Och med Happy Days Are Here Again som bakgrundsmusik

Vita svenska män. På gator och torg, pendeltåg och fotbollsläktare. Överallt vita svenska män. Riksdagsmän, våldsverkare, körsångare och biskopar. I bilkön, framför bankomaten, på Domus och ICA, tidningarnas insändarsidor. Långa, magra, feta, fula. Överallt brer de ut sig. En riktig landsplåga. Vad ska vi ta oss till med dessa vita svenska män? Det första man tänker på är ju att skicka iväg dem någonstans. Men finns det någon som vill ha dem? Kanske kunde något sorts omlokaliseringssällskap bildas för att studera saken och försöka hitta ett folktomt område. Först måste organisationen ha ett snitsigt engelskt namn. Vad sägs om Swedish Colonisation Society? Ett nytt Liberia åt sibirienhållet kanske. Heroiska pionjärer som erövrar tajgan. Det tål att tänka på.

Nu över till något annat. Duluth heter en stad i västligaste änden av Övre Sjön, ungefär mitt emellan Minneapolis och Kanadagränsen. För hundra år sedan bodde en invandrare från Finland som hette Olli Kinkkonen där. Han var hamnarbetare och skogsarbetare, beroende på säsong. 1918, trettiosju år gammal, blev han inkallad till krigstjänst i Europa. USA hade ju nyss gått in i kriget. Men han vägrade liksom flera andra. För att klara sig ur situationen utan att bryta mot lagen avsade han sig rätten att bli amerikansk medborgare, alltså han sa upp sitt arbets- och uppehållstillstånd. Men när han höll på att packa sina saker för att åka hem till Finland, attackerades han av ett gäng som kallade sig lojalitetsriddarna, Knights of Loyalty. Olli Kinkkonen hittades senare död i Lester Park, rullad i tjära och fjäder och hängd i ett träd. Någon brottsutredning gjordes aldrig. Stadens myndigheter avskrev det som självmord.

Knappt två år senare passerade en cirkus staden. Irene Tusken (19) och James Sullivan (18) som nyss träffats, stannade kvar bakom cirkustältet sista dagen medan cirkusarbetarna packade ihop allting. Nästa morgon påstod James att Irene hade blivit våldtagen av sex svarta cirkusarbetare. Hennes läkare hittade inga fysiska skador som tydde på våldtäkt, men sheriffen radade upp alla cirkusarbetarna, och ungdomarna fick plocka ut sex stycken som låstes in i stadens fängelse. Sensationella rykten spreds bland annat av ortens tidningar, och en mobb om flera tusen män bröt sig in i fängelset och släpade ut Elias Clayton, Elmer Jackson och Isaac McGhie. De tre misshandlades och hängdes i en lyktstolpe utanför fängelset.

Lägg märke till männens kaxiga poserande och hur de sträcker halsarna för att komma med på bilden.

Louis Dondino, Carl Hammerberg och Gilbert Stephenson dömdes för upplopp några dagar senare. Ingen blev åtalad för morden. Ingen satt i fängelse mer än 15 månader. Däremot dömdes några cirkusarbetare för våldtäkt till långa fängelsestraff.

Låt oss nu förflytta oss till Live Oak, Suwannee County, Florida år 1944. Där arbetade 15-årige Willie James Howard (13 juli, 1928 – 2 januari, 1944) på Van Priest Dime Store. Han lynchades för att ha gett julkort till alla sina arbetskamrater inklusive Cynthia Goff, en vit flicka, åtföljt av ett brev till henne på nyårsdagen. Det barnsligt blyga brevet avslutades med en liten vers: “I love your name. I love your voice, for a S.H. you are my choice.” (S.H. står för sweetheart). 

Cynthia Goffs far och en annan man tvingade Willie, bunden till händer och fötter, att hoppa ner i Suwannee River under vapenhot medan hans far tvingades se på. Efter att liket hittats påstods pojken ha begått självmord. Ingen åtalades för mordet.

Ett liknande dåd råkade Emmett Till, född och uppvuxen i Chicago ut för. Han besökte släktingar i Mississippi, anklagades för att ha visslat efter en gift, vit 21-årig kvinna. Kvinnans make och en vän kidnappade den 14-årige pojken och torterade honom, innan de sköt honom och kastade hans lik i Tallahatchie River. Ingen åtalades för dådet. Men nu var det 1955, och Emmett Tills öde kom att bli inspiration för den tidiga och växande medborgarrättsrörelsen. Lynchningar kunde inte längre sopas under mattan. De skyldiga undgick att dömas men kom att straffas av civilsamhället med utfrysning i stället. Deras företag gick i konkurs och deras äktenskap sprack.

