Ofolkligt kulturmöte

Anders Persson reagerar i detta inlägg på hur frågan om folkets kultur i allmänhet behandlades och i synnerhet på hur hans kritiska frågor bemöttes på Folket i Bilds kulturkonferens i Uppsala igår.

fib-k-konf-uppsala

Ett 50-tal personer från Luleå i norr till Varberg i söder på konferensen
Folkets kultur – eller Herrarnas?

Jag var på FiB/K:s kulturkonferens igår här i Uppsala. Mötet var öppet för alla.

Jan Myrdal citerade i sitt inledningsanförande Strindbergs klassiska ord om hur “överklassen skapar tankelagarna” åt underklassen, hur de innehar, vad Lars Gustavsson kallade “problemsformuleringsprivilegiet”:

Om underklassen (och medelklassen) visste hvad Samhället är, och hvad öfverklassen är. […] Folket, (vi veta nog hvad ordet betyder) får mottaga lagar stiftade för dem, eller rättare mot dem, uppifrån, det veta de. Men allt hvad de tänka, sjelfva tankelagarne äro stiftade deruppe?.

Anders Persson

Anders Persson

Näste talare kom att diskutera mångkulturalism. Kunde vara intressant, men nu skedde det nästan helt utifrån vad SD anser dåligt med densamma. Jag minns inte detaljerna i alla uppräkningar han gjorde men det gällde i princip att “svenska” kåldolmar är, tvärtemot vad SD påstår, lika utländska som kebab (turkiska). Tala om att överklassen innehar problemformuleringsprivilegiet.

Ty frågan om kultur är inte alltid lika enkel som när det gäller att tycka tvärtom emot SD. I ett läge när överklassen propsar på nästan obegränsad invandring och tolerans emot främmande kulturer, måste vi lite vassare ställa oss frågan “vad är kultur” och vilka utslag av “främmande kultur” ska vi vara toleranta emot. Barnäktenskap? Hedersmord? Synen på kvinnor? Halalslakt?

Kurs om utländska kulturer
På SMHI genomgick vi 1985 en heldagskurs i främmande kulturer. Den var mig sedan till oerhörd nytta när jag i utlandstjänst basade över eller undervisade meteorologer från andra kulturer. WMO (FN:s meteorologiska gren) skickade gärna ut mig, eftersom jag inte betungades av vissa “von oben”-later som en del kollegor från kolonialmakter hade svårt att befria sig från. Kanske spelade också mina lärdomarna från det antiimperialistiska arbete på 70-talet in?

Nu på FiB/K:s kulturkonferens ville jag vidga debatten och visa på kulturella yttringar som inte medger lika självklart tolerans som den mellan kåldolmar och kebab. Jag valde avsiktligt att ta upp ett ganska harmlöst exempel: punktlighetskulturen.

På SMHI-kursen hade vi fått veta att nordbor, tyskar, holländare och schweizare var punktliga, britter 10 minuter i allmänhet försenade, fransmän 45 minuter och latineuropéer 2 timmar.

Under mina resor i alla världsdelar (utom Antarktis) har jag fått denna “tidtabells” giltighet bekräftad. Inte så att alla fransmän alltid var 45 minuter sena, men tillräckligt ofta för att man skulle ta problemet med ett leende. I Latinamerika frågade jag ett gäng hydrologer hur deras länder alls kunde fungera om man inte höll tiderna?
– Jo, sade dom skrattande, om det verkligen gäller att infinna sig klockan 7 så lägger vi till “hora inglese”, engelsk tid (vilket jag tolkade som tio minuter över).

“Punktlighetsneurotiker”?
När jag bodde i England kunde man då och då i tidningarnas resereportage läsa lustiga kåserier från Sverige eller Tyskland om dessa länders “neurotic culture of punctuality”. Det berättades om svenskar som anlänt till en fest 18.57 och avsiktligt väntat tre minuter innan klockan blev 19.00. Då först kunde de ringa på klockan. En engelsk journalist hade i en sydtysk by sett en gammal gumma som klockan 05 på söndagsmorgonen väntat på att det röda ljuset vid övergångsstället skulle slå om till grönt.

I dessa, och många liknande fall, också i personliga berättelser som jag hörde på puben, har vi en avspegling av britternas egen kultur att alltid komma sisådär tio minuter för sent.

Allt detta kunde jag inte klämma in i min kommentar igår på konferensen, bara att en sådan kulturell fråga som punktlighet inte passar in i kåldolme-kebabresonemanget. Medan jag inte ser några problem att överge, inte bara “svenska” kåldolmar för kebab utan också svenska (?) falukorvar för kabanoss-, choritzo- och salchicaskorvar, så är jag inte beredd att släppa kravet på att vi håller tiderna.
– Här är jag kanske en “SD-are”, skämtade jag.

Grova förolämpningar
Men det borde jag kanske inte gjort, alltså skämtat. Ty nu blev jag, av en mötesdeltagare – en professor i fysik – utsatt för de grövsta förolämpningar. Jag blev kallad rasist m m eftersom jag antytt att t ex italienare var mindre noga med tiden är svenskar. Han kunde av egen erfarenhet bekräfta att hans vetenskapliga kollegor i Italien mätte tiden i nanosekunder!

