Att samtiden fick bevittna en genuin folkresning i det ryska tsarväldet för 100 år sedan kan anses höjt över varje rimligt tvivel. Upproret ägde rum i februari (eller i mars enligt vår europeiska tidtabell) och innebar tsarismens slutliga fall efter månghundraårigt förtryck.
En provisorisk regering löste av den störtade Nikolaj II:s hovkamarilla, och en hel serie nya maktorgan – arbetar-, soldat- och bonde-sovjeter – växte fram i de större städerna. Dessa råd, ”sovjeterna”, kom rätt allmänt att uppfattas som embryon till ett framtida parlamentariskt system och behärskades helt och fullt av de politiska vänsterkrafterna: socialist-revolutionärer, mensjeviker, bolsjeviker, anarkister o s v. Därmed fanns i själva verket två maktcentra i stället för ett enda under stora delar av 1917. Den provisoriska regeringen med Aleksandr Kerenskij i spetsen tävlade mot sovjeternas representanter.
Februarirevolutionen kan bara tolkas som ett logiskt resultat av krigströtthet, hungersnöd, förtvivlans armod, bristfällig organisation och social förvirring ända från Vita Havet över Uralbergen till Ochotska sjön. Nederlagen i det pågående världskriget fungerade som revolutionsutlösande faktorer. Till saken hör att den folkliga resningen understöddes av en samtidig palatsrevolt, där brittiska diplomater med stöd av överlöpare från det kejserliga hovet agerade mot tsar Nikolaj.
Politiska falanger av vitt skilda åsiktsriktningar arbetade för högtryck under de mest hektiska dygnen i februari. Icke desto mindre uppträdde det gemena fotfolket i huvudrollen som ”aktivt subjekt” under revolutionsdagarna, medan de olika partiorganisationerna och dessas ledare fann sig degraderade till objekt. Slående är att de kommande sex-sju årens tre främsta scenaktörer alla lyste med sin frånvaro vid årets början: Dzjugasjvili/Stalin anlände till Petrograd först i mars från sin deportation på sibiriska tundran, Uljanov/Lenin slöt upp den 3 april efter att ha färdats genom större delen av Centraleuropa i ett plomberat tåg, och Bronstein/Trotskij infann sig inte förrän i maj, nyss släppt ur ett kanadensiskt interneringsläger.
Det var med Lenins ankomst som det mesta ställdes på sin spets. Redan onsdagen den 4:e utformade han sina omtalade aprilteser, lanserade slagordet ”all makt åt sovjeterna” och ställde ovillkorliga krav på ”fred, jord och bröd”. Med det programmet, och tack vare sin enorma auktoritet, kunde han rycka med sig de ledande kretsarna i sitt eget parti. Fr o m sommaren inriktades hela bolsjevikapparaten på väpnat uppror mot den rådande ordningen. En proletär diktatur skulle sedan vara den enda tänkbara statsformen.
Noterbart är att Lev Trotskij, som inom kort blev partiets andre man, formellt slöt sig till bolsjevismen först i juli. Ganska omgående kom han att leda den mäktiga Petrograd-sovjeten.
Under de turbulenta höstmånaderna ägde fyllnadsval rum till sovjeterna. Bolsjevikerna skördade idel framgångar, blev största parti i viktiga storstadscentra och kunde nu räkna ungefär dubbelt så många anhängare som vid årets början. Ingen annan politisk riktning var ens tillnärmelsevis lika mönstergillt organiserad.
Men till bilden hör att Lenins parti ingalunda hade någon folkmajoritet bakom sig. Sant är att man åtnjöt gediget stöd inom det numerärt obetydliga proletariatet, rentav 50 procent, men i de vidsträckta jordbruksdistrikten var bolsjevismen ett nästan okänt fenomen eller t o m ett ökänt på de få håll man etablerat sig. Den ca 135 miljoner stora bondebefolkningen slöt sig till socialist-revolutionärerna och i synnerhet till detta partis högerflygel.
