Om ”desinformation” och ”propaganda”

tanka-fritt-ar-stort

Håkan Holmbergs ledare i UNT handlar idag (22 maj) om ”Krig genom desinformation”

Det är ett viktigt ämne. Vi har alla i färskt minne hur USAs president och Storbritanniens premiärminister startade ett krig med desinformation om irakiska kryssningsrobotar försedda med massförstörelsevapen som skulle kunna nå London på 45 minuter. Eller angreppet på Libyen efter desinformation att Gaddafi förberedde folkmord. Idag förbereds något slags intervention emot Ryssland med ihållande desinformation att Putin vill erövra de baltiska staterna, Polen, Finland och – kronan på verket – Sverige.

Men Holmbergs ledare handlar inte om detta, utan om den ryska propagandan som länge besvärat honom och många andra liberaler. I mars i fjol hade den New York-baserade liberale skribenten Olle Wästberg hade i Svenska Dagbladet den 15 mars ett mycket bra inlägg om hur den svenska opinionen ligger skyddslös för utländsk propaganda. Han efterlyste vikten av mångsidig information och källkritik:

”I dag är behovet av propagandaanalys större än någonsin. Sociala medier och webbens ständigt pågående flöde gör det svårare att skilja sanning från lögn … Vi skulle behöva en fortlöpande analys av medveten utländsk propaganda. Och vi skulle behöva beredskap för ett långt allvarligare läge.”

Wästberg var orolig för propaganda från öster, men de kloka ord han framför gällde lika mycket desinformation från andra väderstreck. Att den ryska propagandan oroar så mycket måste bero på att den är framgångsrik. I sina försök att förklara varför tar Wästberg, Holmberg och andra liberaler miste på flera andra punkter:

1. Propaganda är inte detsamma som desinformation. Propagandan är osaklig i den meningen att den är ensidig, den lyfter bara fram argument som talar för (eller emot) något (en kommersiell vara, en politisk eller religiös uppfattning  o s v), detta till skillnad från saklig, neutral eller objektiv information. Desinformation är direkt lögnaktig. Som alla skickliga reklammän, propagandister och politiker vet är den mest effektiva propagandan SANNINGEN själv. En ständig spänning rådde under nazitiden mellan Hitler som gärna ljög, och Goebbels som visste att detta skulle sabotera hans egen skickliga och sanningsenliga propaganda.

2. Den överväldigande majoriteten av mänskligheten är inte dum och identifierar ganska snabbt vad som är trovärdigt från det som är opålitligt. Just därför att den nazistiska, och senare sovjetryska ”propagandan” var lögnaktig föredrog undersåtarna att lyssna (om de kunde) till BBC, Voice of America eller Radio Free Europa. Om ryssarna i Baltikum, som Holmberg påstår, idag litar mer på rysk information än västerländsk kan det bara beror på att de funnit den förra mer trovärdig. Om nu EU, som det talats om, ska starta egna propagandasändningar på ryska så avgörs framgången inte av om allt sker på ryska av trevliga uppläsare utan om propaganda är sanningsenlig.

3. Holmbergs och andra liberalers tredje misstag är att underskatta sitt eget folk. Om den klantiga propaganda eller lättgenomskådade desinformation vi svenskar tillhandahålles genom UNT, SVT, DN o s v översattes till ryska skulle Putin vinna en promenadseger. Brittiska BBC, av vilket Russia Today har lärt mycket, vet att dess tittare har andra informationskanaler än BBC. Deras propaganda är avpassad därefter, de låter oliktänkande komma till tals för att därefter bemöta dem. Men de har åtminstone kommit till tals. Det sker inte här i Sverige. Istället är det som på 1600-talet: att prästen i kyrkan talar om för menigheten vad den ska tycka, vilken sanning som gäller för dagen.

Ty för dagens liberaler är det inte rätten att tänka fritt som är det viktigaste utan att tänka ”rätt”. Och vad som är ”Rätt” bestäms i de stora liberala tidningarnas ledarredaktioner.

... är läst 881 gånger!