Professorer brukar slentrianmässigt räknas till överheten, men beter sig sällan som godsägare som skäller ut någon stackars torpare. Men det gjorde denne professor.

Ingen av de andra “backstugesittarna” – alltså mötesdeltagarna – reste ett ord till mitt försvar, och “ladugårdsförmannen” – mötesordföranden – låg lågt. Bakom mig hörde jag någon “dräng” väsa fientligt:
– Är du ens med i FiB/K?

Att professorn angrep mig starkt hade jag inte problem med. Men han känner mig såpass väl att han vet att jag inte är rasist. De flesta andra i församlingen kände mig inte. Med sitt överklassiga beteende sände professorn också ut signaler till andra deltagare med eventuella avvikande uppfattningar, att de kunde riskera samma grova personangrepp om de yppade dem.

Jag valde att lämna mötet.

“Folkets kultur” – är det en bra FiB/K paroll?
Jag hade kommit till konferensen för att bland annat höra bra motargument för min tes att “Folkets kultur” kanske är en bra paroll, men inte i just FiB/K. Till skillnad från “Antiimperialism” och “Försvar för yttrande- och tryckfrihet” så är det ingen enhetsfrontsparoll. Lika väl som det finns personer eller grupper inom överklassen som är bundsförvanter emot all eller viss imperialism, och emot all eller viss inskränkning i de demokratiska rättigheterna, så borde det vara möjligt att hitta en kulturparoll för FiB/K som också kunde appellera till kulturella bundsförvanter från öfverklassen.

Men som mötet utvecklade sig kände jag att tiden inte var lämplig för sådana intrikata frågor. Det var ju knappt att mötet ens kunde leva upp till föreningens paroll om “yttrandefrihet”.


Redaktionell kommentar:
I ett kommande blogginlägg kommer jag att berätta om konferensen och då även att beröra frågan om bemötandet av Anders Perssons frågor. /Knut Lindelöf

... är läst 336 gånger!

  30 kommentarer for “Ofolkligt kulturmöte

  1. Christer Lundgren skriver:

    Tråkigt att du uppfattade stämningarna så; det gjorde inte jag. Vi var säkert fler som hade kritiska synpunkter på den unge talarens tidstypiska problemformulering beträffande nationalismen (liksom på “professorns” tolkning av din invändning och dennes tonläge). Positivt dock att även ungdomar dras in i den diskussionen.

    Du borde ha stannat och bidragit med mer av dina erfarenheter. Att föra traditionen (bland annat om den nationella frågan och imperialismen) vidare till nästa generation är viktigt! Skulle också gärna hört mer om hur du menar att en paroll om kulturen skulle kunna formuleras bättre.

  2. Lars Drake skriver:

    Fysikprofessorns inlägg ser jag också som oförskämt. Debatten i övrigt var bra. För övrigt kan jag nämna att min erfarenhet från vistelser i ett flertal andra länder är att det är stora skillnader i hur folk i allmänhet ser på betydelsen att komma i tid till möten och annat. Jag kan inte se något dramatiskt i att påpeka det. Det är mest en fråga om traditioner i olika länder. Det kan hänga ihop med att det var nödvändigt att planera och ha god framförhållning (röka kött, göra sylt, lagra rotfrukter, m.m.) i länder med en lång vinterperiod om man ska kunna överleva.

  3. Henrik Linde skriver:

    Kan traditionen med akademisk kvart möjligen bero på att professorer av hävd har svårt att passa tiden?

  4. Svante Svensson skriver:

    Konferensen ”Folkets kultur — eller herrarnas?” var välbesökt och lyckad. Jag hade bidragit genom att dagen innan baka bullarna till eftermiddagskaffet. Mitt yrke har jag valt sedan jag som tolvåring blev så tagen av stjärnhimlen och planeterna att det bestämde mitt livsval. Detta yrke, har jag sedan insett, kan användas som invektiv. Och det får jag väl leva med.

    Oskar Sjöström gjorde en utmärkt presentation av företeelser som anses vara särskilt ”svenska” eller tillhöriga ”svensk kultur”. Han visade, genom väl valda exempel,att just dessa saker är importerade från utlandet. Exemplet ”svensk sill och potatis” är ju särskilt belysande, eftersom potatisen från Sydamerika blev allmänt förekommande på borden först på 1800-talet. Alla som lagt in sill vet dessutom att den specifikt ”svenska kryddningen” (nejlika och kryddpeppar) är från mycket sydliga trakter.

    Nationsbegreppet kan inte grundas på föreställningar om ”svenskhet eller svensk kultur”. Jan Myrdal framhöll att nationsbegreppet för ”oss på vänsterkanten” hänger ihop med möjligheten att utöva demokrati. Då är nationstillhörigheten en fråga om medborgarnas fria val. Detta nationsbegrepp står i motsättning till föreställningar om ”kultur” eller ”folkstam”. Sådana föreställningar hör till den konservativa romantikens idévärld.

    Anders kritiserade Oskars presentation och använde ”punktlighet” som exempel på ”kulturskillnader” mellan nordliga och sydliga länder. Jag tyckte det måste bemötas, eftersom detta handlar om stereotyper, som inte är grundade på fakta.

