Offentlig konst

Erechtheiontemplet på Akropolis

Ordföranden i Uppsalas kommunala kulturnämnd, socialdemokraten Peter Gustavsson, skriver idag i UNT om den senaste tidens stora konstbråk. Det gäller två verk, Jan Svenungssons ”Den tionde skorstenen” i Tegnérparken och Erik Krikortz ”Souvenir”, som är ett förminskat ”östberlinskt demonstrationståg” på en markvärmecentral invid paradgatans trottoar i Carolinabackan (en del av flera som ännu ej färdigställts). Båda verken är originella och faller klart utanför schablonbilden av hur ”offentlig konst” traditionellt se ut.

Offentlig konst är lika gammalt som den mänskliga civilisationen. Den bestäms och bekostas direkt eller indirekt av dem som innehar samhällsmakten. Något organiserat folkinflytande på offentlig konst har väl aldrig funnits. Ändå är den av oskattbart värde såväl för historien som för samtiden.

Det folkliga inflytande som trots allt alltid funnits på denna konst har kommit in via konstnärerna. I antikens monument Erechtheiontemplet bär kvinnorna upp templets tak, i medeltidens kyrkbyggen framförde hantverkarna, som ofta också var de skickligaste konstnärerna, sina subtila små protester i skulpturer och bilder mot den tidens överhet. Under renässansen kan man via konstnärernas bilder – som bekostades av de rikaste furstarna, bankirerna, handelshusen – spåra den tidens dynamik och tankemönster etc. I Nazityskland och i det ”kommunistiska” östblocket blev den offentliga konsten just så uppumpat förljugen att den blev till en förutsägelse om dess egen undergång.

Det avgörande för den offentliga konstens kvalitéer har nog alltid varit det utrymme som överheten lämnat åt det fria konstnärliga skapandet.

När det gäller skorstenen och DDR-bilden kan man nog konstatera att båda verken speglar kommunmaktens syn på konsten idag och indirekt på sig själv. Den ska sticka ut, ge upphov till reflektion, vagt knyta an till historien men estetiskt gärna bryta kraftigt med konventionerna. Gott och väl alltså. Inte så illa.

I 43 år har jag arbetat i en demokratisk förening för att med folkrörelsedemokratin som arbetsmetod skapa en kulturprodukt – tidningen Folket i Bild/Kulturfront. Jag vill påstå att demokratin har fungerat förnämligt för att driva verksamheten, fastställa riktlinjer fatta förnuftiga beslut, anställa redaktörer. Men i konst-/kulturutövningen – alltså i själva tidningsskapandet – har metoden fungerat dåligt. Att med förtroendevalda rösta fram vad som är bra konst-/tidningsmaterial tar oftast udden av verken och skapar ett uddlöst kommunalgrått resultat. Många gånger har en framröstad ”politisk linje” detaljstyrt innehållet och skapat osämja och splittring när linjen ska uttolkas och förstås hämmat konstnärerna och skribenterna, ja hämmat den skapande processen. Nej, konstnärligt skapande (kreativt tidningsarbete) lämpar sig inte för förtroendevalda kommittéer, med aldrig så ädla syften. Så ligger det nog till.

Diskussionsvågorna går fortfarande höga i Uppsala. DDR-konsten i Carolinabacken är kommunistpropaganda och en förolämpning mot de som en gång flydde till friheten från diktaturen i DDR. Och ska en gammal fabriksskorstenen – fast nybyggd – kallas konst? Ska det inte vara lite vackert också i parker och på Uppsalas nya paradgata?

Kommunalrådet Stefan Hanna (C), som alltid ska vara värst, har fått med sig sina partikamrater och motionerat i fullmäktige om att DDR-konstverkat ska bort, som om det vore en simpel rondellhund. Förresten, det är inte utan att jag kan förstå vad Lars Vilks menat; att konsten är en process där alla reaktioner också ingår som en del i konstverket. Det är onekligen underhållande med denna debatt som blottar så mycket grums runt vad som ryms i de vida begreppen konst och konstens frihet. Stefan Hanna och många insändarskribenter snubblar runt i farlig närhet av tredje rikets begrepp Entartete Kunst (urartad konst).

Den rödgröna Kulturnämnden i Uppsala har nu denna heta potatis i knät. Man har tidigare delvis insett att konstnärer måste få stor frihet genom att ha fastslagit principer för att inte detaljstyra konstnärer man beställer offentliga verk av. Men för Peter Gustavsson och många insändarskribenter samt flera ledande politiker är nu ändå frågan hur man ska kunna ”demokratisera” processen som tar fram den offentliga konsten. Det är ju skattepengar som betalar. Peter Gustavsson skriver:

… vi har all anledning att lyssna noga på vad kommuninvånarna säger. För offentlig konst skiljer sig från en tillfällig utställning genom att den ständigt finns där, mitt i människors vardag. […] Därför har Kulturnämnden beslutat att ge förvaltningen i uppdrag att ta fram riktlinjer för arbetet med Uppsala kommuns konstnärliga gestaltningsprojekt där dialog med medborgarna ingår. Det gör att dialogen kan föregå besluten.

Så hur ska dessa riktlinjer utformas? Ska man utse en smakkommitté bland ”representativa svenskar” att granska kulturnämndens beställningar? Eller utse en ”konstexpertgrupp” med samma uppdrag? Eller bjuda in frivilliga ”konstintresserade” till dialogmöte?

Nej, när det gäller konstnärligt skapande är det inte bra med diskussion före beslut. Det kommer att misslyckas och kommer framför allt inte att gynna konstens frihet och därmed inte ge oss intressant offentlig konst! Konsten är nämligen inte demokratisk till sitt väsen. God konst kan ogillas av många, liksom att dålig konst kan gillas av många. God konst kan ha onda budskap och dålig konst kan ha goda budskap. Vad som ger konst ett bestående värde vet man sällan i förväg. Konstmarknaden är ingen bra värdemätare på konsten …

Så här kan man hålla på att säga sanningar om konst utan att egentligen komma den stora konstgåtan så mycket närmare. Konst är alltså det närmaste man kan komma en smaksak. Men lika fullt en samhälleligt viktig smaksak, ja en frihetsfråga.