  29 kommentarer for “Om ”desinformation” och ”propaganda”

  1. Anders Persson skriver:

    Som Säpo, FRA, CIA, NSA och alla andra övervakare kan intyga har jag varken tillgång till Russia Today på TV och har aldrig loggat in mig på http://www.rt.com på nätet. Alla mina landsförrädiskt ”putinistiska” eller “proryska” tankar har jag tänkt ut själv, genom att noga läsa UNT, ungefär på samma sätt som antifascistiska tyskar under kriget mellan raderna i Völkischer Beobachter kunde läsa ut att allt kanske inte stod så väl till på fronterna.

    Men om ni vill bredda er informationstillgång, och jag rekommenderar er att göra det, så har Stefan Lindgren en del tips.

  2. Martin Kullberg skriver:

    Man känner andra genom sig själv kanske man skulle kunna säga om det allt mer koleriska snacket om psyops och propagandakrig …

  3. Martin Kullberg skriver:

    Anna-Lena Lauren har ju diskuterats här tidigare. Hon är en som inte ägnar sig åt propaganda utan hon går över gränsen och ägnar sig åt desinformation, hon ljuger för läsaren och detta vet jag.

    “På segerdagens morgon promenerar jag till metrostationen genom tomma, tysta kvarter i skiraste vårgrönska. De flesta Moskvabor har åkt till landet eller datjan, som det heter på ryska. Några timmar senare knäpper de på tv:n för att titta på hur över 16000 soldater med höga benlyft marscherar över Röda torget.”

    Jag var där, hon försöker påskina att det inte är en så stor grej detta med Segerdagen, det är ren och skär lögn. Hon hade kunnat komma undan med “några” eller “en del”, men att “de flesta” Moskvabor skulle strunta i segerdagen och fira dagen på datjan är helt enkelt lögn.

    När man ljuger om specifikt “segerdagen” vad är man då och för vems räkning ljuger man?

  4. Anders Persson skriver:

    Martin!
    Att Anna-Lena Laurén skulle ljuga för läsarna betvivlade jag redan när jag läste ditt citat. En icke alltför vågad gissning var att hon bodde långt från centrum i någon förort. Hennes arbetsgivare betalar henne nog inte så fett att hon kan bo i centrala Moskva, nära Kreml och Röda torget.

    Min förmodan bekräftades när jag läste hela reportaget som snarare var positivt hållet gentemot ryssarnas firande. Bland annat så återgav hon ärligt kärnan i Putins tal där han mycket tydligt uttryckte hur besviken han var på sina forna västliga allierade:

    Sovjetunionen tog på sig det svåraste tänkbara uppdraget, man gav sitt allt för att besegra nazismen. Efter andra världskriget grundades FN. Världens ledare respekterade folkrätten. Men på senare tid har vissa börjat strunta i den, de vill ha en unipolär värld. Det är mycket illa för stabiliteten …

    … sade Putin innan han utlyste en tyst minut för alla som dog i andra världskriget.

    Jämför detta med Dagens Nyheters vinklade reportage

    Putin passade på att i något förtäckta ordalag anklaga USA för att hota världsfreden.

    Vi har sett försöken att skapa en unipolär värld. Vi ser hur blockmentaliteten breder ut sig. Detta underminerar den globala utvecklingens hållbarhet, sa han.

    Och så kommer DN:s tolkning:

    I stället för en värld dominerad av en stormakt – alltså USA – vill Putin se ‘ett system av likvärdig säkerhet för alla stater’. Med liknande formuleringar syftar han på att omvärlden måste ta hänsyn till Rysslands intressen. Att detta innefattar annekteringen av Krim och stödet till östukrainska rebeller var inget han nämnde i sitt tal.

    Det verkar inte spela någon som helst roll vad Putin säger, tolkningen är alltid den samma!

  5. Martin Kullberg skriver:

    Anna-Lena Laurén ljög dessutom om segerdagen på twitter.

    Jag citerar vidare i lögnerna:
    ”Ute på stan är många av Moskvas gator tomma eftersom Segerdagen för de allra flesta innebär en skön långhelg.”