    Jag påpekade också att stereotyper kan vara politiskt farliga. Och den farligaste stereotypen är den om raser därför att den är helt falsk. Det går inte att definiera raser för en så homogen art som människan. Det finns alltså inga raser, och sedan 40 år har detta faktum varit vetenskapligt belagt.

    Anders uppfattar det som att jag skulle ha kallat honom rasist, Det gjorde jag inte, och jag beklagar att han uppfattade det så.

  5. Ulla Wennberg skriver:

    Jag närvarade också vid den här konferensen/seminariet. Jag tycker det är en oerhörd skillnad på att folk har olika vanor i olika länder, och att tycka att somliga människor inte hör hemma i Sverige därför att de ha annan religion, annan hudfärg, o s v. Och det var det som Oskar Sjöströms inlägg handlade om. Var han för humoristisk för AP?

  6. Kan vi inte lämna de akademiska titlarna därhän och ägna oss åt sakfrågorna? Själv avlade jag fil.kand-examen (i konsthistoria, litteraturhistoria, statskunskap och estetik) någon gång vid sjuttiotalets början och Lars (Drake) är, vad jag vet, adjungerad professor i nationalekonomi vid Lantbruksuniversitetet i Uppsala. Men vad har det med själva saken att göra, i detta fall frågan om FiB-parollen “För en folkets kultur”?

  7. Christer Lundgren skriver:

    På denna kulturkonferens tog Oskar Sjöström upp den nationella frågan. Han tog sin utgångspunkt i Sverigedemokraternas nationsbegrepp och påvisade helt riktigt att de kulturföreteelser som de hänvisar till inte är uråldriga, utan importerade från utlandet, liksom det mesta som format den svenska kulturen. Så långt har han naturligtvis rätt. Sverigedemokraternas ”nationalism” är ytlig och tål att skrattas åt. Men betyder det att det inte finns någon svensk nation, någon svensk kultur?

    Existerar över huvud taget några nationer? Finns det en norsk nation? En finsk nation? Finns det en irakisk nation, en syrisk nation, en kurdisk nation? Är Storbritannien en nation? Skottland? Irland?

    Som Jan Myrdal framhöll, hänger nationsbegreppet ihop med möjligheten att utöva demokrati. Hur förhåller sig nationerna till motsättningarna mellan klasser och klaner? Hur bör man förhålla sig till nationers krav på oberoende?

    Bör vi stödja Syriens och den syriska regeringens kamp för nationellt oberoende mot imperialismen eller den ”opposition” som med terrormetoder och stöd av imperialismen och reaktionära grannländer försöker störta landets valda regering?

    Bör vi stödja det irakiska folkets kamp för nationell enighet och oberoende mot den tidigare ockupationsmakten USA och dess planer att stycka upp landet, att söndra för att härska? Eller bör vi stödja kurdiska gruppers kamp för bildande av en separat kurdisk stat? Hur förhåller den sig i så fall till de härskande och inbördes stridande klanerna? Vilka ekonomiska och klassmässiga intressen ligger bakom krav på separatism? Hur förhåller sig den nationella separatismen till nationella och religiösa minoriteter inom ”kurdiskt” område? Hur förhåller sig separatismen till imperialismens politik att söndra och härska?

    Och hur förhåller sig den statliga invandringspolitiken i Sverige till överhetens politik att söndra och härska? Varför uppmanar Reinfeldt och övriga makthavare oss att ”öppna våra hjärtan” för flyktingarna – samtidigt som de driver på krigen i och stödjer bombningen av dessa flyktingars länder?

    Hur bör vi se på den svenska nationens förhållande till EU och Nato? Hur bör vi förhålla oss till imperialismens (USA:s, Frankrikes, Sveriges) ingripande i andra länder med hänvisning till ”mänskliga rättigheter” eller ”demokrati och marknadsekonomi” eller ”R2P” (responsibility to protect)?

    Frågeställningar som dessa har i över ett sekel diskuterats inom arbetarrörelsen liksom inom tredje världen, den alliansfria rörelsen och teorier har utarbetats. Det är en tradition som vi bör känna till och förhålla oss till.

    Vi bör stödja en folkets kultur – en svensk kultur som tar intryck av och införlivar invandrade gruppers kulturer – och uppmärksamma, diskutera och bekämpa den imperialistiska kulturen och mediedominansen.

    Det var några tankar som denna konferens gav upphov till.

  8. Anders Persson skriver:

    Ulla !
    Jag uppskattade det humoristiska anslaget i Oskars presentation. Men jag hade gärna sett, och det var det som mitt inlägg syftade till, att debatten komplicerades genom att dra kulturskillnader där vi inte bör vara “toleranta”.

    För att visa att jag har humor kan jag dra fram två kulturyttringar där jag skulle kämpa på barrikaderna för att slå vakt om det “svenska”:

    1) De 2+2 hålen i de A4-papper som vi sätter in i passande pärmar emot 1+1 hålen i de flesta andra europeiska kulturer som, insatta i pärmar leder till stor instabilitet när pärmen sätts lodrät på ett bord.

    2) Att toalettdörrar öppnas utåt och inte inåt, vilket sker bland annat på de brittiska öarna. Ibland måste man på öriket först gå in och ställa sig på toastolen för att sedan kunna stänga dörren bakom sig.