Mellan 1882 and 1968, registrerade The Tuskegee Institute, numera Tuskegee University, 1.297 lynchningar av vita och 3.446 lynchningar av svarta amerikaner och invandrare. Men då är många mexikaner och kineser oräknade. Exempelvis lynchades följande elva italienska invandrare i New Orleans den 14 mars 1891.

Antonio Bagnetto, fruit peddler: Tried and acquitted. (åtalad och frikänd)
James Caruso, stevedore (hamnarbetare): Not tried.
Loreto Comitis, tinsmith: Not tried.
Rocco Geraci, stevedore: Not tried.
Joseph P. Macheca, fruit importer: Tried and acquitted.
Antonio Marchesi, fruit peddler: Tried and acquitted.
Pietro Monasterio, cobbler: Mistrial (åtalet nedlagt).
Emmanuele Polizzi, street vendor: Mistrial.
Frank Romero, ward politician: Not tried.
Antonio Scaffidi, fruit peddler: Mistrial.
Charles Traina, rice plantation laborer: Not tried.

Efter slaveriets avskaffande blev det ont om billig arbetskraft i sydstaterna. Behovet fylldes delvis av tusentals invandrare från södra Italien och Cicilien. Så här beskrev borgmästaren i New Orleans, J.A. Shakespeare, de italienska invandrarna: “den värsta sortens europeer … lata, onda, värdelösa, sprider sjukdomar, saknar mod, heder, ärlighet, stolthet, religion…”. Italiens regering reagerade på lynchningarna med att bryta de diplomatiska förbindelserna med USA. Det gick rykten om krig.

1871 lynchade en mobb på 500 vita och mexikanska män följande personer i Los Angeles, som då hade 5.700 invånare:

Ah Wing
Dr. Chee Long “Gene” Tong, physician
Chang Wan
Leong Quai, laundryman
Ah Long, cigar maker
Wan Foo, cook
Tong Won, cook and musician
Ah Loo
Day Kee, cook
Ah Waa, cook
Ho Hing, cook
Lo Hey, cook
Ah Won, cook
Wing Chee, cook
Wong Chin, storekeeper.

Kring sekelskiftet 1900 utannonserades lynchningar ofta i förväg. Barnen fick ledigt från skolan, familjer infann sig med picknickkorg, fotografer förde med sig mobila framkallningslabb. Förövarna drog lott om vem som skulle få vilka delar av det styckade offret. Ibland brändes offret levande, men hängningar var vanligast. Efteråt skars repet i bitar, som kunde säljas som souvenirer för tio cent per styck, och folk poserade för vykort med det skändade liket, som de postade till släkt och vänner runt om i landet. “This is the Barbeque we had last night my picture is to the left with the cross over it your son Joe”. Ibland höggs huvudet av och stacks upp på en påle. År 1908 hade dessa makabra vykort blivit så vanliga att postverkets generaldirektör blev tvungen att meddela, att landets brevbärare inte längre skulle vidarebefordra dem. Hädanefter måste folk lägga dem i kuvert innan de postades.

Rubin Stacy knackade på i ett hus i Fort Lauderdale i Florida i juli 1935 och bad om ett glas vatten. Frun i huset påstod efteråt att han överfallit henne. I vart fall skrek hon. Den 19 juli kidnappades han av en mobb och hängdes i kvinnans tvättlina. Under hängningen avlossades en massa skjutvapen och hans kropp genomborrades av en massa kulor. På flera av fotona som togs står några småflickor och tittar, en lite roat som vore det en cirkushäst som dykt upp, andra lite undrande. De är välkammade och har finklänning på, en med sjömanskrage. Rubin Stacy var en 32-årig lantarbetare med hustru och ett tvåårigt barn.

Det finns mängder av liknande händelser, en kriminell och skändlig era i USA:s historia. Det är ju svårt att “begripa” dessa illdåd och det samhälle där de begicks. Som en uppknarkad picknickversion av Islamiska Statens offentliga avrättningar med Happy Days Are Here Again som bakgrundsmusik.


Mer läsning:
Wikipedia: William Froggie James
Wikipedia: Omaha race riot of 1919
The burning of William Brown, Omaha, Nebraska, September 28, 1919
Duluth lynchings
History of Lynchings
The lynching of Ruban Stacey

... är läst 188 gånger!

