Jag läser en essäsamling av Eric Blair (mer känd under namnet George Orwell). Försedd med den Shakespeare-klingande titeln Som jag behagar (i svensk översättning och som e-bok 2016). 

Tillsammans med många tusen från hela världen deltog Orwell som frivillig i spanska inbördeskriget på 1930-talet. Han återhämtade sig efter att ha sårats – träffad av en fascistisk krypskytt – på hotell Continental beläget vid La Rambla i Barcelona. 

Vi stod för ett par veckor sedan nedanför huset och kikade upp mot fönstren. Tog oss även, med hjälp av en skranglig, gammal hiss som definitivt sett sina bästa dagar, ända fram till receptionen och en vänlig kvinna bakom disken. Sedan var det stopp. 

Jag vågar påstå att jag är förtrogen med Orwells författarskap som jag tidigt i Uppsala kom i kontakt med. Och har uppskattat. En viktig, europeisk röst, denne Orwell. Stor integritet. Intellektuellt anständig. Men essäerna tycks mig långdragna och sega. 

När man tror att det har satts punkt för en, fortsätter den. Det är som om Orwell inte kan sluta kavla på. Struntandes blankt i den kloka devisen less is more

Så som omständliga akademiker tålamodsprövande brukar hålla på. Nota bene, utan att äga Orwells begåvning.

Olika teman behandlas. Orwells förklaring till att republiken inte kunde segra mot Franco. Inte den vi finner hos Ken Loach och andra, att stalinisterna saboterade folkfronten inifrån. Utan bristen på vapen.

Utopier och den fåfängliga drömmen om att skapa lyckoriken på jorden. Vår egen Lars Gustafsson begick en angelägen bok – Bilderna på Solstadens murar – med samma vinkling. 

Refuseringarna och det ljumma mottagandet av Animal Farm. Inte populärt i den ryssvänliga tiden efter andra världskriget att vara kritisk mot den allierade Sovjetunionen. Arthur Koestlers Natt klockan tolv på dagen som satir. 

Det Orwell skriver om självcensur berör mig särskilt, hans varning för konsekvenserna både på ett individuellt och samhälleligt plan. Rädslan för att stöta sig med en påbjuden opinion. Hur man ”måste” tycka för att inte få problem. Sverige i ett nötskal idag. 

Hur många tiger, när de inte borde? Skrämmande misstanke. Vad händer med demokratin i en, det utbredda tigandets kultur?

Men när man censurerar sig själv, inför sig själv och ingen annan? (Jag bortser från vad doktor Freud skulle kunna ha att säga om det.) På annat sätt kan jag inte förstå att jag, utan att hejda mig, ”lyckades” deleta en text om olust

Den sinnesstämning som har följt mig ända sedan tonåren, mitt existentiella grundackord. En daglig följeslagare eller påträngande inneboende. Alltid lika ovälkommen.

Jag gick så långt i texten som att nämna poeten, och favoriten, Gunnar Ekelöf som diktade om hur han höll smärtan sällskap om natten. 

Ekelöf drabbades av kräfta i strupen. Klart det inte kan jämföras med olust. 

Men var och en har ju nog av sina egna plågor. Man bör aldrig jämföra sitt öde med någon annan.

Var det en bra text jag slängde? Värd att spridas? Vet inte. Jag har inte lyckats återfinna, eller rekonstruera, den. Olusttexten är borta. 

Men jag minns att den mynnade ut i slutsatsen att skrivandet, lutar mig därvidlag mot psykoanalytikern Jacques Lacan och hans betonande av symboliserandets betydelse, är bästa sättet att hantera olust. Orden kanske inte befriar, som Marie Cardinal var inne på, men underlättar. Distanserar. 

Där har jag landat efter att ha prövat andra lösningar som inte var några. Och som inte bara har skadat mig själv. Ångestskapande vid min ålder att skåda i backspegeln, utan att fly med blicken. 

Plötsligt minns jag Eino Hanski, kan nästan svära på att det var han som ”råkade” kasta bort manuset till sin doktorsavhandling. Vet inte hur förtvivlad han blev, om det nu föll sig så. 

Men däremot att han rekommenderade alla avhandlingsskrivare att göra så.

Till soptunnan! Tja?  

Föregående artikelBoken De hemliga breven – Den politiska familjen och vardagens samtal
Nästa artikelSOCIALDEMOKRATIN OCH INTEGRATIONEN
Lasse Ekstrand
Född och uppvuxen i Sandviken i skuggan av järnverket. Fångades av 70-talets vänstervåg, studerade i Uppsala, gjorde akademisk karriär och undervisade i sociologi på högskolan i Gävle.

2 KOMMENTARER

  1. Förra gången jag hörde ”kavla på” var i Albanien 1972. En ung Lagerkrantz, (kanske hette han Martin), orerade oavbrutet om Kina och Albanien. Han var kritisk förstås. För han var trotte. Till slut brast det för en KFml-kamrat: ”Jävlar vad du kavlar på”, sa han.

    Nu var ju även Orwell trotte, så detta med att tugga, mala, kavla… kanske är ett arv från anfadern Lev Trotskij. Han var ju sån, surrade på medan Stalin passade på att vinna anhängare och organisera ett parti. Om precis detta skrev för övrigt Orwell i Animal farm. Jag skrev om boken här på lindelof.nu för ett tag sedan. Där tar jag också upp att boken inte alls hade svårt att hitta fram EFTER kriget. Inte före freden 1945, förstås inte. Men sen öppnades dammluckan – och världssuccén var given.

  2. Leif Strandberg!
    Det intressanta med Orwell, och hans ”trotskism”, är ju att han i likhet med andra, i varje fall inte i essäerna som min text utgick ifrån, inte håller Stalin ansvarig för att Franco segrade. Utan non-interventionen som förhindrade att republiken kunde anskaffa de vapen som hade behövts. Den förklaringen tycks mig fullt rimlig. Så slipper vi också undan teorier som luktar konspiration.

    Vad gäller mottagandet av Animal Farm är det Orwell själv som upplyser mig och andra läsare om att boken faktiskt refuserades av flera förlag, beroende på dess sovjetkritiska hållning.
    När den positiva hållningen till de allierade övergick i dess motsats kan förstås diskuteras. Men jag är förstås inte beredd att avfärda Orwells historieskrivning.

Välkommen! Håll god ton. Inga personangrepp!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.