    Men däremot har jag inte tagit ställning till den svenska vanan att vid besök hos främmande alltid ta av sig skorna och gå omkring i strumplästen…

    För att återgå till det allvarliga:
    Christer! Det som föresvävade mig, men som mötet verkade utvecklade sig vågade jag inte säga det, är att parollen helst bör utgå. Inte bara för att den genom sin klasskaraktär bryter mot enhetsfrontslinjen, utan också därför att konsten (formen) är underställd politiken (innehållet). Alltså: vi bör leta efter en ersättningsparoll. Förslag: För kunskapsrik utbildning eller något i stil med För vettiga kunskaper.

    Detta skulle ställa krav på mer populärvetenskapliga artiklar i FiB/K (både i humaniora och naturvetenskap).

  9. Martin Kullberg skriver:

    Detta är det ständigt återkommande hos kulturnationalister när det kommer till kritan, när de skall framhålla något som gör deras position relevant, så blir det alltid trivialiteter.

    När det kommer till kritan, när kulturnationalisten skall peka på problem som inte redan är förbjudna, så blir det trivialiteter, mindre irritationsmoment som grund för en isolationspolitik.

    Anders, jag växte upp med mer än hälften av mina klasskamrater från Latinamerika, hur de fungerar i sitt land hör ju inte hit. Hur fungerar de här? Nej, de var inte 2 timmar försenade. De latinamerikaner, fransmän, italienare osv som jag arbetat med i Sverige har inte uppvisat dessa kulturella egenskaper emot mig eller sin omgivning. Det har inte blivit ett problem, hur skulle det ens kunna bli det? Som svensk skulle jag i de flesta fall kunna välja bort dem när helst deras kultur skapar problem för min business eller arbete, helt utan att nämna deras ursprung. Det är universellt för nära nog alla kulturella problem som inte redan är reglerade i lag, så som sen ankomst.

    Tidspassning känns jävligt 1900-tal, idag är det lätt att lösa även gruppuppgifter utan att mötas fysiskt. Alla är redan där de behöver vara i varje givet ögonblick för de är vid en mobiltelefon eller dator.

    (Halalslakt dyker ofta upp hos kulturnationalister, men min gamle vän slaktaren har utbildat mig om att halal är bra mycket humanare än exempelvis kosherslakt. Han ser inga problem med Halalslakt öht.)

  10. Anders Persson skriver:

    Lite mer humor: Jag kan ha hört fel, men jag tyckte att Oscar Sjöström i går sade något om hur befolkningen i det från Danmark erövrade Skåne blivit en del av Sverige och ”fått del” av den välfärdspolitik som sedan utvecklades. Vad jag är säker på är att han visade några kolorerade 1700-talsteckningar av skåningar.

    Jag drog mig då till minnes att den som förde socialdemokratin till Sverige var en skåning, nämligen August Palm, liksom de ledande sossar som på 30- och 40-talet gick i bräschen för ”folkhemmet” nämligen skåningarna Per-Albin Hansson, Ernst Wigforss och Per-Edvind Sköld.

    Stort, kanske avgörande stöd hade de av Bondeförbundet, nuvarande Centerpartiet, och dess ledare Axel Pehrsson-Bramstorp, också han skåning, från Ystad.

    Så det var kanske Sverige som “fick del” av den välfärdspolitik som dessa ättlingar till fd ”etniska danskar” gick i bräschen för?

  11. Christer Lundgren skriver:

    Göran Rosenberg ger här ett belysande exempel på en ideologi som tenderar att vara blind för “det svenska samhällets kulturella, och faktiskt också religiösa särart, det som kan göra oss exotiska i andras ögon”.

  12. Jan Wiklund skriver:

    Bo Rothstein brukar påpeka, i samband med sin korruptionsforskning, att folk tar seden dit de kommer. Folk må komma från länder där av politiska skäl korruptionen är vida spridd, men när de kommer till ett land där man något så när kan lita på myndigheter tar de snabbt efter. Jag antar att motsatsen också inträffar, jfr diverse svenska bolags beteende i t ex Uzbekistan.

    Jag antar att främlingsfientlighet hänger samman med ett par delvis rationella skäl:
    – Rädsla för att det ska bli lättare för diverse överhet att spela ut den ena gruppen mot den andra. Man har sett hur detta fungerar i länder med olika etniciteter och vill inte ha det hit. Man inser inte att man genom fientlighet mot invandrare inte så lite skapar just det man vill undvika;

    – Rädsla för att inte kunna lita på folk. Vi har av tradition ganska hög tillit till folk här (återigen Rothstein-forskning), medan den på andra håll i världen är lägre. Tilliten beror visserligen främst på att myndigheter tillämpar generella trygghetssystem, men när man inte ens förstår vad folk säger sprider sig förstås en viss osäkerhet. Återigen, här bidrar invandrarfientlighet till exakt det man är rädd för;
    – Rädsla för konkurrens om låglöneyrken. Man har själv inte mycket att skriva in i CV:t och är rädd för att alltför många med lika lite att skriva in ska driva ner ens egen lön. Sådan rädsla är till en del befogad menar Paul Krugman som i en krönika i NYT refererade forskning på temat.

