Oktober 1917 – revolution med tycke av statskupp

Lenin talar till massorna…

Att samtiden fick bevittna en genuin folkresning i det ryska tsarväldet för 100 år sedan kan anses höjt över varje rimligt tvivel. Upproret ägde rum i februari (eller i mars enligt vår europeiska tidtabell) och innebar tsarismens slutliga fall efter månghundraårigt förtryck.

En provisorisk regering löste av den störtade Nikolaj II:s hovkamarilla, och en hel serie nya maktorgan – arbetar-, soldat- och bonde-sovjeter – växte fram i de större städerna. Dessa råd, ”sovjeterna”, kom rätt allmänt att uppfattas som embryon till ett framtida parlamentariskt system och behärskades helt och fullt av de politiska vänsterkrafterna: socialist-revolutionärer, mensjeviker, bolsjeviker, anarkister o s v. Därmed fanns i själva verket två maktcentra i stället för ett enda under stora delar av 1917. Den provisoriska regeringen med Aleksandr Kerenskij i spetsen tävlade mot sovjeternas representanter.

Februarirevolutionen kan bara tolkas som ett logiskt resultat av krigströtthet, hungersnöd, förtvivlans armod, bristfällig organisation och social förvirring ända från Vita Havet över Uralbergen till Ochotska sjön. Nederlagen i det pågående världskriget fungerade som revolutionsutlösande faktorer. Till saken hör att den folkliga resningen understöddes av en samtidig palatsrevolt, där brittiska diplomater med stöd av överlöpare från det kejserliga hovet agerade mot tsar Nikolaj.

Politiska falanger av vitt skilda åsiktsriktningar arbetade för högtryck under de mest hektiska dygnen i februari. Icke desto mindre uppträdde det gemena fotfolket i huvudrollen som ”aktivt subjekt” under revolutionsdagarna, medan de olika partiorganisationerna och dessas ledare fann sig degraderade till objekt. Slående är att de kommande sex-sju årens tre främsta scenaktörer alla lyste med sin frånvaro vid årets början: Dzjugasjvili/Stalin anlände till Petrograd först i mars från sin deportation på sibiriska tundran, Uljanov/Lenin slöt upp den 3 april efter att ha färdats genom större delen av Centraleuropa i ett plomberat tåg, och Bronstein/Trotskij infann sig inte förrän i maj, nyss släppt ur ett kanadensiskt interneringsläger.

Det var med Lenins ankomst som det mesta ställdes på sin spets. Redan onsdagen den 4:e utformade han sina omtalade aprilteser, lanserade slagordet ”all makt åt sovjeterna” och ställde ovillkorliga krav på ”fred, jord och bröd”. Med det programmet, och tack vare sin enorma auktoritet, kunde han rycka med sig de ledande kretsarna i sitt eget parti. Fr o m sommaren inriktades hela bolsjevikapparaten på väpnat uppror mot den rådande ordningen. En proletär diktatur skulle sedan vara den enda tänkbara statsformen.

Noterbart är att Lev Trotskij, som inom kort blev partiets andre man, formellt slöt sig till bolsjevismen först i juli. Ganska omgående kom han att leda den mäktiga Petrograd-sovjeten.

Under de turbulenta höstmånaderna ägde fyllnadsval rum till sovjeterna. Bolsjevikerna skördade idel framgångar, blev största parti i viktiga storstadscentra och kunde nu räkna ungefär dubbelt så många anhängare som vid årets början. Ingen annan politisk riktning var ens tillnärmelsevis lika mönstergillt organiserad.

Men till bilden hör att Lenins parti ingalunda hade någon folkmajoritet bakom sig. Sant är att man åtnjöt gediget stöd inom det numerärt obetydliga proletariatet, rentav 50 procent, men i de vidsträckta jordbruksdistrikten var bolsjevismen ett nästan okänt fenomen eller t o m ett ökänt på de få håll man etablerat sig. Den ca 135 miljoner stora bondebefolkningen slöt sig till socialist-revolutionärerna och i synnerhet till detta partis högerflygel.