Stormningen av Vinterpalatset i Petrograd, den i revolutions-annalerna så hyllade och mytomspunna, ägde rum natten till den 25 oktober (7 november enligt tabellerna i väst) och blev ett ganska fridsamt event med bara ett 60-tal sårade och femton dödsoffer. Makten låg under oktober/november i själva verket på gatorna och att lägga beslag på den var inget konststycke av det mer avancerade slaget. Att sedan det organisatoriska snillet Trotskij styrde och ställde med allt det praktiska under de avgörande timmarna borgade för att utgången inte kunde bli mer än en.
Med samtidshistorikern Roy Medvedev – upphovsman till Oktoberrevolutionen (Prisma 1980) – kan vi säga att det folkliga deltagandet och den folkliga spontaniteten inte hade någon egentlig roll att spela i det som hände vid stormningsdags. Lenin och hans kamrater grep makten under strikt organiserade former och ”nästan helt i enlighet med en i förväg uppgjord plan”.
Fanns det ändå grundad anledning att stödja de upproriska bolsjevikerna? Trots allt var ju ”fred, jord och bröd” de för dagen mest trängande behoven i hela det vidsträckta jätteriket, reaktionära krafter började formera sig, eländet tilltog på det ena området efter det andra, och nästan allt låg i spillror.
Frågan är inte helt enkel. Klart står att omvälvande förändringar var både önskvärda och nödvändiga, men jag tror att det rimligaste svaret måste bli NEJ: den bolsjevikiska gränden var en återvändsgränd. Lenin et co ville bygga ett socialistiskt samhälle med den proletära diktaturen som tilltänkt statsform, men de stolta ambitionerna baserades, tyvärr, på lösan sand och dessutom på felaktiga analyser. T ex beskrev man kapitalismen här i väst som både ”ruttnande och parasitär” och förutsatte, närmast som ett axiom, att Oktoberrevolten skulle ge upphov till likartade systemskiften också i de mer utvecklade länderna. Så blev det inte. Kapitalismen visade sig livskraftig långt bortom det troligas gränser, och de fåtaliga upprorsförsöken i vår del av Europa blev skoningslöst nedsablade.
Till detta kom att Lenin helt misstolkade den spirande demokratins innebörd i väst. I hans värld rörde det sig i huvudsak om ”sken och bedrägeri”, eftersom de ekonomiska maktrelationerna inte ändrades i grunden. Att det förhållningssättet inte hade någon mer intim bäring på verkligheten kräver väl inga särskilda kommentarer.
Även i bolsjevikpartiets ledande skikt fanns skeptiker: veteranerna Grigorij Zinovjev och Lev Kamenev motsatte sig upproret in i det sista, trots Lenins oupphörliga och till slut närmast desperata försök att rätta in dem i ledet.
Utanför de snävare particirklarna var kritiken utbredd. ”Det är uppenbart att var och en som tillägnat sig det minsta av Karl Marx teorier inte kan förespråka en socialistisk omvandling hos oss”, förklarade Georgij Plechanov, känd som ”den ryska marxismens fader” och även som Lenins mentor. ”Rysslands historia har ännu inte malt det mjöl som socialismens vetebröd en gång kommer att bakas av.”
Nej, de produktiva krafternas utvecklingsnivå i Ryssland var i ärlighetens namn inte mycket att skryta med. Men Lenin, Trotskij och deras kamrater litade blint på de stridslystna arbetarmassorna hos oss i väst och räknade kallt med att få överlämna de revolutionära stafettpinnarna till ”den det vederbör” i en nära framtid.
Under oktober-upproret fick vi se bolsjevikpartiet i rollen som aktivt subjekt, medan industriarbetare, landsbygdens bondemassor och folk i gemen reducerats till objekt. På det sättet blev omvälvningen i oktober en februarirevolution med omvända förtecken. Därför kom proletariatets diktatur att ganska omgående degenerera till en ren partidiktatur.
