Ekstrand utanför Braudes hus, Grünerløkka i Oslo


Det inger en märklig känsla att vid mitt allra första besök i den norska huvudstaden röra mig i stadsdelen Grünerløkka.

Den har rönt samma öde som Söder i Stockholm och Haga i Göteborg. En gång genuin arbetarstadsdel, sedan utsatts för gentrifiering. Den välbeställda ”kreativa klassen”, Richard Floridas term, har flyttat in, ”avproletariserat” Grünerløkka.

Numera är det ”posh”, som ungdomarna säger, att för dyra pengar bo i Oslos Notting Hill.

Men det är inte det som framkallar känslan. Utan att befinna mig på den plats där familjen Braude bodde, med adress Øvre Gate 4.

”Snubbelstenar” i Grünerløkka

De flydde från Litauen undan nazisterna. Trodde att de funnit en fristad i det fredliga Norge och kunde andas ut. Men runt hörnet väntade den tyska ockupationen och den efterföljande jakten på judar.

In i det sista försökte de, framförallt fadern, att blunda och ignorera faran för sina liv.

Boken Det största brottet (2016) av journalisten och författaren Marte Michelet, den har också filmatiserats (2020), skildrar familjens öde. Medryckande skriven, svår att lägga bort och inte sträckläsa inför turen till Oslo i spåren av ockupation och hjemmefront.

Sonen Charles Braude, även kallad ”Jeppe” och duktig boxare i flugvikt, överlevde ockupationen, liksom systern som hann till Sverige, inte de övriga fyra familjemedlemmarna som dödades i Auschwitz.

Charles, som i likhet med övriga manliga familjemedlemmar till en början internerades under omänskliga förhållanden i det av landsmännen administrerade koncentrationslägret Berg, klarade livhanken genom att han var gift med en kvinna rasbestämd som ”arisk”.

Efter kriget lyckades de, sorgligt nog, inte återfinna kärleken till varandra. Efter att de återförenats, hon hade befunnit sig i Sverige. Dit hon raskt begav sig efter att ha varnats för att gripas för involvering i hjemmefronten.

Modern Braude var på väg att fly och hinna undan deportationen, men upptäcktes i sista stund.

Boken, som behandlar mycket mer än Braudes som jag fokuserar på, har rönt kritik och väckt debatt i Norge. Kanske för att den repar bilden av en kompakt hjemmefront.

Tjänstvilligt, utan att tveka, bistod norsk polis, när nazisterna hade beslutat att skicka judarna till Auschwitz. Till en början avvaktade ockupanterna, ville hålla sig väl med norrmännen, befarade protester vid alltför hårda tag mot Festung Norwegen.

Jag har alltid känt den största beundran för det civilkurage och mod som norrmännen, i betydligt större utsträckning än danskarna under besættelsen, demonstrerade.

Förstärkt av alla filmer, bland dem Hjältarna från Telemarken (1965), Max Manus (2008) och Den 12:e mannen (2014), samt TV-serien Kampen om tungvattnet (2015), om det aktiva motståndet under ockupationen.

Bekämpandet av ockupanterna från allra första dagen, 9 april 1940, med tyska krigsfartyg under insegling till Oslo. Ett av dem, kryssaren Blücher, sänktes.

Jag har tänkt: klart att nationalkänslan mot den bakgrunden är stark, titta bara på syttende mai varje år! Det makalösa firandet av nationaldagen. Alla ute på gatorna med norska flaggor i näven.

Men Michelets bok låter mig inte behålla denna beundran oreserverad.

Vad med de ”vanliga” norrmännen, grannarna till de tvångsförflyttade, hur betedde de sig? Som ”vanliga” människor i andra, av nazisterna ockuperade länder? Lika gement, rädda om det egna skinnet? Ett känsligt kapitel, svårt att dra fram i ljuset.

Ett skammens svarta kapitel definitivt när norsk polis villigt lånade sig till att deportera judar.

Ett hundratal taxibilar rekryterades tidigt om morgonen den 26 november 1942 för att förpassa 529 judar till SS Donau i Oslo hamn, sedan vidarebefordran till Stettin i Polen, därefter i godsvagnar till Auschwitz. De flesta dödades direkt efter ankomsten.

