Ny lag och förordning om mediestöd till ”demokratiska sinnade” medier från 1 januari 2024

18
1420

Mediestödsutredningen (MSU) presenterade sitt slutbetänkande (får man anta) med rubriken ”Ett hållbart mediestöd för hela landet” häromdagen om hur stödet till ”nyhetsmedier” ska utformas från 1 januari 2024. Proposition lär kommer i nästa vecka.

För knappt ett år sedan, den 27 juni 2022, presenterade Mats Svegfors sin utredning inom ramen för Mediestödsutredningen om det här, som du kan läsa om här. Tilläggas kan också att meningen med mediestödet sägs vara att bevara en ”mediemångfald över hela landet av hög kvalité”. Vad är då ”mediemångfald” och vad är ”hög kvalité”? På sidan 13 i MSU kan man läsa:

”Mot bakgrund av mediebranschens utmaningar kommer det under lång tid framöver behövas ett mediestöd som stärker demokratin genom att främja allmänhetens tillgång till oberoende nyhetsförmedling i hela landet. Målsättningarna om lokal närvaro och extern mångfald har emellertid alltmer kommit i konflikt med varandra. I detta vägval bör huvuduppgiften vara att så långt möjligt säkra att det finns åtminstone en lokal nyhetsaktör i varje kommun med tillräcklig ekonomisk bärkraft för att ta sig igenom den digitala transformationen. Mångfaldsmålet har emellertid inte helt spelat ut sin roll eftersom det fortfarande finns flera grupper i samhället som är underförsörjda när det gäller kvalitetsjournalistik.”

Många oklarheter

Vad menas med ”oberoende nyhetsförmedling” och med att ”målsättningarna om lokal närvaro och extern mångfald har emellertid alltmer kommit i konflikt med varandra”? Oberoende av vad? är en viktig fråga som inte belyses, ”lokal närvaro” förstår jag, men ”extern mångfald” förstår jag inte? Mycket oklart. Det svävar något ängsligt över texten, som om man inte riktigt själva begriper vad man håller på med.

Alltså, den 1 januari 2024 ska det nya systemet rulla igång. Det gäller som jag ser det tre grundfrågor. 1) Själva knäckfrågan; hur man ska kunna begränsa friheten (höja kvalitén) på ett rättssäkert sätt med ett så kallat demokrativillkor. 2) Den andra är varför det anses helt nödvändigt med över en miljard i statliga subventioner till de stora lönsamma mediehusen, för det är de som cashar in det mesta. 3) Den tredje är vad som menas med ”hållbart” och varför man inriktar sig så kraftigt mot ”lokal journalistik”.

Först ännu en ny grundförutsättning. Det nuvarande stödet har haft flera olika former. Det största har varit driftstödet. Alla gamla former ska nu ersättas med ett nytt som man kallar ”redaktionsstöd”. Det ska främst gå till att avlöna ”utbildade” journalister. Systemet liknar förresten allt mer skolsystemet, där den största kostnaden är lärarlöner (med rätt värdegrund). Det är förstås en mycket kraftfull kontrollmekanism. Men i skolan har man sedan 1842 accepterat en statlig skolpolitik. Men fria medier?

Medierna delas i A- och B-lag

Det är så kallade nyhetsmedier som ska inordnas i det nya stasbidragsystemet, inte tidskrifter eller olika mediala hybrider (än så länge). I praktiken innebär detta att den del av medievärlden som sysslar med nyheter kommer att delas upp i två delar; de som håller sig med fast anställda, utbildade journalister, som förväntas leverera material med ”hög kvalité” och som därmed åtnjuter hög status och trovärdighet. Samt de ”alternativa/oproffsiga” ideella, inkompetenta med låg status som därmed kommer att vara icke trovärdiga. Vi kommer att få två offentligheter med ett A- och ett B-lag. Detta tror jag är den dolda meningen med hela grejen.

