åberg!
    Skall man av din lista dra slutsatsen att det varit bättre om Hitler vunnit kriget. Om inte så tycker jag att du i din lista borde ha gett Stalin lite bonus för det. Alltså just för att han vann kriget. För som du måste känna till så är historien inte någon tebjudning.

  9. Anders Åberg
    2018-02-28 kl. 22:53

    Björn N!
    Du lär knappast hitta någon militärhistoriker som motsäger att Stalins utrensningar hade förödande verkan på Röda armens insatser i början av operation Barbarossa. Möjligtvis klarade sig förbanden i östra Sibirien bättre undan detta och det var till stor del möjligheten att förflytta dessa som det verkar mycket tuffa trupper till västfronten som gjorde det möjligt att stoppa Tyskarna och t o m tillfälligt driva tillbaka dom vintern 41/42.

    Dom tyska socialdemokraterna hade knappast något ansvar för att Stalin kallade dom socialfascister och förbjöd kommunisterna att samarbeta med dom.

    Molotov-Ribbentroppakten kanske var ett snilledrag, men likafullt ett stöd till Tyskland.

    Stalins vägran att lyssna på varningarna från t ex Richard Sorge före Barbarossa får nog betecknas som väldokumenterade. Till vintern hade han dock lärt sig och det var Sorges rapporter att japanerna inte tänkte anfalla som gjorde det möjligt att flytta de sibiriska förbanden.

  10. Anders Åberg
    2018-02-28 kl. 22:59

    Bo Persson!
    Den där kommentaren var nog för dum för att kräva ett svar, men lite spännande var det att det gick att locka ut ett helt gäng stalinister på mattan.

    Jag trodde nog att det naturliga urvalet och hög ålder hade gått hårdare fram där.

  11. Olof Larsson
    2018-03-01 kl. 1:01

    Tydligen är det fortfarande känsligt för vissa att kritisera Sovjetunionen i allmänhet och Stalin i synnerhet. Dogmen om Stalin, som den främste banerföraren mot fascismen, får inte solkas eller ifrågasättas. Sanningen är att Stalin, en paranoid och maktgalen psykopat, har en stor del av skulden.

    Efter första världskriget fanns två förlorare, Tyskland och Ryssland. I båda länderna grydde revanschismen, en revanschism som fick allt mer imperialistiska attribut. För båda var det viktigt att ta igen det som förlorats, Västpreussen och Schlesien stod högt på den tyska listan. På Sovjetstatens lista fanns Finland, Baltikum och östra delarna av Polen.

    Det militära samarbetet, initierat under tidigt 20-tal, sträckte sig ända fram tills dess att Sovjet, för Stalin helt överraskande, överfölls av Tyskland. Molotov-Ribbentroppakten var inget annat än en naturlig del i båda staternas revanschistiska strategi.

    Utan Molotov-Ribbentroppakten hade Hitler näppeligen vågat sig på Polen.

  12. Sven-Eric Holmström
    2018-03-01 kl. 7:13

    Björn Nilsson har svarat i stort sett bra. Därför bara några kortare kompletteringar.

    1. Tuchatjevskij och hans medsammansvurna sköts därför att de med tysk hjälp planerade en kupp mot sovjetregeringen och att göra landet till ett andra Spanien.

    2. MR-pakten är diskuterad tidigare. Förtjänar dock att upprepas att pakten innebar sovjetisk neutralitet i kriget mellan Tyskland och västmakterna. Polen erbjöds militär hjälp ända fram till den 5 september 1939. Stalin förklarade två dagar senare för Komintern-chefen Dimitrov att man hade föredragit en uppgörelse med västmakterna framför den här överenskommelsen med tyskarna.

    3. Stalins påstådda vägran att lyssna och “handlingsförlamning”. Det är den sedvanliga propagandan som inte har något som helst stöd i fakta.

  13. Bo Persson
    2018-03-01 kl. 8:52

    Anders Åberg!
    Du svarar inte på min fråga om det varit bättre om Hitler vunnit kriget. Det finns ju idag ganska många som tycker det.

  14. Sven-Eric Holmström
    2018-03-01 kl. 9:05

    Olof Larsson!
    Det är frågan om att fastställa historiska fakta, hur obekväma de än kan vara för vissa.

    Stalin var vare sig “maktgalen” eller “psykopat”. Vid åtminstone tre tillfällen ville han avgå från sin post och han var en svuren fiende till personkulten. Du har gått på Chrusjtjovs falsarier.

    Anfallet den 22 juni 1941 kom inte på något vis som någon överraskning för Stalin, annat än möjligen själva tidpunkten. Då Molotov återvände till Moskva efter besöket i Berlin i november 1940 rapporterade han till Politbyrån att det var hans åsikt att tyskarna planerade krig. Stalin stödde honom i den analysen.

    MR-pakten var heller inget grönt ljus för tyskarna att hoppa på Polen. För det första kan man inte hjälpa någon som inte vill bli hjälpt och för det andra så hade Hitler bestämt sig för krig MR-pakten förutan, vilket framgick av ett samtal han hade med den italienske utrikesministern Ciano i mitten av augusti 1939.

  15. Bo Persson
    2018-03-01 kl. 10:11

    Anders Åberg!
    Även om det inte är en majoritetsuppfattning att det varit att bättre om Hitler vunnit kriget så är det ändå ganska många som idag tycker det, så jag menar nog att min fråga inte är så dum.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.