Också en far …

en-far-5009

Min far 1945, samma år som jag föddes. [Foro: P Lundwall]

Igår var det fars dag, en ganska fånig minnesdag. Den firades visst första gången i USA 1910 läser jag på Wikipedia. Då hade mors dag redan funnits i fem år. Fars dag började med att Sonora Smart i USA, ville hedra sin heroiske fader William Smart för att denne ensam fostrat sex barn efter att modern dött i barnsäng.

Jag kan inte skryta om något liknande med min far. Jag kom att tänka på honom igår när jag på facebook såg en bildkavalkad på en riktig idealfarsa, en tredje generationens lots uppväxt på Vinga fyr- och lotsplats.

Min far var alltså ingen idealfarsa, inte heller någon traumatisk person för mig i min uppväxt. Han försvann långsamt och relativt odramatiskt ur mitt liv med början när jag var nio år, då mina föräldrar skildes. Han dog redan 1970 vid 62 års ålder och jag har redan överlevt honom med åtta år. Jag ärvde lite pengar som underlättade mitt studentliv, men i övrigt gick han alltså stillsamt in i dunklet. Ingen i min egen familj har känt honom, ingen vet vem han var.

Och, jag vet inte heller vem han egentligen var. Jag har lite fakta förstås, men mycket lite som fördjupar bilden av denna människa, han som trots allt var far till mina två äldre systrar och mig. Jag borde kanske ha saknat honom, men kan inte påminna mig att den känslan någonsin varit stark. Man blev mest besviken efter våra möten, som blev allt mer formella med åren. Det kan låta sorgligt, men så är det faktiskt. Men kanske något håller på att hända?

Det jag kan tänka idag är att det kanske var mest synd om honom som inte förmådde knyta an till sin ende son och lämna efter sig åtminstone lite goda minnen. Han blev sjuklig ganska tidigt, hade reumatisk feber som barn, som gav honom ett hjärtfel, som tog hans liv redan vid 62. Han skrev ett mästrande och faktiskt nedsättande brev till mig året innan han dog, där han motiverade varför de livsval som då höll på att växa fram hos mig var ogenomtänkta och orealistiska. Han misstrodde min förmåga, vilket var något jag tvingade mig själv att ge fullständigt fan i. Det här var förstås en sorglig avslutning på en redan skör fader-son-relation.

Han blev för mig aldrig en manlig förebild. Vad lärde han mig? Ingenting som format mig som person, vad jag kan sätta fingret på, annat än att min kroppsform är ganska lik hans (som jag minns den) som jag ser i badrumsspegeln när jag borstar tänderna.

Jag minns också vagt hans otåliga sätt att ta i mig och i saker. Han var liksom nervös i händerna och stel i kroppen, åkte skridskor och skidor som en pinne. Men, han hade viss musikalisk taktkänsla och kunde glida över dansgolvet med viss elegans. Och han klinkade ibland piano ungefär som jag gör idag. Och han hade humor. Jag tror att han under gynnsamma förhållanden kunde vara en glad gamäng i sällskap.

Han hade några roliga historier som jag lärde mig utantill och skrattade åt redan som liten och som jag fortfarande tycker är lite fyndiga. En av dem var så här (ordagrant – norska av okänd anledning):
Det gick en man øver Brennlands bro, iklett surt kappe och bedskygget hatt. Ingen kunde i denna mannen igenkänne det kände detektivet Asbjörn Krag … Och det var icke heller ham.

En annan lite fräckare gick så här:
Vid stranden av en sjö satt en flicka och mjölkade en ko. I vattnet såg det omvänt ut … 

Så, helt humorfri var han alltså inte, vilket känns aningen försonande. Och språkbegåvad var han och duktig på att skriva rimmad vers. Idag skulle han ha varit en ettrig “språkpolis”.

Han var också mycket rättskaffens, moralisk och ganska snål, “noga med pengar” som man sa. Han var också pedant och hade fixa idéer. Man måste exempelvis kliva över alla trösklar, inte trampa på på dem! De kunde då bli fula som i ett slitet fattighem. Man fick inte heller lämna ett rum utan att släcka ljuset. Det var slarv, slöseri och i längden oförlåtliga övertramp. Han kallade allt sånt för “oskick”. Det fanns mycket som var just “oskick”.

På senare år berättade min mamma att hon plågades av att han, från att jag blivit stor nog att sitta på en riktig stol vid matbordet i matsalen, förde hårt regemente med mig  om att hålla gaffel och kniv på rätt sätt, inte prata med mat i mun, inte sörpla, inte gå från bordet utan lov … Ja, detta regemente verkade rent av ha varit en anledning till att äktenskapet till slut brast. Juridiskt rubricerades dessa slitningar som “lång och varaktig söndring”.

Han hade det säkert inte så lätt själv, eller till och med ganska svårt. Särskilt i relationerna till sina närmaste. Han hade inte tålamod med barn, kanske inte tycket så mycket om dem. Men om detta vet jag egentligen mycket lite, jag kan bara gissa. Men han kunde inte leka med mig.

Han var, så vitt jag vet, en duktig och ambitiös affärsman i Göteborgs textilbransch. Ärvde en välskött agenturfirma som hette Lindelöf & Co av sin far och som han skötte väl. En period var den till och med mycket lönsam. Han var frimurare, medlem i den anrika  Bachelors Club i Göteborg, spelade golf (också det som en pinne), men var inte alls sportig. Mitt ointresse för sport är kanske ett fadersarv.