Mediestödet, eller presstödet som det kallades då det infördes på 1960-talet var i praktiken ett stöd till de politiska partierna. I början fördelade partierna själva pengarna till sina respektive tidningar. Senare delades det upp i ett rent partistöd och ett presstöd till tidningar som då hade svårt att överleva i den kommersiella tidningskonkurrensen. Syftet var att alla politiska röster till både höger och vänster skulle kunna höras. Läs mer om hur mediestödsystemet förändrats från ett ”demokratiseringsprojekt” till ett korporativt kontrollinstrument för staten och storkapitalet (i skön förening) över det fria ordet.

Detta kan också uttryckas som att medborgarrätten – att fritt få starta tidningar (medier) – nu kommer att ersättas av ett systematiskt gynnande av ”journalistisk professionalism” formad i korporativa miljöer inom överhetens värdegrunds- och kåranda.

Nu kommer demokrativillkoret

Mats Svegfors föreslog förra året att mediestöd skulle beviljas de som underordnade sig det ”medieetiska systemets” regelverk, som ju är frivilligt att ansluta sig till. Alltså medier som vill slippa denna underordning skulle kunna avstå från mediestödet, som t ex FiB/K gjort i alla år. Detta stred inte direkt mot demokratins anda. Men det ”demokrativillkor” som nu föreslås strider mot allt i vår svenska demokratiska yttrandefrihetstradition. Så här skriver man:

”Mediestöd ska få lämnas för allmänna nyhetsmedier som har en publicistisk verksamhet som inte står i strid med grunderna för det demokratiska styrelseskicket samt respekten för alla människors lika värde och den enskilda människans frihet, integritet och värdighet.”

Kulturminister Parisa Liljestrand kallar detta för ett ”balanserat demokrativillkor” i SR-programmet Medierna (17 juli). Hon påstår vidare sig tidigare ha varit mycket tveksam till ett sådant villkor, men menar nu att man kommit fram till något som tunga remissinstanser som Journalistförbundet och Tidningsutgivarna borde kunna acceptera.

Nå, hade en s-styrd regering föreslagit något annat? Knappast. Utvecklingen av detta system har tickat på i samma riktning under alla regeringar sedan 00-talet.

Hållbart och lokalproducerat

Utredningen heter ”Ett hållbart mediestöd för hela landet”. Vad ”hållbart” betyder kan man också undra över, som om det hade något med pappersåtervinning att göra. Ett ohållbart är det väl ingen som krävt. Eller tror man att systemet ska hålla mer än ett år? Nå, men att ”lokal journalistik” blivit den stora demokratifrågan för medierna, är också minst sagt märkligt i dessa IT-tider.

Att medierna ska nå ut till människor är ju självklart, men vad menas med ”lokal journalistik”? Svaret är att den ska vara lokalt producerad, nära läsekretsen av ”professionella journalister”. Inget ont om lokalproducerad journalistik, men är det inte också just lokalt som digitala medier blivit både effektivare och populärare. Tänk bara på alla lokala Facebookgrupper som tar över lokaltidningars och annonsblads plats som annonsorgan, anslagstavlor och informationskanaler. Vad talar för att inte också kommunalpolitiken kommer att hamna på nätet utanför de gamla papperstidningarna med sina nätupplagor och de professionella journalisternas kontroll? Hur denna utveckling blir är svår att förutse. Men att försöka hålla liv i gamla lokaltidningar med statsstöd med hjälp av ”professionell journalistik av hög kvalité” har knappast framtiden för sig. Även i glesbygden kommer vi alltså att få mediala A- och B-lag.

Mediehusen drar vinstlotten

Och – inte minst viktigt – eftersom lejonparten av alla traditionella lokaltidningar idag ägs av de stora mediehusen är mediestödet i hög grad att kasta pärlor för svinen. Man har med andra ord kommit mycket långt bort från den begripliga demokratitanken när presstödet infördes på 1960-talet och hamnat i finanskapitalets (mediehusens) klor. De styr innehållet med hjälp av sin tillsättnningsmakt. För det ska de nu få 1,4 miljarder i statsunderstöd.

Läs här mer om hela mediestödsystemets omvandling från ett ”demokratiseringsprojekt” till ett korporativt kontrollinstrument för staten och storkapitalet (i skön förening) över det fria ordet.

