Ola Thunanders syn på Libyen – och Erik Nivas

Torsdagen den 17 mars 2011 antog FN:s säkerhetsråd sin resolution nummer 1973 med anledning av händelseutvecklingen i Libyen, där inbördes strider mellan överste Muammar Ghadaffis truppstyrkor och oppositionella rebeller hade ägt rum i några veckor. Städerna Tripoli och Benghazi var konfliktens två huvudcentra.

Enligt resolutionstexten skulle Libyens civilbefolkning fortsättningsvis skyddas från än värre lidanden, och som ett led i dessa strävanden inrättades en flygförbudszon (en no fly zone). Från Benghazi-sidan – alltså från de upproriska – hette det nämligen att regimen i Tripoli massakrerade civila och använde flyg mot den egna befolkningen. I FN:s säkerhetsråd fick resolution 1973 stöd av tio länder, däribland Frankrike, USA och Storbritannien, medan hela fem lade ner sina röster: Tyskland, Ryssland, Brasilien, Indien och Kina.

Uppdraget att skydda Libyens civila delegerade världssamfundet till Nato. Ytterligare ett antal länder, bland dem Sverige, Förenade Arabemiraten, Jordanien, Egypten och framför allt Qatar, kom därefter att medverka i den storskaliga operation som fick namnet Unified Protector”Aktiebolaget Förenade Skydd” … – och som inledde sin verksamhet utan dröjsmål.

Natos bombkampanjer föregicks av en massiv propagandadrive. Ghadaffi själv beskrevs som Ondskan personifierad, och antalet dödsoffer för den lagliga regimens motoffensiv – som inletts söndagen den 6 mars – överdrevs våldsamt. Rebellerna utmålades som frihetskämpar i kamp mot ett terrorvälde av tidigare sällan skådat art. Så förhöll det sig inte alls. Huvuddelen av de revolterande var i själva verket muslimska fundamentalister med idéer nära besläktade med Al Qaidas och Islamiska Statens. Det var också Benghazi – inte Tripoli – som startade krigshandlingarna.

Nato bombade urskillningslöst i drygt ett halvår. Antalet libyer som har dödats från och med 2011 till dags dato är mångdubbelt större än det antal som miste sina liv under Ghadaffis 42 år i maktens inre cirklar. Efterhand sattes marktrupper in stick i stäv med det givna FN-mandatet – bland annat inhyste man specialförband från Qatar i en sammanlagd numerär om flera tusen i Libyens samtliga provinser. Qatarierna anlände, betecknande nog, redan i början av mars och tjänstgjorde som förbindelselänkar mellan å ena sidan franska, brittiska och amerikanska officerare och å andra sidan inhemska rebeller. Den 20 oktober bombade Nato en konvoj i vilken Ghadaffi ingick. Minuten senare avlivades översten av markbaserade trupper.

Före 2011 var Libyen ett av Afrikas rikaste och mest utvecklade länder, utan minsta tvivel auktoritärt och styrt med järnhand, men samtidigt i besittning av fungerande välfärdssystem.

Men i 2011 års krig slogs Libyen sönder och samman. Mer än 900.000 människor har tvingats fly, ofta över Medelhavet, och till detta kommer ca 500.000 internflyktingar. Numera är landet uppsplittrat på en kollektion ”stats-städer” som, likt en gång i medeltidens Italien, ligger i konflikt med varandra (och i dag regeras av islamister). Vapen från den störtade Tripoli-regimens välfyllda gömmor har spritts till Mali, Tchad, Tunisien, Algeriet, Centralafrikanska Republiken etc – och enligt de kända journalisterna Seymour Hersh och Robert Fisk har rebeller lagt sina tumvantar även på Ghadaffis kemiska vapen och sedan gjort bruk av dem i Syrien.

Det jag skrivit ovan är i allt väsentligt baserat på Ola Tunanders bok Libyakrigen – Bruken av retorikk og bedrag for å ødelegge en stat (Sirkel Forlag, 2018), som ännu inte översatts till svenska. Tunander, som fyller 70 nu i november, är ”Research Professor Emeritus” vid fredsforskningsinstitutet PRIO, den norska motsvarigheten till vårt SIPRI, och har varit anställd där sedan 1987. Hans nya Libyen-studie är både infallsrik och övertygande och kan ses som uppföljaren till hans arbete Libyen-krigets geopolitik. Humanitär intervention eller kolonialkrig? (Celanders, 2012).

Tveklöst kolonialkrig lyder mitt svar på den nyss ställda frågan. För USA:s, Frankrikes och Englands del handlade interventionen i Libyen aldrig om annat än att byta ut en motspänstig och motsträvig regim för i huvudsak oljans och de geopolitiska fördelarnas skull. De olika krigsscenarierna hade förberetts i månader. Redan i början av mars forslades som sagt hela kontingenter av stridsberedda trupper ifrån Qatar in i Libyen – och redan den 10 mars erkände Nicolas Sarkozy och hans Frankrike på diplomatisk väg det s k nationella övergångsrådet i Benghazi som den sargade nordafrikanska statens enda legala representant. Ingenting av detta skulle ha inträffat, om alltihop primärt rört sig om att skydda landets civila från Ghadaffi.