  16 kommentarer for “Och med Happy Days Are Here Again som bakgrundsmusik

  1. Bertil Carlman skriver:

    Väl kända fakta. Behövs det en uppradning av fler? Är det rasism som är så viktigt att diskutera nu när USA desperat försöker återta ledningen över Väst? Nu när hela Väst helt har tappat förmågan att umgås med Öst (och Syd) på ett normalt diplomatiskt sätt? Nu när Väst med en dåres envishet, och oförmåga att se egna brister, envisas med att lägga sig i andra länders inre angelägenheter.

    Igår tittade jag på:
    Från 1:a februari och med rubriken: “The Post-American World; Crooke, Escobar, Blumenthal and Marandi lay it all out” 2 timmar och 10 minuter långt var det samtalet. En synnerligen intressant diskussion mellan fyra mycket kunniga personer. Det handlade om vilken värld vi har att förhålla oss till idag.

    Vad jag förstår gör de härskande krafterna i USA allt de kan för att vanligt folk skall diskutera och bråka om rasism. Då kommer de nämligen att styras bort från vad som är viktigt nu. En mycket gammal och välkänd taktik.

  2. Jan-Peter Stråhle skriver:

    Bertil Carlman har säkert rätt i prioriteringsfrågan, men hur trist vore det inte om alla samtal följde endast ett och samma rättesnöre. Och glöm för all del inte att trots Bertil Carlmans säkert förträffliga lärargärning så finns ännu många yngre i detta land som inte lärt känna den amerikanska rasistiska tradition av vilken vi fortfarande ser återspeglingar in i vår tid. Därtill kommer oundvikligen alla som läser Bengt Svenssons sammanställning att upptäcka ett kanske inte oväsentligt avstånd mellan amerikansk och numera så omtalad strukturell svensk rasism.

    Keep up the good work Bengt!

  3. Torgny Forsberg skriver:

    Innan Bob Dylan blev för kommersiell skrev han denna song The Death Of Emmett Till 1962

    The Death Of Emmett Till Bob Dylan

    “Twas down in Mississippi no so long ago,
    When a young boy from Chicago town stepped through a Southern door.
    This boy’s dreadful tragedy I can still remember well,
    The color of his skin was black and his name was Emmett Till.

    Some men they dragged him to a barn and there they beat him up.
    They said they had a reason, but I can’t remember what.
    They tortured him and did some evil things too evil to repeat.
    There was screaming sounds inside the barn, there was laughing sounds out on the street.

    Then they rolled his body down a gulf amidst a bloody red rain
    And they threw him in the waters wide to cease his screaming pain.
    The reason that they killed him there, and I’m sure it ain’t no lie,
    Was just for the fun of killin’ him and to watch him slowly die.

    And then to stop the United States of yelling for a trial,
    Two brothers they confessed that they had killed poor Emmett Till.
    But on the jury there were men who helped the brothers commit this awful crime,
    And so this trial was a mockery, but nobody seemed to mind.

    I saw the morning papers but I could not bear to see
    The smiling brothers walkin’ down the courthouse stairs.
    For the jury found them innocent and the brothers they went free,
    While Emmett’s body floats the foam of a Jim Crow southern sea.

    If you can’t speak out against this kind of thing, a crime that’s so unjust,
    Your eyes are filled with dead men’s dirt, your mind is filled with dust.
    Your arms and legs they must be in shackles and chains, and your blood it must refuse to flow,
    For you let this human race fall down so God-awful low!

    This song is just a reminder to remind your fellow man
    That this kind of thing still lives today in that ghost-robed Ku Klux Klan.
    But if all of us folks that thinks alike, if we gave all we could give,
    We could make this great land of ours a greater place to live.

  4. Gösta Lilja skriver:

    Ur Carsten Palmærs bok Liten ordlista för nusvenskar.

    ”I slutet av artonhundratalet, då spontana offentliga avrättningar av svarta började komma på modet i USA:s sydstater, tillhöll New York Times sina medarbetare att se till att varje artikel om en lynchning innehöll ett citat från en vit rasist som försvarade åtgärden.”

    Hur presenteras och försvaras dagens massiva bombningar i ”allsköns massmedier och annan press” – för att nu citera Grönköpings veckoblad.

