Den lilla notisen i den estniska veckotidningen ”Esmaspäev” som 1 november 1926 berättade att lådor med handgranater drivit i land på kusten.

1933, när Hitler kommit till makten, avslöjades det att i över tio år hade Tyskland och Sovjetunionen haft ett intimt och hemligt militärt samarbete. Tyska militärer kunde träna stridsvagnstaktik på de stora ryska fälten, tyskarna kunde bygga stridsflygplan och öva i dem. Sovjetiska fabriker tillverkade krigsmaterial som Tyskland var förbjudet att skaffa sig – och allt detta på sovjetiskt territorium! Till Sovjetunionens försvar har angivits att detta gav landet en utomordentlig tillgång till världens ledande militära experter, både militär-taktiskt som -tekniskt.

Tysk-sovjetiskt samförstånd
De första hemliga tysk-ryska kontakterna togs redan sommaren 1920, under det polsk-ryska kriget, ett krig som man i Berlin hoppades ryssarna skulle vinna. Det skulle nämligen krossa den i tyskarnas ögon förkastliga uppgörelsen i Versailles som lett till en ny polsk stat och nya gränser. En sovjetisk seger skulle återställa de goda förhållanden som rådde 1914 och dessförinnan.

Men nu gick det inte så, polackerna besegrades inte. Dock, ett tysk-sovjetiskt samförstånd hade etablerats och sommaren 1922 signerade tyska Reichswehr (tyska armén) och sovjetiska Röda Armén ett hemligt dokument som tillät tyskarna att etablera baser inne i Sovjetunionen. Lenin var med på saken, också Stalin och flera andra sovjetiska ledare.

Men det måste hållas ytterst hemligt. Tyska officerare som skulle arbeta i Sovjetunionen gick under falsk identitet. De skulle resa över med falska pass, enskilt, inte i grupp. Officerare som stannade längre fick formellt säga upp sin tjänst. Om någon avled under tjänsten i Sovjetunionen skulle han transporteras hem i en box med texten ”Krigsmaterial”.

Men allt hemlighetsmakeri till trots, hösten 1926 höll allt på att avslöjas. Det började med en notis i en liten estnisk veckotidning.

Mystiskt vrakgods
Kanske var det stormen på norra Östersjön och Finska viken den 14–15 oktober 1926 som sänkte det okända lastfartyget? Eller gick den på en gammal mina? Hursomhelst, i slutet av samma månad hittade estländska fiskare eller kustbor konstiga trälådor vid ön Nargö vid inloppet till Tallinn. De hade uppenbarligen drivit in från Finska viken från något havererat fartyg. Tullen, polisen och kanske militären tillkallades, ty lådorna som var försedda med tysk text, hade ett sensationellt innehåll.

Den tidning som först verkar ha uppmärksammat saken, den estniska veckotidning Esmaspäev (Måndag), hade den 1 november en notis med rubriken ”Granater och raketer på estniska stränder” och kunde berätta:

”Efter den sista stormen har havsvattnet över Estlands olika stränder sköljt in tyska handgranater, missiler från den ryska militären och så vidare. Eftersom sprängämnen också spillts ut på stränderna antar man det att de kommer från dessa lådor. Var de ursprungligen hamnade i havet är okänt. Det anses möjligt att både granater och annan utrustning från transporten mellan Ryssland och Tyskland föll i havet på grund av en båtexplosion.”

Detta borde ju ha väckt nyfikenhet på andra redaktioner i Estland, på den stora Päevaleht (Dagbladet) i Tallinn eller Postimees (Brevbäraren) i Tartu. Men ingen verkar ha brytt sig. Jo, socialdemokratiska Vaba Maa (Fritt Land) följde dagen efter upp med mer detaljer: Bland fynden fanns olika sprängämnen, handgranater, stora 3-tums raketer med mera. Vad tidningen fann vara intressant var att både vapnen och lådorna verkade vara helt nya och som sagt försedda med tysk text.

