Oj, en rumpsnabel!

Var i söndags på ett mycket lyckat besök på Moderna muséet på Skeppsholmen. Frugan och jag brukar helgen före Lucia träffa barn och barnbarn och fira en mosters födelsedag.

Hur bra som helst, stora ytor för barnen, bra mat och mycket att se på. Den stora restaurangen med utsikt över Östra brobänken och Nybroviken bjöd trots det disiga vintervädret mycket att skåda. Och pepparkakshusutställningen var i år ännu bättre än förra gången.

Andra höjdpunkter de fasta utställningarna som visserligen visar en del svårare verk ur den moderna konsten, men också bjuder på många pärlor. Två exempel som jag tyvärr inte kan visa i bild här av upphovsrättsskäl, men som du kan se här, är:

Meret Oppenheim, Min guvernant, som avväpnar mig totalt med sin genialt utformade och tvesyn… och

Salvador Dalís, Wilhelm Tells gåta (1933) som från Harry (5 år) genererade följande intressanta utrop: Oj, en rumpsnabel!

Och mycket mer, till exempel de vackra avskalade men ändå ombonade rummen med sköna naturmaterial i hela inredning; skinn och trä. Men också som sagt de där verken man kanske lite slarvigt kan tycka är lättköpt effektsökeri. Sådana omdömen ska man dock vara försiktig med. De ”konstiga” har alltid funnits i konsthistorien och tagit sig olika uttryck i olika tider.

Men toaletterna!
Hur tänkte de där? Människor är vana vid att söka sig till herr eller damtoaletten. Ibland, i mindre publiktäta sammanhang kan man notera att toaletten är för alla. Det är fullt ok och då framgår det tydligt av skylten med de kända könssymboler.

Men här var nu de två stora toalettrummen – bredvid varandra – båda skyltade som här intill. De två symbolerna till vänster i raden är de vanliga för kvinna, man och kan knappast missuppfattas. Men de tre övriga, vad menar man? Eller är meningen att just inte mena någonting?

Nå, resultatet av denna toalettordning – när behoven av toalettbås översteg tillgången och köer började bildas (vilket skedde ganska snabbt) – är att kvinnor med någon slags automatik övervägande valde den högra ingången, medan män valde den till vänster. Men inte konsekvent, en del fattade förstås att det var könsneutrala toaletter och gick in där kön (med k-ljud) verkade vara kortast. När jag på väg ut från toalettrummet mötte en kvinna vände hon genast och gick till det andra rummet eftersom hon trodde hon fattat fel. Stum förvirring härskade.

För att få en förklaring ringde jag upp Kristin Ek på Modernas pressrum, som förresten hade en mycket trivsam Norrbottensdialekt. På min fråga om hur de resonerat kring toaordningen fick jag en lång, men ganska trevande utläggning som svar. Kortfattat sa hon ungefär följande:

De hade för mer än ett år sedan renoverat och övergått till könsneutrala toaletter, med en ”inkluderande skyltning”. I New York håller man på att fatta beslut om att generellt övergå till det. Och man vill ju gärna vara moderna på ”Moderna”.

När det så gällde de fem symbolerna vid de två toaingångarna (bilden ovan) förklarade hon att det idag är så att ”det finns många människor som inte identifierar sig som man eller kvinna – som du och jag kanske gör – transpersoner t ex. De kanske också vill kunna känna sig inkluderade och ha en symbol att identifiera sig med”. Men, vilken symbol som var just transsymbol kunde hon inte säga, faktiskt inte vad någon av de tre till höger symboliserade.

Att det bildades så långa köer på grund av frånvaron av pissoirer för människor med snopp hade hon aldrig funderat på och lovade att föra ”denna intressanta fråga” vidare.

Det finns många sätt att vara moderna på. Och symboler och ikoner håller på att bli en knepig konstform.