Och hur gick det se´n? – Resan till Tärna (3)

---

Harriers förlag gav hösten 1955 ut ”den stora folkboken” Ripjägaren berättar. Idag ser många boken som en klassiker. Expressenjournalisten Gösta Ollén nedtecknade Evert Stenmarks egen berättelse.

Evert var en 23-åring son i en fjälljordbrukarfamilj i Umasjö vid sjön Överuman. Fadern hade dött i en tragisk bilolycka fem år tidigare. Men de två sönerna, systern och mamman klarade nu gården tillsammans. Jakt och fiske var en viktig extrainkomst. I de omgivande fjällen fanns mycket vilt och fisk. Tillstånd från Länsstyrelsen hade man, för det var ju lappmarker. Evert var redan en mycket erfaren jägare och inte minst fiskare.

När han var tretton år cyklade han en höstsommardag med lillebror Kjell (8 år) till Skavsbäcken för att fiska. Han berättar:

”På natten skulle vi ligga i en lappkåta. När vi kom till kåtan sa jag till Kjell att vi skulle fortsätta på morgonen till Ältsvattnet.

Det var en och en halv mil till Ältsvattnet. Kjell försökte bromsa men gick med till slut. Vid Ältsvattnet lånade vi elva nät, som en fiskare från Umfors hade hängande i ett båthus vid Johan Nilssons kåta.

Vi rodde ut med nätena och låg kvar över natten i kåtan. Tidigt på morgonen vittjade vi. Kjell var liten och spinkig och det blåste hårt. Jag minns att jag skällde på honom för att han inte fick båten dit jag ville ha den.

Men till slut fick vi upp näten och mycket fisk fick vi. Kaggen vi hade med oss blev full, och resten lade vi i Kjells skolryggsäck och i en påse som vi gjorde av benet  på ett par oljebyxor.

Vi hade två mil att gå till bäcken där vi hade cyklarna. Kjell blev trött och grät. De smala remmarna i ryggsäcken  skar in i axlarna på honom.

När vi kom hem, grälade mamma på oss för att vi hade varit borta en natt längre än vi sagt. Men hon tinade upp då hon fick se all fisken.”

Förutom att historien i sig äger stor dramatik finner jag flera saker i boken ytterligare omständigheter man inte talat så mycket om.

När han gav sig ut på ripjakt den där januarimorgonen var han fast besluten att bli jordbrukare, skaffa mer djur och bygga ut lagården och familjens jordbruk. Men i och med lavinolyckan vreds hans liv i en helt annan riktning.

Hans fötter var svårt förfrusna. Han genomgick en för tiden avancerad plastikkirurgisk behandling med en rad operationer och transplantationer i Uppsala under nära ett halvt år. Tår och mellanfotsben amputerades, proteser och specialskor fabricerades och han tränades att gå med olika hjälpmedel. Hur långt han kom och vilken rörlighet han nådde framgår inte. Boken är förmodligen en tillrättalagd solskenshistoria på den här punkten.

Medieuppmärksamheten och den långa tiden i Uppsala var säkerligen svår för honom. I boken återges många brev ur den enorma brevflod som strömmade in. De flesta var beundrarbrev från människor som imponerats av hans oerhörda förmåga att behålla lugn och sans och hålla paniken ifrån sig i sitt vinterfängelse. Många unga flickor skrev mer eller mindre kamouflerade frierier. En sjuttonårig norrländska skrev:

”För att närmare presentera mig om det möjligen finns intresse för Evert att beskriva mitt utseende är jag normalt lång och smal, ljust glänsande hår, blå ögon och röda kinder, intresserad av sällskap, sport och musik. En glädjande överraskning vore om jag någon gång om än sent skulle få en rad som är tecknad av Everts egen räddade hand.”

De ”värsta överdrifterna” kom från vad Evert kallade ”spänstigt folk”. En gymnastikdirektör skrev:

”Ni har genom er själsstyrka, lika stakt tränad tydligen som er fysik, givit Svenska Folket och en del ungdom i synnerhet ett skolexempel på vad folk av sådan kaliber betyder för en nation
…
En äldre herre ansåg att jag lagt i dagen en uthållighet och en självförglömmande ansvarskänsla som manade till eftertanke i det förvekligade och kverulerande folkhemmet.”

En hel del märkliga brev kom också från ”djurvänner”, den tidens djurrättsaktivister. En fru i Arvidsjaur skrev:

”Ni tycks vara hård och samvetslös och utan känsla för något utom er själv. Nog kan det väl tyckas hemskt att ni inget lärt av ert lidande. Konstigt att det ej givit er en tankeställare om hur dessa stackars ripor får plågas innan de resignerar och sticker huvudet under vingen för att dö. Riporna i snaran och ni under snön var ju samma sak precis. Och ändå drömmer ni om att få bli frisk och fortsätta detta djurplågeri. … Förresten vad är ni för sorts karl egentligen? I dessa tider kan man väl tjäna pengar på att arbeta. Om man är en karl med någon stolthet så vill man väl i fridens namn tituleras ’Ripsnarare’. Usch!”

En annan ”djurvän” skrev:

”Om ni hade skaffat er ett ordentligt arbete från yngre dagar hade ni aldrig blivit utsatt för den här olyckshändelsen. Låt nu djuren vara ifred i skogarna. Det råder jag er. Annars skall ni råka illa ut. Det är bara lata människor som ej vill arbeta som gör på det viset. Står det i Guds lag att du ska gå omkring och plåga Guds skapade verk. Nej, ni såg hur det gick med prins Gustav Adolf. Han skulle jaga vildsvin i Holland. Han kom aldrig mer hem.”