Yttrandefriheten i den västerländska demokratin Sverige utvecklas allt mer mot en potempkinkuliss, som makthavare talar vackert om vid högtidliga tillfällen. I praktiken blir den allt mer kringskuren, reglerad och ofri. Att yttrandefriheten i Ryssland och Kina är sämre än i Sverige är en självklarhet som våra stora medier gärna framhåller. Men att ofriheten här hemma hos oss går i samma riktning intresserar mycket få.

Föregående artikelJEFFREY SACHS: BIDEN FORTSÄTTER ÖVERTRÄDA RYSSLANDS RÖDA LINJER
Nästa artikelAAAAAIIIII – [eyai]
Knut Lindelöf
Redaktör för lindelof.nu, skribent och författare. Pensionerad mellanstadielärare och skolledare. Bosatt i Uppsala.

18 KOMMENTARER

  1. Utan att försvara utredarna vill jag säga att ”professionell lokal journalistik” troligen syftar på sånt här:

    ”Biogassatsningen – Barometern-Oskarshamnstidningen avslöjar: Anders Johansson var ’sannolikt jävig’

    När kommunalrådet Anders Johansson (C) skrev på markanvisningsavtalet med Stockholmsbolaget var han ’sannolikt jävig’.Och när politikerna i arbetsutskottet fattade beslutet hade de inte behörighet att göra det. Det kan Barometern-Oskarshamnstidningen avslöja efter att ha tagit del av en ännu inte offentliggjord konsultrapport.”

    Tanken är väl att lokaltidningar kan rota i sånt med mer tyngd, och uthållighet än grupper på sociala media.

  2. Det är inte bara ”våra stora medier” som ”gärna framhåller” att ”yttrandefriheten i Ryssland […] är sämre än i Sverige”. Det lilla mediet 8dagar (Stefan Lindgren) framhåller att så är fallet. Till skillnad mot Knut L framhåller SL detta med gillande.

    ”DN tigger om utvisning från Moskva”, skriver SL. ”I torsdagens Dagens Nyheter tog sig Anna-Lena Laurén friheten att beskriva dagens Ryssland som fascistiskt. Det är ett annat sätt att be om att få sitt uppehållstillstånd indraget. Önskar DN helt avbryta närvaron i Moskva? Det är i så fall inget som kommer att drabba läsarna som sedan länge bara matas med västpropaganda om Ryssland.”

    ”Utvisa dem som skriver fel”, det är Stefan L:s yttrandefrihetspolitik. Han sätter bildtexten ”Vit utanpå, brunt inuti”, alltså ”Dagens Nyheter är en nationalsocialistisk tidning”. Det är ett onyanserat omdöme. Onyanserat är också omdömet ”bara matas med västpropaganda om Ryssland”. Även den som tycker att Förenta staterna och Nato för krig mot Ryssland genom det fascistiska ombudet Ukraina, kan se att Anna-Lena Laurén stundom skriver läsvärt om människor i Ryssland.

  3. Jan Arvid G!
    Du suger allt syre ur rummet. Jag börjar oroa mig för att andra läsare ska tappa intresset för detta eviga munhuggande. Jag kan inte skriva något utan att du ska dekonstruera och nedvärdera. Du verkar ointresserad av de frågor jag försöker belysa och närmast fixerad vid vad jag skriver bara för att det är just jag som skriver det. Finns det ö h t något vi skulle kunna enas om när det gäller Ryssland–USA–Ukraina. Inte ens att det vore angeläget om att få slut på detta krig, eller att yttrandefriheten är hotad även i USA-världen (inkl Sverige). Till och med Geffrey Sachs anförande kunde du inte låta bli att avfärda med en fånig släng mot just mig. Det vore kanske bättre att sluta svara på dina kommentarer, trots att det strider mot mina ambitioner att tala med alla.

  4. Jan Arvid G!
    Jag har inga synpunkter på vad du skriver, men en sak har jag reflekterat över. Du hänvisar aldrig till något som har med humor att göra. Jag har ett lästips till dig som har anknytning till Småland. 1986 köpte jag en bok i Borås och det berodde på att jag sett teckningar i FiB/K med
    målaren, författaren Sven Ljungberg. Han är starkt förknippad med Ljungby där även Ljungbergsmuseet ligger, grundat 1990. Och hans mor hette Blända Sjöberg, bara en sån sak. Det är en av det roligaste jag läst, titeln är ”Tyngst i Småland” och är en fortsättning på ”Parvus” och ”Pictor”.

