Konturerna av den ukrainska freden blir allt tydligare och olika efterkrigsscenarier börjar ta form. Inför Donald Trumps återkomst till Vita huset som sker 20:e januari är målet i Ukraina att avsluta kriget snabbt. Enligt Reuters har Trump nyligen krävt omedelbar vapenvila och förhandlingar för att få ett slut på vad han kallar ”galenskapen”. Volodymir Zelenskyj har successivt bytt ut krigsretoriken till en mer lösningsorienterad diplomatisk hållning och har nyligen uttryckt: ”Ukraina vill att det här kriget ska upphöra mer än någon annan. Utan tvekan skulle en diplomatisk lösning rädda fler liv”(1).

Det har rått meningsskiljaktigheter kring vad som ska hända med de territorier Ryssland erövrat vilket reducerat Kyjivs vilja att fredsförhandla. Medan Moskva vill ha erövrat territorium inom ramen för rysk kontroll har Kyjiv varit ambivalenta. Mina tankar kretsar kring att likna fredsförhandlingarna vid en gordisk knut d v s en komplicerad uppgift som tycks kunna lösas förvånansvärt enkelt genom en drastisk åtgärd – ett Alexanderhugg som skär av ryska erövrade territorier från Ukraina. Frågan är vilken betydelse erövrat territorium får i förhandlingspusslet? Politico rapporterar att Zelenskyj nyligen sagt att Ukraina för närvarande inte har militär styrka att återerövra allt territorium som Ryssland har ockuperat sedan 2014. Zelenskyj har resonerat kring den territoriella frågan: ”Rättsligt sett kan vi inte ge upp våra territorier. Detta är förbjudet enligt grundlagen. Men låt oss inte använda så stora ord. Ryssland kontrollerar faktiskt en del av vårt territorium idag. Å andra sidan, sa Zelensky, kommer Ukraina aldrig att erkänna sina ockuperade områden som ryska”(2).

Kremlologin bakom uttalandena som är motstridiga går att härleda till att USA vill etablera Nato i Ukraina. Ambivalensen i Zelenskyjs uttalanden kan tolkas som ett försök att tillmötesgå både Washingtons ambitioner och ukrainska befolkningen som väntar på en ”rättvis fred”. Foreign Affairs lyfter att Trump borde försöka övertyga Zelenskyj om att byta land mot Nato-medlemskap(3). Förslaget ligger i linje med vad som tidigare rapporterats på lindelof.nu om fredsförslaget som kretsar kring att begränsa Natos expansion: ”Ukraina bör
släppas in i försvarsalliansen i utbyte mot att landet går med på att delas på ett sätt som liknar Väst- och Östtyskland”
, menar Ulla Gudmundson, f d analyschef på Utrikesdepartementet. Gudmundson utgår från amerikanska historikern Mary Sarottes fredsförslag i Foreign Affairs.

Samtidigt är splittringen om den Ukrainska fredsplanen inom den ”västerländska koalitionen” påtaglig. Det inrikespolitiska missnöjet mot Ukrainakriget har förstärkts med efterföljande franska och tyska regeringskriser som innebär nyval under 2025. Zelenskyj har nyligen riktat kritik offentligt mot Tysklands förbundskansler Olaf Scholz. Det handlar om Kievs frustration över att Tyskland inte levererat Taurus långdistansrobotar till Ukraina. Natos nye generalsekreterare Mark Rutte menar att kritiken är ”orättvis” och har tillrättavisat Zelenskyj, vilket vittnar om splittringen mellan olika nyckelaktörer(4). Det sker i ett kritiskt läge när EU egentligen borde ta ett betydligt större ansvar i Ukraina nu när Trumps ”America first” innebär att Europa måste klara sig själva. Kan EU utveckla en hållbar fredsmodell och garantera Ukrainas säkerhet?

Nato och EU:s säkerhetspolitiska dilemma

Ukrainska UNN rapporterar att USA:s utrikesminister Antony Blinken lyfte Nato-medlemskap som den bästa garantin för Ukrainas säkerhet. Samtidigt är Blinken inne på alternativet vilket han anser vara europeisk militär och skulle kunna bli placerad vid gränsdragningen efter ett fredsavtal. Blinken erkände att Ryssland inte skulle acceptera Ukraina i Nato, vilket inte heller är ”det enda sättet” att garantera Ukrainas säkerhet: ”Vi har till exempel europeiska länder som har pratat om möjligheten, om det finns en vapenvila och en lösning, att ha några av sina styrkor längs fredslinjen för att patrullera den, för att skydda den, för att upprätthålla den. Detta skulle också vara en bra garanti(5).

