Det uppenbara går inte längre att dölja. Eurozonen håller på att bryta samman. Vad som än händer med Grekland – att de får ett nytt räddningspaket och skuldavskrivning eller inför nya svältkurer – så kommer euron att braka samman. Det enda som just nu kan åstadkommas är en viss fördröjning.
En hemlighållen EU-rapport från IMF om saken från den 26 juni har enligt Pål Steigan läckt ut, där det klart framgår att Grekland måste få 30% av sin statsskuld avskriven och ytterligare 51,9 miljarder euro i stöd de närmaste tre åren för att hålla sig flytande – med euron i behåll.
Alla vet också att när Grekland lämnar euron kommer hela korthuset att falla samman, eftersom Italien, Spanien, Portugal och kanske till och med Frankrike kommer att gå samma väg. Det här är vad det främsta EU-garnityret till varje pris vill undvika. Men det är det man samtidigt vet kommer att ske – i princip oavsett vad som händer med Grekland.
Någon räddning för euron finns alltså inte längre. Eurons fall kommer att bli en gigantisk politisk prestigeförlust för detta EUs ledargarnityr, som innebär slutet för – i princip – dem själva och stor ovisshet för vad som politiskt ska hända i alla EUs medlemsländer. Därför fortsätter man att sprattla emot och låtsas som att läget snart kommer att stabiliseras.
Situationen kompliceras ytterligare av att Grekland är strategiskt viktigt för USA/Nato. Därför vill USA till varje pris att Grekland blir kvar i eurozonen och EU. Det gäller att förhindra ett grekiskt närmande till Ryssland för ekonomiskt stöd och ökad handel som kan ge Ryssland möjlighet att få in en fot vid Medelhavet och slå en kil rakt in i Nato. Kanske man rent av kan säga att Grekland är för USA vad Krim är för Ryssland.
Alltså, Angela Merkel – EUs kassako – trängs nu hårt mellan å ena sidan USA/Nato och å den andra en ökande euro- och EU-kritik (flyktingkaoset i Medelhavet och de tyska skattebetalarnas ökande motvilja att pröjsa Greklands skuldberg till Västeuropas storbanker).
Med folkets tydliga nej i Grekland igår stärks åtminstone Greklands förhandlingsposition. Fler svältkurer är inte längre möjliga. Har storkapitalet någonsin stått så tydligt mot folket? Demokratin tar sig ton i demokratins vagga. Det är mycket hoppingivande och torde bli svårt för ”demokratiskt sinnade” att förneka.
Heja Grekland – heja det Grekiska folket – Europa har fått en ny ledare i Alexis Tsipras!
Nu kan Europa börja se framåt, framtiden är ljus! Äntligen!
Man ska nog inte underskatta EU-bossarnas förmåga att kämpa emot och ställa till elände. Det är för tidigt att räkna ut € ännu, även om den är skakig. En nyckelfaktor är ju att merparten av grekerna ännu inbillar sig att € är bra att ha. Först när de inser värdet av en egen valuta igen kan de verkligen börja arbeta för en självständig ekonomisk politik. Men det verkar ligga en bit i framtiden, och under tiden till dess har EU många möjligheter att sabotera för Grekland.
Per Lindwall i SvD:
”Euroländerna och framför allt Tyskland har kraftigt motsatt sig en skuldavskrivning. Det skulle inte förvåna om denna hållning kommer att bli ett grundskott för eurobygget liksom kanske även för EU. Att tvinga ett folk på knä för att man inte kan acceptera att vissa krediter inte kan betalas och att ett suveränt land trots allt är suveränt vittnar om en nästan absurd historielöshet från den tyska sidan. Tyskland hade ju en historiskt bekant ledare som ensidigt valde att strunta i Versaillesfördragets skuldbörda. När denna figur hade härjat färdigt så fick det ekonomiskt och moraliskt konkursade landet sina skulder avskrivna. Omvärldens ledare insåg att ett land behöver en nystart för att komma ur sitt elände. Det är vad Grekland behöver.”
”Dexit”? SEB:s chefsekonom Robert Bergqvist låter riktigt alarmistisk när han i AB:s TV bl a frågar om inte Tyskland borde lämna eurosamarbetet. Han börjar med en oro för att Grekland klarar av krisen ”alltför bra” …
Kanske räddningen för Euron är just att det uppstår en ny lånefri valuta där man kan skotta in en hel del av skulderna som tynger Euron. På så vis blir skulden till Grekland en tillgång till Euron. Där skulden i Drachmer till Euron kvittas som en tillgång emot de skulder som redan finns i Euron. USA har gjort det med massor av nationella valutor för att hålla sitt skepp flytande, de har brutit upp nationella valutor med konservöppnare om de inte axlat dollarns skuld frivilligt.
Euron kannibaliserar sig själv för att överleva, kapitalismen kannibaliserar sig själv för sin överlevnad med jämna mellanrum.
Ouroboros …
Mao sade en gång: ”Stor oreda under himlen och läget är utmärkt”:
1. Tre tropiska cykloner med namnen ”Linfa”, ”Chan-hom” och ”Nangka” hotar att dra in över Ostasien, bl a över Hongkong och Shanghai där dessutom börserna verkar vara i fritt fall och det talas om kollaps för den kinesiska ekonomin, den efter USA största i världen.
2. Efter USA:s, NATOs och EU:s ”befrielse” av Libyien från Gaddafi strömmar nu flyktingarna in över Italien och Grekland, som ju som bekant hade problem redan tidigare. Ingen vill ta emot dem utom Tyskland och Sverige. Problemet här är ju att när de tröttnat på livet i t ex Lycksele så kan inget hindra dem från att resa till större orter.
3. Finland, som i sin naiva hederlighet ville visa sig som en mönsterelev i EU lånade – för att leva upp till utfästelser om ”solidaritet” – 1/10 av sin statsbudget till grekerna. Så finnarna insisterar nu på att få sina pengar tillbaka, eftersom EU samtidigt hindrat dem från att tjäna lite pengar genom handel med sin östra granne.
Jag skrev:
Det framstår idag (sex dagar senare) som en förenkling. Med skuldavskrivning kan Grekland räddas kvar i eurozonen (ännu en tid – fram till nästa kris, som kanske då kommer i något annat euroland). Skuldavskrivningen är dock en tillräckligt besk karamell för EU-garnityret att svälja för att åstadkomma ännu lite mer splittring och slitningar i hela EU-projektet.
Skuldavskrivning leder till politiska kriser i Tyskland, Finland och andra länder som antingen har hög ekonomisk moral eller anser sig vara fattigare än Grekland.
Icke-skuldavskrivning bara permanentar krisen i Grekland och EU.
Problemet är att vad än grekerna lovar är det ingen som tror att de kan ända en månghundraårig kultur på ett par månader, ännu mindre tvinga tillbaka alla de miljadärer som redan flytt landet med sina rikedomar.