    Jag tror inte man kommer nånvart med att argumentera mot hur irrationell sån här rädsla är. Rädsla är alltid irrationell. Bättre då att förklara krig mot en gemensam fiende. Det berättas att under Scaniastrejken i Södertälje på 90-talet försvann som i ett trollslag allt etniskt våld, sånt bör kunna upprepas, tycker jag.

    En naturlig gemensam fiende är förstås EU-ländernas åtstramningspolitik och den arbetslöshet som följer med och som driver ner de låga lönerna mycket mer än vad någon ökad konkurrens om dem någonsin kan göra.

  13. Oskar Sjöström skriver:

    Anders P!
    Det är roligt att höra kommentarer på ens föredrag, att det skapar frågor, reaktioner och debatt! Att du lämnade konferensen missade jag helt och tycker att det var synd. Jag hoppas att jag inte trampade någon på tårna personligen, det var verkligen inte meningen.

    Jag vill däremot – precis som i lördags – tillägga att mitt föredrag inte var ämnat som en allmän diskussion om kultur utan specifikt om Sverigedemokraternas användande och definitioner av begrepp som nation och kultur, vilket också var ämnet för den text som var anledningen till att jag blev inbjuden att tala över huvud taget. Det är möjligt att jag missförstod upplägget, men det är viktigt att understryka att så är fallet. Att detta ämne förefaller “enkelt” för en del åhörare kan jag absolut förstå, men nu var det ju ändå det som jag utgick från eftersom det var just den artikel jag skrev som var anledningen till att jag blev inbjuden. Debatterar gärna nation och kultur i mer allmän bemärkelse vid annat tillfälle, men det är svårt att på förhand förutse alla potentiella tolkningar och reaktioner i sådana här sammanhang!

    Poängen med mitt föredrag var att utifrån ett historievetenskapligt synsätt ifrågasätta den nationalistiska lögnen om att Sveriges befolkning i alla tider varit en etnisk och kulturellt homogen gemenskap. Mitt fokus på “detaljer” i denna förmenta kultur, som mat och kläder, kan givetvis förefalla banal, men då har man nog inte förstått hur centralt detta faktiskt är i den nationalistiska ideologin. Jag föregriper gärna vidare ordväxling i denna sak genom att direkt citera ur SD:s principprogram:

    “Kultur skulle kunna definieras som levnadssättet som förenar ett samhälle eller en viss grupp av människor. Som sådant inkluderar det bland annat språk, beteendemönster, seder och högtider, institutioner, konst och musik, klädsel, religion, ritualer, lekar, värderingar och normer för lagar och moraliska system.”

    Ser vi på de beskrivningar av Sverige som gjordes exv i “Ett år i Sverige” (som var 1800-talsverket som jag utgick ifrån) framgår tydligt att Sverige enligt denna definition MÅSTE betraktas som mångkulturellt redan då. Det är inte ett anekdotiskt tyckande från min sida, utan ett empiriskt konstaterande. Jag kan här hänvisa vidare direkt till min artikel i SvD för exempel, och passar samtidigt på att också länka till en debattartikel i DN som jag skrev om jultraditioner för några år sedan.

    Som historiker är det lätt att se hur kulturer och traditioner har förändrats över tid, och att det tycks vara en process som ständigt pågår och som alltid varit kantad av konflikter. Vår tid är knappast något undantag.

    Dessutom: “Jag kan ha hört fel, men jag tyckte att Oscar Sjöström i går sade något om hur befolkningen i det från Danmark erövrade Skåne blivit en del av Sverige och ‘fått del’ av den välfärdspolitik som sedan utvecklades. Vad jag är säker på är att han visade några kolorerade 1700-talsteckningar av skåningar.”

    Det sa jag aldrig. Och planscherna är från första halvan av 1800-talet dessutom.

  14. Leif Strandberg skriver:

    Jag var lite sugen på att ta mig ned till kulturkonferens i Uppsala i lördags. Men det verkade ju ha varit en gubbröra även utan mig, så det var nog lika bra att det blev en skidtur hemma i Hälsingland i stället.

    Men det jag tycker mig se i kommentarerna är att det finns en väldig beröringsskräck inför det som FiB/K en gång stod upp för: det fina i vårt land Sverige! Och mycket av det fina fann vi i folkets kultur, för allt spännande fanns hos arbetarklassen, sa vi, och genom alla årgångar på den tiden gav vi fler och fler exempel på vad vi menade. Folkets kultur var en levande kultur på den tiden.

    Jag tänker också på vår käre, tyvärr framlidne kamrat, ordförande Nils Gärdegårds ledare om Sverigesommar i slutet av 70-talet. Där stod han upp för det som var/är så fint i vårt land, Sverige.

    Att kåldolmarna inte uppfanns i Sverige har ju inget att göra med hur mycket bra som vi gör och gjort i detta land. Respekt! Se upp så att vi inte hamnar i Mona Sahlins famösa uttalande: “/Ni från andra länder än Sverige/ har en kultur, en identitet, en historia, någonting som binder ihop er. Och vad har vi? Vi har midsommarafton och sådana ”töntiga” saker.”

    Det är nog dags att damma av Hjorvards (Gustav Johanssons) visa om Kära fosterland.