Det finns ett suddigt fotografi – jag tänker Nacht und Nebel som ”slaktaren i Lyon”, Klaus Barbie, hotfullt upplyste dem som skulle skickas till lägren om vad som väntade – där man ser skeppet seglande iväg i dimman, med bevittnande människor på kajen.

En mycket otäck bild. Eftersom jag med facit i hand vet vad som ska ske med dem ombord.

Nå, Ekstrand. Motstånd eller anpassning? Hur hade du agerat om du tillhört de ockuperade? Var ärlig! Handen på hjärtat.

Jag vet inte. Vågar inte säga att självklart hade jag tillhört hjemmefrontens mer militanta del och aktivt bjudit motstånd. Med risk för eget liv.

Vi lämnar Grünerløkka. Jag traskar på, försjunken i tankar.

Föregående artikelSAMISKA AKTIVISTER FÖRSÖKER TVINGA BORT JONNY HJELM
Nästa artikelLarry Johnson: Vad visste CIA och när visste de det?
Lasse Ekstrand
Lasse Ekstrand växte upp i skuggan av Verket i brukssamhället Sandviken. Han är en existentiell och geografisk flanör. Älskar Berlin, Nordjylland och Sydafrika. Föreläst i Danmark, Italien, Egypten, Sydafrika och på Västbanken. Kallats Mr Medborgarlön. Anses vara Sveriges främste företrädare för medborgarlön. Skrivit en mycket älskad bok om den tyske konstnären Joseph Beuys. Ekstrands författarskap är mångsidigt, omfattar ett stort antal titlar. Senaste bok "Hucks flotte på upptäckarvatten. En roligare bok i samhällsvetenskaplig metod" (2024).

2 KOMMENTARER

  1. För Norge var det både och. Det var stort hjältemod från hjemmefronten och motståndsrörelsen som genomförde många lyckade aktioner mot ockupanterna. Som hjältarna från Telemarken och sabotagen mot tungtvattentillverkning i Rjukan. Som slutade med att fabriken stängdes, producerat tungt vatten skulle flyttas till Tyskland men med sabotage sänktes tågfärjan på Tinnsjön.

    Men glömt är att många i Norge samarbetade med tyskarna, angav judar och motståndsmän. Rekryteringen till SS i Tyskland var den högsta i något nordiskt land. Efter kriget blev ju också behandlingen av tyskbarnen en skamfläck, Marit Paulsen har berättat lite.

    Den störste kollaboratören Vidkun Q fick ju sin rättegång och där kom ett lätt komiskt inslag, Vidkun satt och skröt om sitt besök i Berlin om hur führern hade berömt honom och det norska folket som han högaktade och när kriget var slut fanns det stora uppgifter för Norge i det kommande Europa.

    På något sätt hade man fått tag i den adjutant som varit med vid besöket och denne kunde berätta om vad Hitler sagt när Vidkun väl lämnat lokalen. Och det var i översättning: ”ja man måste ju då och då pumpa upp dom där små gummigrisarna så dom kan stå för sig själva”.

  2. Motstånd eller anpassning?

    Den frågan är kuslig och berör en mänsklig självbevarelsedrift.

    Därför måste samhällets motstånd organiseras i form av sociala sammanhang innan vi blir ställda inför ett sådant val.

    Om jag skall överföra frågan till vad händer i nära tid på Gazaremsan och vilka signaler i form av likgiltighet den rika välmående världens makthavare sänder till sina medborgare. En farlig likgiltighet som visar hur sköra vi är som individer där tystnad och rädsla är vår värsta fiende. Jag är övertygad om att vi alla känner en oerhörd förtvivlan över att detta tillåts ske. En känsla av skam och maktlöshet.

    Stegvis förflyttar vi oss mot en mänsklig avgrund om vi inte förmår att upprätthålla våra moraliska spärrar som är grunden till ett civiliserat samhälle. Ett stort ansvar för dem av oss folkvalda att bevisa.

Välkommen! Håll god ton. Inga personangrepp!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.