    Vilket är lögn, det vet jag, för jag var mitt i festen på Moskvas gator, det var fullsmockat att ta sig fram i Moskvas centrala delar. De bilder som Anna-Lena publicerade på twitter var dessutom på de centrala delarna då det var avspärrat, men är man uppe tidigt och får rätt vinkel kan man ju slå i svensken att det var folktomt, för svensken googlar för det mesta inte på ryska och kollar youtubeklipp och bilder från verkligheten. Ditt ad hoc försvar av Anna-Lena Laurén duger inte. (Det var väldigt billigt med hotell den helgen till trots, hon hade kunnat bo på Tverskaja med missilerna passerande utanför fönstret för under 1000 spänn natten.)

    Putin framförde en tydlig ”Ned med NATO”-paroll vilket hade varit tydligare uttryckt, för han talade om en värld fri från militära allianser, där varje land har en egen trygghet och säkerhet. Samtidigt lyfte han FN som det säkerhetssystem som skall vara det globala systemet för konfliktlösning. Mot NATO och emot nävrätten som internationell lag. Undra på att folk klistrar mustasch på karln, trots att han på sin höjd kan beskrivas som en kristdemokratisk populist som hävdar sin nations intressen av att få bestämma hur de skall handla och vilka betalningsmedel de skall ta. FNs generalsekreterare var i a f själaglad, kanske han och hans institution kan komma att bli relevant igen.

    Putin gav dessutom EU en känga, för att än en gång blunda för nazister och rasideologier o s v.

    Jag kan dock inte skriva under på din bedömning om att Anna-Lena Laurén är det minst onda även om Maria Persson Löfgren, Elin Jönsson och Wolfgang Hansson alla är ohederliga och deltar i ett massivt projekt av obfuskering av verkligheten, de gullar med nazister och ”cherry pickar” i den Ukrainska och Ryska surdegen för allt vad tygen håller. Gör DN alls något ”eget” i Ryssland och Ukraina? De verkar mest referera och skriva om, tidningen verkar vara mest en skrivbordsprodukt numera.

    Jag skall ärligt säga att jag är väldigt förvånad över de förhållandevis balanserade tolkningarna av Putins tal i svensk press. Jag hade förväntat mig att DN och försvarsmaktens fullkomligen skulle kantra i sin vantolkning av budskapet. När jag sett talet på TVn så satte jag på Ebba Gröns gamla slagdänga ”Beväpna er!”, för det var det jag antog skulle vara den svenska pressens tolkning av Putins tal. 🙂 Med Putins bild i TV rutan och Thåström gormande ”Vi, vi skall beväpna oss!” så tänkte jag att om det än så vore att Putin ämnar kränga vapen till varenda jävla nation i världen och upprätta defacto ”no fly zone” för NATO överallt, så tänkte jag ”Att om så ändå vore fallet så börjar inte konflikten med att ryssen slog tillbaka.”

    NATO bör komma ihåg den bevingade demotivatorn från Despair Inc.:
    ”The Only Consistent Feature of All of Your Dissatisfying Relationships is You”.

  6. Erik Skoogh skriver:

    Vi kan inte förvänta oss att Laurén avviker alltför mycket från kollegorna i sin rapportering i SvD. Maria Persson Löfgren ger f-n i all professionalism och hon är ren propagandist. Det har gått så långt att det blir skrattretande och kontraproduktivt och SR bör nog fundera över om inte hennes totala avsaknad av journalistisk professionalism skadar SR. MSM tillåter inte en anställd journalist att rapportera så att du blir nöjd Martin!

    Har tidigare gett en kommentar under Underskatta inte Anna Lena Laurén, läs den!

  7. Martin Kullberg skriver:

    Erik S!
    Att välja det minst dåliga är att delta i ett race emot botten. De bästa medlöparna är de värsta. Skall jag förstå det som att “du är nöjd” med Laurén?

    Om nu så vore, att Laurén väger upp den obalanserade rapporteringen av världen, då skall hon angripas hårdast. Antingen för att få det hela att kantra eller för att tvinga fram riktig balans.

    Det är inte professionalism att ljuga och försöka ge en falsk bild av händelser. Det är inget man kan vara nöjd med.