  15. Anders Persson skriver:

    Med risk för att dra på mig fler okvädningsord ser jag inga omedelbara problem i SD:s kulturdefinition som du citerar:

    ”Kultur skulle kunna definieras som levnadssättet som förenar ett samhälle eller en viss grupp av människor. Som sådant inkluderar det bland annat språk, beteendemönster, seder och högtider, institutioner, konst och musik, klädsel, religion, ritualer, lekar, värderingar och normer för lagar och moraliska system.”

    Om SD hävdar att de är nedärvda sedan urminnes tider odyl. ska det självfallet bemötas. Men det som komplicerar saken, eller gör den, i min mening intressant, är att för det första andra “folkslag” delar vissa eller många inslag av den “svenska” kulturen. För det andra är det helt i sin ordning att den “svenska” kulturen förändras under påverkan utifrån.

    Det jag ville ta upp var just detta: vilka kulturimpulser ska vi ta till oss och vilka ska vi ta avstånd ifrån? Att vi tar avstånd ifrån vissa kulturers behandling av kvinnor bottnar inte i “främlingsfientlighet”, “rasism” eller “fördomar”, utan i att vi inte vill vrida klockan tillbaka ett par sekler.

    Detta är desto viktigare eftersom en del av våra reaktionära landsmän (andra “svenskar”) med ord om “tolerans” gärna skulle vilja vrida klockan tillbaka. Just därför tycker jag debatten om “mångkultur” kan föras utan att man hela tiden drar in SD – och dessutom i frågor som är ganska harmlösa.

  16. Erik Skogh skriver:

    Varför verkar ämnet så tabu? Har Norge en egen kultur som skiljer sig från Sveriges? Ja, lika men olika, skulle nog de flesta svara. Så det är klart att Sverige har en egen kultur värd att bevara, men även i delar utveckla vidare, t ex jämlikhet och jämställdhet mellan könen…

    Göran Rosenbergs krönika andas kulturrelativism. Vad får segregation för långsiktiga konsekvenser? Ska tjejer i Östersund stanna inne eller ska arbetet för kvinnofrid intensifieras.

    Förment progressiva krafter i Sverige förespråkar tolerans mot andra förhållningssätt, mest i fråga om jämställdheten. En debattör i SR ansåg att vi låg så långt fram i jämställdhet att vi kunde ta ett steg tillbaka för att gå flyktingar till mötes.

    Värd att försvara är vår låga grad av korruption och höga tillit. Rothstein kan ha rätt i det långa loppet men även fel om vi är toleranta/naiva.

    I Riksdagen sitter politiker som kommit rakt in i ett parti utan att ha gjort sedvanlig “värnplikt”. Partierna vet att de drar med sig ett stort antal röster. Om de byter från (S) till (M) följer rösterna med, rösten går med andra ord inte till en politik!

    Partiernas agerande bäddar för korruption. Som anställd på en myndighet (eller företag) förväntas du vara lyhörd för den egna gruppens önskemål. Därav följer korruption/klientelism. Härvorna då det gäller assistans, körkort, uppehållstillstånd m fl är exempel. Det är inte vår kö-kultur eller ännu mer triviala saker vi ska fokusera på, utan om korruptionstentaklerna får starkare grepp om samhället.

  17. Bo Persson skriver:

    När jag nu läser de artiklar som Oskar Sjöström länkar till kan jag förstå Anders P:s reaktion. Oskar S är ju inte alls okontroversiell. Mellan EU:s mångkulturalism och de allt fler enkulturalistiska partier som idag växer fram runt om i Europa finns ju alternativet att inte vara någon kulturalist alls. Alltså att vara mot all etnifiering av politiken.

    Och nu när alternativ till parollen “För en folkets kultur” är på tapeten vore kanske det en idé. Alltså: “Nej till politikens etnifiering”. Då får vi såväl SD som etablissemanget mot oss och vore det inte bra?

  18. Bo Persson skriver:

    Anders P!
    Jag tror inte att man här skall bolla med några definitioner alls. Vad svensk i kulturell mening är för någonting, eller tysk, eller kines. Utan bara konstatera att en nödvändig förutsättning i de allra flesta fall är att man växt upp i landet i fråga. Alltså inte vad man är när man är svensk eller tysk eller kines. Utan hur man blir det.

    Och om man nu inom forskarkollektivet inte är nöjd med detta så vet åtminstone alla politiker hur lätt det är att piska upp etniska motsättningar. The proof of the pudding is in the eating, som engelsmännen säger.

  19. Knut Lindelöf skriver:

    För mig är det egentligen mycket enkelt. Sverige är en politisk och internationellt erkänd nationell konstruktion, med rätt att försvara sig. Svensk är den som uppfyller kriterierna för medborgarskap. Om man växt upp i landet är väl en bara start, men kanske inte den enda förutsättningen för medborgarskap. Alla etniska och kulturella krav på någon slags “svenskhet” – på enskilda individer – blir förr eller senare bara knas. Lagarna som stiftats i demokratisk ordning reglerar sedan vad som är absolut otillåtet gäller lika för alla; månggifte, hedersmord (Du skall icke dräpa – ett arv från Kristendomen), förtryck av minoriteter och mycket annat. Och lagen står över religionen och bör stå över äganderätten. Tycker jag.