Med fog kan man hävda att 1918 blev ett lika dramatiskt år som 1917. Dekretet om fred och dekretet om jord får räknas Lenin och hans bolsjeviker till godo och betydde att Ryssland kunde sluta fred med central-makterna (i Brest-Litovsk söndagen den 3 mars) och att en välbehövlig och länge efterlängtad jordreform drevs igenom. Följaktligen bockades ”freden och jorden” av, men betydligt sämre gick det med ”brödet” för de nya styresmännen – liksom med åtskilligt annat. I praktiken etablerades ett slags hårdför livsmedelsdiktatur tämligen omgående, där allt handelsutbyte mellan stad och land förbjöds.
Alldeles i slutet av 1917, således under de nya makthavarnas auspicier, gick det ryska folket till val för att utse representanter till en konstituerande församling, med andra ord till ett nationellt parlament. Under hela det gångna året hade bolsjevikerna framställt sig som demokratins garanter och anklagat regeringen Kerenskij för att avsiktligt förhala valet.
Nu segrade inte oväntat socialistrevolutionärernas högerfalang, medan bolsjevikerna inte fick mer än ca 23 procent av rösterna (trots ett bara 50-procentigt valdeltagande). När de olika partiernas ombud samlades i Petrograd den 5 januari 1918, uppstod gräl, skarpa ordväxlingar och tumult. Detta i sin tur föranledde den av enbart bolsjeviker sammansatta regeringen – ”folkkommissariernas råd” – att helt enkelt upplösa den konstituerande församlingen. Den inkallades sedan aldrig på nytt.
I detta ligger en djup och tragisk symbolik. Någon egentlig koalitionsregering upprättades aldrig, trots att en sådan varit både möjlig och framför allt önskvärd.
Det förhärjande inbördeskriget (1918–1920) lät inte vänta på sig. Ansvaret för detta sorgespel delar bolsjevikerna med inhemska vitgardister och med ett helt batteri av interventions-arméer. Till pjäsen hör dock att Lenin i slutet av sitt korta liv vidgick att hans regim gjort flagranta misstag just 1917–18. Han varnade också för Stalins maktambitioner. Tyvärr fick hans varningar aldrig åsyftad verkan.
Men till pjäsen hör också att Lenin aldrig blev medveten om sitt kanske allra värsta felgrepp – tanken att proletariatets diktatur kan utövas av ett proletariatets ”mest avancerade skikt”. Inget talar för att det förhåller sig så. Lenins elitistiska organisationsmodell kontrasterar på ett avgörande sätt mot den gängse marxistiska, som med väl kända formuleringar i Manifestet understryker att ”kommunisterna inte utgör något särskilt parti gentemot alla övriga arbetarpartier” och att ”arbetarklassens frigörelse måste vara dess eget verk”.
Steg för steg etablerades partidiktaturen i det som blev Sovjetunionen. Kuppen i oktober 1917 visade sig skickelsediger.
Kul att någon annan än undertecknad har dristat sig att skriva om 1917 här på bloggen. Mats har fått med nästan allt i ett enda stort svep medan undertecknad gnetar sig fram vecka för vecka eller dag för dag. Men den period jag avverkat är ganska förbisedd i standardlitteraturen. Dock tycker jag mig ha visat att de framgångar som bolsjevikerna hade berodde mest på folkets revolutionära sinnelag, både i stad och på landsbygd, parat med upprepade politiska ”självmål” av bolsjevikernas motståndare.
Ett sådant jag snart kommer till var ”Kerenskijoffensiven”, som ledde till spontana anarkistiska uppror, som bolsjevikerna fick skulden för och ledde till att ledande partimedlemmar antingen sattes i fängelse eller fick fly landet.
Sedan kom det misslyckade kontrarevolutionära upprorsförsöket i augusti-september då Kerenskij satte vapen i händerna på det revolutionärt sinnade folket!
Allt var således bäddat för Lenin när han i oktober – i sista minuten – kom tillbaka. Vilken tur han hade!
