Olaga intrång men av ren nyfikenhet och utan onda avsikter

Lidbergsgården i Ljungdalen

ör två år sedan skrev jag om En gammal passion. Det var efter att ha varit i Ljungdalen där min framlidna hustru har sina rötter. Huset där hennes mormor föddes tronar fortfarande lika majestätiskt på Liden. Min fascination är orubbad. Jag dras till detta slott av sten, trä, och mästerligt hantverk, särskilt när jag är ensam och ingen stör mig.

Förra gången höll Joni Lidberg på med rekonstruktionen av norra gavelväggen och källaren. Jag var nu nyfiken på vad som hänt sedan sist. Vad jag kunde se, ingenting. Allt var sig likt, som för två år sedan. Utvändigt verkar ingenting väsentligt ha hänt. En mycket sliten fönsterbåge med gammalt glas i södra gaveln höll på att ramla ur sitt läge. Jag tryckte den på plats och hoppas att någon slår dit en spik så att den inte ramlar i backen vid nästa storm och tappar sina skimrande handblåsta glasrutor. Som sagt, ingenting verkar ha hänt sedan sist.

Dörren olåst
Så fick jag ett infall, ska känna på en dörr om det är låst, tog i den handsmidda järnbågen och märkte att dörren var olåst. Endast en grå elkabel hindrade dörren från att blåsa upp. Jag virade upp kabeln från spiken och sköt försiktigt upp den mycket gamla dörren, som lätt svängde upp på sin välanvända gångjärn.

Dörren hölls stängd med en gammal elkabel

Får man gå in i ett främmande hus utan lov? Självklart inte! Men frestelsen var för stor för att nu vända. Jag klev in i farstun och lät dörren stå öppen för att inte smyga som en inträngling. Ute syntes inte till en människa. Solen sken och högsommaren log sitt mest vänliga leende mot huset och mig.

Som jag berättade förra gången var ett av de stora rummen lager för elprylar. Av det syntes mycket lite nu. Timmerväggarna var bara, alla inredningssnickerier borta, spisen med kåpan i hörnet fanns kvar och lite gamla möbler var ditställda utan någon ordning. Kanske hade det funnits en ambition att renovera, men att resurserna; de mänskliga och ekonomiska, sinat.

I husets andra ända, den norra, låg det som nog var stora salen. Där fanns däremot mycket att se. Ett stort hörnskåp med skrivklaff, ett bord med svängda ben – som rokoko – fast hemsnickrat förstås. En väggfast bänk med fasta sidor och hylla över, som hos Carl och Karin Larsson nästan. Två vackert inramade spegeldörrar på rummets enda fönsterlösa vägg. Vackert tak, fortfarande i kittfärgad lack som fortfarande hade en vacker blank yta. Alla golv var förstås av kilformade plank. I ett av innerhörnen fanns en gång en stor murad spis av flata stenar från Ljungan, eller något annat nära vattendrag. Men den var helt nerriven, antagligen sedan ganska många år. Nu syntes bara ett flera kvadratmeter stort hål från marken under huset och upp till det provisoriska plåttaket.

Här fanns tidigare en skorsten murad i natursten från närmaste vattendrag.

Uppför trappan…
Jag vet att huset innan det övergavs var pensionat. Jag tassade vidare uppför trappan där pensionatsgästerna brukade husera för mer än 100 år sedan. I varje rum fanns en vedkamin i plåt och en liten vedlår. I flera rum fanns hemsnickrade mycket robusta våningssängar och ett par skåpsängar. Allt målat med brun eller mörk rödbrun färg. Dörrspeglarna till rummen hade små emaljerade nummerskyltar och var dekorativt målade i en naivistisk marmoreringsteknik. Övervåningen verkar ha stått nästan orörd mycket länge.

El fanns indraget redan tidigt på 1900-talet, det tycker jag mig se på en del installationer. Det var väl när krav på vatten och avlopp blev vanligare som man inte kunde driva pensionatet vidare.

