Ögonvittne till Julian Assanges vånda

Fråga: Efter att på plats ha sett Julian Assanges rättegång, kan du beskriva den rådande atmosfären i domstolen?

Den rådande atmosfären har varit chockerande. Det säger jag utan att tveka. Jag har suttit i många domstolar och sällan känt till en sådan korruption i den vederbörliga processen; detta är ren hämnd. Om man bortser från ritualen i samband med ”brittisk rättvisa”, har det ibland varit suggestivt som en stalinistisk rättegångsshow. En skillnad är att i showrättegångar, stod svaranden korrekt i själva domstolen. I rättegången mot Assange var den tilltalade inburad bakom tjockt glas, och var tvungen att krypa på knä till en springa i glaset, övervakad av sin vakt, för att få kontakt med sina advokater. Hans budskap, viskades knappt hörbart genom ansiktsmasker, vidarebefordrades sedan med postit-lappar längs rättegångssalen till hans advokater som argumenterade mot hans utlämning till ett svart hål i USA.

Tänk på denna dagliga rutin för Julian Assange, en australiensare inför rätta för sanningssägande journalistik. Han väcktes klockan fem i sin cell i Belmarshfängelset i den dystra södra delen av London. Första gången jag såg Julian i Belmarsh, efter att ha passerat genom en halvtimme av säkerhetskontroller, inklusive en hunds tryne i min bak, fann jag en plågsamt tunn figur sittande ensam med en gul armbindel. Han hade gått ner mer än 10 kilo i vikt på några månader; hans armar hade inga muskler. Hans första ord var: ”Jag tror att jag håller på att förlora mitt förstånd”.

Jag försökte övertga honom om att han inte hade det. Hans motståndskraft och mod var formidabla, men det finns en gräns. Det här var mer än ett år sedan.

Under de senaste tre veckorna, i tidig gryning, blev han kränkande genomsökt, fjättrad, och förberedd för transport till centrala brottmålsdomstolen, Old Bailey, i en lastbil som hans partner, Stella Moris, beskriver som en uppochnervänd kista. Den hade ett litet fönster; han var tvungen att stå försiktigt för att kunna se ut. Lastbilen och dess vakter sköttes av Serco, ett av många politiskt anslutna företag som driver stora delar av Boris Johnsons Storbritannien.

Resan till Old Bailey tog minst en och en halv timme. Det är minst tre timmar skakande genom snigelartad trafik, varje dag. Han leddes in i sin smala bur från baksidan, sedan tittade han upp, blinkade, försökte urskilja ansiktena på de personer som sågs via en spegling i glaset. Han såg den vänliga figur som är hans pappa, John Shipton, och mig, och våra nävar höjdes. Mot glaset sträckte han sig för att med fingrarna röra Stella, som är advokat och sitter i rättssalen.

Vi var här för det allra yttersta av vad filosofen Guy Debord kallade The Society of the Spectacle: en människa som kämpar för sitt liv. Men hans brott är att ha utfört en offentlig tjänst av episka mått: att avslöja det som vi har rätt att veta: lögnerna från våra regeringar och de brott de begår i vårt namn. Hans skapelse av WikiLeaks och dess felsäkra skydd av källor revolutionerade journalistiken och återställde den till den vision dess idealister haft. Edmund Burkes uppfattning om fri journalistik som en fjärde statsmakt är nu en femte statsmakt som lyser på dem som förminskar själva innebörden av demokrati med sina kriminella hemligheter. Det är därför hans straff är så extremt.

Partiskheten hos domstolarna jag har bevakat detta år och förra året, med Julian på åklagarbänken, fördärvar hela bilden om brittisk rättvisa. När den burdusa polisen släpade honom från sin asyl i ecuadorianska ambassaden – se närmare på fotot så ser du att han hårt höll i en bok av Gore Vidal; Assange har en politisk humor som liknar Vidals – som en domare hade beslutat om, för enbart en borgensöverträdelse, ett upprörande 50-veckors straff i ett extremt säkerhetsfängelse.