    Nu får du inte tolka titeln som ett angrepp på din figur. Har ingen aning om hur den är beskaffad.

  5. Tack för det, Tommy S!
    Jag har många hyllmeter om Småland, men inte den boken av Sven Ljungberg. Jag skall köpa den när jag kommer hem. Stundom hänvisar jag till humor; nyligen rekommenderade jag Grallimatik: struntpratets fysiologi och teknik av Tage Danielsson.

  6. Knut L!
    Min avsikt är att skriva tydligt och sakligt, och följa tydliga linjer i min argumentation. Du framförde svepande kritik mot mig 2023-06-19 klockan 9:25. Det är svårt att bemöta svepande kritik. Jag tar upp det konkreta exempel du nämnde, att jag kommenterat dina publiceringar av Jeffrey Sachs.

    1. Jag menar att du har dåliga politiska förslag för de världspolitiska spänningarna (men din åsiktsriktning måste höras mer i debatten, eftersom motargument alltid behövs i demokratin).

    2. De flesta i världen är inte så oroliga för kärnvapenkrig som du och Jeffrey Sachs är.

    3. Min gissning är att du och GS med flera överdriver kärnvapenhotet, därför att era andra argument för att Ukraina och Västvärlden borde gå med på en ogynnsam fred inte räcker till. Ni förordar fred på Rysslands villkor för att undvika kärnvapenkrig, snarare är att Ryssland har rätt. (Jag gissar om era omedvetna motiv, men det är tillåtet.)

    4. Den andra saken jag skrev i sammanhanget är att du och dina åsiktsfränder inte beaktar betydelsen av att journalistiken lever i Västvärlden, och i sydliga länder som anammar den västliga yttrandefriheten.

    5. Det ironiska faktum att ni är tvungna att förlita er på väst-publicerade källor är en mindre viktig lustighet. Viktigare är mitt huvudargument, att krossandet av journalistiken i Vladimir Putins diktatur har bidragit till att kriget brutit ut, och att det fortsätter. Ni vill ogärna komparativt diskutera journalistikens och yttrandefrihetens ställning i öst och väst, utan nöjer er med att konstatera att det är sämre ställt i öst, men att detta är en mindre viktig sak jämfört med Förenta staternas krigsdrivande konfrontationspolitik.

    Ovanstående punkter kan du kalla USA-imperialistiska, felaktiga och farliga, om du vill. Men de är tydliga och hänger ihop som resonemang. Det tycker jag att det mesta jag skriver gör. Jag skriver inte ”munhuggande”.

    Stundom är jag mycket kritisk mot dig, men du behöver kritik, eftersom du tänker snett och skriver konstigt ibland. Till exempel om utarmat uran, Seymour Hersh, och satellitbilder från Butja.

  7. Jag läser:
    ”Jan Arvid G!
    Du suger allt syre ur rummet. Jag börjar oroa mig för att andra läsare ska tappa intresset för detta eviga munhuggande. Jag kan inte skriva något utan att du ska dekonstruera och nedvärdera.”

    Så är det, och därför skrev jag den 15:e juni i en kommentar: ”Lindelof.nu ägnar sig numer alltför mycket åt arkeologi och omfaloskopi (navelskåderi /KL). Därför har jag sedan någon månad beslutat att dra tillbaka mitt månatliga pengastöd. Om jag framöver stöter på artiklar och kommentarer som jag finner vara mer intressanta, och framförallt mer framåtskådande, kommer jag att lämna punktbidrag.”

    Då denna redaktörens artikel, tillsammans med kommentar, tyder på förmåga att ta sig samman och sovra, framför allt bland kommentarerna, kommer straxt ett punktbidrag.

  8. Bertil & Co!
    Det är de avvikande och polemiska rösterna, inte de som instämmer och berömmer som gör någon skillnad. Det är något som ”vänstern” alltid hyllar, men sedan klagar och skäller över, ibland när den också har makten, då den jagar och bestraffar de som sjunger egna sånger och belönar de som lydigt ställer upp i sångkören.

