Varvet i Landskrona var hans arbetsplats. (Foto: Wikipedia)
Nog är våldet som sker i världen ett svårmanövrerat bekymmer, där förekommande maktintressen och obegränsad ekonomisk vinning driver människan mot ett stort avgrundsdjup. Med tanke på att hon är formad som individ i ett samarbetande släkte är det ytterst märkligt hur våldet tagit fäste till den grad att vi även har utvecklat möjligheter att kunna utplåna oss själva. En märklig och till synes våldsinriktad gåta dom lärde, filosofer samt andra sökare ställer frågor om, utan att finna några entydiga svar.
I denna erfarna tid mot svåra felsteg, då vi med teknikens hjälp har möjligheter att skapa ett värdigt liv till hela världens folk, tillåts girighetens röster tala för än mer av krigiska handlingar och därmed styra bort från våra i grunden humana intentioner.
Att lägga skuldbördan, på vilken mänsklig kultur som möjliggjort denna våldsbejakande kraft, hjälper dessvärre inte annat än att försöka undvika göra om dom katastrofala misstag som bevisligen skett och ännu förekommer.
Vad beträffa pågående krig där stormakter strider om herraväldet, ja jag vet inte vad det består av annat än att det från västvärldens sida finns ett starkt intresse av avancerade vapensystem med en riktad målbild, inställd för att bringa ytterst effektiv dödlig verkan på människor, samt förstörelse av naturtillgångar som aldrig, eller sällan går att återställa. I min värld ett asocialt och meningslös handlande.
Så min övertygelse och korta pågående stund på denna planet, tillsammans med en begränsad krets i samhällsbyggets tjänst, är att även de ska förstå meningen med detta pågående självskadebeteende som krigens förödande verkan åstadkommer. Jag är övertygad om att vi alla i grunden tänker så.
Ja då är frågan hur kunde det bli så illa att ”vi” låter oss ledas mot ond bråd död i krig av ett fåtal maktlystna individer. I mina unga år gjordes insteg till vuxenvärlden, cirka ett tiotal år efter att världskriget nummer två avslutats, och en ljusnande framtidsbild låg öppen. Tanken att några krig aldrig aldrig skulle hända igen var klar och tydlig. Bilder från koncentrationslägren var så pass skräckfyllda att de inte fanns på en skala av vad mänskan förmådde i handling. Döda män, kvinnor och barn lämnades obevekligt till ett enda stort öppet hål i marken där kropparna liknades vid avfallshögar.
Just nu händer en liknande bottenlös människoförnedring när jag ser bilderna som förmedlar vad som händer på den smala landremsan Gaza i Palestina/Israel. Och västvärldens maktmänniskor står handlingsförlamade och bevittnar detta moraliska haveri, samt talar på diplomatspråk till folket som om detta vore ett tillstånd värdigt en civiliserad rättsordning.
Nu skriver vi som bekant 2025 och det är 80 år sedan andra världskriget upphörde och löften gavs med orden, ”aldrig mer” och ”om detta må vi berätta”.
Sverige som undkom detta fruktansvärda krig har genom åren därefter varit en sann fredsvän och verkat för nedrustning samt en kärnvapenfri världsordning. Detta inte minst genom personer som Alva Myrdal och dåvarande FN;s generalsekreterare Dag Hammarskjöld. Båda dessa fredens röster har erhållit fredspriset till Alfred Nobels minne liksom även Hjalmar Branting.
Med tanke på att det är få röster från maktens rum i västvärlden som verkar med fredens röst är det beklagligt att den svenska traditionen mot detta våldets fasa och för nedrustning har tystnat. Istället väljer vi att stödja världens mest rustade vapenmakt, nämligen Nato. En vapenmakt utrustad för gränslöst våld där det svenska inflytandet, det vill säga folkstyret, är en i närmaste obetydlig, som kan jämföras med att ropa i den nattsvarta öknen och invänta svar.
En process att beklaga från ett fredsälskande land för nedrustning, där Östersjön ingick som ett fredens innanhav, till numer något annat i vapensmedjornas tjänst.
Och vad gör detta med oss människor, inte minst med det uppväxande släktet, när det normala svaret vid konflikthantering utgör våldet som bästa metod.
Själv är jag som tuppen som var så lat att när de andra tupparna gol så nickade han bara instämmande. Bra skrivet av en f d arbetskamrat från Öresundsvarvet. Sverige verkar vara ”sönderfredat”, vi leder t ex ligan av folk som vill elda på kriget i Ukraina. Övriga folk minns sina krig och vet att krig inte är som i Hollywood till häftig amerikansk rockmusik. Men jag har fortfarande ett litet hopp om att Trump åtminstone skall få stopp på ett krig. Lyckas han med det förlåter jag honom åtminstone för en del dumheter. Vi andra får bara hoppas att det nya året för med sig fred, frid och lite mer människovärde. Gott Nytt alla!
Olle Pålsson!
(och alla andra lindelöfsläsare)
Ur texten, några citat:
”Sverige som undkom detta fruktansvärda krig (det andra världkriget, min parentes) har genom åren därefter varit en sann fredsvän och verkat för nedrustning samt en kärnvapenfri världsordning.”
”En vapenmakt utrustad för gränslöst våld där det svenska inflytandet, det vill säga folkstyret, är en i närmaste obetydlig, som kan jämföras med att ropa i den nattsvarta öknen och invänta svar.”
”En process att beklaga från ett fredsälskande land för nedrustning, där Östersjön ingick som ett fredens innanhav, till numer något annat i vapensmedjornas tjänst.”
Att det svenska folket inte har haft något inflytande i anslutningen till Nato är visst och sant, men att, som i textutdragen alldeles ovan visar, kalla Sverige för ”en sann fredsvän” och ”ett fredsälskande land för nedrustning” är inte (längre) med sanningen överensstämmande.