    Israeler håller ju picknick med bra utsikt över förannonserade bombmål i Palestina. Vi själva är inte direkta åskådare men televisionens fyrverkerier över alla blodbad baserade på lögner kan ingen undgå. Blir vi inte genom vårt statsskick medansvariga till förstörelsen av t ex Libyen? Hur i hela friden kunde vi delta i förstörelsen av ett fredligt land på en annan kontinent utan konsekvenser för beslutsfattarna?

  5. Bertil Carlman skriver:

    “…men hur trist vore det inte om alla samtal följde endast ett och samma rättesnöre.” Jag kan inte få ut vilket detta “endast ett och samma” är som Jan-Peter S tycks mena ligga i tvåtimmarssamtalet? Jag tycker det är ett mycket brett hållet samtal med många olika frågor. Jag förstår inte heller vad som skulle tänkas kunna vara “rättesnöret” i samtalet. Har jag fel när jag tolkar skeendet i USA som ett försök från de makthavandes sida att flytta fokus hos vanligt folk?

  6. Vad de vita männen angår … tja, de kan väl omlokaliseras till Gotska Sandön, Visingsö, Koster och Ven, kanske även Mjältön samt Ulvöarna i norr? Själv har jag en samisk rot på farmors sida, kvalar därmed inte in i vitheten. Är således enligt vissa somliga ej att räkna som “riktig svensk”.

    Rasismen lever tyvärr kvar i högönsklig välmåga, här som “Over There”. Samt på andra platser, t ex Israel, stora delar av Mellanöstern, Sydafrika och Australien. Bara för att nämna några. Då kan det vara bra att påminnas om dess fortsatta existens.

    Bob Dylan, ja. På skivan “Another Side of Bob Dylan” (1964) finns “Only a Pawn in Their Game” om mordet samma år på Medgar Everett, en medborgarrättsaktivist. Sången handlar egentligen mest om mördaren som en bricka i ett mycket större spel, styrt av andra. Minns en TV-dokumentär om mordet för många år sedan. Kanske finns den på SVT Öppet Arkiv.

  7. Jan-Peter Stråhle skriver:

    Bertil Carlman, jag menar inget alls om “tvåtimmarssamtalet.” Rättesnöret jag åsyftade var din uppfattning om vad som bör eller rättare: inte bör diskuteras mer (rasism). Jag menar att det här på denna blogg finns plats för Bengt Svenssons återblick på amerikansk rasism även om “skeendet i USA” är “ett försök från de makthavandes sida att flytta fokus…”.

  8. Lise Blomqvist skriver:

    Fascinerande med alla dessa amerikanska referenser. Finns det någon som alls upplevt något eller har träffat någon från andra delar av världen? DET skulle vara intressant att höra.

  9. Jan Arvid Götesson skriver:

    Lise Blomqvist!
    Jag arbetar för de annekterade länderna i Nya Holland, särskilt Kap York-halvön. Sexton tusen till nitton tusen kilometer från Joseph Bidens residens i Amerikas förenta stater alltså. Det maximalt avlägsna området från Förenta staterna ligger nog i södra Indiska oceanen. Eftersom ingen bor på Kerguelen-ön får väl jag duga. Vad är du mest intresserad av att höra?

  10. Mats Larsson skriver:

    Lise Blomqvist!
    Jag har tillbringat flera år i USA på olika platser över hela kontinenten, jag har vuxna barn och barnbarn som bor där, och jag har i mitt yrkesliv samarbetat med amerikanska forskare (till och från) i över 40 år.

    Men jag skriver nästan aldrig på denna blogg om USA. Bengt Svensson bor där och gör det bättre än jag skulle kunna. Varför alla andra är så roade av USA vet jag inte.

    Mina gästbloggar och inlägg här på denna blogg handlar nästa uteslutande om Ryssland, Vitryssland (Belarus) och Ukraina. Jag har goda vänner i de två första länderna och är ingift i en släkt i Ukraina.

  11. Jan-Peter Stråhle skriver:

    Lise B!
    Det förvånar mig att du inte redan upptäckt att på denna blogg skriver människor med lång livserfarenhet. Människor som mött ett otal andra, rest i främmande länder, studerat, forskat, föreläst, dansat, målat, ätit och supit tillsammans med sina medmänniskor. De delar frikostigt sina erfarenheter med varandra och oss övriga läsare. Hur kan du ha missat det?

  12. Lasse Jansson skriver:

    Till Lise Blomqvist.
    Bengt Svenssons artikel handlar om lynchningar i USA. Varför är det så konstigt att det är amerikanska referenser? Har du något själv att bidra med? DET skulle vara intressant att höra.