Stadsmänniskor började intressera sig för fjällnaturen i slutet av 1800-talet. Svesnka Turistföreningen bildades 1885 i Stockholm. Inredningen på övervåningen tycker jag skvallrar om att pensionatet var en slags föregångare till STF:s anläggningar, som byggdes längre upp i fjällen. STF:s första “sporthärbärge” med logi och matservering öppnade 1897 vid Sylarna, knappt två dagsmarscher från Ljungdalen.

Det sitter i väggarna
Ingen har mig veterligen skrivit Lidbergsgårdens historia. Det finns säkert gamla foton och mängder av dokument som kan plockas fram ur byrålådor och arkiv för att sammanfogas till en husets historia. Det vore något att bita i för TV-programmet “Det sitter i väggarna”. Men det ligger väl för långt från Stockholm.

Välkommen in!

  13 kommentarer for “Olaga intrång men av ren nyfikenhet och utan onda avsikter

  1. Leif Stålhammer
    2019-08-03 kl. 9:23

    Ett hus för människor. Vem tar hand om det? Risk för plundring verkar föreligga. Vilka underbara färger!

  2. Jan Arvid Götesson
    2019-08-03 kl. 10:31

    Detta går till hjärtat av debatter som förs på lindelof.nu om Sveriges framtid och statssuveräniteten.

    Om vi inte bevarar detta hus, och alla andra delar av det riktiga Sveriges natur och kultur som nu förstörs, och om vi inte återskapar alla delar av Sverige som redan förstörts (vilket kan göras till exempel genom att återuppföra tiotusentals riktiga timmerbostadshus på naturstensgrund byggda enligt rot-topp-systemet), då finns ju inget Sverige värt att bevara som suverän stat! Ett liv som modern, anglo-internationell människa är meningslöst.

    Dessutom behövs en rekonstruktion av det icke-materiella arvet. Äss oin kômmer frau oina böjd sôm Ljungdalen kan oin börja nöttja kasuset dativ i sett maul, for eiksempel.

  3. Bertil Carlman
    2019-08-04 kl. 9:39

    1981, vid 39 års ålder, drog jag mig undan från politiken och köpte ett sådant hus som Lidbergsgården tillsammans med min hustru. Sedan dess har vi lagt ner mer än 1,5 miljoner kronor på det helt fallfärdiga 1700-tals-huset. Och en enorm massa arbetstimmar. Jag bor nu permanent här i 90kvm, och njuter naturligtvis. Och jag har lärt mig mura, snickra; jag kan t o m dubbelgera på fri hand. För hand har jag också grävt ut en källare under en tredjedel av huset. Så ofta vi kan bjuder vi hit våra vänner.

    För ett par år sedan drog Ulf Nilsson ut mig ur denna ”törnrosasömn”. Under samma tid (1981-2017) har Knut L, Anders P, Ulf N, Torbjörn W med flera på olika sätt arbetat för ett förnuftigare Sverige, ett Sverige som trots deras och många andras arbete mer och mer avvecklas som alliansfritt land och välfärdsstat. Vem av oss gjorde mest rätt?

    Så är det men jag ångrar mig inte.

  4. Lars Jansson
    2019-08-04 kl. 12:34

    Det är både vemodiga, men samtidigt vackra bilder som du har tagit på ett hus i förfall. Det finns många sådana hus i Sverige, framför allt på landsbygden. Och åker man runt bygderna här i Uppland nu i början på augusti när vetefälten står fullmogna och väntar på skördetröskorna ser man samtidigt många gamla hölador som håller på att rasa ihop därför att de inte längre används. Att vi ska kunna vända på den utvecklingen blir inte lätt.

    Jag vill göra en rättelse i din artikel. STF grundades faktisk i Uppsala med ett konstituerande möte på Stadshotellet den 27 februari 1885. Detta möte hade föregåtts av ett möte på Gästringe-Hälsinge nation den 1 dec 1884 där förslaget om bildandet om en turistförening med den norska turistföreningen som förebild lades fram. Det var först 1887 som föreningen flyttade sitt säte till Stockholm.