Foreign Policy menar att européer måste förstå att en avgörande ukrainsk seger som befriar stora delar av ryskockuperade territorier inte längre är genomförbart under en överskådlig framtid – vilket är byggt på realism. Ukrainas framtid är Europas framtid och EU står inför utmaningen att utveckla en helt ny säkerhetsarkitektur – där Ukraina har en nyckelroll. En ny europeisk säkerhetsarkitektur behöver enligt FP kretsa kring EU:s försvarskapacitet, hålla gränsen säker och bevara fred. För fred kommer det definitivt bli eftersom Trump i värsta fall förväntas använda en ”eskalera för att de-eskalera”-strategi. Om Ryssland inte vill fredsförhandla överväger Washington att sätta maximalt tryck på Ryssland genom ökade vapenleveranser till Ukraina vilket kan få Moskva att göra upp på rimliga villkor. FP lyfter även att Trump vill undvika amerikanska trupper på Ukrainsk mark och vill istället ge ansvaret till Europa – som är splittrat. Frankrikes president Emmanuel Macron har resonerat kring en europeisk fredsbevarande styrka. Nyckelaktörer som Polen, Tyskland, Ungern och Slovakien har inte omfamnat Macrons idéer. Just nu verkar Italiens försvarsminister Guido Crosetto vara ensam om att öppet stödja förslaget som kritiker menar kan resultera i överstatlig EU-militär. Vidare menar FP att FN-styrkor inte är tillräckligt avskräckande där en potentiell lösning kan vara en kombination mellan EU- och FN-styrkor. Internationella fredsbevarande styrkor från Globala Syd och en europeisk temporär snabbinsatsstyrka, upp till 90.000 soldater, skulle kunna vara en långsiktigt hållbar säkerhetslösning enligt FP(6).

I fredsförslaget som lyftes på lindelof.nu var det fundamentalt att ersätta Nato-trupper med permanenta fredsbevarande trupper från EU och FN – även Storbritannien som är permanent medlem i säkerhetsrådet. Vägledande har varit en fredslogik baserat på att ju fler länder som är involverade desto högre sannolikhet att det skapas ett kollektivt incitament att inte dras in i eskalering. Med andra ord varje land som blir direkt involverat riskerar ett scenario med regeringskris, likt Frankrike och Tyskland, om krig bryter ut.

Bristen med temporära fredsbevarande styrkor är att uppdraget sannolikt successivt skulle kunna övergå i en EU-armé, där FN-styrkorna dras tillbaka. Donbass kommer under överskådlig tid vara en potentiell krutdurk. En framtida amerikansk administration tillsammans med en revanschsugen nytillträdd Ukrainsk president skulle kunna försöka eskalera situationen. För att undvika ett eskaleringsscenario kretsade fredsförslaget kring permanenta fredsbevarande trupper, vilket ökar sannolikheten för permanent fred. Istället för FP:s förslag om att det framöver kommer behövas amerikansk uppdragsplanering, underrättelseresurser och eventuellt mer vapen, finns mycket som talar för att USA bör ersättas helt av EU. USA har hittills haft det strategiska ansvaret och Ukraina det operativa på slagfältet. FP:s förslag kommer förmodligen resultera i fortsatt amerikansk kontroll medan europeiska styrkor endast blir involverade på marken. EU behöver därför ta ett helhetsansvar och fasa ut amerikanskt inflytande utifrån principen om strategisk autonomi. Det här skulle kunna lösas med en övergångsfas där EU tar över både det strategiska och operativa ansvaret där ukrainska soldater ingår i en kollektiv EU-styrka. EU borde även, bortom USA:s kontroll, utveckla en robust fredspolitik inom FN.

