Olika sydabockar, det är hela skillnaden

scapegoat

Syndabocken (The Scapegoat) av prerafaeliten William Holman Hunt, 1854. (Bild från Wikipedia) Klicka för större bild.

Vad är skillnaden och vad är likheten mellan Carl Bildt och Margot Wallström? Skillnaderna är – förutom att de företräder olika inrikes politiska partier och regeringskoalitioner – att de har lite olika hatobjekt bland världens länder. Den Bildtska moralen pekar ut Ryssland och den Wallströmska pekar ut Saudiarabien som sina speciella syndabockar (i biblisk mening). Det här är skillnader, men trots allt finns även en stor likhet, för de agerar som utrikesministrar efter principen att gärna peka ut syndabockar. Alltså endast deras val av syndabock skiljer dem åt, vilket förstås orsakar problem i umgänget mellan Sverige och dess syndabockar.

För, det som utrikesministrar säger om andra länder uppfattas som uttryck för svenska statens mening, vilket är själva meningen med att ha utrikesministrar. Dessa basar för en stor utrikesförvaltning, som i alla lägen på ett kompetent sätt skall företräda svenska intressen i umgänget med andra länder, vilka dessa länder än må vara.

Alltså, om svenska regeringen anser att ett avtal med Saudiarabien missgynnar svenska intressen måste det vara helt i sin ordning att säga upp det (i laga ordning). Att däremot offentligt kritisera andra länders inre förhållanden med moraliska utgångspunkter är i princip olämpligt och ska i förekommande fall förstås underordnas vad som gynnar svenska intressen. Moralisk kritik underlättar ju inte umgänget på den diplomatiska scenen och är faktiskt en nyhet som infördes av Olof Palme på 70-talet.

Orsaken till denna förändring är nog att den diplomatiska scenen på senare år har ändrat struktur. Sverige är i realiteten inte längre alliansfritt, vilket påpekas idag i UNT av folkrättsprofessorn Inger Österdahl. Diplomatiskt jämställda med stormakter är vi inte längre. EU har tillkommit som en överordnad diplomatisk aktör, som binder sina medlemmar i många stora internationella frågor. Sverige är alltså inte längre oberoende som vi var före 1989.

Varje svensk utrikesminister är därför bunden av EU och har ett kraftigt inskränkt politiskt manöverutrymme. För att kompensera detta krympande manöverutrymme har man istället börjat tala om saker som tidigare inte hade i diplomatiska sammanhang att göra. En “feministisk utrikespolitik” är en sådan apart markering. Den bör funka inrikespolitiskt – i Sverige är ju alla feminister – och krokar väl i USAs/EUs konfrontationslinje mot sina fiender i den muslimska världen. Alltså helt i linje med HMV (His Masters Voice).

Men, i fallet Saudiarabien blev det plötsligt problem. När Wallström kritiserade – det inrikespolitiskt och USA/EU-politiskt självklara – saudisk lagstiftning, blev problemet uppenbart. I realiteten kan man ju inte kritisera andra länders inre angelägenheter – annat än från en klar styrkeposition. Det kan lätt straffa sig, vilket visat sig i det här fallet. Även utrikespolitik är det möjligas konst. Folkrätt och diplomati vilar på bräckliga överenskommelser. Ingen instans finns som kan döma och ingripa mot överträdelser. “Politiskt makt växer ur en gevärspipa”, som Mao så insiktsfullt formulerade det. I förlängningen ligger endast kriget och det vill ingen ha – såvida man inte är övertygad om att man kan vinna det.

Skillnaden mellan Bildt och Wallström är dock att inom den nya diplomatiska scenstrukturen gör de lite olika bedömningar och markeringar. Bildt skulle aldrig agera i strid med svenska industriintressen. Förbindelserna mellan det svenska kungahuset, Wallenbergsfären och Saudiarabien är mycket goda och säkert mycket mer intima än vad man tillstår utåt. I denna inre krets kan säkert också Carl Bildt röra sig ganska ohämmat. Här gäller det främst affärer och att inte störa några politiska relationer. Men Wallström är uppenbarligen inte en del av detta exklusiva sammanhang.