I månader nekades han motion och hölls i isoleringscell förklätt till ”vård i interneringen”. Han sa en gång att han gick i sin cell, fram och tillbaka, fram och tillbaka, för att göra sin egen halvmara. I cellen intill skrek den intagne hela natten. Först nekades han sina läsglasögon, som brutalt lämnats kvar i ambassaden. Han nekades de juridiska dokumenten för att förbereda sig, och tillgång till fängelsebiblioteket och användning av en enkel bärbar dator. Böcker som skickades till honom av en vän, journalisten Charles Glass, själv en överlevande från gisslantagande i Beirut, de böckerna återsändes. Han kunde inte ringa sina advokater i USA. Han har ständigt medicinerats av fängelsemyndigheterna. När jag frågade honom vad de gav honom, kunde han inte redogöra för det. Belmarshs chef har tilldelats brittiska imperieorden.

På Old Bailey beskrev ett av de sakkunniga medicinska vittnena, dr Kate Humphrey, en klinisk neuropsykolog från Imperial College, London, skadan: Julians intellekt hade gått från att vara ”i de överlägsna, eller mer sannolikt mycket överlägsna intervallet” till ”betydligt under” denna optimala nivå, till den punkt där han kämpade för att ta till sig information och ”göra det i det låga genomsnittsintervallet”.

Detta är vad FN:s särskilda rapportör om tortyr, professor Nils Melzer, kallar ”psykologisk tortyr”, resultatet av gängliknande ”mobbing” från regeringar och deras medieaktörer. Några av de medicinska expertbevisen är så chockerande att jag inte tänker upprepa dem här. Det räcker att säga att Assange diagnostiseras med autism och Aspergers syndrom och, enligt professor Michael Kopelman, en av världens ledande neuropsykiatrister, lider han av ” bekymmer rörande självmordstankar” och kommer sannolikt att hitta ett sätt att ta sitt liv om han utlämnas till USA.

James Lewis QC, USA:s brittiske åklagare, ägnade mesta delen av sitt korsförhör av professor Kopelman med att avfärda psykisk sjukdom och farorna därmed som ”överdrivna”. Jag har inte i en modern situation som denna bevittnat en så primitiv syn på mänsklig svaghet och sårbarhet.

Min egen åsikt är att om Assange friges, kommer han sannolikt att återvinna en betydande del av sitt liv. Han har en älskad partner, hängivna vänner och allierade och den medfödda styrkan hos en principfast politisk fånge. Han har också en tokig humor.

Men det är långt dit.

I stunder av intim samverkan mellan domaren – eller domaren, en gotisk-liknande Vanessa Baraitser, om vilken det man vet mycket lite – och åklagaren som agerar för Trump-regimen har de varit uppseendeväckande fräcka. Fram till de senaste dagarna har försvararnas argument rutinmässigt avvisats. Den ledande åklagaren, James Lewis QC, som för närvarande är överdomare på Falklandsöarna, får i stort sett vad han vill, till exempel upp till fyra timmar för att förnedra expertvittnen, medan försvarets undersökning kapas ner till en halvtimme. Jag är övertygad om att om det funnits en jury skulle hans frihet vara säkrad.

Dissidenten och konstnären Ai Weiwei anslöt sig till oss en morgon på den offentliga läktaren. Han noterade att domarens beslut redan skulle ha fattats om det varit i Kina. Detta orsakade en del ironiska reaktioner. Min kamrat på läktaren, den skarpsinniga krönikören och tidigare brittiske ambassadören Craig Murray skrev:

”Jag är rädd att det över hela London nu faller ett mycket kraftigt regn på dem som under en hel livstid har arbetat inom liberala demokratiska institutioner, som åtminstone i huvudsak och vanligtvis arbetat och verkat inom ramen för dess principer. Det har stått klart för mig från dag 1, att det jag här bevittnar är en spelad charad. Det är på intet vis en överraskning för mig att Baraitser tror att inget utöver de skriftliga inledande argumenten har någon betydelse. Jag har gång på gång rapporterat till er att, där domar måste fastställas, har hon haft dem med sig färdigskrivna till domstolen, alltså innan hon fått motargumenten presenterade för sig.