De ledande bolsjevikerna i Ryssland var medvetna om att Ryssland på egen hand inte kunde börja bygga ett socialistiskt samhälle. Detta hängde i första hand samman med produktivkrafternas låga utvecklingsnivå. Den tekniska nivån på landsbygden hade inte utvecklats tillräcklig långt för att det skulle finnas självklara fördelar med ett gemensamt brukande av jorden. Dessutom ville bönder ha jorden för eget brukande. Inom industrin fanns objektiva och vissa subjektiva förutsättningar för socialism. Eftersom Ryssland vid denna tidpunkt i första hand var ett jordbrukssamhälle med inslag av industrialisering fanns på det hela taget inga förutsättningar för socialism i Ryssland i oktober 1917. För att komma runt dessa problem förutsatte bolsjevikerna att revolutionen i Västeuropa snabbt skulle infinna sig och komma Ryssland till hjälp och att de fattiga bönderna skulle kunna vinnas för socialismen. Bägge dessa antaganden var felaktiga. Dessutom byggde bolsjevikerna sitt agerande på att en minoritet skulle kunna ta makten och därefter vinna över en tveksam minoritet. Även detta antagande visade sig felaktigt.
Anders P!
Vi kan väl hålla med om att Oktoberrevolutionen bäst karakteriseras som en statskupp. Men hur kunde sedan dessa ”kuppmakare” vinna det inbördeskrig som följde.
Du har tidigare skrivit, att det var den verkliga revolutionen. Men var finns den berättelsen? En ny uppgift för dig att skriva den?
Visst körde den ryska revolutionen fast sedan man stoppat Hitler. Men hade vi haft en Mao-revolution utan den ryska revolutionen? Och hade vi utan den idag levt i slutet av den tid, som inleddes med Tordesillafördraget 1494.
Det är alltså inte det Mats P skriver som är intressant, utan det han inte skriver.
Bo P!
Du skriver: ”Men hur kunde sedan dessa ’kuppmakare’ vinna det inbördeskrig som följde.” Svaret är enkelt. Den stora massan av bönder och arbetare såg de vita och deras utländska uppbackare som ett värre hot än bolsjevikerna, som hade gett bönderna dispositionsrätten till jorden. De vita ville återgå till den gamla ordningen och ge jorden tillbaka till adeln.
Det finns mycket att kommentera här. Men det slår mig att den sk. ”kuppen” i Petrograd 1917 har det gemensamt med den 31 år senare berömda ”kuppen” i Prag, att i bägge fallen, fast av olika anledningar, är det mer fråga om hur en icke-kommunistisk regeringen självmant ger upp sin ställning och lämnar ett politiskt vacuum, som kommunisterna är snara att fylla, än något sedan länge planerat kommunistiskt maktövertagande. Så t.ex. verkar ju ledningen i Kreml 1948 inte haft en susning om att någon kommunistisk ”kupp” planerades.
Liksom de ryska bolsjevikerna hade tur 1917, hade de tjeckoslovakiska 1948.
Något överraskande får man leta sig fram till sid. 3 i Norrskensflamman, 8 november 1917, för att få reda på att något hänt i Petrograd. Bistånd från garnisonen gjorde det ”möjligt att genomföra statskuppen [sic] utan blodsutgjutelse”. DN, å andra sidan, uppmärksammar ”bolsjevikrevolutionen” på första sidan den 8 november. Någon revolutionär yra verkar inte råda i Norrskensflamman anno 1917.
Annat skulle tongångarna i Norrskensflamman bli i början av december 1939, då det fascistiska Finlands oprovocerade angrepp på Sovjetunionen förbyttes i ett revolutionärt krig, där det finska folket med Kuusinen i spetsen skulle befria Finland från fascisterna och bilda ett Folkfrontsfinland (med visst bistånd av Röda armén, ska tilläggas).
Går man till SvD:s och DN:s arkiv ser man under en månad efter ”oktoberrevolutionen” betecknades den som en ”statskupp” 6 ggr i SvD och 12 ggr i DN.
Men den obesjungna ”februarirevolutionen” klarar sig inte mycket bättre. Under den följande månaden kallades den för ”statskupp” i SvD 3 ggr och 6 ggr i DN.
