sayed-jackmikrut-klipp
Hatten av, aktien föll som en sten…

I början av 1986 började jag damma av mitt tjeckoslovakiska arkiv från 1978-80. Min kommande bok 1808-gerillakriget i Finland skulle snart komma ut, och jag kände att det fanns mer att reda ut i den tjeckisk- och slovakiska nutidshistorien. Bland annat fascinerades jag av deras lite motsägelsefulla motståndskamp emot Nazityskland under 2:a världskriget.

En detalj som intresserade mig var att de tyska nazisterna i Protektoratet Böhmen-Mähren hade satt upp falska ”kommunistiska motståndsgrupper” i akt och mening att infiltrera de genuina. Greppet användes redan av Joseph Fouché under den revolutionära franska regimen på 1790-talet med falska ”rojalistiska celler”, ett grepp som skulle komma att kopieras av Sovjetunionen i mellankrigstiden med falska tsaristiska ”romanovska föreningar”.

Men utanför det historiska hade jag också börjat bli lite misstänksam mot en del miljögrupper, främst Greenpeace. Var den, som en del fransmän påstod, finansierad av MI6 (Secret Service) för att ytterst tjäna brittiska intressen? Kanske inte… men varför inte?

Intressant artikel
Så kom lördagen den 8 februari 1986 och i Svenska Dagbladets näringslivsbilaga ser jag rubriken ”Militär taktik hjälper bolag i marknadskamp”

Nu erbjuda svenska företag att bekämpa konkurrenter med hjälp av den militära underrättelsetjänstens strategi. Ett företag i Stockholm saluför ett slags legalt industrispionage. Delägare är överstelöjtnant Björn Sandström, chef för marinstabens planeringsavdelning.

Jag undrade över det där med ”marinsstaben”. Borde inte de koncentrera sig på ubåtsjakt? Men tillbaka till reportaget, signerat Sune Olofson:

Svenska företag kämpar ofta på överetablerade marknader, man tillfredsställer samma kundbehov. Modern marknadsföring måste förvandlas till marknadskrigföring, menar Björn Sundström och civilekonom Robert Durö.

svd-1986-02-08-sida-35b

Dessa två ansåg att de hittat en ”nisch” och ”elaka tungor” hade börjat beteckna dem som ”näringslivets nya mordstrateger”.

”Visst använder vi oss av ett pedagogiskt skamgrepp, men vi tror att näringslivet har mycket att lära av militärens tänkande och metodkunskap, säger Björn Sundström.”

Tanken var att företagens direktörer skulle ta på sig generalernas glasögon och därmed kunna utplåna konkurrenten.

Vedertaget begrepp
Sundströms och Durös företag hette ”Marketing Warfare” som samarbetade med ”Interfact AB”, som av SvD beskrevs som ett internationellt företag specialiserat på manuell och datoriserad informationsinhämtning om företag. Rådgivare åt ”Marketing Warfare” var en överstelöjtnant Kaj Wahlberg, huvudlärare i underrättelsetjänst vid Militärhögskolan. (Ännu en militär som verkade undersysselsatt med rikets försvar!)

Trots att ”Marketing Warfare” bara verkat i ett år hade de redan sålt ”strategikurser” till ett 20-tal företag, bland dem Volvo Flygmotor. Sundström och Durö menade att det var viktigare att ”lära känna fienden” än att ständigt syssla med kundbehov och marknadsmetoder.

I USA och Japan var marknadskrigsföring redan ett vedertaget begrepp. Stora internationella dataföretag, t ex IBM, hade unga underrättelseavdelningar. I Sverige var man inom näringslivet så gott som ovetande om det hela. (På Wikipedia finns idag bara en engelsk och fransk version)

Ge underlag
En underrättelsetjänsts viktigaste uppgift är att i tid ge chefen beslutsunderlag om motståndaren. När man vet allt om fienden, då kan anfallet sättas in, menade Sandström och Durö.

Det är för sent att fatta beslut och handla då fienden agerar eller redan har agerat. För att det egna företaget skall kunna behålla initiativet krävs att ledningen förutser vad motståndaren kan komma att göra eftersom det tar tid att fatta beslut och förebereda genomföreandet, säger Robert Durö.

SvD:s utsände fick nu en kortfattad gratiskurs i vad man ska göra i den kommersiella krigsföringen:

  • Spaning på mässor, filialer och försäljningsställen.
  • Utfrågning av konkurrentens kunder, säljpersonal och konsulter.
  • Utfrågning av studenter som gjort examensarbeten hos konkurrenter.
  • Anställningsintervjuer till verkliga eller påhittade jobb, med hopp om att det dyker upp någon som är eller har arbetat för motståndaren.
  • Studier av årsberättelser, produktkataloger och kreditupplysningar.
  • Samverkan med vänligt sinnade företag.
  • Strategiskt samarbete med konkurrenter.
  • Anställning av konkurrenters nyckelpersonal

”Marketing Warfare” lärde enligt SvD:s reportage ut allt om krigskonsten: frontalanfall, flank- och rygganfall, gerillanfall, strategisk reträtt, utmagttningstaktik, samordning, styrkebalans, stridspotential, desorientering och stridsmoral. Företagets ”trumfkort” var ett strategiskt växelspel med hjälp av en ”bataljmodell”.