Jag är övertygad om att det slutliga beslutet i det här fallet fattades redan innan de inledande argumenten presenterades.

Planen för USA:s regering har hela tiden varit att begränsa den information som är tillgänglig för allmänheten och begränsa den faktiska tillgången för en bredare allmänhet om vilken information som finns tillgänglig. Således har vi sett de extrema restriktionerna för både fysiskt och filmat material. En medskyldig ”main stream media” har sett till att de av oss som vet vad som händer är mycket få inom en bredare allmänhet.”

Det finns få uppgifter om vad som händer. De är: Craig Murrays personliga blogg, Joe Lauria rapporterar dagligen på Consortium News och World Socialist Website. Den amerikanske journalisten Kevin Gosztolas blogg, Shadow proof, som mest finansieras av honom själv, har rapporterat mer om rättegången än den mer betydelsefulla pressen och TV i USA, inklusive CNN gjort sammantaget.

I Australien, Assanges hemland, följer ”täckningen” ett bekant mönster skapat utomlands. Londonkorrespondenten för Sydney Morning Herald, Latika Bourke, skrev nyligen detta :

”Domstolen hörde att Assange blev deprimerad under de sju år han tillbringade på Ecuadors ambassad där han sökte politisk asyl för att undkomma utlämning till Sverige för att stå till svars för anklagelser om våldtäkt och sexuella övergrepp.”

Det fanns inga ”anklagelser om våldtäkt och sexuella övergrepp” i Sverige. Bourkes gemena lögn är inte ovanlig. [Ö.a: Assange hade delgivits misstanke och det startades en förundersökning. Men det blev inget åtal.] Om rättegången mot Assange är århundradets politiska rättegång, som jag tror att den är, kommer resultatet inte bara att besegla en journalists öde för att han gör sitt jobb, utan skända själva principerna om fri journalistik och yttrandefrihet. Avsaknaden av seriös medierapportering av förfarandet är rent självskadebeteende. Journalister bör fråga sig: vem står näst på tur?

Det hela är så skamligt. För tio år sedan utnyttjade The Guardian Assanges arbete, gjorde ekonomisk vinst, vann priser samt fick ett lukrativt Hollywoodkontrakt, för att sedan vände sig mot honom på ett svekfullt sätt. Under hela rättegången i Old Bailey, har två namn citerats av åklagaren, The Guardians David Leigh, nu pensionerad som ”utredningsredaktör” och Luke Harding, en russofob författare till ett fiktivt ”Guardian-scoop” som hävdade att Trumps rådgivare Paul Manafort och en grupp ryssar besökte Assange på Ecuadors ambassad. Detta har aldrig hänt, och The Guardian har ännu inte bett om ursäkt. Boken av Harding och Leigh om Assange – skriven bakom Assanges rygg för deras ämne – avslöjade ett hemligt lösenord till en WikiLeaksfil som Assange hade anförtrott Leigh under ”partnerskapet” med Guardian. Varför försvaret inte har kallat dessa två är svårt att förstå.

I deras bok citeras Assange när han under en middag på en restaurang i London skall ha förklarat att han inte brydde sig om ifall informatörer som nämns i läckorna kommer till skada. Varken Harding eller Leigh var på middagen. John Goetz, en utredningsreporter på Der Spiegel, var på middagen och vittnade om att Assange inte sa någonting av det slaget. Otroligt nog hindrade domare Baraitser Goetz från att säga det här i rätten.

Emellertid har försvaret lyckats visa i vilken utsträckning Assange försökte skydda och redigera namn i de filer som släpptes av WikiLeaks och att det inte fanns några trovärdiga bevis för att personer hade skadats av läckorna. Den välkände visselblåsaren Daniel Ellsberg sa att Assange personligen hade redigerat 15.000 filer. Den berömda nyazeeländska undersökande journalisten Nicky Hager, som arbetade med Assange om krigsläckorna från Afghanistan och Irak, beskrev hur Assange vidtog ”extraordinära försiktighetsåtgärder när informatörers namn redigerades”.