Mest graverande för ”februarirevolutionen” är vad man kunde läsa i SvD och DN den 21 mars eftersom den provisoriska regering själv i en proklamation kallar det som hänt för en ”statskupp”.
Anders P!
Mitt intresse för det ryska inbördeskriget liksom för det motsvarande kinesiska är kopplat till utfallet i bägge fallen.
En direkt slutsats man i sammanhanget kunde dra var att det varken i Ryssland eller Kina fanns någon borgerlighet som kunde fixa den kapitalackumulering som krävdes för att man skulle kunna komma ikapp den redan industrialiserade världen.
Att sedan ondgöra sig över vad denna ackumulering kostade tror jag att man skall vara försiktig med och det även om det var lätt att genomskåda de statliga propagandahyllningarna av dem som i båda fallen gjorde jobbet.
När det t ex gäller England fixades motsvarande kapitalackumulering till stor del genom en närmast världsomspännande utplundringspolitik. Jag tänker alltså på den brittiska kolonialismen.
Så om vi sammanhanget skall moralisera så skall vi göra det konsekvent. Sedan tycker jag nog att vi här inte alls skall moralisera. Historien är ett alldeles för lätt byte för det.
Bo P!
Det finns en arbetarklassens moral på samma sätt som det finns en kapitalistisk och imperialistiska moral. Inom den marxistiska traditionen finns det en strömning som ensidigt lägger tonvikten på en del av produktivkrafternas utveckling. Fokus ligger ensidigt på den tekniska utvecklingen i form industrialisering. Därmed försvinner intresset för alienerat arbete, klasser och produktionsförhållanden. Detta är en spegelbild av kapitalismens behov av ökad konsumtion och tillväxt. Det finns två kontollfrågor. En övergripande och en konkret.
Det hela kokar ner till:
Arne N!
Alltsedan Maria-Pia Boëthius publicerade sin bok Heder och samvete – Sverige under andra världskriget (Första uppl. 1991) och ända fram till Klas Åmark kom med sin Att bo granne med ondskan – Sveriges förhållande till nazismen, Nazityskland och Förintelsen (Andra uppl. 2016) har den svenska politiken under andra världskriget betecknats som omoralisk.
Men det innebär inte att vi, som tycker att det vara bra att regeringen då lyckades hålla oss utanför andra världskriget, menar att den politik man drev var moralisk. Den var varken moralisk eller omoralisk. Moralens värld och politikens är helt enkelt två skilda världar.
Men det håller inte dagens svenska etablissemang med om. De har lärt av Maria-Pia Boëthius och Klas Åmark. Så i nästa storkrig skall vi vara med på den ”goda” sidan.
Bo P!
Den svenska statsledningens, regeringens och riksdagens, främsta uppgift är att ta till vara det svenska folkets intressen. Under andra världskriget var den främsta uppgiften att hålla Sverige utanför kriget. Om Sverige hade dragits in i kriget och blivit ockuperat av Tyskland hade det behövts cirka 25 divisioner, drygt 400 000 soldater (i Norge fanns cirka 300 000 tyska soldater) för att kontrollera Sverige. Detta hade givetvis medfört lättnande för de som kämpade mot Tyskland på andra fronter. Samma sak gäller idag. Sverige skall hållas utanför allianser och krig.
Att förklara andra världskrigets utbrott med Hitlers ondska är enbart trams. Att förklara häxprocesserna i Moskva på 1930-talet med Stalins misstänksamhet är att lägga ut dimridåer. Att använda termerna ond eller god förklarar inget då det gäller historiska skeenden.
Arne N!
Bra att du inte fallit för dagens moralistiska kritik av den svenska neutralistiska politiken under andra världskriget.
Men nu när det politiska etablissemanget från höger till vänster gjort rent hus med denna politik och det utan att vi fått rösta om det, hur återupprättar vi den?