Stormningen av Vinterpalatset i Petrograd, den i revolutions-annalerna så hyllade och mytomspunna, ägde rum natten till den 25 oktober (7 november enligt tabellerna i väst) och blev ett ganska fridsamt event med bara ett 60-tal sårade och femton dödsoffer. Makten låg under oktober/november i själva verket på gatorna och att lägga beslag på den var inget konststycke av det mer avancerade slaget. Att sedan det organisatoriska snillet Trotskij styrde och ställde med allt det praktiska under de avgörande timmarna borgade för att utgången inte kunde bli mer än en.

Med samtidshistorikern Roy Medvedev – upphovsman till Oktoberrevolutionen (Prisma 1980) – kan vi säga att det folkliga deltagandet och den folkliga spontaniteten inte hade någon egentlig roll att spela i det som hände vid stormningsdags. Lenin och hans kamrater grep makten under strikt organiserade former och ”nästan helt i enlighet med en i förväg uppgjord plan”.

Fanns det ändå grundad anledning att stödja de upproriska bolsjevikerna? Trots allt var ju ”fred, jord och bröd” de för dagen mest trängande behoven i hela det vidsträckta jätteriket, reaktionära krafter började formera sig, eländet tilltog på det ena området efter det andra, och nästan allt låg i spillror.

Frågan är inte helt enkel. Klart står att omvälvande förändringar var både önskvärda och nödvändiga, men jag tror att det rimligaste svaret måste bli NEJ: den bolsjevikiska gränden var en återvändsgränd. Lenin et co ville bygga ett socialistiskt samhälle med den proletära diktaturen som tilltänkt statsform, men de stolta ambitionerna baserades, tyvärr, på lösan sand och dessutom på felaktiga analyser. T ex beskrev man kapitalismen här i väst som både ”ruttnande och parasitär” och förutsatte, närmast som ett axiom, att Oktoberrevolten skulle ge upphov till likartade systemskiften också i de mer utvecklade länderna. Så blev det inte. Kapitalismen visade sig livskraftig långt bortom det troligas gränser, och de fåtaliga upprorsförsöken i vår del av Europa blev skoningslöst nedsablade.

Till detta kom att Lenin helt misstolkade den spirande demokratins innebörd i väst. I hans värld rörde det sig i huvudsak om ”sken och bedrägeri”, eftersom de ekonomiska maktrelationerna inte ändrades i grunden. Att det förhållningssättet inte hade någon mer intim bäring på verkligheten kräver väl inga särskilda kommentarer.

Även i bolsjevikpartiets ledande skikt fanns skeptiker: veteranerna Grigorij Zinovjev och Lev Kamenev motsatte sig upproret in i det sista, trots Lenins oupphörliga och till slut närmast desperata försök att rätta in dem i ledet.

Utanför de snävare particirklarna var kritiken utbredd. ”Det är uppenbart att var och en som tillägnat sig det minsta av Karl Marx teorier inte kan förespråka en socialistisk omvandling hos oss”, förklarade Georgij Plechanov, känd som ”den ryska marxismens fader” och även som Lenins mentor. ”Rysslands historia har ännu inte malt det mjöl som socialismens vetebröd en gång kommer att bakas av.”

Nej, de produktiva krafternas utvecklingsnivå i Ryssland var i ärlighetens namn inte mycket att skryta med. Men Lenin, Trotskij och deras kamrater litade blint på de stridslystna arbetarmassorna hos oss i väst och räknade kallt med att få överlämna de revolutionära stafettpinnarna till ”den det vederbör” i en nära framtid.

Under oktober-upproret fick vi se bolsjevikpartiet i rollen som aktivt subjekt, medan industriarbetare, landsbygdens bondemassor och folk i gemen reducerats till objekt. På det sättet blev omvälvningen i oktober en februarirevolution med omvända förtecken. Därför kom proletariatets diktatur att ganska omgående degenerera till en ren partidiktatur.

Med fog kan man hävda att 1918 blev ett lika dramatiskt år som 1917. Dekretet om fred och dekretet om jord får räknas Lenin och hans bolsjeviker till godo och betydde att Ryssland kunde sluta fred med central-makterna (i Brest-Litovsk söndagen den 3 mars) och att en välbehövlig och länge efterlängtad jordreform drevs igenom. Följaktligen bockades ”freden och jorden” av, men betydligt sämre gick det med ”brödet” för de nya styresmännen – liksom med åtskilligt annat. I praktiken etablerades ett slags hårdför livsmedelsdiktatur tämligen omgående, där allt handelsutbyte mellan stad och land förbjöds.