FN, Ukrainas neutralitet och den transatlantiska eliten

Georgien är ett land som likt Ukraina präglats av interna oroligheter, konflikter och till slut krig på 90-talet och resulterade i ett FN-uppdrag och fredsbevarande styrkor. Eftersom händelseutvecklingen fram till idag på många sätt går att överföra till den geopolitiska kontext Ukraina verkar i, blir det ett relevant fall att analysera. ”United Nations Observer Mission in Georgia” UNOMIG, antogs enhälligt i augusti 1993 genom Säkerhetsrådets resolution 858. I ”Successes and Failures of International Observer Missions in Georgia” 2005 beskrivs UNOMIG. Efter kriget i Georgien avslutats tog FN och Ryska federationen fram ”avtalet om vapenvila och separering av styrkor” den 14 maj 1994. Utgångspunkten för FN:s roll var att de militära operationerna stödde den övergripande fredsinsatsen. Fundamentalt var fokus på att skapa förtroende och försoning mellan den georgiska och abkhaziska sidan, vilket ansågs avgörande för långsiktigt hållbar fred. Samtidigt präglades fredsuppdraget av att båda sidor var nöjda med att ignorera skyldigheten att gå framåt i fredsprocessen. Georgien gjorde det baserat på att amerikanskt stöd kommer hjälpa dem. Abkhazierna var belåtna med status quo eftersom det upprätthöll deras oberoende som med tiden förväntades få större legitimitet i omvärlden(7).

Lindelof.nu har tidigare redogjort för händelseutvecklingen i Georgien där det mellan 1992 och 2008 fanns fredsbevarande styrkor i Abkhazien och Sydossetien. En avgörande geopolitisk faktor som bidrog till Georgienkriget var Georgiens pro-amerikanska regering som försökte få en handlingsplan för Nato-medlemskap vid toppmötet i Bukarest 2008. Ryssland som är en nyckelaktör i regionen har aviserat att det nu finns goda förutsättningar att göra upp med Georgien angående utbrytarregionerna. Ryssland är öppet för en kompromiss, vilket kan resultera i att trupper lämnar Georgiens Moskva-stödda utbrytarregioner Abkhazien och Sydossetien, enligt Politico. Ryssland har upprepade gånger hävdat att Nato på den ryska gränsen är ett existentiellt hot, vilket är avgörande för att lösa säkerhetssituationen i både Georgien och Ukraina. Det är också avgörande för en ny europeisk säkerhetsordning(8).

Analyseras Ukrainas säkerhetspolitik gick landet med i Natos Partnerskap för fred redan 1994 och även Nato-Ukrainakommissionen 1997. Därefter gick landet med på handlingsplanen för Nato-Ukraina 2002 och därefter i Natos program för intensifierad dialog 2005. År 2010 röstade det ukrainska parlamentet för att överge målet om Nato-medlemskap och återigen bekräfta Ukrainas neutralitet, samtidigt som samarbete med Nato fortskred. Därefter följde interna oroligheter som eskalerade och 2014 röstade Ukrainas parlament för att avveckla neutraliteten. 2018 röstade Ukraina för att skriva in målet om Nato-medlemskap i konstitutionen. The Guardian rapporterade redan 2022 att Ukraina övervägde möjligheten att överge målet om Nato-medlemskap och acceptera neutralitet om västerländska stater gav säkerhetsgarantier. Nu befinner sig Ukraina i ett läge som påminner om 2022 då landet övervägde neutralitet. The Guardians analytiker menar att Ukrainas neutralitet skulle kräva ändring av konstitutionen eller en folkomröstning, som endast är möjligt i fredstid. Konkret skulle det krävas 300 av 450 röster i två separata parlamentariska sessioner och sedan godkännas av författningsdomstolen. Den ukrainske statsvetaren Volodymyr Fesenko har tidigare sagt: ”Det finns inte de 300 rösterna i dag, men om konflikten fortsätter och vi ser att Nato inte hjälper kan åsikterna förändras”. 2022 tyckte ungefär 42 procent av ukrainarna att Ukraina borde fortsätta samarbeta med Nato men inte gå med. Då tyckte Zelenskyj att otillräckligt Nato-stöd skulle kunna förändra opinion till nackdel för Nato: ”För oss är Nato den enklaste och minst smärtsamma eftergiften”.(9)