Han var däremot alltid elegant klädd, vilket framgår av bilden, och var en hetsig och lättirriterad bilförare. Han var väl ett barn av sin egen stela familjeuppväxt, sin tidsanda och sin klass. Som sagt, han var nog en ganska olycklig människa som lämnade ganska lite till sina efterlevande, förutom lite pengar då. Kanske finns mer att finna om man letar.

  5 kommentarer for “Också en far …

  1. 2015-11-09 kl. 19:26

    Ett fint och talande bevis för att patriarkatet inte är bra, ens för männen!

  2. Anders Persson
    2015-11-10 kl. 12:02

    Huvudet på spiken, Margareta!

    Kvinnorörelsens drive för jämlikhet mellan könen, bl a delat familjeansvar, gynnar mannen lika mycket, eller kanske mer, än kvinnan.

    Klassisk scen från 50-talet (innan det fanns dagis):

    Pelle 6 år har burit sig dumt åt.

    Hemmafrumamman: Ajabaja Pelle, när Pappa kommer hem ger han dig smisk.

    När den ensamarbetande Pappan kommer hem, glad i hågen, måste han snabbt sätta på sig inkvisitorns bistra min och hämta rottingen för att fullfölja sin roll som exekutor.

    Hur påverkade detta Son-Fadersrelationen?

  3. Lars Jansson
    2015-11-10 kl. 13:58

    Det är märkligt detta att man funderar mer på sina fäder när man blir äldre. Jag är också född 1945, men min far var statarbarn och min farfar och farmor träffade jag aldrig.

    Jag ser min far varje gång jag tittar mig i spegeln, speciellt när jag sitter hos frisören, då framträder han klarare och klarare.

    Jag varken hatade eller älskade min far, han var egentligen inte så intresserad av sina barn, eller så fick han aldrig chansen, då min mor var hemma och han hade hela försörjningsbördan för fem barn.

    Däremot har jag upptäckt att jag ärvt en del av hans dåliga sidor. Det märktes när jag själv blev far, och det kändes inget vidare eftersom jag tidigt bestämde mig för att inte bli lik honom.

    Jag skulle inte kalla min far för patriark, han överlämnade lönekuvertet i stort sett orört till min mor varje löning. Han behöll lite pengar till tobak, han rökte pipa.

    Han levde till han blev 90, de sista 21 åren som änkling. På slutet gömde min bror hans pipa och tobak därför att vi var rädda att han skulle tända eld på huset. Vi upptäckte brännhål i soffan där han låg och titta de på TV mest hela dagarna. Han somnade ofta med pipan tänd.

    Jag förstår honom allt bättre när jag själv blir äldre och tänker att jag skulle ha frågat honom mer om farmor och farfar, medan han hade minnet i behåll. Jag vet inte ens var de är begravda, de fick bara ett enkelt träkors. Och mina äldre syskon minns inte heller att de besökt deras grav.

    Jag tror att många fäder i hans generation hade dålig kontakt med sina barn och därmed gått miste om mycket.

  4. Tord Björk
    2015-11-10 kl. 20:22

    Tänkte på min far strax innan jag läste detta. Tänkte att det är positiva minnen. På slutet av sin levnad isolerade han sig alltmer och kom ofta i bråk med både hemtjänstpersonal och gamla vänner. Även med mig under våra årliga resor till Värmland. Jag duckade och njöt av allt det andra under våra resor.

    Han blev sämre i höstas. Min syster och jag ordnade in honom på äldreboende och gick igenom alla hans saker under tolv dygn, gjorde hans nya hem ombonat och sorterade allt värdefullt i ett större källarförråd. Just som vi ställt in oss på att få fler år med vår far så slutade han intressera sig för livet och dog stilla.

    Visst hade han flera av de drag som sägs om denna generation. Men vad nytta är det med att anklaga personen för den tid personen lever i? Min far kunde aldrig försona sig med min mor. De skiljdes innan jag föddes. Sen ville min mor inte bryta hemskillnaden under hela 1950-talet vilket min far såg ända till sin död som allvarligt, tillsammans med att min mor när hon gifte om sig gav all sin lön till sin man, ett synnerligen patriarkalt praktexamplar.

    Min dröm om att de någon gång skulle träffas och samtala igen gick till slut i uppfyllelse, en enda gång. Men de lät aldrig sin ömsesidiga konflikt gå ut över oss barn, vi såg aldrig något underligt att våra föräldrar var skilda.

    Jag förstår nog inte dina tankar Knut. Det låter inte så illa detta med din far. Varför denna underton av att vi andra ska förstå “Det jag kan tänka idag är att det kanske var mest synd om honom som inte förmådde knyta an till sin ende son och lämna efter sig åtminstone lite goda minnen.”

    Det är väl upp till var och en att knyta an till varandra.

  5. Knut Lindelöf
    2015-11-10 kl. 20:52

    Jo, visst är det upp till var och en att knyta an till varandra. Men fäder är, så länge sönerna är små, sina söners övermän. Ansvaret faller därmed på dem att knyta an. Då kommer sönerna med i dansen. Det underliga är att fäder förr i tiden hade ett val. Kvinnor har aldrig kunnat välja, de måste knyta an, annars dör barnen.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.