”Nulands avgång en chans till fred”

USA:s utrikesminister Antony Blinken och den avgående Victoria Nuland.

---

Medea Benjamin och Nicolas J. S. Davies från CODEPINK ser i den hökaktiga Victoria Nulands förtidspension – och kanske även i Macrons vansinnestal – tecken på att freden kanske äntligen får en chans i Ukraina. Artikeln är ursprungligen publicerad på Common Dreams. Översättning av Henrik Linde och Redax.

President Joe Biden inledde sitt State of the Union-tal med en känslosam varning för att ett misslyckande att godkänna hans 61 miljarder dollars vapenpaket till Ukraina ”kommer att utsätta Ukraina för risker, Europa för risker, den fria världen för risker”.

Men även om presidentens begäran plötsligt godkändes så skulle den bara förlänga, och farligt eskalera, det brutala krig som förstör Ukraina.

USA:s politiska elits antagande att Biden hade en hållbar plan för att besegra Ryssland och återställa Ukrainas gränser från år 2014 har visat sig vara ännu en triumfatorisk amerikansk dröm som har förvandlats till en mardröm. Ukraina har anslutit sig till Nordkorea, Vietnam, Somalia, Kosovo, Afghanistan, Irak, Haiti, Lybien, Syrien, Jemen och nu Gaza som ytterligare ett skakande monument över Amerikas militära vansinne.

Detta kunde ha blivit ett av världshistoriens kortaste krig om Biden bara hade stöttat avtalet om fred och neutralitet som förhandlats fram i Turkiet i mars och april år 2022. Då hade redan champagnekorkarna börjat smälla i Kiev enligt Ukrainas förhandlare Oleksij Arestovytj. I stället valde USA och Nato att förlänga och eskalera kriget som ett sätt att försöka besegra och försvaga Ryssland.

Två dagar före Bidens State of the Union-tal kungjorde utrikesministern Antony Blinken förtidspensioneringen av biträdande utrikesministern Victoria Nuland, en av de ämbetsmän som varit mest ansvariga för ett decennium av katastrofal amerikansk politik gentemot Ukraina.

Två veckor innan det offentliggjordes att Nuland skulle gå i pension vid 62 års ålder, medgav hon i ett tal vid Center for Strategic and International Studies (CSIS) att kriget i Ukraina har urartat till ett utmattningskrig, som hon jämförde med första världskriget. Och hon medgav att Biden-administrationen inte hade någon Plan B för Ukraina om inte kongressen hostade upp 61 miljarder dollar till mera vapen.

Vi vet inte om Nuland tvingades att avgå, eller kanske avgick i protest över den politik som hon hade kämpat för och förlorat. I vilket fall som helst så öppnar hennes ”ride into the sunset” för andra att dra upp en nödvändig Plan B för Ukraina. (Nuland hade tjänstgjort som biträdande utrikesminister, position nummer två inom utrikesdepartementet och en utgångspunkt för att bli utrikesminister, men hon förlorade den chansen när Kurt Campbell utnämndes till nummer två den 12 februari.)

Det absolut nödvändiga måste vara att finna en väg från detta hopplösa men ständigt eskalerande utmattningskrig och tillbaka till det förhandlingsbord som USA och Storbritannien välte över ända i april 2022, eller åtminstone till nya förhandlingar på den basis som president Zelenskyj lade den 27 mars 2022 när han sa till sitt folk: ”Vår målsättning är tydlig: fred och återställande av normalt liv i vår ursprungsstat så snart som möjligt.”

I stället visade Nato den 26 februari ett mycket oroande tecken på vart dess nuvarande politik leder. Frankrikes president Emmanuel Macron avslöjade att europeiska ledare, som hade mötts i Paris, diskuterat att sända ett stort antal marktrupper till Ukraina.