Mats P
Trots allt var det väl bättre att Stalin besegrade Hitler än att Hitler gått segrande ur det kriget? Borde du då inte ha sagt att det var ”bra” att Lenins varningar för Stalin inte hade åsyftad verkan. Men nu säger du ”tyvärr”.
BoP!
Du nämnde i en tidigare kommentar att ryska inbördeskriget som följde på bolsjevikernas maktövertagande den 7 november 1917, intresserar dig, och säkert många andra läsare av denna blogg, inklusive mig själv.
I en intervju med Michail Kurajev, tillgänglig i svensk översättning på Nyhetsbanken, finns en intressant kommentar om inbördeskriget:
[Fråga]: Låt oss gå tillbaka till 1917. Bolsjevikernas maktövertagande förvandlades ju till ett inbördeskrig …
[Svar]: Jag stötte nyligen på en siffra som tyder på att inte så många människor deltog i inbördeskriget. I båda arméerna – den röda och den vita – var det ojämförligt mycket färre stridande än som hade kämpat mot tyskarna. Landet levde. Människor plöjde, sådde, studerade och läkte såren från världskriget. Även posten fungerade, och brev kom fram till alla adresser.
Tyvärr framgår det inte var siffran kommer ifrån, men den verkar trovärdig. De böcker jag läst om inbördeskriget ger mycket lite kvantitativ information om truppernas storlek. Kanske har man först under senare tid lyckats få fram siffror på hur många som faktiskt ingick i de olika arméerna?
Om man ser på den ryska oktoberrevolutionen så perspektivlöst som Mats P gör i sitt inlägg så förstår man ju inte varför den fortfarande diskuteras så intensivt. Själv kan jag se åtminstone tre intressanta perspektiv:
1. Utan den skulle inte Ryssland kunnat besegra Hitlertyskland.
2. Utan den skulle det inte ha blivit någon Mao-revolution i Kina.
3. Och utan den skulle vi idag inte ha levt i slutet av den europeiska/nordatlantiska tiden.
I ett debattinlägg på FiB/K:s hemsida den 30 oktober – ”Vad återstår av revolutionen?” – lyfter den ungerske historikern Tamás Kausz fram ytterligare ett perspektiv, som jag kanske inte riktigt tror på. Men perspektivlös är denne ungerska historiker i alla fall inte.
Bo P!
Ur ett svenskt perspektiv räcker det att påminna om de demokratiska reformer, bl a allmän rösträtt (sist i Norden) som beslöts 1918-19. Utan ryska revolutionen hade högern gjort ännu starkare motstånd.
Jag väntar nu bara på något ljushuvud som vänder sig mot din punkt 1. med kommentaren att, hade inte Ryssland blivit bolsjevistiskt och sökt sprida denna politik till resten av Europa, så hade Hitler aldrig fått en chans.
Antag nu att Kerenskij 1917 ingått separatfred med Ryssland. Då hade det inte blivit någon rysk revolution, Lenin hade kunnat stanna i sin exil i Finland, tyska trupper hade tidigare kunnat sättas in på Västfronten och Kejsartyskland förmodligen vunnit kriget. Och sedan hade vi levt lyckliga i alla våra dagar… eller?
Anders P!
Blir det inte lite väl många ”om” som du resonerar. Jag hade bara ett. Men visst är redan det lite äventyrligt. Kontrafaktisk historieskrivning har helt klart sina sidor.
Bo P!
Jag tycker inte att det är något fel med kontrafaktisk historieskrivning om man håller i minnet att kopplingen avtar snabbt med tiden. Alltså: utan ryska revolutionen hade troligen det demokratiska genombrottet i Sverige 1918 försinkats. Men hade det förhindrat att Tyskland 20-25 år senare anfallit Ryssland?
Parallellen med nutiden vägleder oss. Trots att dagens Ryssland inte på något vis är ”bolsjevistiskt” utgör det fortfarande en läcker munsbit för västerländsk imperialism som hävdar att landet utgör ett ”existentiellt hot”. Redan före 1917 hade, på samma sätt, stortyska ideologer och politiker utarbetade planer för hur Ryssland, under någon lämplig publikfriande förevändning, skulle koloniseras efter en militär erövring.