Men sedan blev det tyst. En notis i finländska Hufvudstadbladet den 6 november om handgranater som spolats upp på estniska kusten, följdes inte upp, vare sig av Husis eller någon annan tidning i Finland.

Engelska underrättelseagenter?
Vid den här tiden var Estlands närmaste politiska allierad Storbritannien och man kan förmoda att ”Secret Service” hade professionellt folk på plats i Tallinn. Man kan också förmoda att det socialdemokratiska internationella nätverket fungerade.

Hursomhelst, när en tid senare några lastfartyg och lättare segelfartyg från Sovjetunionen kom i hamn i Stettin blev de utsatta för ovanligt stor närgångenhet. Polischefen i Stettin, Paul Fenner, kunde snart, kanske tack vare socialdemokratiska hamnarbetare, bli klar över att de sovjetiska båtarna var fullastade med militär utrustning: artillerigranater, handgranater, raketer mm. Han dröjde inte att tipsa den ledande tyska socialdemokratiska dagstidningen Vorwärts om sin upptäckt. Men till hans förvåning hände ingenting. Vorwärts hade valt att ”ligga på storyn”.

Andra tyska journalister i Berlin verkade också ha känt till saken, men varit förhindrade att skriva om den. Dock nådde ryktena den brittiske journalisten Frederick Voigt, som var berlinkorrespondent för Manchester Guardian (dagens The Guardian). Och han besvärades inte av några förbud. Den 3 december kunde därför hans tidning publicera den sensationella nyheten: Cargos of Munitions from Russia to Germany – Secret Plan between Reichwehr and Soviet Union? Alltså: transporter av ammunition från Ryssland till Tyskland – finns det en hemlig överenskommelse? Artikeln avslöjade hur tyska vapenfabriker, för att undgå förbuden i Versaillesfreden, i hemlighet öppnat filialer i Sovjetunionen!

Frederick Augustus Voigt (1892-1957) var en legendarisk journalist. (Klicka för mer info)

Vorwärts reagerar
Först nu fick Vorwärts ändan ur vagnen och gick två dagar senare ut med rubrikerna: Riksvärnet i Tyskland får ryska vapen – Sovjet levererar i smyg krigsmaterial

Vorwärts vinkel var att det kommunistiska Sovjetunionen levererade vapen till ”den tyska motrevolutionen”:

”Kommunisterna i Moskva predikar världsrevolution. Deras tyska anhängare hetsar proletariatet till väpnat uppror, men samtidigt levererar samma Moskva vapen till Riksvärnet, för att slå ner upproret. Det hetsar tyska arbetare fram mot kulsprutorna, som är laddade med rysk ammunition. Var de gevär som [under revolutionsförsöken] i Sachsen, Tühringen och Hamburg avlossades mot de kommunistiska arbetarna laddade med ryska kulor? En brodershälsning från Moskva!”

Vorwärts krävde att dessa avslöjanden måste klaras upp i detalj. Riksvärnet måste ställas under regeringens och riksdagens kontroll. Likaledes måste det bli slut på Rysslands ”skenheliga tvetydighet”.

Den kommunistiska pressen gick till motangrepp och hävdade att Vorwärts spred lögner om sovjetstaten. Och så var grälet igång: skulle den sovjetiska ammunitionen användas emot tyska arbetare eller ej?

Efter en tid ebbade striden ut och folk fick annat att tänka på. Att sovjetiska fabriker gjorde vapen till Tyskland hade kommit ut, men inte den superhemliga delen om det tysk-sovjetiska militära samarbetet. Om det nu verkligen var så ”superhemligt”?

Varför skällde inte hunden?
I Conan Doyle’s deckarnovell Silver Blaze finns det en klassisk replikväxling mellan en polisman och Sherlock Holmes:

Gregory (Scotland Yard detective): ”Is there any other point to which you would wish to draw my attention?”
Holmes: ”To the curious incident of the dog in the night-time.”
Gregory: ”The dog did nothing in the night-time.”
Holmes: ”That was the curious incident.”