Macron påpekade att Natos medlemmar stadigt hade ökat sitt stöd till nivåer som var otänkbara när kriget inleddes. Han nämnde särskilt Tyskland som i början av konflikten bara gav Ukraina hjälmar och sovsäckar och nu säger att Ukraina behöver mer raketer och stridsvagnar.

”Folk som sade ’aldrig någonsin’ är desamma som sade ’aldrig någonsin’ flygplan och ’aldrig någonsin’ långdistansraketer och ’aldrig någonsin’ lastbilar. De sade allt detta för två år sedan”, påminde Macron. ”Vi måste vara ödmjuka och förstå att vi alltid har varit sex till åtta månader för sena.”

Macron antydde att när kriget eskalerar kan Nato-länderna tvingas skicka egna stridskrafter till Ukraina, och han menade att de borde göra detta förr snarare än senare om de vill återta initiativet i kriget.

Bara förslaget att västerländska trupper skulle strida i Ukraina utlöste ett ramaskri både i Frankrike – från extremhögerns Nationell samling till vänsterns Det okuvliga Frankrike – och i andra Nato-länder.

Tysklands kansler Olaf Scholz hävdade att deltagarna i mötet hade varit ”enhälliga” i sitt motstånd mot att skicka trupper. Ryska representanter varnade att ett sådant steg skulle betyda krig mellan Ryssland och Nato.

Men när Polens president och statsminister gav sig iväg till Washington för ett möte i Vita huset den 12 februari så talade den polske utrikesministern Radek Sikorski om för det polska parlamentet att ”det inte var otänkbart” att skicka Nato-trupper till Ukraina.

Macrons avsikt kanske var just att dra ut denna debatt i ljuset och få ett slut på hemlighetsmakeriet kring den outtalade politik av gradvis upptrappning mot fullskaligt krig med Ryssland som västvärlden för bakom kulisserna sedan två år.

Macron underlät att nämna att under den nuvarande politiken är Nato-trupper redan djupt involverade i kriget. Bland de många lögnerna i Bidens State of the Union-tal, var en påståendet att ”det finns inga stridande amerikanska soldater i Ukraina”.

Men de Pentagon-dokument som läckte i mars 2023 innehöll en bedömning att det redan fanns minst 97 man ur Nato-specialtrupper som opererade i Ukraina, däribland 50 britter, 14 amerikaner och 15 fransmän.

Amiral John Kirby, talesman för National Security Council, har också medgett en ”liten amerikansk militär närvaro” baserad i USA:s ambassad i Kiev för att försöka hålla koll på tusentals ton amerikanska vapen när de anländer till Ukraina.

Men många fler amerikanska militärer antingen inom eller utanför Ukraina är involverade i planeringen av ukrainska militära operationer. De bidrar med information från satelliter och spelar en avgörande roll i målinriktningen av amerikanska vapen. En ukrainsk tjänsteman berättade för The Washington Post att ukrainska styrkor nästan aldrig avfyrar HIMARS-raketer utan precisa måldata från amerikanska styrkor i Europa.

Alla dessa amerikanska och Nato-styrkor är absolut ”i krig i Ukraina”. Att vara i krig i ett land med endast ett litet antal ”kängor på marken” har blivit ett signum för det 20:e århundradets amerikanska krig, vilket många av flottans piloter på amerikanska hangarfartyg eller drönaroperatörer i Nevada kan intyga. Det är precis denna doktrin av ”begränsat” krig genom ombud som riskerar att spinna utom kontroll i Ukraina, och utlösa det tredje världskrig som Biden har lovat att undvika.

Förenta staterna och Nato har försökt att hålla utvidgningen av kriget inom kontroll genom avsiktlig gradvis upptrappning av de vapen som de bidrar med, och en försiktig hemlig utvidgning av deras egen medverkan. Detta kan jämföras med ”att koka en groda” genom att långsamt öka temperaturen och försöka undvika en häftig rörelse som kanske kan korsa den ryska ”röda linjen” och utlösa ett fullskaligt krig mellan Nato och Ryssland. Men som Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg varnade för i december 2022: ”Om något går fel kan det bli fruktansvärt fel.”