    Arkeologi är en vetenskap som inte ska föraktas bäste Carlman och absolut inte jämställas med navelskåderi, som är en avskyvärd syssla. Kanske löpte fingrarna lite för fort över tangentbordet så att tankarna inte hann med?

  9. Jan Arvid G!
    Det värsta som kan hända om man tar sig själv på för stort allvar är att man kan råka ut för allmänt åtlöje. Jan Myrdal var väl ingen lustigkurre precis.

    När man läser på FiB/K:s hemsida börjar det dyka upp kommentarer som är milt sagt kritiska till JM. Har själv stort utbye av JM:s böcker samtidigt vet jag många som får sura uppstötningar. Jag tror att jag läste i Carl-Göran Ekerwalds bok om Franska Revolutionen att när man fick reda på att
    Robespierre levde ihop med en mycket äldre kvinna blev det början till slutet.

    Förstår inte varför du med flera kommentatorer hänvisar till texter på engelska, har liten förståelse för detta otyg. Vi befinner oss i Sverige, där talar vi och skriver på svenska, om vi vill ha med den stora massan i arbetet att få slut på kriget.

    Rekommenderar ännu en gång läs ”Tyngst i Småland” med trägravyrer av författaren. En tragikomisk berättelse om en udda människa. Jag är en läsande människa, den ende bland mina syskon. Sven Ljungberg är en skicklig intervjuare som ofta leder till skratt. Boken behandlar dom flesta av livets prövningar.

  10. Tommy Sjöberg!
    Jag har med stort nöje läst JM reseskildringar eftersom resor varit en del av livet. Övrigt skrivande av JM har väl mest varit fragment tyvärr. Men det var en märklig person, en solitär som det bara fanns en av. En krönikör i DN karaktäriserade JM som: han strävar inte bara efter att alltid ha rätt utan att vara helt ensam om att ha rätt. Vilket ofta nog blev en uppseendeväckande motvalls åsikt. Tillfrågad om det lämpliga i att åka till Apartheid Sydafrika svarade han tveklöst: ja bara du vet var du befinner dig. Han hade aldrig fel, såg alldeles nyss en länk här med en intervju från JM bibliotek i Varberg. Med 50tusen volymer och tillfrågad om han läst alla borde ju det självklara svaret vara nej. Men JM svarar med att: i princip, följt av ett diffust: många är serier. Men runt 80 år som läskunnig med 29.000 dagar blir det två volymer om dagen. Ett verkligt lågvattenmärke var försvaret av mullornas fatwa mot Rushdie. JM svamlade en massa om: profeten skriver följt av imamen säger… Bakom revolutionen i Iran stod många vänstermänniskor som knappast tänkt sig ett land styrt av religionen.

  11. Vem som tar makten i ett land där staten eroderat är svårt att säga något om på förhand. Vi får läsa om ”allt som varit” i efterhand. Ryssland efter 1917 blev på ett sätt. Iran efter 1979 blev någonting annat. Men kanske inte ”helt” annat. De som tog den upplösta ”makten” i sina händer hade i båda fallen klara viljor och visioner om vad som skulle komma i stället. Nu får vi i historiens ljus göra vårt bästa för att tolka de skilda utvecklingslinjerna.

    Men imperialismens del i händelseutvecklingen är densamma i båda historierna. Det borde naturligt säga oss något om riktlinjerna för vår egen analys.

  12. Tommy S skrev: ”Förstår inte varför du med flera kommentatorer hänvisar till texter på engelska, har liten förståelse för detta otyg. Vi befinner oss i Sverige, där talar vi och skriver på svenska,”

    Jag har tänkt på detta. Jag menar att det är fel att lämna främmande språk oöversatta, med få undantag när man publicerar något, där översättning vore klumpig och stilförstörande.

    Men jag har ändrat mig om engelska. Nu har det varit lag i sjuttioett år på att alla i Sverige måste läsa engelska. De, som läste engelska premiäråret 1952, är nu 82 år gamla. Nu kan vi förutsätta att läsarna läser standardengelska liksom standardsvenska. Vi behöver inte vänta till 2063, då de sista som icke läst engelska i skolan uppnår den högsta ålder någon människa uppnått.