Det har alltså funnits ukrainskt tvivel kring Nato sedan starten och neutralitet fanns med i Istanbulförhandlingarna så sent som 2022. Om opinionstrenden för Nato-medlemskap analyseras finns ett starkt samband mellan intensiva konfliktperioder och ökat stöd för att gå med. I december 2012 var endast 12 procent av folket i Ukraina för ett Nato-medlemskap. När både Washington och Kiev lyfter fram EU:s ansvar talar mycket för att ukrainska folket kommer kunna skifta fokus. Ukrainas EU-medlemskap skulle därför kunna kretsa kring att bygga en robust demokrati och neutralitet kombinerat med säkerhetsgarantier från EU. Det här blir förmodligen avgörande för att Ungern och Slovakien inte ska använda sitt veto i EU. Freedom House är den äldsta amerikanska organisationen som stödjer och försvarar demokrati runt om i världen och grundades som en kamp mot fascismen under andra världskriget. Deras analys lyfter att Ukrainas demokrati utmanas av interna hot i form av högerextrema och ultranationalistiska militanta strömningar. Sedan 2104 har högerextrema grupper organiserat sig i allt högre grad. Trots ökat inflytande har högerextrem politik inte fått större genomslag i parlamentet och har hittills inte kunnat utmana om presidentposten. Den militanta grenen anses inte heller kunna utmana staten om våldsmonopolet eller störta regeringen.(10)

Om Ukrainas interna hot är under kontroll finns fortfarande frågetecken kring de överstatliga institutionerna och dess inflytande. Andrius Kubilius, som tidigare varit premiärminister i Litauen har nu blivit EU-kommissionens första försvarskommissionär. Han sa nyligen till Reuters att Europa behöver en ”big bang” av extra finansiering för 530 miljarder dollar i vapenköp(11). Därutöver har Natos före detta generalsekreterare Jens Stoltenberg blivit ny medordförande för transatlantiska elitgruppen Bilderberg, enligt The Guardian. Stoltenberg kommer även bli ordförande för Münchens säkerhetskonferens vilket är en högprofilerad försvarskonferens. Stoltenberg reflekterade kring Ukrainakriget och var särskilt stolt över ökade försvarsutgifter inom Nato. The Guardian lyfter att Bilderberg alltid haft nära förbindelser med det militärindustriella komplexet och bl a var grundarna ”senior members” av brittisk och amerikansk underrättelsetjänst. Många inom Bilderberg har gynnats av Ukrainakriget och ökade försvarsutgifter. Flera i Bilderbergs styrgrupp har ledande roller inom försvarsindustrin. Tidigare Googlechefen Eric Schmidt, lanserar ett drönarföretag riktat mot den lukrativa Ukrainamarknaden. Techmiljardären Peter Thiel har stort inflytande över Trumpadministrationen och grundade övervakningsföretaget Palantir. Företagets VD Alex Karp röstades in i Bilderbergs styrelse och har uttryckt att Palantir är ansvarigt för mycket av AI-utvecklingen i Ukraina. Alex Karp sa nyligen att USA ”högst sannolikt” kommer vara del i ett trefrontskrig mot Kina, Ryssland och Iran.

Stoltenbergs nya roll kommer framförallt handla om att förändra Bilderbergs varumärke externt. The Guardian lyfter fram kommande toppmöte 2025 i Stockholm då förväntas bildsättningen av Bilderberg förändras – från ett slutet sällskap för eliten till ”en bra plattform för samarbete mellan ledare på den politiska arenan, näringslivet och akademiska världen”, enligt Stoltenberg. Chefsförhandlaren för Sveriges anslutning till Nato, Oscar Stenström, hjälper till att organisera toppmötet i Stockholm. Det sker på uppdrag av Stenströms nya chef i Wallenbergsfären, som äger Grand hotell, vilket kommer vara platsen för Bilderbergmötet i juni 2025(12).

I juni 2025 kommer även Nato:s toppmöte äga rum i Haag. Financial Times lyfter Trumps uppmaning till Natomedlemmar att spendera upp till 5 procent av BNP, vilket sannolikt kommer hamna runt 3,5 procent enligt toppdiplomater. Signalerna inför toppmötet tycks vara att både europeiska ledare och Trumpadministrationen är överens om att USA, trots fred i Ukraina och Ukraina utanför Nato, måste fortsätta leverera vapen – för att säkerställa ”fred genom styrka”(13).

EU är européernas union och det är det europeiska folket som måste visa den transatlantiska eliten att krig och vapenköp är helt fel färdriktning. Folken i Tyskland och Frankrike har redan visat vägen, i juni kan svenska folket och fredsrörelsen visa sitt missnöje.