Alltså Bildt och Wallström agerar som utrikesministrar inom samma strikta och krympande ramar. Men helt instängda är de ändå inte. Eftersom de delvis tillhör konkurrerande eliter kan “snedsprång” och konflikter inte helt undvikas som kan sätta käppar i hjulet och få det obskyra maskineriet att gnissla. Det tycker jag att vi trots allt ska vara glada för.

Läs också Jan Guillou i dagens AB

... är läst 252 gånger!

  5 kommentarer for “Olika sydabockar, det är hela skillnaden

  1. Christer Strandberg skriver:

    Knappast någon svensk politiker har haft så goda kontakter med den ryska statsledningen som Carl Bildt. Efter Ukrainakrisen har de förstås blivit frostigare, men CB har alltjämt goda relationer till utrikesminister Sergej Lavrov bl a. Vad gäller synen på svensk industri utomlands kan du nog ha rätt och skillnaderna mellan MW och CB.

  2. Knut Lindelöf skriver:

    Christer!
    Bildts eventuellt goda relationer med enskilda personer i ryska utrikesförvaltningen är nog underordnat USAs/EUs krav på sanktioner mot och det inledda “handleskriget” mot Ryssland.

  3. Anders Persson skriver:

    Knut: Ditt 6:e stycke ”Men, i fallet Saudiarabien blev det plötsligt problem…” var, för att komma från dig, ovanligt oklart formulerat.

    I statuterna både för Nationernas Förbund, Förenta Nationerna och De Alliansfria Staternas organisation fanns (och finns) det en klart uttalad princip om icke-inblandning i andra länders inre angelägenheter. Det innebär bl a att de inre förhållanderna inte skall utgöra skäl för ett yttre ingripande.

    Men så har det ju tyvärr inte fungerat. Hitlertyskland gick till krig 1939 mot Polen för att ”rädda” de tyskar vars förhållanden i Polen blivit ”outhärdliga”. Sovjetunionen gav sig rätt att invadera länder i Östeuropa där ”socialismen hotades”. USA och NATO ska göra världen ”safe for democracy”.

    Sedan stadsfästes, åtminstone inofficiellt, doktrinen om ”skydd av mänskliga rättigheter” som motivgrund att anfalla eller ingripa i ett annat land. Problemet här är att avgöra vad som brister i dessa ”rättigheter” under hänsynstagande till kulturskillnader. Men den avgörande svårigheten är ju att det tolkas partiskt. Länder som vi VILL ha goda relationer med anses leva upp till dessa ”mänskliga rättigheter” eller, som det var med Libyen 2005-2010, påstås vara inne i en ”demokratiprocess”. Länder som vi vill komma åt svartmålas eller förtalas lögnaktigt (som nu sker med Ryssland).

    Detta kan slå tillbaka på oss själva. En tidningsläsare i Tokyo som får höra att NATO varit tvunget att invadera Sverige på grund av landets ”brott mot de mänskliga rättigheter” vad avser samer, tornedalingar eller muslimska invandrare, kan ju omöjligen skapa sig en uppfattning om det berättigade i anklagelserna. Men läser han att Sverige invaderat Åland är saken mycket enklare.

  4. Knut Lindelöf skriver:

    Anders!
    Jag har faktiskt omformulerat det stycket något eftersom även jag såg att det inte var glasklart vad som menades.

    Så här står det nu: “Men, i fallet Saudiarabien blev det plötsligt problem. När Wallström kritiserade – det inrikespolitiskt och USA/EU-politiskt självklara – saudisk lagstiftning, blev problemet uppenbart. I realiteten kan man ju inte kritisera andra länders inre angelägenheter – annat än från en klar styrkeposition. …”

    Har bland annat inskjutit “I realiteten” för att markera att det inte är fråga om vad du och jag och andra fredsälskande anser som önskvärt. Frågan är dock om även du nu anser att det blivit klarare.

  5. Bo Persson skriver:

    Anders P!
    “Sedan stadsfästes, åtminstone inofficiellt, doktrinen…..” skriver du. Hur gick detta “stadsfästande” till? I vilken mening var det “inofficiellt”.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.