Ohlsson och Uddén ekar lydigt om Syrien

Finner ingen webblänk till Erik Ohlssons artikel.

om vanlig svensk mediekonsument är det närmast omöjligt att följa och förstå skeendet i t ex Syrien. Erik Ohlsson rapporterar i dagens (2019-06-10) DN och Cecilia Uddén rapporterade igår i SR. Vad förmedlar de?

Cecilia Uddéns nyhetsreportage den 9 juni.

Jag kan se sex allmänna förhållanden när det gäller krig som alla säkert kan vara överens om. 1) Civila är de som kommer i kläm och lider mest. 2) Ingen sida i detta krig – eller i några krig överhuvud taget – följer lagar och regler. 3) Krig är precis så grymma och hänsynslösa som de militära befälhavarna anser nödvändigt. Ändamålet helgar medlen i alla lägen. 4) Sanningen är krigets första offer. 5) Krig är motsatsen till fred och 6) fred är en förutsättning, men ingen garanti för demokrati.

Att rapportera om lidande kvinnor och barn lär oss ingenting, det gör oss bara allmänt upprörda eller avtrubbade. Att inta en neutral hållning; t ex för fred och emot alla stridande soldater, terrorister, jihadister, stormakter lokalt och globalt leder ingen vart. Den enda möjliga hållningen – om man önskar förstå vad som sker – är att söka de grundläggande drivkrafterna till detta krig. Först därefter orkar man tänka på humanitära insatser för alla traumatiserade, skadade, svältande, fördrivna… människor. Risken finns annars att rop på humanitära insatser; mat, mediciner och annat blir till en del i själva kriget och kanske inte alls minskar lidandet, utan tvärt om förlänger kriget.

Det här är vad jag tänker efter att de senaste dagarna tagit del av DN:s och SR:s rapportering från kampen om Idlib-provinsen – slutstriden som alla kallar den – i nordvästra Syrien.

Så här i backspegeln kan man undra; var det så klokt att transportera besegrade jihaddister med familjer och gisslantagna människomassor från Homs, Aleppo, Ghouta, m fl enklaver till Idlib? Vem kunde tro något annat än att slutstriden bara skulle flyttas dit? Finns det någon anledning att idag upprepa klagosångerna över ryska bomber och Assadbomber mot tättbefolkade områden där jihaddisterna gömmer sig bland civila. Nej det vi ser är exakt vad alla naturligtvis visste skulle ske.

Därför finner jag både Erik Ohlssons DN-uppslag och Cecilia Uddéns radiorapport vilseledande. Uddén vinklar det mot att världen nu vänder Syrien ryggen när IS är besegrade, och ser mordet på en lokalt känd sångare och fotbollsspelares i Idlib som åter öppnat mediernas ögon för Idlibfrågan i Syrien. Ohlsson å sin sida citerar norske FN-diplomaten Jan Egeland och gör stor sak av vad han såg som “Assads medeltida belägringataktik, den grövsta av alla krigsförbrytelser”.

Jag upprepar: krig är grymma, krigförande parter slåss på liv och död, gör vad de anser sig tvungna till för att vinna kriget och humanitära insatser kan i värsta fall förlänga krig. Och så var det det där med sanningen… Det här vet alla med en aning kunskap om historia och politik. Men, att grunda sin journalistik i dessa självklara insikter krockar i dagsläget med USA:s intressen i Mellanöstern. Därför ekar våra mest framträdande medier som de gör.

De lidande människorna vore alltså mest av allt betjänta av ett slut på kriget genom en total seger för Syriens lagliga regering. Det är enda vägen framåt. Vad som ska hända sedan kan möjligen bli en demokratifråga.

  4 kommentarer for “Ohlsson och Uddén ekar lydigt om Syrien

  1. Bertil Carlman
    2019-06-11 kl. 8:02

    7) krig är ett av de största hoten mot förutsättningen för att reparera de skador som åstadkommits mot människor och miljö. 8) krig och hot om krig, beror i huvudsak på USA-imperialismen och dess allierade, t.ex. NATO. 9) Kamp mot dessa krig och krigshot är idag huvuduppgiften för ett drägligt liv på jorden framöver.

    Detta är mina tillägg till Knuts punkter. Men tyvärr är det för få som är överens om det, eller har kraft att inse det. Därför kommer också fler människor att dödas framöver liksom jorden kommer att förödas. Åtminstone en tid.

  2. Erik Skog
    2019-06-11 kl. 9:42

    Belägrade inte USA Mosul och Raqqah, Jan Egeland? Detta sände jag till Cecilia Uddén igår:

    Aleppo och nu Idlib skildras med filmer från motståndare till Assad, men från Mosul och Raqqah – inga bilder som visade hur döda människor grävdes fram. Flera av de jihadister från Göteborg som tidigt reste ner hänvisade till bilderna från Aleppo. Efterhand insåg också medierna att filmerna fungerade som rekrytering av jihadister från väst och blev försiktiga med att visa ”rekryteringsfilmer”.

    Aleppo, men än mer Mosul och Raqqah var bombade till grus. Varför inga filmer från de senare städerna?

    Inga döda grävdes fram! Varför, dålig PR för de som utförde bombningarna?

  3. Bertil Carlman
    2019-06-11 kl. 17:22

    Jag tror att jag måste medge att jag beundrar sådana som Erik Skog. De ger aldrig upp. De skickar brev till MSM, försöker få in ”nåt” i Public Service. Här nere i Småland känner jag ett par sådana personer. Varför försöker jag aldrig ens?

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.