Objektivt sett

linde-ukraina

Efter Sovjetstatens kollaps drabbades Ryssland av den stora oredan. Ett antal enskilda personer passade på att sno åt sig statens, det vill säga det ryska folkets gemensamma rikedomar.  Fattigdomen bredde ut sig bland folkets flertal och medellivslängden sjönk drastiskt.

Det behövdes en man med hårda nypor för att börja bringa ordning i oredan. Likt vår hyllade landsfader Gustav Vasa. Nu har Ryssland kommit på fötter igen och det blir alltmer tydligt att landet inte längre låter sig hunsas hur som helst.

När Obama var beredd att skicka kryssningsmissiler mot Damaskus var Putin en tillräckligt stark och klok statsman för att sätta stopp för det. Nu har Putin fått ytterligare en anledning att sätta ned foten och markera. Hit men inte längre!

Under drygt ett sekel har USA bedrivit undergrävande verksamhet i staterna i Centralamerika och Sydamerika. Vilket effektivt hejdat framväxten av såväl allmänt välstånd som demokrati i området.

Nu tillämpar USA samma skumraskmetoder i ett land mitt i Europa. Pengar till grupper som arbetar för att störta landets demokratiskt valda ledning. Mottagandet av sådant stöd är straffbart i de flesta länder inklusive Sverige.

Kuppen har lyckats. De som fått USA:s och EU:s stöd har kommit till makten i Ukraina. Oordningen breder ut sig i landet. Ryssland står inför hotet att få ännu fler NATO-flygbaser och kärnvapenmissiler intill sina gränser.

Då kan det vara klokt att påminna sig Cubakrisen 1962. Putin gör det säkerligen och markerar likt en gång John F Kennedy var gränsen för det acceptabla går. Vi får hoppas att västledarna inser att nu är det inte fler hot utan förhandlingar som gäller.

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: , , ,

  41 kommentarer for “Objektivt sett

  1. Kjell Martinsson
    2014-03-06 kl. 20:41

    Teckningen visar inte riktigt att fler syd- och mellanamerikanska stater bygger nya band för att frigöra sig från imperialismen … Och frågan är om Obama har kraft och vilja att bevara “status quo” eller lyssna på hökarna i Pentagon?

  2. Bo Persson, Piteå
    2014-03-06 kl. 23:27

    Men håll med om att det var en kul bild, Kjell. Annars går det ju just nu inte att läsa en svensk tidning. Ja, man vill ju knappt slå upp dem. Allt som väller fram och Bildt som den store banerföraren. Det är värre än under Libyenkriget. Man blir mörkrädd. Men det måste väl finnas ett annat Sverige också? Eller är Croneman den ende?

  3. 2014-03-07 kl. 8:28

    Sen kan man ju fråga sig hur stort stöd och hur stor legitimitet Janukovitj hade efter den nedskärnings- och privatiseringspolitik han har bedrivit. Även Rajoy är ju demokratiskt vald, så att säga. T.o.m. Hitler var demokratiskt vald, sedan de tyska center- och vänsterpartierna hade bedrivit hårdför nedskärningspolitik i fem år.

    Min uppfattning är att de som började protestera hade rimliga skäl till detta, men att de var alltför oorganiserade för att kontrollera situationen. Tyvärr ser det ut, precis som i Spanien (och i Tyskland 1933) som om resultatet blir förskräckligt.

  4. Mats Österholm
    2014-03-07 kl. 14:58

    Jag rekommenderar Längtan till väst retar vänstern av Jasenko Selimovic i SvD 2014-03-06

  5. Dennis Zackrisson
    2014-03-07 kl. 23:11

    Tack, Mats Ö, för länken till Jasenko Selimovics inlägg i SvD. Han är ju, som även Carl Bildt, en förespråkare för en “gängse” (notera “judarna”) västeuropeisk uppfattning av dagens politiska läge. Sådan har han varit länge och tydlig, varför han är en viktig skribent att fundera över i dag!

    Men historien kommer att gå vidare, oberoende av invandrad Jasenko eller ursvensk Carl! Den styrs av andra och mäktigare krafter (tänk på den ryska gasen, som garanterar det västeuropeiska välståndet till stor del)! Putin är inte omedveten om detta och han har lyckats disciplinera den oregerliga nykapitalismen i Ryssland och fått den att underordna sig den ryska statsnyttan. Något Obama inte alls åstadkommit (förmodligen hade han betydligt sämre förutsättningar) och maktbalansen mellan världens stormakter har ändrats. Notera att Kina och Ryssland hamnar på samma sida i de flesta motsättningar, som i dagens värld tillåts växa till konfrontationsstadiet.