Illustration av Sidney Paget till ”The Adventure of Silver Blaze” från 1892.

Varför skällde inte hunden? Varför dröjde Vorwärts med avslöjandet? Går vi till Sverige finner vi samma mysterium. Den 7 december, alltså strax efter att redaktionen på liberala Dagens Nyheter fått Manchester Guardian på sitt bod går de ut med stora rubriker: Ententen tvang Tyskland rusta i Sovjetlandet – Fabriker i Ryssland för aeroplan och giftgas – Fördragskränkning som Berlin ej vill ta ansvar för

I en ledare samma dag är man orolig för ”Tysklands beväpning”:

”Riksvärnet handlar oberoende av regeringen… De ryska bolsjevikerna sätter vapen i händerna på den reaktionära monarkistiska elit som Riksvärnet utgör. Man kan förstå att de tyska kommunisterna känner sig besvärade.”

Den beväpning som den tyska regeringen begärde och fick i Versaillesfreden skulle nu användas mot ”de kommunistiska upprorsmakarna. Och så uppenbarades att den tillhandahålles av bolsjevikcentralen i Moskva”.

Men i Svenska Dagbladet stod det överhuvudtaget ingenting. Och efter ett par dagar var det tyst också i DN. Varför skällde inte de journalistiska hundarna?

Johannes Friedrich ”Hans” von Seeckt (22 April 1866 – 27 December 1936) var från 1919 fram till sin död en ledande förespråkare för goda relationer med Sovjetunionen. Till hans besvikelse bröt Hitler denna politik 1933. (Klicka för mer info.)

”Alla av betydelse” visste
I Conan Doyle’s novell berodde hundens tystnad på att den kände mördaren, det var hans husse. I fallet med det tysk-sovjetiska samarbetet på 20-talet gällde ungefär samma sak: det militära samarbetet var en ”superhemlighet” för vanligt folk och folkliga tidningar som DN, Vaba Maa och Esmaspäev, men inte för elitens SvD, Hufvudstadsbladet, Paevaleht osv och i synnerhet inte för det tyska regeringsorganet Vorwärts. De var ”bekanta” med hemligheten.

Vorwärts hade försökt tysta ner saken när partikamraterna i Tallinn började väsnas och när den där polischefen i Stettin inte kunde hålla käft. Men när Voigt i brittiska Manchester Guardian den 3 november gick ut med avslöjandet var goda råd dyra. Med en dags betänketid valde Vorwärts att gå ut med saken, men vinkla den som en fråga om att Riksvärnet skulle komma att beskjuta tyska arbetare med kulor importerade från bolsjevikerna. Knepet lyckades, debatten kom att röra sig på ofarligt territorium.

Alltså: Inte bara Riksvärnet och de ”reaktionära monarkisterna” i Tyskland hade full kunskap om det ”superhemliga” tysk-sovjetiska militära samarbetet, det hade också högsta ledningen i det stora tyska socialdemokratiska partiet! Enligt var Alexander Kerenskij senare påstod hade de blivit invigda redan 1923.

Första sidan på den tyska syndikalistiska tidningen den 11 december 1926 vädrar misstankar att talet om vit och röd militarism i förbund mot proletariatet är en bluff.

Allt detta ställer en massa frågor om sovjetisk utrikespolitik på 20-talet, förhållandet till Kommunistiska Internationalen, förbrödring mellan tyska och sovjetiska officerare, tysk socialdemokrati osv – frågor som jag inte har en aning om hur de ska besvaras!

Föregående artikelI troll(fabriks)skogen
Nästa artikelSVANTE NYCANDER: SÅ STYRDE NYLIBERALERNA OM SVERIGES MIGRATIONSPOLITIK

Välkommen, du är nu inloggad! Håll god ton. Inga personangrepp!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.