Ockupations- och idrottshistoriker!

Babi Yar-16

Bild från Babij Jar

Julhelgen 1972 kritiserade Olof Palme de amerikanska bombraiderna över Hanoi. I ett mycket uppmärksammat tal nämnde Palme flera andra platser som blivit kända och ökända för infama illdåd av liknande slag som Hanoi: Guernica, Lidice, Treblinka, Oradour, Katyn, Sharpville. Vi drar oss till minnes ännu ett namn – Babij Jar.

Mats Parner

Mats Parner

Babij Jar är en djup dalsänka alldeles utanför Kiev i Ukraina och betyder ironiskt nog ”kvinnornas ravin”. Den 29 och 30 september 1941 fick denna ravin tjäna som massgrav för 33771 judar från centralorten, alla samvetslöst nedmejade med kulsprutor av den nazityska ockupationsmaktens Sonderkommando 14A och Einsatzgruppe HQ med hjälp av tre inhemska polisbataljoner. Det innebär att i genomsnitt tolv judar avlivades per minut i en enda obruten mordorgie.

Rikspolischefen Erich Koch gav blodbadet ideologisk legitimitet: ”Vi är herrefolket och måste därför regera med kraft. Rasmässigt är även de enklaste bland tyskar mer än tusen gånger värdefullare än de människor som finns här.”

Tidigare hade befolkningen i Kiev plågats av Josef Stalins tyranni, men tillvaron under vandalerna från Das Reich skulle visa sig ännu värre. Man livnärde sig på hundar och katter och kokade soppa på gräs, bark och läderbitar. Också regelrätt kannibalism förekom. Svältdöden gjorde upprepade hembesök, epidemier och olika sjukdomar spreds med vinden och Kievs folkmängd minskade från cirka halvmiljonen till knappt 150000 under ockupationen. Dödslägret Syrets ett par kilometer från stadskärnan var ett sannskyldigt helvete, där godtycket härskade; varje dygn fylldes klyftan i Babij Jar med nya livlösa kroppar. Judar, kommunister, fackföreningsfolk och intellektuella drabbades värst.

Fotbollen som motstånd
Egendomligt nog spelades fotboll under dessa omänskliga förhållanden – sannerligen inte av många och ytterst sällan på välansade planer, men det spelades.

De aktiva hade med få undantag ett förflutet i Dynamo Kiev, som bildats redan 1927. Ytterligare en handfull var skolade i konkurrentklubben Lokomotiv. Eldsjälen framför andra hette Nikolaj ”Kolja” Trusevitj, oförvägen sista utpost med hela straffområdet som revir och jätten Lev Jasjins föregångare både på och utanför planen. Under våren 1942 gjorde ”Kolja” Trusevitj sitt yttersta för att samla ihop resterna av det populära Dynamogänget och för att, om möjligt, formera ett nytt lag. Försöken underlättades av hans position som betrodd lagerarbetare på Bageri nr 3 i Kiev; där fanns välvilliga chefer och andra tillskyndare med idrottslig bakgrund.

Trusevitj lyckades förvånansvärt bra. Inom loppet av någon månad hade större delen av det gamla gardet slutit upp under fanorna, och redan i juni grundades Fotbollsklubben Start. Bland spelarna märktes särskilt – förutom målvaktsbjässen själv – yrvädret ”Macha” Gontjarenko, skyttekungen ”Vanja” Kuzmenko och försvarsstrategen ”Sasja” Klimenko.

Alla de nyssnämnda var redan 30 och tidigare landslagsspelare, men efter ockupationen hade deras – liksom de flesta andras – kondition successivt försämrats. Ingen av dem hade rört en boll det senaste året. Krafterna hade inriktats på att överleva.

Till en början stödde nazistadministrationen ”Kolja” Trusevitjs initiativ, och redan på försommaren spelade den forna stjärnelvan, nu skrudad i rött, sina första tävlingsmatcher mot olika garnisonslag med främst ungrare och rumäner i sina led. Start vann med klara siffror, ofta efter överlägset spel, och blev hela tiden bättre och bättre. Åskådarmassor i tiotusental började nu söka sig till den ärevördiga men svårt nedslitna Zenit-stadion.

När hösten slutligen nalkades kunde Start fortfarande glädja sig åt idel segrar, och spelarna betraktades nu som smått mytiska gestalter av de sina. I samma mån sågs lagets framgång med djup olust av stadens nya herrar. Ett exempel måste därför statueras. Att ukrainska fotbollsspelare blivit den främsta symbolen för det antinazistiska motståndet kunde definitivt inte tolereras.

Flakelf blev tyskarnas svarsdrag. Det var luftvärnskanonjärernas elva som hedrades med detta namn. Söndagen den 9 augusti skulle de topptrimmade germanerna i Flakelf göra processen kort, hette det, med åldermännen i Start på Zenit-stadion. Ja, ”Kolja” och de andra skulle givetvis vara chanslösa i ädel tävlan mot de rasrena.

dodsmatchen1Kraftmätningen i nazismens slagskugga mellan Start och tyskarnas Flakelf denna höstdag för nästan 75 år sedan har gått till historien som Dödsmatchen; uttrycket lär ha myntats av en journalist på regeringsorganet Izvestija. Trots att domaren konsekvent gynnade herrefolket, vann Trusevitj och hans mannar ganska komfortabelt – 5-3. Matchreferatet och betydligt mer än så återfinns i en ca 250-sidig bok av engelsmannen Andy Dougan: Dynamo Defending the Honour of Kiev, på svenska mycket riktigt betitlad Dödsmatchen (Norstedts, 2002).