Alldeles i slutet av 1917, således under de nya makthavarnas auspicier, gick det ryska folket till val för att utse representanter till en konstituerande församling, med andra ord till ett nationellt parlament. Under hela det gångna året hade bolsjevikerna framställt sig som demokratins garanter och anklagat regeringen Kerenskij för att avsiktligt förhala valet.

Nu segrade inte oväntat socialistrevolutionärernas högerfalang, medan bolsjevikerna inte fick mer än ca 23 procent av rösterna (trots ett bara 50-procentigt valdeltagande). När de olika partiernas ombud samlades i Petrograd den 5 januari 1918, uppstod gräl, skarpa ordväxlingar och tumult. Detta i sin tur föranledde den av enbart bolsjeviker sammansatta regeringen – ”folkkommissariernas råd” – att helt enkelt upplösa den konstituerande församlingen. Den inkallades sedan aldrig på nytt.

I detta ligger en djup och tragisk symbolik. Någon egentlig koalitionsregering upprättades aldrig, trots att en sådan varit både möjlig och framför allt önskvärd.

Det förhärjande inbördeskriget (1918–1920) lät inte vänta på sig. Ansvaret för detta sorgespel delar bolsjevikerna med inhemska vitgardister och med ett helt batteri av interventions-arméer. Till pjäsen hör dock att Lenin i slutet av sitt korta liv vidgick att hans regim gjort flagranta misstag just 1917–18. Han varnade också för Stalins maktambitioner. Tyvärr fick hans varningar aldrig åsyftad verkan.

Men till pjäsen hör också att Lenin aldrig blev medveten om sitt kanske allra värsta felgrepp – tanken att proletariatets diktatur kan utövas av ett proletariatets ”mest avancerade skikt”. Inget talar för att det förhåller sig så. Lenins elitistiska organisationsmodell kontrasterar på ett avgörande sätt mot den gängse marxistiska, som med väl kända formuleringar i Manifestet understryker att ”kommunisterna inte utgör något särskilt parti gentemot alla övriga arbetarpartier” och att ”arbetarklassens frigörelse måste vara dess eget verk”.

Steg för steg etablerades partidiktaturen i det som blev Sovjetunionen. Kuppen i oktober 1917 visade sig skickelsediger.

  22 kommentarer for “Oktober 1917 – revolution med tycke av statskupp

  1. Anders Persson
    2017-10-31 kl. 20:09

    Bo P!
    Ur ett svenskt perspektiv räcker det att påminna om de demokratiska reformer, bl a allmän rösträtt (sist i Norden) som beslöts 1918-19. Utan ryska revolutionen hade högern gjort ännu starkare motstånd.

    Jag väntar nu bara på något ljushuvud som vänder sig mot din punkt 1. med kommentaren att, hade inte Ryssland blivit bolsjevistiskt och sökt sprida denna politik till resten av Europa, så hade Hitler aldrig fått en chans.

    Antag nu att Kerenskij 1917 ingått separatfred med Ryssland. Då hade det inte blivit någon rysk revolution, Lenin hade kunnat stanna i sin exil i Finland, tyska trupper hade tidigare kunnat sättas in på Västfronten och Kejsartyskland förmodligen vunnit kriget. Och sedan hade vi levt lyckliga i alla våra dagar… eller?

  2. Bo Persson
    2017-11-01 kl. 9:22

    Anders P!
    Blir det inte lite väl många “om” som du resonerar. Jag hade bara ett. Men visst är redan det lite äventyrligt. Kontrafaktisk historieskrivning har helt klart sina sidor.

  3. Anders Persson
    2017-11-01 kl. 10:56

    Bo P!
    Jag tycker inte att det är något fel med kontrafaktisk historieskrivning om man håller i minnet att kopplingen avtar snabbt med tiden. Alltså: utan ryska revolutionen hade troligen det demokratiska genombrottet i Sverige 1918 försinkats. Men hade det förhindrat att Tyskland 20-25 år senare anfallit Ryssland?

    Parallellen med nutiden vägleder oss. Trots att dagens Ryssland inte på något vis är “bolsjevistiskt” utgör det fortfarande en läcker munsbit för västerländsk imperialism som hävdar att landet utgör ett “existentiellt hot”. Redan före 1917 hade, på samma sätt, stortyska ideologer och politiker utarbetade planer för hur Ryssland, under någon lämplig publikfriande förevändning, skulle koloniseras efter en militär erövring.