  8. Anders Persson skriver:

    Jag börjar tycka synd om Martin K. Han blir inte nöjd förrän han hittar en journalist som skriver helt “rätt”. Och när han har funnit denne så följer han dennes rapportering helt kritiklöst, eftersom kritik skulle innebära att han inte helt litar på journalisten ändå.

    Mot denna spända inställning ställer jag alternativet att läsa så mycket man har tid med, även reportage av de “värsta medlöparna”. Ur allt detta bildar man sig sedan en EGEN uppfattning.

    Men Martins inlägg och attityd förklarar vad jag anser är en av de största skandalerna i FiB/Ks historia: när Torbjörn Wikland måste be om ursäkt för vad en intervjuad kurdisk kvinna yttrade i ett reportage. Efter detta har jag ingen som helst tilltro till FiB/K mer än som ganska talanglös presentatör av “riktiga” åsikter.

  9. Erik Skoogh skriver:

    Martin, hur kan du tro att en borgerlig tidning ska rapportera sanningen i en konflikt mellan USA/EU/Nato och Ryssland? Det funkar inte så. När Martin Schibbye skrev i Rebell kunde han skriva på ett sätt men om han överger frilansandet idag och låter sig anställas på DN/SvD etc imorgon så måste han anpassa sig. Förvänta dig inget annat! Utifrån sina premisser och värderingar har ändå Anna Lena en mycket mer professionell inställning än kollegorna. Det kan vi vara tacksamma för så länge hon tillåts ge vissa motbilder mot den massivt enhetliga bilden i svenska medier. Det är säkert många makthavare som irriterar sig på att bilden vi serveras krackelerar om än så lite!

  10. Anders Persson skriver:

    De som inte kan få nog av Anna Lena Laurén i SvDs spalter rekommenderas hennes “Moskvablogg” i Hufvudstadsbladet, där hon “älskar och uthärdar livet i Moskva”.

    Bl a gjorde hon sig möda att översätta det ryska utrikesministeriets uttalande angående de nordiska försvarsministrarnas gemensamma artikel i Aftenposten om fördjupat försvarssamarbete. Se upp: rysk desinformation – igen!

  11. Bengt Svensson skriver:

    Vid mitten av 80/talet bodde jag inte så långt från staden Köping långt in i Mälaren. Då, och kanske nu också, fanns det många små sovjetiska handelsfartyg i Östersjön, ofta rostiga och smutsiga och inte så roliga att se. Familjen brukade gå ombord och prata med besättningen, när vi stötte på dem i hamnar som Bergkvara, Åhus.

    En av dessa skorvar hade alltså lastat/lossat något i Köping och skulle ge sig av, när det belades med kvarstad (tror jag det heter). Svensk militär misstänkte nämligen att den innehöll en “miniubåt”, som for ut och in genom skrovet via någon sinnrik “sluss”, dockningssystem och allt vad det pratades om. Attackdykare ägnade en eller annan dag åt att simma under båten för att hitta dörren som miniubåten använde sig av. Andra genomsökte båten inifrån. Någon ubåt hittade de förstås inte, varken mini eller mikro.

    Det finns många historier av samma osannolika slag från de senaste 40 årens “ubåtsspaningar”. Som bekant har marinen aldrig funnit någon olaglig ubåt på svenskt territorium frånsett den som kördes upp på land av en lindrigt nykter besättning, och som upptäcktes av en fiskare när morgondimman lättat.

    Men ändå fortsätter militären år efter år att jaga “ryska ubåtar”, påhejade av politiker, ledarskribenter och, verkar det som, en stor del av svenska folket.

    Apropå desinformation och propaganda, alltså.

    Slutsats: I första hand måste vi avslöja och ta kål på all den desinformation och propaganda som våra egna medier sköljer över oss. Samma sak gäller inte minst för det amerikanska folket.

    Jag vill gärna hålla med om att “Den överväldigande majoriteten av mänskligheten är inte dum”, men kanske svenskarna utgör ett undantag?

    Det verkligt fantastiska i detta är ju att nu har ”ryska ubåtar” i svenska vattendrag spikats som fakta på vilka svensk utrikespolitik bygger.

