Olof Lagercrantz’ varning för nästa stora krig

Illustration…

Här en text av Olof Lagercrantz som ger uttryck för en varning till samtiden.

… ett tredje världskrig är under förberedelse och snart är över oss, därom är jag övertygad. Före 1914 fanns samma slags hemska omedvetenhet om faran som nu, alstrad av den långa relativa freden. Vapnen hopar sig nu som då, och att de ej skulle komma till användning är en orimlig förhoppning. Ett och annat fredsord, någon gest vid toppmöten spelar ingen roll. Vi befinner oss i en period av andlig förråelse och barbari och det förfärliga är att vi inte märker det, därför att vi är bedövade av de tekniska och materiella framsteg som skänker spänning och njutning.

Det finns folk som tror att mordet på judarna var unikt i sin ondska. Det är ett stort misstag. Det var bara tekniken som tog ett steg framåt. Vår vita kristna värld har haft folkmordet som praxis i femhundra år. Indianerna i Amerika, urinvånarna i Australien, på Nya Zeeland, på Tasmanien kan vittna därom. De svarta i Afrika var alltför många för att utrotas. Man gjorde dem i stället till slavar och ställde dem så utanför mänskligheten. I dag har slavarna andra namn och bor i getton eller i u-länder.

Sådana illdåd möjliggörs och förbereds evigt efter samma mönster. De andra, de som har annan hudfärg, plattare näsa, annan tro än kärlekens, som kristendom brukar kalla sig, berövas sina mänskliga drag, utpekas som onda, djävulska, farliga.

Ur antologin Vårt sekel är reserverat åt lögnen, sammanställd av Niklas Nåsander

Gunnar Thorell, stockholmare, född 1942, gick på Kungsholmens gymnasium, studerade vid Stocholms universitet 1969-1972, flyttade till Australien 1976, jobbade i Stockholms stad 1991–2007…

Kommentar:
Den intellektuelles uppgift är att vara ett samvete i sin tidsperiod – en spegel för sin krets (sitt folk, nation etc).

Det är en svår uppgift att tala om vilka ”vi själva är”, och balansera det hat och den förgrovade propaganda som gång på gång driver folken till oförsonliga konflikt och undergång.

Den intellektuelles uppgift väcker förargelse och kontrovers – eftersom ”vi” av tröghet helst vill slå oss till ro med självsmicker angående vår ”fina demokrati” och vår ”fria värld”. (Tidigare, vår kristendom, vår överlägsna civilisation…)

Vi vill projicera det onda på dem vi kollektivt ämnar angripa.

Det kollektiva ”viet” har en uppsjö av propaganda som vill överdriva ”fiendens” olika förbrytelser, samtidigt glömma, släta över vår egen sidas förbrytelser (4 miljoner döda i Vietnamkriget – ”Shit happens” liksom).

Både i konflikter på ett individplan (äktenskap, vänförhållande) och i konflikter mellan nationer/folk, gäller att genomskåda illusionen av självsmicker.

Om man ser på historien finns inga exempel på betydande författare eller intellektuell som inte väckt förargelse för den här sortens prövande blick på den egna omvärlden.

Det är en utnämning att bli illa sedd av ”etablissemanget”.

Det gäller i Sverige till exempel Strindberg, Hjalmar Söderberg, Ivar-Lo Johansson, Sara Lidman, Eva Moberg, Torgny Segerstedt, Sten Selander, Olof Palme, Jan Guillou, Sven Lindqvist, Jan Myrdal

Långt senare får de en eller annan staty resta över sig. Då skrivs uppskattande avhandlingar.

Om Lagercranz kan man till exempel hitta citat längre tillbaka i tiden där han yttrar sig med viss uppskattning om Sovjetunionen och Kina under kommunismen. Det gjorde han under en period av hätsk antikommunism – dels under det Kalla Kriget, och dels när ”vår sida” (dvs USA, Väst-) gav stöd för ett folkmordskrig i Vietnam (4 miljoner dödade) som lätt hade kunnat spridas till ett världskrig med kärnvapen.