  4. Anders Persson
    2017-11-01 kl. 11:06

    Tillägg: Historien uppför sig lite som vädret. Vi meteorologer kan säga att om 5-6 dygn kommer det att vara uselt väder p g a att ett lågtryck befinner sig över Sverige. Men om det kommer från Island eller Polen vet vi inte alltid.

    På samma sätt kan man säga att Europa 1914, eller åren efter, hade varit i krig p g a imperialistiska motsättningar. Men att det just skulle börja med att Österrike-Ungern anföll Serbien var omöjligt att förutspå.

    När Andrej Amalrik 1970 undrade om “Sovjetunionen kommer att existera 1984?” var det just från en bra prognos att “detta statsbygge håller inte i längden”, trots att själva nedbrytningen enligt Amalrik skulle bero på ett krig med Kina. Det var detsamma som när vi meteorologer trodde att lågtrycket skulle komma från Island, när det i själva verket kom från Polen, lite försenat 6-7 dagar senare.

  5. Hans Andersson
    2017-11-01 kl. 13:38

    Den ryska revolutionen; statskupp eller revolt… eller något annat alternativ… och hur man benämner det som hände, det är mindre viktig än vad som faktisk hände.

    Det hör till att merparten av det som hände 1917 idag svartmålas. Det bekräftar delvis det riktiga i upproret och den samhällsförändring som blev resultatet. På gott och ont, men absolut nödvändigt.

    Förtrycket från tsarväldet röjdes undan, inbördeskriget och det imperialistiska erövringskriget från de europeiska kolonialmakterna krossades av den bolsjevikiska samhällsomvandlingen. Den kampen är orsaken till att Ryssland till skillnad mot andra nationer idag fortfarande är en nationellt oberoende stat – vilket vårt land faktiskt inte är längre.

    Att revolutionen inte uppfyller de teoretiska marxistiska kriterierna för en socialistisk revolution är relativt ointressant liksom diskussioner om produktivkrafter. Teoribildningen om detta utgick ju från det snabbt växande västerländska kapitalistiska industrisamhället med tillhörande massor av arbetarklass. Ryssland var ett agrarsamhälle med bönder och andra brukare av den ryska svartjorden.

  6. Bo Persson
    2017-11-01 kl. 17:55

    Anders P!
    Är vi inte överens då? Att säga att utan en Leninrevolution hade det inte heller blivit något Barbarossakrig, är betydligt våghalsigare än att säga att utan den revolutionen hade Ryssland förlorat Barbarossakriget.

    Stalin lär ha sagt att de stora staterna i västra Europa låg hundra år före Ryssland i teknikutvecklingen och om Ryssland inte tog igen det försprånget på tio år så var Ryssland förlorat.

    Jag vet inte om det är sant, men om man betraktar 30-talets abnormt forcerade teknikutveckling i Ryssland, så kan det mycket väl vara det. Och i vilket fall som helst vet vi nu att när Tyskland 1941 slog till mot Ryssland med sina smarta stridsvagnar, så hade ryssarna ännu smartare stridsvagnar.

  7. Anders Persson
    2017-11-01 kl. 18:57

    Så här talade Stalin 1931: “Det frågas ibland om det inte är möjligt att bromsa tempot något […] Nej, kamrater, är det inte möjligt! […] Att sakta ner tempot skulle innebära att halka efter. Och de som halkar efter blir slagna. Men vi vill inte bli slagna […] Det gamla Ryssland blev slaget av de mongoliska khanerna. Det blev slaget av de turkiska bejerna. Det blev slaget av de svenska feodalherrarna. Det blev slaget av den polska och litauiska adeln. Det blev slaget av de brittiska och franska kapitalisterna. Det blev slaget av de japanska baronerna. Det blev slaget av alla på grund av sin efterblivenhet […] Det blev slaget, därför att det var lönsamt och kunde göras ostraffat […] Det är djungelns lag för kapitalismen. Du är underutvecklad och svag – därför har du fel – därmed kan du bli slagen och förslavad […] Vi är femtio eller hundra år efter de utvecklade länderna. Vi måste ta in detta avstånd på tio år. Antingen gör vi det, eller så går vi under.”

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.