  12. Martin Kullberg skriver:

    Det är en jävla skillnad på att “förstå” att en borgerlig tidning inte tolererar sanningen och att försvara lögnaren för att lögnaren ljuger kvalitativt minst. Kvantitativt leder hon över alla nämnda i tråden.

    Det är inte lite Anders P ägnar åt att tvätta Anna-Lenas image, jag har inte i denna bloggen eller andra sett honom ägna sådan frenesi åt försvaret av någon sanningssägare eller vänsterprofil. Anna-Lena Laurén har han dock skrivit inte mindre än tre pekoral om och, tanken svindlar här, åberopat enhetsfronten för uppslutning bakom henne. I det sista kantrar han fullständigt. Han talar balans men hans skuta har fullständigt kantrat styrbord och masten når snart vattenytan.

  13. Anders Persson skriver:

    Till Bengt Svensson: Ni som inte är gamla nog vill jag påminna om “Fången på fyren”, d v s hur svenska myndigheter i svallvågorna efter en olycka med ett ryskt fartyg Tsesis i brist på en egen Gulagarkipelag förvisar en “whistle blower” till en enslig fyr. Det hela blev senare en pjäs och huvudpersonen själv har kunnat ge sin version på nätet.

    Till Martin Kullberg och många andra vill jag lyfta fram utländska journalister som t ex Anna Lena Laurén som arbetar med reportage, d v s vad de ser, hör och upplever, och svenska journalister som driver en linje vartill fakta sedan måste anpassa sig.

  14. Martin Kullberg skriver:

    Anders Persson!
    Anna-Lena Laurén driver också en linje, men av förklarliga skäl måste hon vara mer subtil med den linjen än de som driver en mer traditionellt borgerlig linje.

  15. Anders Persson skriver:

    Martin K!
    Varför i h-e skulle A-L Laurén behöva driva en “subtil linje” om hon skriver för västvänliga Svenska Dagbladet?

  16. Martin Kullberg skriver:

    Hon deltar i det numera ganska omfattande projektet att rehabilitera Hitler. Det projektet pågår och har sitt epicentrum i Ukraina.

    För att Stephan Bandera skall kunna ses som en frihetshjälte så måste man skriva om en detalj i världshistorien. Stephan B kan inte vara frihetskämpe med mindre än att Hitler utmålas som en frihetskämpe som räddade Europa från kommunismen. Det projektet deltar många i, bland annat Wolodarski på DN.

    Anna-Lena L återkommer till projektet åtskilliga gånger i sina texter. När hon nämner sin morfar och hans uniform mm. För att hon skall få sätta en hjältegloria på sin morfar som stred för nazisterna i fortsättningskriget, så måste Hitler rehabiliteras och beskrivas som en frihetskämpe som räddade oss från Sovjetunionen. Det är det mer subtila projekt som hon deltar i, hon är faktiskt en av frontsoldaterna och gör mer för det än Wolodarski.

  17. Mats Larsson skriver:

    För den (bl a jag) som vill följa Anders P:s recept, att läsa så mycket man hinner från olika källor om Ukrainakrisen för att sedan försöka bilda sig en egen uppfattning, så kom ett, möjligen oavsiktligt, tips på 8dagar häromdagen.

    Jag slog upp Ola Jordáns facebook-sida och såg att den innehåller en hel del intressant material, varav det senaste, en länk till en analys av nedskjutningen av Flight MH17. Att Ola Jordán kan ryska är ett extra plus.

    8dagar finner i en kommentar den 31 maj av blogginnehavaren själv, att “Jag [Stefan Lindgren] finner hans bevakning av Ukrainakonflikten märklig”.

  18. Anders Persson skriver:

    Anna-Lena Lauréns morfar stred inte “för nazisterna” i fortsättningskriget mer än Våinö Linna, Mauno Koivisto och andra som vi betraktar som hedervärda människor. Finland försökte visserligen uppehålla en illusion av att de bedrev ett separatkrig mot Sovjetunionen, något som de inte helt lyckades med.

    Men till saken: i vilket reportage eller i vilken bok tar Laurén ställning för Bandera och de ukrainska fascisterna under 2:a världskriget?