Lagercrantz såg det som sin uppgift att förespråka den andra sidans legitimitet, det som kunde sägas för deras sak.

Det måste vara det första steget i en fredsprocess.

I bibeln finns ett talesättet om skrymtaren som ”ser till grandet i broderns öga men inte bjälken i sitt eget”.

Att inte gå i den fällan, är mer eller mindre den grammatiska formeln för upplysthet i mening självinsikt.

Samma problem finns på ett kollektivt, nationellt plan. Ska vi acceptera ledare som under en mask av godhet angriper och förgör andra?

Som tänkare kan man också gå tillväga på ett rakt motsatt sätt – rikta sin kritik, sina nålstick mot vad vår egen sida framhävt som Fiendens hemskheter.

Man gräver fram de citat som visar på att en person som till exempel Lagercrantz varit ”förrädisk”. Och det finns förstås en yrkeskår (av akademiker i media) som håller på med den sortens uppgifter.

Man ställer sig på det beståendes sida. Bortser från det pågående dramat: till exempel att Sverige (i smyg) anslutits till Nato, deltar i upprustning av diktaturer och i folkmordskrig, på USAs sida.

Man ikläder sig då rollen som inkvisitor eller domare, över intellektuella och publicister i det förflutna och ignorerar den verkliga risk som existerar.

Dela detta inlägg...
  •  
  •  
  •  
  •  

  5 kommentarer for “Olof Lagercrantz’ varning för nästa stora krig

  1. Anders Persson
    2017-04-24 kl. 9:01

    Trots att citatet känns så 100% aktuellt, kan det vara värt att känna till att det är från 1986, i en intervju i Tiden 3/86 av Erik Åsard.

    Dock, i ett stort stycke, precis efter det citerade (s. 484-85 i pocketupplagan), ägnade Lagercrantz åt rysshatet, de “mot vilka det tredje världskriget ska utkämpas”.

    “Redan betraktas alla ryssar som inte flytt ur landet eller sitter i läger som skurkar … Samtidigt bearbetas folkmassorna till skräck och fasa. … Det hela har till enda syfte att hålla rysshatet vid liv.”

    Orden fick mig att fundera på den “maoistiska” vänsterns kampanj emot de båda supermakterna, där udden emot Sovjetunionen övervägde. Gjorde vi rätt? Jag tror det, åtminstone var vi inte rasistiska. Men det finns säkert andra uppfattningar.

  2. Lise Blomqvist
    2017-04-24 kl. 9:33

    Vilket år skrevs det inledande citatet av Lagerkrantz?

  3. Leif Stålhammer
    2017-04-24 kl. 11:16

    Denna text visar Lagercrants i sitt sammanhang och är i varje fall för mig en aha-upplevelse. Har förut alltid varit skeptisk mot honom, men får nu lov att tänka efter ett varv. Tack!

  4. Håkan Sandin
    2017-04-24 kl. 11:19

    “I det tredje världskrig, som utkämpas fläckvis och som vi nu upplever, äger ett slags folkmord rum, och det måste få ett slut.” konstaterade Vatikanen, som lär ha en av världens bästa underrättelsetjänster, redan 2015.

    Det startade 1990 med Kuwaitkriget. Den gången var vi många som jublade framför TV-apparaterna när FN-koalitionen besegrade tyrannen i Irak fastän han hade en kristen utrikesminister och det rådde en relativt fredlig samexistens mellan de olika befolkningsgrupperna.
    Senare visade det sig att Kuwait hade provocerat fram konflikten, bland annat genom att borra efter olja på irakisk mark, och att vi blivit manipulerade av Gulfstaternas samarbetsråd.
    På den vägen är det.

  5. 2017-04-24 kl. 16:02

    Kritiken mot “den sovjetiska socialimperialismen” var åtminstone ibland grovt överdriven och ledde till en del konstiga (milt sagt) ställningstaganden från dåtidens marxist-leninister i Sverige och annorstädes. Att den politiken kombinerades med den kinesiska trevärldar-teorin förbättrade inte saken.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.