  13. Dennis Zackrisson skriver:

    Lise B!
    När vi, som huvudinlägget gör, diskuterar rasförtryckets uttryck och mekanismer i USA tror inte jag att det är helt bortkastat med “amerikanska referenser”. Men som en allmän uppmaning att se längre än vad näsan må räcka till har du ju alldeles rätt.

  14. Sven Andersson skriver:

    Bertil Carlman, kampen mot USA:s imperialism borde inte bara ha form utan också innehåll. Varför skall man kämpa för t ex nationellt oberoende om man är förtryckt p g a sin ras, religion eller etnicitet. Om det bara handlar om ett val mellan inhemskt förtryck och utländskt förtryck varför bry sig? Samma fråga gällande demokrati, varför bry sig om valet står mellan inhemsk eller utländsk diktatur? För säkerhets skull när jag pratar om rasism menar jag all typ av diskriminering på biologisk eller etnisk grund. Ingenting blir mer progressivt för att vita eller män diskrimineras. En som förstod att koppla ihop rasism och imperialism var Muhammed Ali när han vägrade slåss i Vietnam:

    “My conscience won’t let me go shoot my brother, or some darker people, or some poor hungry people in the mud for big powerful America. And shoot them for what? They never called me nigger, they never lynched me, they didn’t put no dogs on me, they didn’t rob me of my nationality, rape and kill my mother and father. … Shoot them for what? How can I shoot them poor people? Just take me to jail.”

  15. Dennis Zackrisson skriver:

    Och en fin gammal slagdänga för att understryka Bengt S funderingar:

    Ja, det är verkligen konstiga frukter, som hänger från träden i den amerikanska södern!

    Och det finns bättre inspelningar, som säkert också kan hittas på nätet. Men denna låg först på YouTube!

    Och ett litet tillägg:

    God lyssning, folks!

  16. Bengt Svensson skriver:

    SLUTKOMMENTAR

    “Väl kända fakta”. Det stämmer. Varför ens dra fram gamla lynchningar, varav de flesta inträffade för mer än hundra år sedan? På ett halvår skjuter fler amerikaner ihjäl varandra än som lynchades under 100 år. Samma sak med trafikolyckor eller självmord. För att inte tala om andra länder där många fler dog i inbördeskrig, progromer etc. Men åter till det soliga Florida.

    1935 var länge sedan, men inte så hemskt längesedan. Bilar, elektricitet och WC tillhörde vardagen. Men som alla vet lynchades Rubin Stacy i Florida det året. Å ena sidan: Hundratals, enligt andra uppgifter tusentals, människor tog sig ut för att titta på den döde som fick hänga kvar i trädet i åtta timmar. Många lät sig fotograferas med mordoffret. Å andra sidan: Tills för några år sedan visste “ingen” i Fort Lauderdale något om denna händelse. Det tog alltså bara några decennier från att hela stan kände till dådet till att “ingen” visste något. Det behövdes inget Sanningsministerium a la Orwell.

    Det var sex år sedan som Sandra Blackmon-Lane insåg att hon var släkt med Rubin Stacy. Hennes dotter höll på med ett projekt om lynchningar i high school och hade stött på de gamla tidningsklippen. Sandra drog sig då till minnes att hennes mor vid ett tillfälle hade nämnt – utan att ge namn eller några detaljer – att hon hade en “uncle” som blivit hängd.

    Rubin Stacy har en systerdotter som var sex år och som bodde i hans hushåll, när lynchningen inträffade. Hon hade aldrig talat om saken med Sandra eller hennes mor. Systerdottern som nu är i 90-årsåldern infann sig dock nyligen till en minneshögtid då en minnesplatta över Stacy sattes upp. Men hon liksom andra släktingar som var där vägrade låta sitt namn eller foto publiceras.

    När det nu varken fanns rättvisa eller tröst var det för den mentala hälsans och kanske rentav för den fysiska överlevnadens skull nödvändigt att förtränga sorgen, förnedringen och bitterheten. Förmodar jag. Men förr eller senare bubblar det upp, och rättvisa krävs av en ny generation.

    Vad göra? Jag vet inte, men en sak vi kan konstatera är att vad gäller statlig och privat våldsutövning spelar Sverige och USA i helt skilda divisioner. Och för det andra har de sociala, politiska och etniska konflikterna i USA varit annorlunda och oerhört mycket hårdare än i Sverige. Vill vi undgå att hamna i en amerikansk situation måste vi finna egna lösningar på problem i Sverige och inte importera dem från USA.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.