Kap 14 – Ödegårdar och Stora Döden

Ur min egen historiebok för mellanstadieelever 1987-88

pöken och onda makter ligger alltid på lur. Plötsligt slår de till med fasansfull kraft. Året är 1349, i den svage Magnus Erikssons regeringstid. Sändebud från Norge berättar att den Onde härjar runt och slår sina klor i människorna så att bölder stora som äpplen slår upp på halsen och i armhålorna. Snart täcks hela kroppen av stora brunsvarta fläckar. Tre dagar lever man med dessa fläckar, sedan kommer döden med sin lie. Samma berättelser har kung Magnus tidigare hört från länderna nere kring Medelhavet. Men där lär det onda redan ha dragit förbi, för digerdöden (stora döden) härjar inte längre där.

I digerdödens spår drar besatta förvirrade folkhopar omkring i trasiga paltor med huvor över ansiktet i en dimma av rökelse, vaggande, piskande sina ryggar blodiga, mumlande och skrikande efter Guds förbarmande.

Magistraten i Visby rapporterar till sina överordnade att de just brännt nio giftblandare på bål. En av dem, en orgellekare, har erkänt att han förgiftat brunnarna i Stockholm, Västerås och Arboga och andra brunnar och dammar överallt i Sverige där han dragit fram. Han sa att han ingick i en liga med målet att förgifta hela kristenheten. Ligan bestod av judar och illgärningsmän med förgreningar runt hela världen.

Kungen flyr med sitt hov undan digerdöden från slott till slott runt hela sitt rike.
Även om människor i denna tid tror på onda makter och på förvirrade människors fantasier, måste det nog för oss 1900-talsmänniskor finnas andra och enklare förklaringar till alla skakande händelser i denna den allra mörkaste medeltiden.

Från vikingarna till Magnus Eriksson har tiderna sakta men säkert blivit bättre och bättre. Många fler människor brukar jorden i vårt landområde och lever bättre av den än de gamla vikingarna. Jordbrukets överskott har gjort det möjligt för folket att sätta fart på handel, bygga städer, kyrkor, borgar och slott.

Efter Birger Jarl stannar denna goda utveckling av. Något händer. Medeltiden har varit ganska ljus, men mörknar nu. Skatterna fortsätter att öka för bönderna, men jordbruket ger inte längre större skördar. Det betyder att fattigdomen ökar. De fattigaste i bygdernas utkanter klarar sig inte, utan måste lämna sina nybrutna små åkrar öde. Människor drar sedan i stora massor ut på vägarna som tiggare, till säker svält och död. Hela Europa genomlider denna tid en djup och tung jordbrukskris. Det finns inte längre mat att föda alla människor, varpå framför allt barn, sjuka och gamla inte klarar sig. Hela Europas befolkning minskar kraftigt.

Hösten 1349 kommer ett handelsfartyg med pestsmitta från England till den norska staden Bergen. Smittan kommer av en bakterie som bärs av en loppa, som lever på en råtta. Råttor älskar allt ruttet avfall efter människor, bl a i fartygens kölsvin. Därför sprids denna smitta med sådan fart över världen.

Sveriges och Norges prövade bönder är kraftigt undernärda och svaga av den stora jordbrukskrisen. Svältande människor drabbas lättare av sjukdomar. Därför får denna epidemi så förödande verkningar. Mycket snart sprids pesten vidare till Sverige och Finland. Upp till en tredjedel av befolkningen i våra länder dukar under och dör. I vissa områden ännu fler.

Från Vreta socken berättas att i en by har endast en kvinna överlevt och är ensam kvar. Hon går i förtvivlan upp på en ås och blåser i sitt vallhorn. Då hör hon en svag svarssignal; klopp, klopp, klopp… från en gård långt i fjärran. Det är en ensam överbliven man som slår på en stäva. Så förenas dom och bildar en ny by som får heta Hornstäve by.

I Skara stift finns före digerdöden 500 präster. 446 st dör (90%), alltså överlever endast 54 st. Prästerna är ofta de enda som försöker hjälpa de sjuka. Därför smittas de mer än andra.

Missväxt och pestepidemier är människors största fiende. Det finns nästan ingen bot mot sjukdomar och ingenstans kan man köpa mat när de egna lagren tar slut. Det enda tillåtna man kan göra i nödens stund är att be om hjälp från högre makter. Man ber Gud, Jesus, biskopar, präster, munkar, nunnor, helgon och diverse andliga väsen om nåd och hjälp. Kristendomen med sin allt mäktigare kyrka och sina kloster är de enda som kan skänka nåd, tröst, förklaring eller t o m lite hjälp mitt i den värsta nöden. Kyrkans folk, det andliga frälset, blir en allt större maktfaktor…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.