I januari 1955 hamnade ”ripjägaren” Evert Stenmark under ett snöskred vid Nedre Ältsvattnet norr om Tärnasjön. Han hittades efter åtta långa dygn av en räddningspatrull tack vare att han lyckades trixa upp en björkkvist i friska luften genom ett hål. På den var ett rött Svixlock och en redan då sex år gammal biobiljett till Svarta katten i Stockholm fästa. Det blev en stor medial händelse och ”Ripjägaren” blev känd i hela Sverige och utomlands.
Bland annat gav Harriers förlag hösten 1955 ut ”den stora folkboken” Ripjägaren berättar. Stenmark berättade för dåvarande Expressenjournalisten Gösta Ollén som nedtecknade. Där får vi hela historien om den unge fjällbonden som livnär sig delvis på jakt och fiske i fjällen ovanför Umfors vid sjön Överuman. När han hamnar under snöskredet håller han på att vittja sina många ripsnaror på fjällsluttningen öster om Ältsvattnet.
Historien är alls inte ointressant berättad. Cellskräcken kryper i läsaren när man plöjer den långa skildringen av dessa åtta dagar i väntan på att antingen döden eller räddning. Man läser fortare och fortare för att ta sig fram till räddningen, som man vet ska komma. I väntan på helikoptertransporten till sjukstugan förs han till närmaste stuga för att få värme. Mer om Evert Stenmark återkommer jag till i en senare bloggpost.
1955 var jag 10 år och hörde förstås historien. Jag minns också att någon berättade att det var min morfars stuga som fick värma upp ripjägaren. Vid mitt besök i Tärnaby nu i september kunde först ingen bekräfta detta. Men bibliotekarien Lars Mattsson, tog genast fram ”den stora folkboken” och visade bilden på sidan 64. Det var min morfars stuga. Bilden skingrar alla tvivel.
Jag läser dessutom i texten:
”Anoraken som låg över ansiktet gled undan. Jag såg att de dragit mig till en fiskestuga, som låg en bit bortom kåtan vid stranden av Ätsvattnet. Den ägs av en göteborgare och brukar vara låst. Men räddningsmanskapet hade brutit upp dörren till stugan och eldat den varm. Stugan var inte stor, bara två gånger två meter. De lade mig i en säng och klädde av mig.”
Under mina samtal med Ingrid och Mikael Vinka (Axel Nilsson Vinkas dotter och dotterson), som vi förde i stugan i Oltokken, reste sig plötsligt Ingrid från bordet, gick fram till skåpet och tog fram en lång nyckel.
– Den här nyckeln är till din morfars fiskestuga, sa Ingrid. Han fick Länsstyrelsens tillstånd att bygga fiskestugan på villkor att Länsstyrelsen skulle få överta den när han själv inte längre kunde nyttja den. Men nyckeln hade min far hand om och jag fann den i hans efterlämnade saker. Varsågod! Äntligen ska denna nyckel få komma till sin rätte ägare. Min far sa till din morfar ”Du kommer aldrig att få ens ett tack för den där fina stugan”.
Men, det hade min morfar säkert inte väntat sig. Axel Vinka och min morfar var i stugan tillsammans både ”ripjägaråret” 1955 och 1956, men sedan kunde han inte längre resa till fjällen och leva primitivt fiskarliv. Han hade nämligen en allt svårare koloncancer som 1957/58 resulterade i en permanent stomilösning.
Stugan står idag inte kvar vid Nedre Ältsvattnet. Ingen vet vart den tagit vägen och den har inte brunnit, det hade lämnat spår. Flera jag talade med i Tärnaby tror att Länsstyrelsen efter 1956 lät Rans sameby förvalta stugan. Den stod på Rans renbetesområde. Rans sameby har enligt uppgift byggt många stugor, framför allt vid Övre Ältsvattnet, och man gissar att den har flyttats till denna stugsamling. Den är en lättflyttad timmerstuga inköpt från Dalarna.
Vi får se om någon kan finna stugan, ta en bild på den och på så sätt bekräfta att den finns kvar. Det är en flermilavandring på sommaren, men numera ganska enkelt att ta sig dit med snöskoter på vintern. Om stugan hittas ska jag ta mig dit och skruva dit en mässingsbricka med texten: ”Göteborgarens” fiskestuga som värmde ”ripjägaren” i väntan på helikoptern. Och prova nyckeln i låset.
Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: Evert Stenmark, fiskestuga, ripjägaren, Tärnaby, Umfors, Ältsvattnet
När du skriver detta är det ett annat slags spännande folkligt berättande, som vidgar bilden från de fotografier du en gång började publicera. Med detta är du högt ärad och väl värd alla dessa nya kontakter och resor.
Enligt vad jag hörde i ungdomen flyttades denna stuga till Djupvattnet väster om Ältsvattnet. Senare flyttades den igen till Gåpsjaur. Har övernattat några gånger i den när den var i Gåpsen. Den timrades ner för några (ca. 10) år sen och skulle bli bastu vid vistet i Övre Ältsvattnet. Men ligger orörd där än.