Vi har länge förundrats över dessa skarpa motsägelser i kärnan av USA:s och Natos politik. Å ena sidan litar vi på Biden när han säger att han inte vill starta ett tredje världskrig, å andra sidan är detta vad en politik med småskaliga steg obönhörligen leder fram till.

USA:s förberedelser för krig med Ryssland står redan i strid med det existentiella imperativet att begränsa konflikten.

I november 2022 åberopade Reed-Inhofe-tillägget till 2023 års amerikanska federala budgets National Defence Authorization Act (NDAA) krigstida nödbefogenheter, för att auktorisera en extraordinär inköpslista med vapen liknande dem som har skickats till Ukraina, och godkände fleråriga kontrakt utan anbudsförfarande för miljarder dollar med vapentillverkare om att köpa mellan tio och tjugo gånger fler vapen än vad USA faktiskt hade skickat till Ukraina.

Den pensionerade marinöversten Mark Cancian, tidigare chef för ”Force Structure and Investment Division” inom ”Office of Management and Budget”, förklarade att ”detta är inte en ersättning för vad vi har gett till Ukraina. Detta är en uppbyggnad av lager för ett stort markkrig [med Ryssland] i framtiden”.

Så USA förbereder sig för att utkämpa ett stort markkrig med Ryssland men vapnen för detta krig kommer att ta åratal att producera, och med eller utan dem kan det snabbt eskalera till ett kärnvapenkrig. Nulands förtida pension kan bero på att Biden och hans utrikespolitiska team äntligen börjar förstå hur existentiellt farlig den aggressiva politik hon kämpat för är.

Under tiden har Rysslands utvidgning av den ursprungligen begränsade ”speciella militära operationen”, till att nu satsa 7 procent av BNP på krigs- och vapenproduktion, överträffat västvärldens upptrappningar inte bara i vapenproduktion men även i antal stridande och faktisk militär förmåga.

Man kan säga att Ryssland vinner kriget, men det beror på vad deras verkliga krigsmål är. Det är ett enormt gap mellan retoriken från Biden och andra västledare om Rysslands ambitioner att invadera andra länder i Europa och vad Ryssland var redo att komma överens om vid samtalen i Turkiet år 2022, då de var villiga att dra sig tillbaka till sina positioner före kriget i utbyte mot ett enkelt åtagande om Ukrainas neutralitet.

Trots Ukrainas extremt svaga position efter sin misslyckade offensiv 2023 och dess kostsamma försvar och förlust av Avdijivka stormar ryska trupper inte fram mot Kiev eller ens Charkiv eller Odessa eller den naturliga gränsen vid floden Dnepr.

Reuters Moskvabyrå har rapporterat att Ryssland under månader i slutet av 2023 försökte få till stånd nya förhandlingar med USA, men att den nationelle säkerhetsrådgivaren Jake Sullivan smällde igen dörren och blankt vägrade förhandla om Ukraina.

Det enda sättet att få reda på vad Ryssland egentligen vill, eller vad de är redo att komma överens om, är att återvända till förhandlingsbordet. Alla sidor har demoniserat varandra och stakat ut maximalistiska positioner, men detta är vad nationer i krig gör för att rättfärdiga offren de begär från sina folk och förkastandet av diplomatiska alternativ.

Det är nu absolut nödvändigt med seriösa diplomatiska förhandlingar där man tar itu med de praktiska detaljerna i vad som krävs för att uppnå fred i Ukraina. Vi är övertygade om att det finns klokare huvuden i USA, Frankrike och andra Nato-regeringar som också säger detta, bakom stängda dörrar, och kanske är det just därför som Nuland är ute och Macron så öppet talar om vart den nuvarande politiken leder.

Vi hoppas innerligt att så är fallet, och att Bidens Plan B kommer att leda tillbaka till förhandlingsbordet, och sedan framåt mot fred i Ukraina.