I mitten av augusti 1989 var min hustru och jag med våra två små pojkar på semesterresa i norra Tyskland, alltså i Väst-Tyskland. Det var inte så långt eller komplicerat att ta sig över till Öst-Tyskland och jag frågade min hustru om vi inte borde ”titta över”. Nej, det tyckte inte hon. ”Jo men, man vet ju inte hur länge det finns kvar!” envisades jag. Vi stannade på västra sidan om ”Järnridån” – som tre månader senare var ”putz weg”.
En av mina finlandssvenska kontakter bad mig göra en betraktelse i hans österbottniska husorgan Jakobstads Tidning. Den kom in 18 november och bar rubriken ”Efter glädjetårarna i Berlin” och sökte dämpa allas eufori genom att påminna om de underliggande spänningar som fanns i Östeuropa; allt skulle inte bli bra bara för att Järnridån fallit:
Så alla glädjetårar till trots, är jag rädd för att de kommer att övergå i gråt nu när ’Pax Sovjetica’ gudskelov är över och har frilagt gamla och nya nationella och sociala motsättningar. Men ur oro kommer ny ordning. Vi lever i en tid då det inte bara är det ekonomiska och politiska systemet i Östeuropa som knakar i sina fogar. Vi står inför ett oroligt 90-tal.
”Sammetsrevolutionen” i Prag
Den 21 november publicerades artikeln också i Norrköpings Tidningar. Då var ”sammetsrevolutionen” i Tjeckoslovakien i full gång och jag kunde dra en lättnadens suck eftersom det jag skrivit om Tjeckoslovakien i artikeln inte stod i motsättning till vad som hände. En ”eventuell liberalisering” i Tjeckoslovakien skulle, skrev jag, komma att ta ”andra och troligen mer komplicerade vägar än i de andra öststaterna” och jag förutsåg en tjeckisk-slovakisk splittring.
I samma veva höll jag på att läsa korrektur på min kommande bok Kuppen i Prag. Den hade skrivits ihop 1987-88 och jag hade fått korrekturet i början på hösten, alltså innan allt hade börjat hända.
Boken handlade mest om perioden 1938-48, med utblickar bakåt till 1918 och till 1968. Men nu var det november-december 1989 och jag kunde inte i bokens avslutande meningar låtsas som om inget var på gång. Men vad var på gång? Vad i h-e skulle jag skriva som avslutning?
En ”meteorologisk” prognos
Nu kom mina erfarenheter som meteorolog in. Meteorologer gör som bekant ständigt prognoser på vädret, prognoser som aldrig slår in exakt och ofta kan vara mycket fel. Det beror på att de flesta meteorologer då (och tyvärr också nu) vill göra en så bra prognos som möjligt, alltså sikta på perfektionism. Sikta mot stjärnorna så kanske du kan hoppa över trätopparna, heter det ju.
Själv hade jag utvecklats bort från den kulturen. I mina väderprognoser sökte jag inte vara så perfekt som möjligt, utan så lite fel som möjligt. Istället för att som mina kollegor säga att ”om fyra dygn kommer en kraftig storm”, så sade jag ”att det blir mestadels blåsigt och om fyra dygn kan man inte utesluta att det blir stormigt”.
Fördelen med mina kollegors taktik var att när de hade fel kunde de glömma prognosen, när de fått rätt kunde de skryta med den i åratal. Mina prognoser var inget att skryta med, men jag slapp att drapera mig i klädsam glömska. Jag tillämpade nu denna taktik på slutorden i Kuppen i Prag som skrevs ner så sent jag bara kunde, eftersom förlagsredaktören Eva Stenberg från Ordfront manade på mig:
När denna bok går till sättning demonstrerar återigen, som förr i historien, hundratals Pragbor på Vaclavplatsen. Gårdagens förtryckare har avgått, sedan de – på tjeckiskt manér – utnämnt sina efterträdare. Nationella förgrundsgestalter talar åter till massorna, nya varianter av ”national-” eller ”aktionskommittéer” söker liksom förr organisera den folkliga rörelsen. Kraven reses att de sovjetiska ockupationstrupperna skall utrymma landet …
De nya ledarna i Prag
Jag var mycket skeptisk till de nya ledarna i Prag. Den 10 december, just den dag jag skrev detta, hade Gustav Husak avgått men samtidigt utnämnt den nya regeringen. Till dem jag misstrodde hörde Vaclav Havel, men det vågade jag inte skriva.
Inte heller kunde jag lufta mina misstankar att hela det ”östeuropeiska tövädret” hade de sovjetiska och östeuropeiska säkerhetstjänsterna på sin sida. Det räknas numera som en ”konspirationsteori”, men har fortfarande fog för sig. Jag hade också i artiklar i Norrköpings Tidningar 1988-89 påpekat hur det faktiskt varit KGB som stått bakom det tidigare ”tövädret” 1953 och hur Gorbatjov varit före detta KGB-chefen Andropovs utsedde efterträdare.
I en recension av Joseph Korbels bok om Tjeckoslovakiens historia Twentieth Century Czechoslovakia – The Meaning of Its History som publicrades i Norrköpings tidningar vid denna tid, skrev jag redan i ingressen att fast ”stora förväntningar ställs på den demokratiska utvecklingen för Tjeckoslovakien är, för oss som lärt oss tygla entusiasmen, bilden mer motsägelsefull; utvecklingen i Prag verkar inte naturlig.” Istället för att som alla andra, jämföra läget med 1968, jämförde jag med 1918.
Vad jag insinuerade var att de gamla maktstrukturerna satt kvar, bara bytte galjonsfigur. Då hade Thomas Masaryk, exilpolitiken från London fungerat som galjonsfigur, nu var det Vaclav Havel, men det vågade jag inte säga rakt ut.
Det kom därför inte som någon överraskning för mig, 2-3 veckor senare, när han, rakt emot vad alla hans beundrare i Sverige försäkrat mig, accepterade posten som ny president. Det föll väl in i bilden av vad jag sett i Tjeckoslovakiens tidigare historia.
Tjeckiska irrgångar
Men tillbaka till den 10 december 1989 då fortfarande det mesta låg i framtiden:
Ingen hygglig människa kan önska annat än att folkets förhoppningar om frihet, välstånd och trygghet äntligen skall infrias. Men politik har alltid många bottnar och den böhmiska verkligheten är inte alltid vad den i förstone ger sig ut för att vara. Vägen leder framåt, men den är lång och irrgångarna är lika många som i Prags gamla stadsdelar och Franz Kafkas mysteriespel.
Eftersom mitt nästa bokprojekt var en bok om Slovakien avslutade jag med att påminna om att det Tjeckoslovakien vi följde inte bara befolkades av tjecker utan också av slovaker:
”Men detta är början på en helt annan historia…”
Men så blev det aldrig. Bortsett från en artikelserie i Clarté var jag tvungen att lägga bokprojektet åt sidan, eftersom jag 1991, helt oförutsett, fick jobb på en europeisk meteorologisk forskningsanläggning i Reading i Storbritannien. Att göra prognoser för världshändelserna är en sak, annat är det för ens privatliv …
