Om att åldras

Följande lilla text skrev jag våren 2010 i min bok Tack för idag, slut för idag... (sid 168). I den boken försökte jag förstå hur det kunde komma sig att jag blivit den jag blivit och att jag hade så svårt att gilla läget i den långsamt sönderfallande svenska grundskolan. Jag insåg redan då tydligt min livskamrat Barbros betydelse för att jag slapp kröka rygg den gången. Texten fick plötslig aktualitet i o m att jag blev ensam efter 50 år.

Barbro och jag 1969

limtar ur det förflutna säger möjligen något. Men allt däremellan växer och blir bara större ju mer man letar efter vändpunkter och avgöranden. En stor del av mellanrummen är min egen familj de senaste 40 åren. Jag har som vuxen nästan helt undsluppit uppslitande avsked, kriser, sjukdomar, fattigdom och död – bland mina allra närmaste. Peppar, peppar…

Klicka för att beställa!

Min livskamrat Barbro och mina tre flickor har varit och är ryggrad och trygghet. En märklig respekt för att var och en måste få leva sitt eget liv finns outtalat mitt i vår gemenskap. Jag vet inte om det är ovanligt, men det har hjälpt mig igenom många svårigheter relativt oskadd.

Inte för att jag tror att den kärnfamilj som just jag levt mitt vuxna liv i kan stå som mönster för andra, men jag kan åtminstone säga att den passat en liten pojke som mig. Jag valde Barbro. Det gjorde jag rätt i. Hon valde sedan också mig. Av någon anledning vädrade jag en utväg med henne. Och jag kom faktiskt ut ur min isolerade kulturkrets. Vad livet hade varit annars är svårt att föreställa sig.

Att få vara med sina barn och barnbarn och se dem bli vuxna är både vemodigt och vitaliserande. I dem finns mitt åldrande men även min framtid.

  2 kommentarer for “Om att åldras

  1. Yvette Holm
    2019-04-14 kl. 3:50

    Varför har människan denna hets i dagens samhälle mot åldrandet herr Knut Lindelöf? Det heter ju att Gammal är äldst.

    Jag satt själv och tänkte på det du tar upp. Men din fru lever väl fortfarande eller? Någonstans i livet blir det tydligt klart detta med mänskliga möten och även tunga förluster.

    Jag blir i det närmaste ytterst rörd när du på ett öppet ärligt sätt redogör för dina innersta känslor. Självfallet instämmer jag med dig efter att ha reflekterat över något så viktigt, där du bejakat livets Akilles, att allt vi älskar kan tas ifrån oss. Men med barnen och barnbarnen finns alltid något kvar av oss, är i alla fall vad jag tänker.

    Brukar helst inte titta på facit, för slutet drabbar oss alla i princip lika, tyvärr. Evigt liv finns inte ens för de allra rikaste. Vilket är att betrakta som rättvist – som vi brukar säga här i Frankrike.

  2. Bertil Carlman
    2019-04-14 kl. 12:31

    Noam Chomsky miste sin hustru Carol 2008. Han sörjde henne djupt; som du Knut. Han är nu 91 år och har sin kämpaglöd kvar, det syns tydligt bland annat i den intervju som Amy Goodman på Democracy Now! gjorde med honom om Julian Assange. Även om inte du, eller jag för den delen (77 år) kommer att någonsin spela i samma division som Chomsky, så är han ett föredöme på flera sätt. Publicera intervjun med honom! Din blogg kommer säkert att vara en rik källa för mig ännu ett antal år.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.