  19. Mats Larsson skriver:

    De hårdaste striderna sedan Debaltseve pågick igår i staden Marinka i östra Ukraina. Vem bröt vapenvilan? Så här skriver Ola Jordán på Facebook:

    “De proryska/ryska ockupanterna, uppbackade av rysk militär, bryter Minsk 2-avtalet och avancerar västerut från Donetsk. Förmodligen ivrigt applåderade av zombifierade “Antimaidanaktivister” och dess svenska (och norska) supportrar inom ockupationsvänstern (det finns bland annat en obskyr Facebookgrupp som inte ens har den grundläggande kunskapen om att det inte finns någon “Folkrepubliken Nya Ryssland”. I denna tsarryska benämning på ett territorium i Ukraina är dock – av de proryska/ryska ockupanterna – utropat två så kallade “Folkrepubliker” som dock är lika folkliga som Hitlers NSDAP var socialistiskt).”

    Om vi antar att det var den ukrainska regeringssidan som bröt vapenvilan och gick på offensiven, så hade ryska medier gjort en stor sak av det. Jag slog i morse på 9-nyheterna (Moskva-tid) på Pervyj Kanal (Rysslands största TV-kanal). Förstanyhet var – torka i Volgograd-regionen.

    Vapenvilan har egentligen aldrig inträtt. Min fru hade i helgen kontakt på Skype med en gammal vän i Mariupol. Där är de nu så vana vid ett konstant stridande en bit utanför staden så att ingen längre reagerar på bombkrevaderna.

    Nu får man avvakta vad olika bloggar som följer Ukraina kommer att säga, om de nu säger något (de finns listade här på Knuts blogg).

  20. Björn Backengård skriver:

    Artikeln illustreras med en skylt. Vi inser dock att det troligen gjordes ett misstag en gång i tiden när texten blev “Att tänka fritt är stort men tänka rätt är större”. Förmodligen var det så att den firma som tillverkade skylten blandade ihop “rätt” och “fritt”. Sedan upptäcktes inte misstaget förrän skylten var på plats och byggnadsställningarna var borta. Då skulle det ha blivit pinsamt att rota i detta, så bättre att inte göra någon affär av det hela.

    Låt oss se på “det rätta”. Det som är rätt i dag, kan nästa dag vara fel. Eller handlar skylten bara om “eviga sanningar”? Möjligen finns det sådana, men den frågan är både gammal och svår och någon enighet finns inte. Möjligen är “det rätta” inskrivet med osynlig skrift någonstans i kosmos. Platon kanske visste. Men vi är väl intresserade också av sanningar som vi inte begär ska vara eviga?

    Vem som helst kan LÄRA SIG vad som anses vara rätt, och sedan räcker det. Många karriärer har säkrats genom att noga undvika att gå utanför den gränsen. Men i var och en av oss finns också, i värsta fall en oprövad, möjlighet att gå lite längre, ut i det nya och okända. Vad kan jag finna där?

    Frihet, och lätt att andas, blir det när fria tankar uppmuntras och tillåts brytas mot varandra. Tystnad, och svårt att andas, blir det när vi inte vågar yttra oss förrän vi vet att auktoriteter ger grönt ljus. Med fria tankars spel med varandra, där ingen är rädd för att ha fel, kan märkliga saker hända. Till exempel att det som förefaller vara rätt i dag, inte ens fanns på kartan i går.

    Alltså. När huset nästa gång ska renoveras och skylten också putsas upp, så föreslår jag att den blir som den ska: ATT TÄNKA RÄTT ÄR STORT MEN TÄNKA FRITT ÄR STÖRRE.

    ***

    Tåget går på skenor. Det finns också sken som bedrar.