  13. Jan Arvid G!
    Jag har på denna sajt tipsat om hur svenskan håller på att urholkas p g a amerikanska uttryck. Här kommer ännu en gång mitt boktips.

  14. Ystävällinen kommentti Tommy Sjöberg

    ”Vi befinner oss i Sverige, där talar vi och skriver på svenska,” samt enligt lag finska, meänkieli, samiska, romani och jiddisch.

    Man kan då undra över utformningen av en lag för att testa invandrarnas språkkunskaper. Duger alls de i lag fastställda minoritetsspråken? Och Jan Arvid Götessons ”engelska” påpekande gör väl att man kan undra om inte det svenska huvudspråket snart kommer att kompletteras med engelska.

    Att sedan somliga med dator har tid och ork att skriva artiklar och kommentarer, men inte att använda de utmärkta översättningstjänsterna på nätet är väl inte bara en fråga om tid eller ork utan bekvämlighet.

    Now, time to take care of my sheeps need for winter food.

  15. Peter P!
    Erkänner gärna att jag inte tänkte på dom minoritetsspråk du räknar upp. Men jag har en bestämd uppfattning om engelskans alltför stora utbredning. Är inte släkt med Hasse Alfredssons ”Pastor Jansson”, han hade ju inga bestämda åsikter om någonting.

    Idag tömde jag min postbox och där fann jag sommarnumret av Folket i Bild/ Kulturfront och där skriver Christer Lundgren i förtexten till sin artikel ”game changers”, varför undrar jag?
    Har läst någonstans att betygen i svenska har försämrats.

    Knut L som har arbetat som lärare har kanske besked.

    Jag använder ofta dialektala uttryck, t ex när jag köper sallad på Coop Avenyn, jag och en som arbetar där förstår precis vad jag menar när jag säger ”hältahälta”. Om engelskan tar
    över vad händer med alla våra dialekter?

    Tänker ofta på våra nya medborgare som ska lära sig vårt svåra tungomål och sedan möter en massa infödingar som lagt sig till med en massa engelska inneord.

    Engelskans utbredning har väl ett samband med både England och Förenta Staternas kolonial- och imperiepolitik.

    Läste om Ludwig Wittgensteins skepsis till ESPERANTO som var populärt under första hälta av 1900-talet. LW menade att språk är ju förknippade med den miljö där den har uppstått. T ex har grönländskan 19 ord för snö, det ordet finns väl inte i Nord-Afrika.

    Jan Arvid G!
    Jag tyar inte längre, eller som Holger Löwenadler sa till sin dotter som var ute på vift ”nu får det vara stöp” i en gammal svensk långfilm på TV.

  16. Peter P!
    Nu har jag hittat ett språk som har sitt ursprung i Finland och Tornedalen och lever kvar i norra Norge. Det här hittade jag på norska NRK. NRK är mycket intressant att botanisera och hitta program i. KVÄNSKA.

    Avsnitten visar upp exempel på ”kvänska” kulturyttringar. Dom visar att Ludwig Wittgenstein har rätt.

    Här kommer information via Wikipedia.

    1 avsnitt från 2017:
    https://tv.nrk.no/serie/kvenske-historier/2017/DVFO50002117/avspiller

    8 avsnitt från 2018:
    https://tv.nrk.no/serie/kvenske-historier/2018

    5 avsnitt från 2022:
    https://tv.nrk.no/serie/kvenske-historier/2022/KMTE32004220/avspiller

  17. Tommy S!
    Var det den äldre eller den yngre Wittgenstein som skrev om esperanto?
    – Talar ni esperanto?
    – Ja, som en infödd!

    En gammal vits som kanske en del känner igen. Emellertid bygger den på okunskap. Det finns nämligen idag folk med esperanto som modersmål. Om detta skriver lingvisten Mikael Parkvall i den trevliga boken Lagom finns bara i svenska och andra myter om språk. Där avlivar han också myten om antal ord för snö. (Hur många på svenska? Spårsnö, skarsnö, etc)

    Och myten att hela världen talar engelska, skillnader i storlek på olika språks vokabulär och annat smått och gott.

    Rekommenderas varmt!

Välkommen! Håll god ton. Inga personangrepp!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.