Observeras bör att striderna i Syrien inleddes precis samtidigt som i Libyen. Det var förmodligen inte någon tillfällighet, men just nu tänker jag inte fördjupa mig i den problematiken.

Sverige deltog, som jag tidigare framhållit, i operation Unified Protector. Samtliga våra riksdagspartier utom, ironiskt nog, Sverigedemokraterna signalerade grönt. Det var på sitt sätt förståeligt; ett väloljat propaganda-maskineri arbetade ju för högtryck, och huvudoperatörernas egentliga motiv kan inte ha varit alldeles enkla att genomskåda.

Men nu skriver vi 2018 och har tillgång till facit på nära nog alla punkter. Hur ser i dagsläget våra icke-Nato-vänliga partier – V, S och MP – på sin medverkan i krigsförbrytelserna för sju-åtta år sedan? Det är INTE okej att bara rycka på axlarna, traska vidare i ullstrumporna och konstatera att ’shit happens’.

Erik Niva är känd som en av Sveriges bästa sportjournalister med näst intill encyklopediska kunskaper om internationell fotboll. Men vad har Erik N med Libyen att göra? Faktiskt en hel del: sensommaren 2011 reste Niva till Benghazi och publicerade därefter ett utförligt insider-reportage i Aftonbladet om fotbollsklubben Al-Ahly, ett reportage som ett par år senare trycktes om på tolv sidor i den 600-sidiga boken Utväg Fotboll (Modernista, 2014).

Dessvärre har Niva inte många rätt. Han beskriver förkrigstidens Libyen som en ”skurkstat”, försänkt i medeltida mörker och styrd av en notoriskt blodbesudlad diktator. Men lyckligtvis varar ingenting för evigt: den arabiska våren har äntligen nått Libyen, Benghazi är enligt Niva frihetens stamort på jorden och klubben Al-Ahly upprorsmännens och de revolutionära hjältarnas självklara samlingspunkt.

Ja, vår nutidshistoria kan skrivas på olika sätt. Ola Tunander behärskar konsten till etthundra procent. Många andra gör det tyvärr inte.

  3 kommentarer for “Ola Thunanders syn på Libyen – och Erik Nivas

  1. Anders Persson
    2018-10-18 kl. 9:46

    Mats P!
    Tack för en utmärkt recension av Tunanders bok. Men jag har en kommentar. Du förklarar de svenska riksdagspartiernas ställningstagande med att de var offer för “ett väloljat propaganda-maskineri [som] ju arbetade för högtryck, och huvudoperatörernas egentliga motiv kan inte ha varit alldeles enkla att genomskåda.”

    Jag bodde vid den här tiden i England, mellan London och Oxford. Mina huvudsakliga nyhetskällor var BBC och Independent. Med dessa två källor var det inte svårt att genomskåda “huvudoperatörernas egentliga motiv”. I Independent skrev ju bl a Robert Fisk.

    BBC stod ju på regeringens sida. Men då, liksom nu när det gäller Ryssland, släppte BBC fram icke-konformistiska åsikter. Av dessa var det möjligt att dra egna slutsatser, som skiljde sig från BBC:s. I Sverige var (och är) propagandan genom massmedia total och ensidig.

    Men SD tycks 2011 ha sett genom propagandan. Deras ställningstagande om Libyen 2011 gjorde att jag sedan aldrig instämt i hetsen emot dem.

  2. Bengt Svensson
    2018-10-18 kl. 17:33

    Jag följer inte med så noga men har intrycket att svenska politiker aldrig ställts till svars för vårt deltagande i de senaste decenniernas USA/Nato-krig.

    I USA är George W Bush numera en småmysig och populär kändis, som målar tavlor. Så här sa Michelle Obama (tills nyligen republikens “första dam”) om honom nyligen:

    “President Bush … I love him to death. He’s a wonderful man. He’s a funny man.” (Jag är dö’kär i honom. Han är en underbar människa. Han är rolig.)

    Ja, krig har blivit det normala sättet att lösa konflikter. Något som även svenska politiker och opinionsbildare har accepterat.

  3. Hans Andersson
    2018-10-19 kl. 12:56

    BBC blandar och ger vilket SVT/SR inte gör. BBC har betydligt bredare analyser och vinklar i sin rapportering, trots att de samtidigt redovisar den officiella propagandan och periodvis stänger ned möjligheten till en balanserad rapportering.

    Independent och Guardian samt även flera etablerade ”stream media” överflyglar våra etablerad medier med råge. Beklämmande nog vilket ju visade sig vid Palmemordet, som Myrdal skrev, att om man vill veta något om mordet skulle man läsa massmedia utomlands.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.