”Smoking Gun”
Så långt var det intressant för en icke-vetande, men i slutet på intervjun kom det som fastande i minnet, ”The Smoking Gun” , i synnerhet mot bakgrund av vad som sedan skedde fem dagar senare.

Tillbaka till SvD-reportaget

Som exempel på gerillaanfall ger ”Marketing Warfare” rådet att använda sig av kvällstidningarna: ”De stöder gärna en David emot Goliat. Eller också kan man engagera en förkämpe av typ Björn Gillberg (min fetstil AP).”

Det verkar någon också ha gjort. Ty fem dagar senare, den 13 februari, toppades nyheterna i radio, TV och tidningar av avslöjandet om att läkemedelföretaget Fermentas chef, Refaat El-Sayed, visst icke hade doktorerat, vilket han påstått. Den som kom med detta avslöjande var just densamme, miljökämpen Björn Gillberg.

”Årets svensk”
Drygt en månad tidigare, den 8 januari hade El-Sayed framträtt inför TV-kamerorna med Pehr G. Gyllenhammar, chef för Volvo och därmed den mäktigaste mannen i Sveriges industri. Volvo skulle byta ut sina andelar i två läkemedelsföretag, Soneson och Pharmacia, mot 20% av aktierna i Fermenta. Vad det gällde var inget mindre än ett samgående mellan Volvo och Fermenta. Med denna affär skulle Fermenta bli världsjätte inom läkemedelsindustrin, med ett börsvärde på fyra miljarder kronor.

Nyheten kom på framsidan av Financial Times. Det sades att det hade tagit El-Sayed bara 10 minuter för att övertyga Gyllenhammar. Fermentaaktien nådde ett nytt rekord på 325 kronor.

el-sayed
Refaat på topp, PG i bakgrunden 1
refaat
Refaat på topp, PG i bakgrunden 2

Har man nått så högt blir också fallet desto större. Detta fanns förutsagt i SvD:s reportage fem dagar tidigare.

”Moralisk upplösning”
Den utsände SvD-journalisten citerade i sitt reportage ett kompendium utarbetat av ”Marketing Warfare”:

Målet är att uppnå ett avgörande genom att skapa under utnyttja en situation som medför en tillräckligt grad av moralisk upplösning hos motståndaren (min kursiv) för att förmå honom att acceptera de villkor man vill tvinga på honom.

El-Sayed hade inte bara nått höga höjder i affärslivet, men stod också högt i svenska folkets moraliska föreställningsvärld. Han hade, i slutet av december 1985, av ”Rapport” utsetts till ”Årets svensk” med motiveringen att han ”med fantasi och viljekraft utvecklat en läkemedelsteknik som ingen annan trodde på till en sensationell ekonomisk framgång”. Dessutom hade han en ”okonventionell stil som företagsledare och har med sin skaparkraft fäst uppmärksamheten på den stora roll invandrarna spelar i det svenska samhället” (SvD 28 december 1985).

Kanske hade El-Sayeds fall blivit lindrigare om han inte utnämnts till ”Årets svensk”? Nu kände sig svenska folket lurat. De krigiska marknadsförarna kunde nu gnugga händerna över en PR-mässig fullträff och Fermentas rivaler över en ”utplånad konkurrent”.

”Oetiskt”?
Är det då inte oetiskt att propagera för ”organiserat slagsmål”, undrade så SvD:s reporter avslutningsvis. ”Vi propagerar inte för våldsamma och brutala lösningar, utan snarare vill vi belysa intellgensens seger över den råa styrkan, menade Robert Durö och Sune Olofson.”

Tidigare i intervjun hade de medgivit att de använde sig av ”pedagogiska skamgrepp” och var inte alltför avvisande att bli kallade ”näringslivets nya mordstrateger”.

Hade jag läst rätt?
När ”Fermentaskandalen” bröt ut, skyndade jag mig till sopkorgen för att rädda söndagens exemplar av SvD. Hade jag förstått artikeln rätt? Fanns här ”The Smoking Gun” i Fermentaskandalen? Men tidningen hade redan kastats. Sedan kom annat emellan; familjen skulle tillbringa ett halvår i England och det var mycket att förbereda. Den 27 februari lämnade vi Sverige – och sedan vet ni vad som hände, något som för lång tid överskuggade ”Fermentaskandalen”.

Det är först nu, när man tack vare SvD:s nya digitala arkiv kan läsa reportaget på nytt, som jag kan förvissa mig om att mina 30 år gamla minnesintryck stämmer.

Utnyttjades Björn Gillbergs idealism och miljöengagemang för att torpedera Volvo-Fermentaaffären? Användes han som ”nyttig idiot”? Har han fått andra tankar när han såg vad som hände? Ty var det så hemskt illa att Refaat El-Sayed ljugit om sin doktorshatt?

När jag går in på Wikipedia och läser om  Fermentaskandalen och Refaat E-Sayed så finns där länkar till Björn Gillbergs biografi. Men i hans (själv?)biografi finns det inga länkar tillbaka till Fermenta och El-Sayed, inte ens ett omnämnde om hans doktorshatt. Så kanske har Björn G. insett något?

Föregående artikelFastnaglad i alkoholens järngrepp
Nästa artikelTrump vann och medierna förlorade

Välkommen! Håll god ton. Inga personangrepp!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.