En episod från andra halvleken har blivit klassisk. ”Sasja” Klimenko, med spelsinne och kroppsform påminnande om Zinedine Zidane, fintade sig igenom hela det tyska försvaret och stannade efter fullbordad show bollen med en utmanande gest just på mållinjen. Där ställde han sig blickstilla i några sekunder och fixerade motståndarna. Slutligen tofflade han iväg stridsäpplet i helt fel riktning utan att ha gjort mål. Det var ”Sasja” Klimenkos sätt att förödmjuka kanonjärerna och i än högre grad den nya makteliten.

Ett par dagar efter drabbningen internerades det segrande lagets spelare undantagslöst i Syrets. Onsdagen den 24 februari 1943, på det 200:e dygnet efter Dödsmatchen, avlivades Trusevitj, Klimenko och Kuzmenko av tyska elitstyrkor med nackskott på uppställningsplatsen i lägret. En annan tongivande Startspelare, Nikolaj Korotkych, hade tidigare gått samma öde tillmötes. Babij Jar blev deras grav.

Tveklöst bidrog spelarna i Start till att stärka motståndsviljan i det härtagna Ukraina. Deras insatser avslöjar det mesta om fotbollens mobiliserande kraft.

Kvartetten Trusevitj, Klimenko, Kuzmenko och Korotkych – ”Kolja”, ”Sasja”, ”Vanja”, Nikolaj – har alla förevigats i en tre meter hög stenstaty alldeles utanför dagens moderna fotbollsstadion i Kiev.

Fotbollen och det nya Sverige
Och traditionens makt är stark. Varje gång som en Dynamo-spelare gifter sig, lämnar han och hans brud, diskret och högst tillfälligt, de sorlande bröllopsgästerna åt sitt öde – för att i stället smita iväg till de fyra stenansiktena vid stadion. Där, invid statyns fot, lägger brudgummen sedan två jättelika blomsterkransar som en kollegial och kärleksfull hälsning till de spelare, förutan vilka hans klubb troligen inte existerat i dag.

Fotnot: Sportbladets Erik Niva har i dagarna, apropå den kraft som lyckas massmobilisera, gett ut boken Känner ni vibbarna? – Fotbollen och det nya Sverige (Modernista, april 2016). Nivas tema är fotboll och integration, och hans studie är väl värd en mässa eller rentav två.

Dela detta inlägg...
  •  
  •  
  •  
  •  

  3 kommentarer for “Ockupations- och idrottshistoriker!

  1. Anders Persson
    2016-04-28 kl. 11:18

    Mats Parner nämner i sin utmärkta artikel hjälp av “tre inhemska polisbataljoner”. “Inhemska” avser i detta fall ukrainska. I dessa tider då varje åminnelse av massakrer på judar högtidlighålles och uppmärksammas, har jag varit förvånad över tystnaden kring Babij Jar. Kanske beror det på att det skulle kasta ofördelaktigt ljus över de ukrainska poilitiker som idag svär trohet emot sina pro-nazistiska föregångare under 2:a världskriget.

  2. Mats Larsson
    2016-04-28 kl. 19:43

    Ett stort tack till min namne, Parner till efternamn, för att han berättat om den extremt brutala tyska ockupationen av Kiev, och den fantastiska fotbollshistorien.

    Jag har hört historier från min frus äldre kvinnliga släktingar om tyskarnas exempellösa brutalitet mot de ukrainska kvinnorna under kriget (männen stupade på slagfältet), historier som inte kan återberättas här.

    Erich Koch var ett osedvanligt vedervärdigt avskum, men rikspolischef är nog en för inskränkt titel, han var rikskommissarie och högsta chef för den civila “förvaltningen” av Ukraina.

    Det finns en intressant cirkelslutning i Palmes uppräkning. Oradour och Lidice var de två mindre städer i Väst- och Centraleuropa som fick sin befolkning mördad av tyskarna. I fallet Lidice som hämnd för mordet på Reinhard Heydrich, i fallet Oradour förefaller det fortfarande något oklart varför SS-divisionen Das Reich utplånade Oradour.

    Oavsett motiv, var Oradour och Lidice händelser som nästan var vardagsmat i Vitryssland och Ukraina. Chatyn utanför Minsk vittnar om detta, en av hundratals byar som tyskarna utplånade i Vitryssland, men som aldrig återuppbyggdes, utan som bevarats som ett gripande krigsmonument.

    I Elim Klimovs “Gå och se” från 1985, som utspelar sig i Vitryssland under kriget, når den brutalt realistiska filmen sin höjdpunkt när tyskarna på sedvanligt sätt tvingar in byns kvinnor och barn i en lada, som de sedan sätter eld på.

    Samma kväll som Olof och Lisbet Palme såg “Bröderna Mozart” på Grand, visades “Gå och se” på samma biograf.

  3. Anders Persson
    2016-05-06 kl. 19:16

    Anna-Lena Laurén har ett bra reportage från Babi Jar med en del reflektioner över “EU-solidaritet”. Som t ex: “Om EU vill leka humanitär stormakt får de göra det utan oss, anser det politiska ledarskapet i Central- och Östeuropa. Deras väljare jämför EU med Sovjetunionen och känner ingen tacksamhet över alla miljoner som Bryssel har subventionerat deras vägar och infrastruktur med.”

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Läs mer om hur dina kommentarsuppgifter behandlas.