  20. Christer Lundgren skriver:

    Sverigedemokraternas definition av begreppet nation påminner mig om en annan klassisk definition: “En nation är en historiskt uppkommen, varaktig gemenskap beträffande språket, territoriet, det ekonomiska livet och den psykiska egenart, som kommer till uttryck i den gemensamma kulturen.” Denna definition (som naturligtvis kan diskuteras och ifrågasättas) följs genast av det självklara påpekandet “att en nation, såväl som varje annan historisk företeelse, är underkastad förändringens lag, äger sin historia, sin början och sitt slut.”

    I understreckaren i dagens SvD konkretiseras detta: “Vi kan ofta luras tro på en större historisk kontinuitet än det finns genom sådana seglivade termer [som “hertig”]. Detsamma gäller till exempel många nutida statsnamn, som ”Sverige”.

    Den moderna nationalismens föreställningar om en ödesgemenskap i språk, kultur och politik genom århundradena grundar sig på att man bortser från de väldiga förändringarna i hur man uppfattat sådana politiska enheter. Varken till innehållet – vad man associerade med det – eller till utbredning på kartan har ­dagens Sverige särskilt stora likheter med det som för 7–800 år sedan fick denna benämning.”

    Om detta tycks vi vara överens. Ska vi då förneka begreppet nation, låta Sverigedemokraterna överta det och framställa sig som den svenska nationens främsta försvarare? Bör vi inte istället rikta elden mot de makthavare som just nu säljer ut den svenska nationen – till USA, Nato och EU. Bör vi inte gå i spetsen för försvar av det arbetande folkets kultur (jag menar att vår paroll är riktig) mot kulturimperialismen (nämner här som exempel tv-utbudet och nyhetsbevakningen) och konkret ta till oss invandrargruppers folkliga kultur och samtidigt (utan chauvinism) tillsammans med invandrade svenskar bekämpa reaktionära och sekteristiska inslag i såväl den svenska som invandrargruppers kulturer. En internationell kulturfestival i FiB/K:s regi vore kanske en idé att gå vidare med?

  21. Bo Persson skriver:

    Knut!
    Om du inte håller isär ordet “svensk” i statsrättslig mening (medborgarskapet) och samma ord i kulturell mening (etniciteten) så blir ju mycket som händer idag helt obegripligt.

    Med EU blir ju medborgaskapet allt mindre intressant och vänster eller höger allt mindre relevant. Det blir ju ungefär samma politik modell Bryssel hur man än röstar.

    Och istället får vi politiska partier som satsar på den etniska tillhörigheten. Och EU:s mångkulturalistiska invandringspolitik blir då för dessa partier bara grädden på moset.

  22. Bo Peersson skriver:

    Christer L!
    Det handlar inte om att låta SD ta över det ena eller det andra. Precis som när det gäller ord som svensk, tysk, kines etc så finns det två helt olika användningar av ord som nation, national-, nationell och så vidare, en politisk och en kulturell.

    I ord som Förenta nationerna, nationalförsamling, nationalstat, nationsgräns, nationella befrielserörelser har vi den politiska användningen. I ord som nationalspråk, nationalkaraktär, nationalskald, nationalrätt, nationallitteratur, nationalsång, nationaldräkt, har vi den kulturella.

    Det är alltså ingen motsägelse att hävda att en nationalstat kan rymma många nationer.

  23. Kristina Magnusson skriver:

    På konferensen förvånades jag över den oerhörda hettan hos den/de som så starkt tog avstånd från Anders Perssons inlägg om synen på “punktlighet” i olika länder. Var det just exemplet “punktlighet” det reagerades mot, eller var det slutsatsen – att det finns kulturella skillnader mellan olika länder?

    För egen del saknade jag på konferensen en debatt om majoritetens plats i det mångkulturella samhället. Nödvändigt. Dan Korn har skrivit en text om det på FiB:s hemsida som heter “Och en positiv självbild behöver vi, både som individer och som gemenskap”. (7/1 2016)

    Den infallsvinkeln på kultur/folkets kultur fanns ej med som någon
    programpunkt på konferensen.

  24. Leif Strandberg skriver:

    Kära kamrater,
    Under tiden vi för dessa akademiska, teoretiska, intressanta men delvis syrefattiga debatter med varandra vill jag bara påminna oss om vad som en gång verkligen satte fyr under brasan – inte var det några högre mentala processer – snarare lägre. Se, lyssna, känn och begrunda detta. Låt oss inte göra det misstaget en gång till.

  25. Bo Persson skriver:

    Kristina M!
    Felet med “Folkets kultur”-konferensen var inte att man inte tog upp det du saknade. Alltså “…majoritetens plats i det mångkulturella samhället”. Utan felet var att Oskar Sjöström var inbjuden att tala om etnicitet.

    Etnicitetsdiskussionen och vår “Folkets kultur”-diskussion är två helt separata diskussioner. Hur står det egentligen till med medvetenheten i FiB/K:s högsta ledning nu för tiden?

  26. Knut Lindelöf skriver:

    Bo P!
    Håller inte med om att etnicitetsdiskussionen och vår “folkets kultur”-diskussion är två helt separata diskussioner. De kanske borde vara det, men är det inte i verkligheten.