Tillägg: Historien uppför sig lite som vädret. Vi meteorologer kan säga att om 5-6 dygn kommer det att vara uselt väder p g a att ett lågtryck befinner sig över Sverige. Men om det kommer från Island eller Polen vet vi inte alltid.
På samma sätt kan man säga att Europa 1914, eller åren efter, hade varit i krig p g a imperialistiska motsättningar. Men att det just skulle börja med att Österrike-Ungern anföll Serbien var omöjligt att förutspå.
När Andrej Amalrik 1970 undrade om ”Sovjetunionen kommer att existera 1984?” var det just från en bra prognos att ”detta statsbygge håller inte i längden”, trots att själva nedbrytningen enligt Amalrik skulle bero på ett krig med Kina. Det var detsamma som när vi meteorologer trodde att lågtrycket skulle komma från Island, när det i själva verket kom från Polen, lite försenat 6-7 dagar senare.
Den ryska revolutionen; statskupp eller revolt… eller något annat alternativ… och hur man benämner det som hände, det är mindre viktig än vad som faktisk hände.
Det hör till att merparten av det som hände 1917 idag svartmålas. Det bekräftar delvis det riktiga i upproret och den samhällsförändring som blev resultatet. På gott och ont, men absolut nödvändigt.
Förtrycket från tsarväldet röjdes undan, inbördeskriget och det imperialistiska erövringskriget från de europeiska kolonialmakterna krossades av den bolsjevikiska samhällsomvandlingen. Den kampen är orsaken till att Ryssland till skillnad mot andra nationer idag fortfarande är en nationellt oberoende stat – vilket vårt land faktiskt inte är längre.
Att revolutionen inte uppfyller de teoretiska marxistiska kriterierna för en socialistisk revolution är relativt ointressant liksom diskussioner om produktivkrafter. Teoribildningen om detta utgick ju från det snabbt växande västerländska kapitalistiska industrisamhället med tillhörande massor av arbetarklass. Ryssland var ett agrarsamhälle med bönder och andra brukare av den ryska svartjorden.
Anders P!
Är vi inte överens då? Att säga att utan en Leninrevolution hade det inte heller blivit något Barbarossakrig, är betydligt våghalsigare än att säga att utan den revolutionen hade Ryssland förlorat Barbarossakriget.
Stalin lär ha sagt att de stora staterna i västra Europa låg hundra år före Ryssland i teknikutvecklingen och om Ryssland inte tog igen det försprånget på tio år så var Ryssland förlorat.
Jag vet inte om det är sant, men om man betraktar 30-talets abnormt forcerade teknikutveckling i Ryssland, så kan det mycket väl vara det. Och i vilket fall som helst vet vi nu att när Tyskland 1941 slog till mot Ryssland med sina smarta stridsvagnar, så hade ryssarna ännu smartare stridsvagnar.
Så här talade Stalin 1931: ”Det frågas ibland om det inte är möjligt att bromsa tempot något […] Nej, kamrater, är det inte möjligt! […] Att sakta ner tempot skulle innebära att halka efter. Och de som halkar efter blir slagna. Men vi vill inte bli slagna […] Det gamla Ryssland blev slaget av de mongoliska khanerna. Det blev slaget av de turkiska bejerna. Det blev slaget av de svenska feodalherrarna. Det blev slaget av den polska och litauiska adeln. Det blev slaget av de brittiska och franska kapitalisterna. Det blev slaget av de japanska baronerna. Det blev slaget av alla på grund av sin efterblivenhet […] Det blev slaget, därför att det var lönsamt och kunde göras ostraffat […] Det är djungelns lag för kapitalismen. Du är underutvecklad och svag – därför har du fel – därmed kan du bli slagen och förslavad […] Vi är femtio eller hundra år efter de utvecklade länderna. Vi måste ta in detta avstånd på tio år. Antingen gör vi det, eller så går vi under.”