Notiser om paradiset och om vådan av att snedsegla

Christoffer Columbus i La Rábida-klostret
(Olja på duk av Eduardo Cano de la Peña 1856)

Som Christofer Columbus föddes han inne i Genua eller möjligen i en smärre byhåla ett par kilometer från den mäktiga handelsstadens centrum. Året var 1451, och hans ankomst till jorden lär ha inträffat någon gång mellan den 25 augusti och 31 oktober, således för exakt 567 år sedan. På den tiden fanns blott ca 350 miljoner människor i hela världen, och Columbus beskrivs vanligen som en av de klokaste och mest framsynta av dessa.

Riktigt så förhöll det sig nog inte. Vare sig klarsyn, vidsyn, kringsyn eller hänsyn ingick i denne inbilske sjöbjörns mentala pansar. I gengäld var han långt envisare än synden och snar att skrida till handling i vått som torrt, främst naturligtvis i vått. Dessutom besjälades han av en fix idé alltifrån ungdomsåren: att till varje pris segla till Indien via Atlantiska oceanen, alltså i helt galen riktning.

Denna vanvettiga riktning var i praktiken den enda rätta enligt Columbus oförvitliga mening.

Att Indien, i likhet med Japan och Kina, bar framtiden i sina asiatiska sköten kunde ingen förneka. Där fanns guld och gröna skogar, och där frodades salta mandlar, kryddnejlikor och ädelstenar i ofattbara mängder. Det hade Columbus inhämtat i Marco Polos litterära kvarlåtenskap men även, påstod han, i den allra heligaste av skrifter.

Själv såg han sig som ett Guds redskap här på jorden.

Men tiden gick, Christofer C åldrades, och det existerade inga världsliga instanser som ville finansiera hans storslagna västprojekt inklusive den tilltänkta jungfruresan till Indien.

Italienare, portugiser, fransmän och britter visade enbart kalla händer, och Sten Sture av Sverige blev aldrig tillfrågad. Till sist ingrep emellertid tandemet Ferdinand och Isabella, alltså den svagt begåvade konungen av Aragonien och den mycket listiga drottningen av Kastilien. Till skillnad från sin äkta hälft visste Isabella precis vad hon gjorde; Columbus var hennes livs stora chans och den man som tids nog – misstänkte hon – skulle hölja Kastilien, och på längre sikt även det embryonala Spanien, i heder och ovansklig ära.

Redan innan svarta tuppen gol, hade drottning Isabella rustat konter-amiral Don Cristóbal Colón, som den blivande snedseglaren nu kallades, med tre sällsynt lastbara skepp: Santa Maria, Printa och Nina. Den 3 augusti 1492 bar det iväg; det stolta segeltriumviratet kryssade ut på djupt vatten från tätorten Palos i (vad som numera är) sydvästra Spanien med åttio besättningsmän plus en enda Columbus. Via Kanarieöarna gick det sedan käpprätt västerut för styrbordshalsar och minst sagt tjänliga vindar. Runt hörnet väntade ett jungfruligt Indialand enligt amiralens och manskapets fasta övertygelse.

Rodrigos de Triana hette den skarpögde matros som fick korn på torra land före samtliga de andra 79 beckbyxorna i tidiga morgonväkten den 12 oktober. Den utlysta belöningen på ”10.000 maraverdi om året” under resterande livsdagar – i praktiken en sorts statlig garantipension till den som först siktade land – borde därför ha tillfallit denne Rodrigos. Men så blev det inte. I stället roffade herr amiralen åt sig hela upptäckaräran och den till brädden fyllda penningpåsen. Troligtvis medgav hans självsyn inga alternativa handlingsmönster.

Den ganska flacka landtunga som låg där och dåsade i solen heter Guanahani och är en av utposterna i Karibiens övärld, mycket långt från det asiatiska Indiens ära och redlighet. Om detta hade emellertid Columbus inte den allra blekaste. Trogen sina drömmar flängde han runt på såväl Kuba som Haiti dag ut och dag in i förvissning om att han befann sig i Kina och/eller Japan med den indiska slutstationen i det omedelbara grannskapet.

Urinnevånarna, ”indierna”, döpte han till indianos enligt spanskt föredöme, och därifrån härstammar vårt eget språks ”indianer”.

Allt det guld som Columbus sökte efter med lampa och lanterna i India-land glimmade dessvärre med sin beständiga och betänkliga frånvaro. Trots det kunde amiral CC vända åter hem till Spanien den 15 mars 1493 som hyllad folkhjälte, ”vicekonung över allt nyupptäckt land” och ”guvernör över Indien”.

Drottning Isabella gick fortfarande klädd i sina eleganta spenderbyxor och blev nu den som utrustade och bekostade en andra, en tredje och slutligen också en fjärde Columbus-expedition – varje gång till Karibiens sköna, nya övärld (d v s till ”Indien”). I synnerhet under den tredje resan gjorde amiralen nya häpnadsväckande fynd. Bland annat spårade han upp Det jordiska paradiset nära Orinocos mynning i ett vitalt parti av norra Venezuela. Mitt i denna trolska nejd skapades en gång vårt nuvarande klot; ja, exakt där har Eufrat och Tigris, Amazonfloden, Mississippi River, Rhen, Po, Klarälven och faktiskt även Pråmkanalen i Karlstad sina rika källflöden, åtminstone enligt Columbus loggbok …

Men låt oss nu tala allvar:

Före avresan från Palos senhösten 1492 erhöll Columbus övliga upptäckts- och erövringsprivilegier av Ferdinand och Isabella, som var hängivna katoliker. Också påven valde att intervenera. Han framhöll i ett manifest att han såg oupptäckta landområden ”som sin privata egendom” och därför hade all rätt ”att förfara med dem som han ville”.

Med denna påve-deklaration slogs tonen an. Efter Columbus fyra resor kom både Centralamerika och Sydamerika att skövlas av spanska sjöfarare, skattsökare och konkvistadorer med svärdet, penningen och Bibeln som verktyg och med hjärnbarkarna fyllda av idéer om ursprungsfolkens mindervärdighet. Hela kulturer lades i ruiner och ofattbara värden gick till spillo. Miljontals offer utkrävdes. De verkliga talen är okända, men sett till Latinamerika i stort kan folkmängden ha reducerats från gissningsvis 60 till 30 miljoner via ren människoslakt.

Med detta vill jag ha sagt att Columbus med sina ”nyupptäckter” i själva verket inledde den koloniala eran, den kanske svartaste av alla epoker i vår moderna historia. Honom förutan skulle förändringens vindar rimligen ha blåst åt ungefär samma håll, det är väl ofrånkomligt, men det var ändå med amiral CC som alltihop började.

Att sedan denne man var en baddare på att segla snett och en riktig huggare på att koka stekta ägg – Columbi ägg! – jävar inte det påståendet.

  1 kommentar for “Notiser om paradiset och om vådan av att snedsegla

  1. Anders Åberg
    2018-08-15 kl. 10:51

    Tillåt mig presentera…. Shadow!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.