    Du är lite orättvis mot TV. För att vara med i “Det sitter i väggarna” måste ägarna nyttja huset och vilja att TV kommer dit oavsett avstånd till Stockholm.

  5. Knut Lindelöf
    2019-08-04 kl. 16:58

    Lars J!
    Tack för dina rättelser. Som så ofta går det inte att lita på Wikipedia. Kanske det kan bli ett nytt TV-program om gamla hus med historia. Våra gamla hus berättar så mycket som vi bör ta till vara.

  6. Bertil Carlman
    2019-08-04 kl. 17:26

    Jag ljög. Jag bor i 190 kvm!

  7. Hans Andersson
    2019-08-04 kl. 22:08

    Fint och varmt reportage med vackra bilder. Ett fantastiskt/hus, ett gammalt träslott åldrat med gedigen värdighet. Påminner om ett av alla fina Hälsingegårdar norröver. Men huset paraderar väl i Uppland?

    Bilden på huset ger verkligen avtryck hos betraktaren. Underhåll men inte fullständig renovering tänker jag – vid det senare nästan ett övergrepp mot dess själ. Som sagt helt fantastisk bild på en enastående byggnad.

  8. Knut Lindelöf
    2019-08-04 kl. 22:36

    Ja, hus med historia fascinerar. Huset står långt från allfarvägen i Ljundalen i Härjedalsfjällen.

  9. Arne W Andersson
    2019-08-04 kl. 22:38

    Förstod vi väl …

  10. Bertil Carlman
    2019-08-05 kl. 11:28

    Vår, inklusive min, fascination inför ”det gamla”, vad är den ett uttryck för? Gamla vackra 1700-tals-hus, Upstairs Downstairs, Antikrundan, Poirot, Barnmorskan i East End etc. Var är klassförtrycket, eländet, de svåra dagsverkena, stanken, svälten? En liten gnutta, kanske. Däremot gott om överklassens välgörenhet nedåt och underklassens tacksamhet uppåt. Ingenting om de grundläggande förutsättningarna för överklassens överklassliv.

    På visning i Tagels herrgård igår var det samma sak. (Jag och hustrun var där). ”Åh vad tjusigt Adelaide von Schmitterlöf hade det!!” Vi sitter bra fast i denna kavalkad av förljuget bakåttittande. Och detsamma gäller även förtjusningen över dagens överklassglans. Och samtidigt sjunker vi mer och mer ner i ökande inkomst- och klassklyftor. Vid en intervju häromdagen var vår finansminister bekymrad över, nä hon sade inget om klassklyftorna, men inkomstklyftorna oroade henne. Fast jag tror inte hennes oro var stor.

  11. Dennis Zackrisson
    2019-08-05 kl. 14:37

    “Olaga intrång” har du med säkerhet inte gjort dig skyldig till, Knut! Såvitt jag kunde förstå fanns inga skyltar om inträdesförbud runt huset och, eftersom det inte rör sig om något bostadshus i bruk, allemansrätten gäller här fullt ut.

    Annars är vården av vårt (svenskarnas) nationella arv givetvis ett intressant ämne.

  12. Bo Persson
    2019-08-07 kl. 13:56

    Hans A associerar till de så kallade Hälsingegårdarna. Om dem har jag en liten skrift. “De unika hälsingegårdarna” heter den. Den kan man köpa på “Träslottet” i Arbrå och på Hälsinglands museum i Hudiksvall tror jag att man till och med kan få den gratis.

    Här är kapitelrubrikerna: 1. Landskapet, 2. Försörjningen, 3. Folket, 4. Hälsingegårdarna genom tiderna, 5. Hälsingegårdarnas olika särdrag, 6. Uthusen, 7. Så inreddes Hälsingegårdarna, 8. Fäbodlivet.

  13. Knut Lindelöf
    2019-08-07 kl. 16:04

    Hälsingegårdarna är ofta mycket större än Lidbergsgården. Jag tror denna har mycket av hantverkstradition från storgårdar i Jämtland, men också från Norge, som ligger mycket nära.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.