  6. Mats Larsson
    2014-03-08 kl. 15:09

    Henrik!
    I Vitryssland rådde inte den stora oredan och det fanns heller inga som snodde statens resurser. Vitryssland är inget rikt land, men USA har heller inget inflytande där, vilket karikatyren antyder.

    Här länk till en artikel från mitt senaste besök i Vitryssland.

    Den går att drägligt läsa med Google Translate.

    Passa på att åka dit i maj. Då är nämligen Vitryssland viseringsfritt under hockey-VM. Det räcker med en biljett till en match för att passera passkontrollen. Belavia flyger (billigt) direkt Stockholm-Minsk (1½h). Passa på att se Hatyn, det mest gripande krigsmonument jag sett (en av hundratals nedbrända byar i Vitryssland under kriget, men som bevarades som minnesplats och aldrig byggdes upp).

    Inför resan kan jag rekommendera filmen (Idi i smotri; “Gå och se”) av Elim Klimov.

    För den som vill försöka förstå lite av vad som händer i Ukraina, men som av förståliga skäl inte gärna åker dit, är ett besök i Minsk i maj att rekommendera.

  7. Tommy Sjöberg
    2014-03-09 kl. 1:23

    Här kan den som vill se Mats Larssons rekommenderade film.

    Året är 1943 och en sovjetisk pojke bestämmer sig för att ta värvning och försöka hindra nazisternas intåg på sovjetisk mark. Det han får se kommer inte bara att ta död på hans barndom utan även hans förstånd.

  8. Henrik Linde
    2014-03-09 kl. 15:49

    Mats Larsson!
    Det blir inga resor för mig numera men jag är tacksam för de jag gjort. De ger en klangbotten till det man sedan läser och lär om olika länder. Mycket intressant att höra om dina kontakter med forskarkolleger och studenter i Vitryssland.

    Redan 1955 fick jag som nybakad student följa med min far på en studieresa till en konferens om lågtemperaturfysik i Paris och till laboratorier i olika västeuropeiska länder. På väg till högskolan i Darmstadt promenerade vi genom ruinkvarter men annars gav allting, i land efter land, sken av fred och harmoni.

    1960 bar det sedan av till Sovjetunionen. Det var sista årskursen av E-sektionen på KTH som tog det stora steget att göra en studieresa dit. Pionjärer var vi på ett sätt men oerhört okunniga om omvärlden och övertygade om vår egen förträfflighet. På nolltid förvandlades vi till valutasvin genom svartväxlingen.

  9. Mats Larsson
    2014-03-10 kl. 3:49

    Henrik!
    Jag minns att du även har en förstahandsupplevelse av Lise Meitner, som du skrev om, möjligen på Knuts blogg. Med en far (Erik?) som var lågtemperaturfysiker så kanske du är intresserad att läsa en artikel som jag skrivit och precis korrekturläst om Lev Landau och hans Nobelpris 1962. Den kommer i nästa Fysikaktuellt (2014-1). Papperversionen skickas bara till Fysikersamfundets medlemmar, men nätupplagan är fritt tillgänglig (https://www.fysikersamfundet.se/fysikaktuellt.html). Vi som medverkar som skribenter till och från gör det alltid pro bono. I 2013-3 kan man t ex läsa om hur en dopinganalys går till.

    Allt material gällande ett Nobelpris är hemligt i 50 år, därefter öppet i begränsad omfattning för vetenskapshistoriker. Landaus Nobelpris kom under det kalla krigets höjdpunkt (Kubakrisen), och är därför särskilt intressant. Prisområdet var just lågtemperaturfysik.

    Landau var känd i Sovjetunionen långt utanför fysikernas lilla krets. Som akademiledamot hade han hög status, samtidigt som han pläderade för, och tillämpade, fri kärlek, något som var kontroversiellt. Hans fru skrev boken “Min man, geniet”, som väl närmast kan jämföras med Myrdals böcker om sin barndom; vi får alltså hennes egen, subjektiva version av sitt liv med Landau och hans älskarinnor. Den finns också i dramatiserad för rysk TV, men har inte visats i Sverige, såvitt jag vet. Som alltid med rysk film är den välgjord med bra skådespelare.

    Någon svartväxling förekommer inte i Vitryssland. Däremot så var det en ständig kö till hotellets växlingskontor där jag bodde.

  10. Henrik Linde
    2014-03-11 kl. 13:12

    Mats!
    Krönikan ”Snuvad på nobelpriset” om Lise Meitner ligger på Folket i Bilds hemsida.