    Det var inte alls fel av FiB/Ks ledning att inbjuda Oscar Sjöström. Det är t o m så att jag känner mig skyldig till att så blev fallet. Redan i september 2015, då han skrev sin artikel i SvD fick jag tillstånd att också publicera den här. Den har alltså kunnat diskuteras länge. Jag tyckte att artikeln hade en klar poäng och kastade ut förslaget till en i kommittén att han skulle inbjudas till vår kommande kulturkonferens.

    Vilka är det som avancerar i opinionsmätningarna? Jo SD som likt de romantiska folkkulturskaparna med Hazelius´ Skansen som blev alla friluftsmuséers förebild, världen runt faktiskt. Att Sverige framställdes som kulturellt homogent var inget problem på 1890-talet, då landets med sina vitt skilda bondekulturer skulle moderniseras. Man samlade det bästa, bevarade ett arv och visade det på Skansen, Gammlia, Jamtli m fl ställen. Men en romantiserad bild var det. Lortsverige t ex visades inte på Skansen, det fick Lubbe Nordström, Ivar Lo och andra skriva fram på andra sätt.

    Det ligger nära till hands att försköna gamla tider när utvecklingen går för snabbt och tiderna är oroliga och mycket är svårbegripligt. Gärna drömmer många om lyckliga dagar i barndomen då rätt var rätt och fel var fel, tillbaka till tryggheten. Ja, kanske till och med till då karlar var karlar och kvinnor var kvinnor och då äktenskap ingicks mellan man och kvinna i kyrkan, då männen försörjde sina familjer och barnen växte upp med mamma hemma i ladugården och vid spisen, då barnen gick i skolan och lärde sig läsa, skriva och räkna för att sedan lära sig ett yrke och då prästen, folkskolläraren präglade det lokala kulturlivet i ett stimulerande samarbete och, då läkaren, advokaten och ämbetsmännen bodde i närmsta stad och tågen gick i tid. De allra flesta kände inte till något annat än denna kraftigt förenklade bild, som vi idag endast kan se i backspegeln och förstås längta tillbaka till.

    Här blandas nu friskt, etnicitet, kultur, politik och ekonomi. Allt simmar omkring i en enda röra. Allt måste diskuteras på en gång. Några genvägar finns inte, som jag ser det. Därför var Oscar Sjöströms anförande bra för oss fibbare. Det visar om inte annat diskussionen här.

  27. Bo Persson skriver:

    Knut!
    Eftersom jag i stort bara är på den här bloggen under vintersäsongen hade jag inte uppmärksammat den tråd du nu länkar till.

    Nu har jag tagit del av den och inte funnit att någon i diskussionen drar in vår “Folkets kultur”-paroll i sammanhanget.

    Så det enda “beviset” på att de här två diskussionerna hänger ihop jag har är alltså att de kopplas ihop på den här aktuella konferensen och jag hoppas alltså att det inte bara är första gången utan att det också är den sista.

    Däremot ser jag gärna en konferens som kopplar ihop mångkulturalismen och enkulturalismen. En fråga som jag menar att FiB/K inte skall ta ställning i, utom i den meningen att vi är mot all etnifiering av politiken.

  28. Margaretha Nordman skriver:

    Gud vilken dryg debatt! Det verkar som flera kom till konferensen med fel intentioner. Poängen var just att lyfta parollen “Folkets kultur”- detta p g a att den nästan har blivit bortglömd inom FiB/K.

    Vi hade inslag med poesi, bildkonst, musik, litteratur, teater– ja just precis en spegling av det som är folkets kultur. Att vi dessutom har ett inslag om mångkultur, ett förvanskat ord i dagens samhälle, kidnappat av just SD och deras följeslagare som något fult. Det är viktigt att diskutera vad det EGENTLIGEN är så det inte fortsätter att kidnappas.

    Nu verkar deltagarna fokusera på just detta och nationalism?! Ja, tack för att ni kom men ni missade just poängen.

    För de som kom för att påbörja en vidare diskussion om Folkets kultur och fortsätta arbetet inom FiB/K för att ge denna paroll mer utrymme, er tackar vi från styrelsen extra mycket. Ett särskilt tack riktas även till Uppsala-avdelningen för all hjälp med att arrangera konferensen!

  29. Leif Strandberg skriver:

    Jag ser hela konferensprogrammet på Stefan Lindgrens blogg. Och ser att det var ett bra program. Skulle nog ha varit där ändå. Gubbröran till trots. Den var ju bara en ynka del av helheten – och helheten är alltid mer (än summan av delarna) och är proportionen till och med så svag som 70-30 så räcker ju även den (enligt gammal räknemodell). Nu var det mer! Och denna tråd visar det du skriver Knut, om detta må vi tala!

  30. Bo Persson skriver:

    Margareta Nordman
    Jag vet inte vad du menar med att SD har kidnappat begreppet ”mångkultur”. Hur många etniska tillhörigheter som vi har i Sverige är ju i första hand en empirisk fråga. Det SD gjort är ju däremot att de politiserat svenskhetsbegreppet.

    Men varför är det så svårt för fibbare att skilja mellan detta begrepp som sådant och SD:s politisering av det.

    I ett av programmen i den aktuella TV-serien ”Liv och Horace i Europa”, så inleder den senare vid ett tillfälle en mening så här ”Som svensk…”.

    Kommer vi nu att få se hela FiB/K med styrelsen i spetsen rusa ut och beskylla Horace Engdahl för SD-sympatier?

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.