Måhända kan sådana påståenden som dem i Olle P:s text ge en känsla av trygghet eftersom det bekräftar inpyrda föreställningar från länge sedan svunna dagar, men det är icke desto mindre, inte bara falskt, utan dessutom grundfalskt.
Detta eftersom Sveriges befolkning i undersökning efter undersökning, dels visar sig ha bland de mest krigiska attityderna av alla befolkningar i Europa, och dessutom visar sig vara det mest missledda gällande krigets möjliga utgång.
Hänsyftningar till Dag Hammarskjöld och Alva Myrdal och de fredspris som så ofta skandaliserats av ovärdiga pristagare har föga att tillföra dagens historielösa befolkning. En tredjedel har dessutom ”utländsk bakgrund” vilket gör att de förmodligen har lika lite känsla för de nämnda individerna, Myrdal och Hammarskjöld, som vi svenskar har för Kemal Ataturk, eller för Enver Hoxha.
Om vi skall diskutera Sveriges nuvarande situation och befolkningens förhållningssätt till Nato och till kriget i Ukraina, bör vi utgå från en verklighet, som kanske inte tilltalar oss, men som är förutsättningen för att komma vidare i diskussionerna.
SvD börjar en artikel, ”Ny undersökning: Stödet för Ukraina sviktar” den 26 december 2024:
”Enligt en färsk undersökning från opinionsinstitutet Yougov har viljan att stödja Ukraina ’tills segern är vunnen’ minskat markant i Västeuropa, rapporterar The Guardian. Undersökningen, som omfattar Frankrike, Tyskland, Italien, Spanien, Sverige, Danmark och Storbritannien, visar att stödet har sjunkit i alla sju länder under det senaste året.”
När vi går till nämnda artikel i The Guardian ser vi att man där konstaterar att 50 procent av svenskarna vill stödja Ukraina till dess de vinner, även om det innebär att man förlänger kriget. (Att en förlängning av kriget innebär ytterligare spillda liv, tycker jag är givet och borde vara uppenbart för var och en). Näst mest krigiskt är Danmark, där 40 procent tycker samma sak. På den motsatta axeln ser vi att 24 procent av svenskarna vill se fredsförhandlingar även om Ryssland fortfarande besitter en del av Ukrainas territorium.
Detta är verkligheten. Alltså hälften av de som bor i Sverige vill fortsätta skicka vapen, ammunition och pengar, till Ukraina till dess de drivit Ryssland tillbaks till de gränser man hade före invasionen. Det är naturligtvis helt verklighetsfrämmande, och visar mainstreammedias starka grepp om folks tankar och antyder styrkan i den desinformation som de meddelas.
Dessutom visar det att folks omdöme rent generellt är lägre än vad jag, åtminstone hittilldags tagit för givet.
Att efter tre års krig, där Ukraina inte lyckats återta någonting, tro att dessa nu skall lyckas börja driva ut Ryssland är inte uttryck för annat än önsketänkande, eller svagt omdöme, vilket ofta är samma sak.
Att efter tre års propaganda i mainstreammedia där det ena ”expertutlåtandet” efter det andra, om Rysslands politiska sammanbrott, dess militära kollaps, Putins snara död, palatskupp, rysk ekonomisk recession och bröduppror – där inga av dessa företeelser – inträffat, ändå fortsätta att lyssna på dessa ”experter” gör mig nästan misantropisk.
Sammanfattningsvis visar denna, såväl som tidigare undersökningar, dels att Sveriges befolkning är den mest blodtörstiga i Europa, och samtidigt den minst realistiska, eftersom man tror, dels att ryssarna kan drivas ut ur Ukraina, dels fortsätter man tro på mainstream-medias ”experter”, vars förutsägelser alltså gång på gång visat sig vara felaktiga.
Ulf C!
Tack för svar och dina intressanta synpunkter.
Min avsikt med orden fredsvän och ett fredsälskande Land bygger främst på den officiella hållning som Sverige gärna önskade ge uttryck för i skilda sammanhang.
Eftersom vårt Land numer deltar indirekt i ett stormaktskrig blir en sådan hållning i min mening omöjlig. I så fall är ” krig är fred” möjligtvis mer användbart i sammanhanget..
Att tillhöra världens största vapenorganisation som är beroende av en ekonomisk marknad där privata lönsamhets- intressen ingår blir ofrånkomligt något omvälvande med tanke på vår historiskt höga svansföring under cirka 200 år som ”fredsarbetare”. Och då inte minst i sammanhanget är det främst vårt största parti inom arbetarrörelsen som värnat den goda självbilden främst under 1900 talet.
Ett parti som bygger sin politiska grund på en folkrörelseidé vars lokala organisation är minsta enheten i beslutsgången och därmed utgör viktiga delar i deras bärande grundstomme vilken med tidens förändrade skede är mindre hållbar i det avseendet.
Så har sammantaget genom Nato inträdet något i vår allmänna folksjäl gått förlorat, oavsett vilken politiskt åsikt man har . Det finns naturligtvis även annat som bidragit till en förändrad bild av vårt Land och då inte minst genom nya kulturella influenser som påverkat oss av skilda slag.
Avslutningsvis vill jag mena, när ord -som ansluter till moral, saknar värde ”vem i hela världen kan vi lita på”.
Så riskerar våldets blinda krafter ta vid med förödande verkan.
Det var kärnan i min sammanställda text jag försökte förmedla.
Svårt det där att bli precis med orden när komplexa frågor om ett historisk förlopp skall framföras.
Med hopp om att fredens röster återtar initiativet och då är utbyte genom samtal en oerhörd viktig kraft till förändring inför ett-
Gott Nytt År