Fråga: Vilka blir konsekvenserna av domen i denna rättegång för journalistik mer allmänt – är det ett omen av vad som komma skall?

”Assange-effekten” känns redan över hela världen. Om man misshagar regimen i Washington riskerar man som undersökande journalist att åtalas enligt 1917 års spionagelag i USA; prejudikatet är skarpt. Det spelar ingen roll var du är. För Washington spelade sällan andra människors nationalitet och suveränitet någon roll; de finns inte. Storbritannien har i praktiken överlämnat sin jurisdiktion till Trumps korrupta justitiedepartement. I Australien utlovar ”National Security Information Act” en Kafkalik rättegång för överträdare. ”Australian Broadcasting Corporation” har plundrats av polis och journalisters datorer har beslagtagits. Regeringen [där] har getts aldrig tidigare skådade befogenheter till underrättelsetjänstemän, vilket gör journalistisk whistle-blowing nästan omöjlig. Premiärminister Scott Morrison säger att Assange ”måste möta musiken”. Den perfida grymheten i hans uttalande förstärks av dess uselhet.

”Ondska”, skrev Hannah Arendt, ”kommer från ett misslyckande med att tänka. Den trotsar tanken, för så snart som tanken försöker ta itu med ondskan och undersöka förutsättningarna och principerna som den härstammar från, blir den frustrerad eftersom den inte hittar något där. Det är ondskans banalitet”.

Fråga: Efter att ha följt historien om WikiLeaks noga i ett decennium, hur har denna ögonvittnesupplevelse förändrat din syn på vad som står på spel i rättegången mot Assange?

Jag har länge varit en kritiker av journalistik som är eko av oansvarig makt och en förkämpe för dem som är som fyrar. Så, för mig var ankomsten av WikiLeaks spännande. Jag beundrade att Assange betraktade allmänheten med respekt, att han var beredd att dela sitt arbete med ”mainstream” men inte gå med i deras samverkande klubb. Detta, och naken svartsjuka, skapade fiender till honom bland de överbetalda och talanglösa, osäkra i sina anspråk på oberoende och opartiskhet.

Jag beundrade den moraliska dimensionen hos WikiLeaks. Assange blev sällan tillfrågad om detta, men mycket av hans anmärkningsvärda energi kommer från en kraftfull moralisk känsla av att regeringar och andra egenintressen inte bör verka bakom murar av hemlighetsmakeri. Han är demokrat. Han förklarade detta i en av våra första intervjuer i mitt hem 2010.

Det som står på spel för oss andra har länge stått på spel: frihet att ställa myndigheter till svars, frihet att utmana, att ropa ut hyckleri, att vara oliktänkande. Skillnaden i dag är att världens imperium, Förenta staterna, aldrig har varit så osäker på sin metastaserande auktoritet som det är i dag. Som en fäktande skurk, drar den oss mot ett världskrig om vi tillåter detta. Mycket lite av detta hot återspeglas i media.

WikiLeaks, å andra sidan, har gjort det möjligt för oss att skymta ett skenande imperiums väg genom hela samhällen – tänk på blodbadet i Irak, Afghanistan, Libyen, Syrien, Jemen, för att nämna några, utdrivningen av 37 miljoner människor och döden för 12 miljoner män, kvinnor och barn i ”kriget mot terrorismen” – och det mesta av detta bakom en bedrägerifasad.

Julian Assange är ett hot mot dessa återkommande fasor – det är därför han förföljs, det är därför en domstol har blivit ett instrument för förtryck, därför borde han vara vårt kollektiva samvete: därför bör vi alla förstärka det hotet.

Domarens beslut kommer att tillkännages den 4:e januari.

---

Länk till originalartikeln