    Min far Jonas Otto Linde var professor i fasta tillståndets fysik på KTH. Han byggde på slutet av 1950-talet upp ett laboratorium där flytande helium användes för experiment nära absoluta nollpunkten. År 1967 blev han ledamot av Vetenskapsakademin men jag vet inte om han hade något finger med i diskussionerna inför Landaus nobelpris.

    Blir intressant att läsa din artikel om Lev Landau. Skulle också gärna vilja läsa hans hustrus bok men tyvärr kan jag inte ryska.

  11. Mats Larsson
    2014-03-12 kl. 12:24

    Henrik!
    Tack för länken, mycket intressant läsning! Om jag får skjuta in en sak, så är det att Lise Meitner skyddades av sitt österrikiska medborgaskap ända fram till Anschluss 1938, då hon blev tysk medborgare och därför i fara. Detta var anledningen till att hon flydde. Hade hon kunnat stanna längre i Tyskland med österrikiskt pass hade hon varit självskrivem för Nobelpriset; nu blev det inte så men många inklusive jag själv anser att hon borde haft priset. Hon blev f ö nominerad långt in på 1950-talet.

    Någon dokumenterad inblandning i Landaus Nobelpris 1962 hade inte, såvitt jag kunnat se, din far. Däremot kan man mycket väl tänka sig att han konsulterades i privata samtal. Landaus nya teorier 1956-59 var ju klockrent inom din fars forskningsområde.

    Man kan man ju fråga om din far som medlem av KVA var inblandad i Nobelpriset 1978 till Pjotr Kapitsa, men den frågan får anstå till 2029!
    Kapitsa arbetade i England i tio år innan han återvände till Sovjetunionen. Han torde vara en av 1900-talets främsta experimentalfysiker och fick Nobelpriset för sina insatser inom din fars forskningsområde (flytande helium). Han skyddades direkt av Stalin, som insåg hans stora värde. I en dramaserie på rysk TV finns en sekvens där Beria ringer Kapitsa och säger att han vill träffa honom. Kapitsa replikerar att det går bra för Beria att komma till hans institut; inget svar som Beria var van att få.

    Det var också Kapitsa som lyckades få Landau fri efter ett år i fängelse 1938/39. Landau tackade för hjälpen med att 1941 publicera ett banbrytande arbete om supraflytande vätskor.

  12. Mats Larsson
    2014-03-14 kl. 5:30

    Henrik och Knut!
    För att återgå till huvudfrågan i Henriks gästblogg. Vänstern verkar extremt splittrad i Ukrainafrågan. Henning S Rubins ledare i Flamman landar väl ungefär där jag hade trott FiB/K skulle befinna sig med tanke på en av parollerna. Men så verkar inte vara fallet, om jag tolkar det som skrivits i nätuplagan rätt. FiB/K står dock en bit ifrån Proletären, Motvalsbloggen och Stefan Lindgren et al.

    Det enda alternativet till vad som pågår nu (snabb drift västerut), som jag kan se, är att Ukraina tar samma utveckling som Vitryssland. Presidenten i Minsk har onekligen hårda nypor, betydlig hårdare än Putin, och han har faktiskt inte sålt ut Vitryssland till ryska oligarker. Fascister lyser med sin frånvaro i Vitryssland och folks skattepengar går till vägbyggen och inte lyxbostäder till den politiska eliten.

    Jag har ukrainska vänner som skulle säga att ett Vitryssland-scenario är det bästa respektive värsta som kunde hända Ukraina, men jag är nyfiken på er uppfattning. Och jag hoppas att ni inte svarar att ni vet för lite om Vitryssland. Ett alternativ är naturligtvis att säga som Bo Persson; han är intresserad av stormaktspolitik och inte av Ukraina (om jag tolkar en kommentar han gjorde för några veckor sedan på denna blogg).

  13. Dennis Zackrisson
    2014-03-15 kl. 1:58

    Bra att du kommer tillbaka till huvudfrågan, Mats!

    Och intressant detta med “vänstern” och dess “splittring”. Ett mycket klokt inlägg från Henning S Rubin i Flamman du länkat till för övrigt.

    Men inget land blir starkare än dess egen enighet kring sin existens. Som Rubin påpekar är Ukrainas problem inte nya utan t o m skapade långt före t ex Greklands och Spaniens. Efter “orangea revolutionen” såg vi ju tecken på en demokratisk utveckling, men den som lagt stora hinder i vägen för denna är ju den flyktade presidenten Janukovitj (jag skiter i alla försök att “nystava” honom på någon sorts anglosaxiska). Och det var väl förmodligen för att det skulle hindra hans egen utplundring och berikande på ukrainska folkets bekostnad.