Evert avrundar detta avsnitt elegant med följande:

”Till mitt försvar vill jag bara framhålla två saker: Snarning av ripor är inte djurplågeri. Riporna dör ögonblickligen. De flyger upp genast, då de känner snaran om halsen, och kvävs efter någon sekund. Och ripjakt och fiske är den enda biinkomsten vi har här uppe i fjälltrakternas jordbruk.”

När han på sensommaren var klar med behandlingarna och fått sina specialskor från Stockholm skulle han äntligen få resa hem till Umfors. Då erbjöd Dagens Nyheter honom en flygresa i ett sjöflygplan med ett reportageteam för att göra stor sak av återföreningen med mamma, syster och hembygden. Detsamma gjorde Stockholmstidningen. Man slogs om att få göra det stora snyftreportaget. Evert som var ovan vid uppmärksamheten trasslade till det och lovade båda att få göra reportaget. Det slutade med att han själv flög med DN:s plan som hade ST:s plan hängande i hasorna från Sundsvall. Båda maskinerna landade på Överumans vatten i strålande sol. Fotograferna flängde runt och sökte bästa vinklarna på den känslosamma återkomsten då Evert med stapplande steg och käpp skulle möta sin mor, syster och hemgården för första gången sedan mardrömsdagarna under snön. Evert berättar:

”En fotograf bad mamma krama mig, och det gjorde hon. Om inte fotograferna varit skulle mamma aldrig ha kramat mig. Det har hon inte gjort sedan jag var liten. Vi brukar inte kramas i onödan här uppe. Vi är sådana.”

Men vad hände sedan? Hur gick det för Evert Stenmark i livet som han så mirakulöst räddades till. Det har inte rapporterats i tidningarna.

Jag ringer upp lillebror Kjell Stenmark för att få veta. Han som vid åtta års ålder kämpade för att med årorna i den hårda vinden hålla båten som Evert önskade och som slet hårt med sin fiskfyllda skolryggsäck den långa vandringen hem till Umasjö. Han är idag 76 år, bor kvar på gården och berättar för mig via sin mobiltelefon att Evert flyttade till Stockholm ganska snart efter den triumfatoriska hemkomsten, fick utbildning och jobb som teknisk ritare på Ericsson i Midsommarkransen. Där gifte han sig, fick tre barn och försökte slå rot i Stockholm. Efter några år blev Stockholmslivet omöjligt. Fjällbonden, jägaren och fiskaren kunde inte finna sig tillrätta där. Så han drog hem med hela familjen till ett fjällbondeliv i Umasjö.

En sak som inte framgår klart i boken är att hela ena foten fick amputeras, och tårna på den andra. Han hade kanske ständig värk men kämpade vidare med sina proteser och förmodligen även med svår ångest av sina minnen från isgraven. Visserligen kom snöskotrarna på 60-talet, men att fotvandra till fjällfisket om somrarna hade blivit en omöjlighet. För att trots allt få lite extrainkomster drev han under flera år en kiosk i Hemavan.

Men pressen att vara lyckad och klara sig själv blev honom till slut övermäktig. 1975, 43 år gammal, orkade han helt enkelt inte längre. Då tog han livet av sig med hjälp av en dynamitladdning – hemma på gården.

Frun och barnen flyttade därefter söderöver och mamman och lillebror Kjell blev kvar på gården där Kjell bor kvar än idag.

Slutet på Ripjägarens historia är alltså motsatsen till början, d v s djupt tragisk. Därför har det inte berättats av tidningarna. Inte heller Tärnaborna talar gärna om det. Man glömmer hellre, det turistnäringsberoende Tärnaby är mer betjänt av den rena hjältesagan i boken Ripjägaren berättar.

Men nu 58 år efter att han räddades ur isfängelset och 38 år efter att han tog sitt liv tror jag nog att Sverige är moget att höra det tragiska slutet på historien om ripjägaren.

Vad man ska dra för slutsatser vet jag inte. Kanske kan man se det som två skilda historier, den som boken förmedlar och den som tar vid där boken slutar. Men nog hänger de ihop. Att han efter olyckan inte längre kunde jaga ripor var nog svårt, men knappast en tillräcklig förklaring. Att han led av ständig värk är en annan möjlig delförklaring. Men såvitt jag kan bedöma, är nog den tyngst vägande orsaken till det tragiska slutet, att de där fasansmättade isfängelsedygnen satte sig på hans mest ömtåliga tystnadscentrum och för alltid skadade hans förmåga till vila och sinnesro. Kanske kan det liknas vid en krigsskada. Han blev svårt traumatiserad helt enkelt. Men sådant fanns inte i mitten av förra seklet. Och den historien är inte lika lockande för skvallerpressen.

Vila nu i frid Evert!

___________________
Tillägg 2013-10-04

Under min resa till Tärna i september besökte jag även den fina butiken Trolltrumman och köpte Göran Lundins stora fina bok Längs Fjällvinden – liv och öden i Tärnafjällen (Ord&visor förlag 2007). Jag glömde dock bort boken när jag kom hem, men tog fram den igår efter att jag publicerat detta blogginlägg. Där fanns ett utförligt kapitel om Everts drama. Kjell Stenmark och hans dotter Liz berättar och där finns allt väsentligt av det jag skrivit ovan. Historien är väl känd, även självmordet alltså. Ett litet fel blev det i min text. Kjell bodde i Norge när Evert och hans familj flyttade tillbaka. Kjell flyttade inte tillbaka förrän efter Everts död.

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: ripjägaren, Evert Stenmark, Kjell Stenmark, Tärnaby