KÄLLOR:

  1. Yuliia Dysa, Tom Balmforth. Zelenskiy seeks diplomatic end to Russia’s war, floats role for foreign troops.
    Reuters
  2. Veronika Melkozerova. Ukraine lacks might to retake occupied territories, Zelenskyy concedes. Politico
  3. Michael McFaul. How Trump Can End the War in Ukraine: Convince Kyiv to Trade Land for NATO
    Membership. Foreign Affairs
  4. Elena Giordano . NATO’s Rutte slams Zelenskyy for criticizing Germany’s Scholz. Politico
  5. Tatiana Kraevskaya. Joining NATO or the presence of European troops: Blinken outlines two possible ways
    to ensure Ukraine’s security. UNN
  6. Franz-Stefan Gady. Will Europe Send Combat Forces to Ukraine? France is drumming up support for a
    peacekeeping force. It may be Europe’s only option to prevent an even bloodier war. Foreign Policy
  7. Eden Cole and Philip H. Fluri, Editors. From Revolution to Reform: Georgia’s Struggle with Democratic
    Institution Building and Security Sector Reform. 2005
  8. Gabriel Gavin. Russia could do deal with Georgia over occupied regions, hints foreign minister. Politico
  9. Agence-France Presse. Ukraine has offered neutrality in talks with Russia – what would that mean? The
    Guardian.
  10. Vyacheslav Likhachev. Far-right Extremism as a Threat to Ukrainian Democracy. Freedom House
  11. Lili Bayer, Andrew Gray. EU must find billions for arms within a year, defence chief says. Reuters
  12. Charlie Skelton. Bilderberg Group changes itself for the modern world – and return of Trump. The
    Guardian
  13. Lucy Fisher, Henry Foy, Felicia Schwartz. Trump wants 5% Nato defence spending target, Europe told: US president-elect’s closest foreign policy aides indicate he will continue arming Ukraine while pursuing end to
    war. Financial Times
Föregående artikelGör det ont för socialdemokrater att komma till insikt?
Nästa artikelEtt absolut måste…
Mario Bergbäck
Mario Bergbäck har jobbat på Migrationsverket, Norrköpings kommun, Origo Group och är nu frilansskribent med vänsterprofil, Natomotståndare och tidigare aktiv i miljöpartiet.

5 KOMMENTARER

  1. När någon inleder något med ”Jag är inte rasist, men…” så vet man att det kommer ett rasistiskt uttalande därefter. På samma sätt när man hör ”Jag är emot Rysslands invasion av Ukraina, men…” så vet man att det kommer ett Putinapologetiskt uttalande därefter som söker släta över, förminska eller relativisera Rysslands expansionskrig i Ukraina.

    Det senare kan dock uttalas mer subtilt än i ”Jag är emot Rysslands invasion av Ukraina, men…”. Ett exempel på detta är att min vän Knut Lindelöf på denna sajt taggar/lägger upp alla konflikter där han står på den angripnes sida, främst Palestina, även under rubriken ”Imperialism”. Under samma rubrik återfinns dock inget om Rysslands expansionskrig i Ukraina, som per definition är imperialistiskt.

  2. Mats Ö!
    Tänk att du lyckades hitta ett nytt sätt att beskriva varför man inte skall ta hänsyn till väl dokumenterade fakta i fallet Ukraina.

    Sedan understryker du din pinsamma faktaresistens genom att kalla Ryssland imperialistiskt, trots att det är glasklart att invasionen triggades av Natos militära expansion österut.

    Varför är du så rädd för verkligheten Mats Ö?

  3. Inte imperialistiskt? Har inte Ryssland med våld annekterat Donetsk Oblast, Kharkiv Oblast, Kherson Oblast, Luhansk Oblast, Mykolaiv Oblast, Zaporizhzhia Oblast och hela Krim?

  4. Mats Ö!
    Utan tvekan har Ryssland vid invasionen och annekteringarna brutit mot internationell lag, precis som USA har för vana att göra vid sina överfall på suveräna stater, men frågan som du undviker är varför Ryssland har brutit mot internationell lag?

    Du hävdar utan rimligt stöd att Ryssland har gjort det av imperialistiska skäl. Jag hävdar att Ryssland har gjort det för att försvara sig emot det hot som Natos aggressiva militära expansion österut utgör. Plus att USA aktivt och mycket medvetet har provocerat fram den reaktionen från Ryssland.

    Den diskussionen är den klart mest intressanta i sammanhanget.

Välkommen! Håll god ton. Inga personangrepp!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.