    Slutsatsen vi kan dra är att slår man inte vakt om en utveckling under demokrati (och alla därtill förknippade villkor) riskerar man nationens faktiska överlevnad, om de interna motsättningarna är starka. Vi vet ju, sedan Maos ingående analyser av dessa problem, att alla de yttre motsättningarna enbart kan verka genom de inre! För Vitryssland är det klart att några påtagliga “inre” motsättningar, som kan näras och växa via “yttre” faktorer, inte förefaller finnas. I Ukraina är situationen på många sätt radikalt annorlunda. Bl a har en amerikansk närvaro, åtminstone ideologiskt, funnits ända sedan Sovjets sammanbrott och här är det väl tydligare än på många andra ställen att denna inte på något sätt spelat någon demokratiskt pådrivande roll.

    Jag tror, med andra ord, att Ukraina inte har någon möjlighet alls att ta någon “vitrysk” utvecklingsväg. Det troligaste är väl att det blir en delning på något sätt. Krim ligger ju nära till hands och förmodligen kommer Ryssland att nöja sig med detta. Det blir ju ett erkännande av det ryska intresset i området. Folkomröstningen kommer ju att ge en viss legitimitet åt separationen och jag har aldrig sett ukrainaren Chrustjevs “gåva” av landområdet som huggen i sten.

  14. Bo Persson, Piteå
    2014-03-15 kl. 11:28

    Mats L!
    Ja, om du menar att jag är intresserad av vad för slags utrikespolitik Sverige skall ha, så har du rätt.

    Sedan drygt tjugo år har vi bara haft en supermakt. Men nu går den tiden mot sitt slut och den geopolitiska situationen börjar bli ”normal” igen. Alltså med rivaliserande stormakter, stormaktsblock. Och då börjar det också bli farligt för ett litet land som Sverige att hålla sig med en så ideologiskt laddad utrikespolitik som vi haft de här tjugo åren. Eller med andra ord: Tid att börja tänka igen.

    Mot den bakgrunden här ett inlägg som jag sände till Piteå-Tidningens debattsida i går (Om nu Knut finner det passande).

    Krig med Ryssland?

    Vill utrikesminister Bildt ha krig med Ryssland? Ja, om man lyssnat på honom den senaste tiden, så är det nästan som man tror att han vill det. Och visst har vi varit i krig med Ryssland tidigare. Men senast var det faktiskt för över 200 år sedan. Så jag måste väl ha fel.

    Men så läser jag ett inlägg på den här sidan (Pitetidningen) den 13 mars av Carl Bildts båda partikamrater riksdagsledamöterna Hans Wallmark och Elisabeth Björnsdotter Rahm. Och då blir jag misstänksam igen.

    Huvudsakligen handlar inlägget om vad de två skribenterna kallar ett fredens och frihetens Norden. Men redan i första meningen apostroferas Ryssland och det talas ominöst om ”krafter som fortfarande måste tyglas i Europa”. Och detta ställs i andra meningen mot just författarnas fredliga Norden.

    Och visst är det som de säger ”att inget nordiskt land varit i krig med ett annat nordiskt land” på 200 år. Men det gäller också att Sverige och Finland och Norge och Danmark det senaste decenniet tillsammans krigat i Afghanistan under NATO-befäl. Ett slags befrielsekrig, som det just marknadsförts som här hemma.

    Så min fråga blir därför om detta ”fredens och frihetens Norden” under NATO-befäl i ett nytt sådant befrielsekrig nu också är tänkt att kriga om Ukraina, Moldavien och Georgien, tre länder som också apostroferas i PT-artikeln viftandes med EU -flaggor. Och det då, förmodar man, med det ”otyglade” Ryssland – Europas talibaner? – på den andra sidan. Går det att få ett klarläggande?

    Och om nu de båda artikelförfattarna är överens med Sveriges utrikesminister. Hur är det då med Norges och Danmarks och Finlands? Är de tillfrågade?

    Artikeln är inte bara undertecknad av de båda författarna som moderata riksdagsledamöter utan också som ledamöter av Nordiska rådet.

  15. Henrik Linde
    2014-03-16 kl. 9:15

    Mats!
    Det är bara att erkänna det. Jag vet inte mer om Vitryssland än vad jag ibland läst i SvD eller sett på TVs Rapport. Utifrån min erfarenhet av massmedia är således mina kunskaper lika bristfälliga som vinklade. Betänkligt med tanke på att Vitryssland förmodligen ligger näst i tur för ett av västmakterna initierat omstörtningsförsök.

    Kan du inte skriva ett eget inlägg här på Knuts hemsida med utgångspunkt från dina erfarenheter och kunskaper om Vitryssland? Det kunde bli startpunkten för en intressant debatt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.