    SKENVÄRLD

    Tåget går längs ett spår.
    Det vet var det får köra
    – och var det inte får.
    Det vet vad det får göra;
    när det ser rätt signal
    har det inget val.
    Att ha ett särskilt spår
    är tågets villkor

    Vad som finns
    vid sidan om
    långt där borta
    kan tåget inte veta.
    Tåget kan inte
    ge sig iväg och leta.
    Någon har bestämt
    vad tåget får veta

    Med glädje
    känner tåget igen en bana,
    en bekant gammal färdväg.
    Den leder till kända mål
    och är en tryggad vana

    Det sägs ibland
    att tåget kör på eget spår.
    Men den saken är klar
    att tåget ej förstår
    att det kör
    på någon annans spår.
    Det räknar sina år
    och vet med tiden
    allt mer om spår

  21. Anders Persson skriver:

    I SvD beskrev New York-baserade Jenny Norberg
    en känsla som hon kanske inte är ensam om:

    “Varje gång jag är på väg att landa i Stockholm känner jag en sprittande glädje över att ingen ler i onödan och att jag äntligen är med mina egna, rejäla människor igen. Över hur vackert och ordnat och sofistikerat det är i Sverige … Men när jag sedan landar i New York infinner sig oftast en stor lättnad. Över att det inte finns några självklara och bestämda sanningar. Över att man får ha fel om allt men ändå ha rätt att finnas. Att det alltid går att börja om igen. Jag känner mig lite modig igen och att jag kanske ändå har något att säga.”

    Märk att hon skriver New York, inte USA. Där kan det nog på sina håll vara ännu mera “svenskt” konformistiskt än i Sverige.

  22. Anders Persson skriver:

    Kanske har vi, trots allt, inte att göra med ett “svenskt” problem? Enligt ett reportage från TT är en av nyckelfaktorerna till missvisande opinionsundersökningarna inför en del parlamentsval nyligen (Storbritannien, Israel och Polen) att människor styrs av en “politisk korrekt norm” och är därför inte ärliga om hur de tänkt rösta.

    I samtliga tre fall röstade folket mer åt “höger” än vad opinionsundersökningarna utvisat. Jag skriver “höger”, ty jag är inte säker på att den förlorande sidan ska räknas som mer åt “vänster”. För mig framstår den ofta som den “salongsvänster” som Jan Myrdal i alla år älskat att begabba.

    PS: I det turkiska valet igår fick det kurdiska partiet 13% mot prognosernas 9-12%. I övrigt verkar opinionssiffrorna ha varit utan slagsidor.

  23. Mats Larsson skriver:

    Det börjar bli svårare och svårare för den som vill ha den alternativa beskrivningen av vad som händer i Ukraina (fascistjunta i Kiev som kommit till makten genom en statskupp; utrotningskrig mot Folkrepublikerna Donetsk och Lugansk med uppbackning av NATO/USA/EU).

    På 8dagar (Stefan Lindgren) hittar man inte längre så mycket information och Jinge (Anders Romelsjö) har inte heller haft något på ett tag. Istället fullständigt matar Ola Jordán ut ny information varje dag på sin facebook-sida, men information som inte är förenlig med den alternativa beskrivningen. Jag ska ge några exempel nedan.

    Först ett konstaterande; inte heller FiB/K nr 5 innehöll något om Ukraina bortsett från en recension av Lauréns bok. Ett par rader av Britta Ring som i stort sett sa det som står i parentesen ovan är allt jag kunnat hitta under 2015.

    Se intervju med Igor Girkin.

    På Jordáns facebooksida finns följande översättning av några nyckelmeningar (jag bad en rysktalande medarbetare kontrollera; översättningen bekräftas):

    “They see the chaos that is going on there. And the chaos is quite terrible. They [the militants] come there being motivated, understanding that they were going to defend the ‘Russian world’, but now are forced to defend regimes that were planted with the Kremlin’s support. It is useless to deny this. To think that they [the separatist “republics”] formed by themselves means making an idiot or a fool out of oneself.”

    Separatistledaren Alexey Mozgovoy dödades nyligen. Jag diskuterade saken med några ukrainska medarbetare som säger att det är svårt att se hur den ukrainska regeringssidan skulle kunnat döda Mozgovoy på separatistkontrollerat område. De gissade att han dödats av den ryska säkerhetstjänsten.

    Det är slående hur den ryska propagandan mildrats. För den som inte har tillgång till Rysslands största TV-kanal kan det vara svårt att sätta sig in i intensiteten hos propagandan, en intensitet som naturligtvis kostar på psykiskt att uppehålla under långa tider (se uatoday.tv).

    I morse inleddes 9-nyheterna i Rysslands första kanal med ett långt inslag om Putins besök i Italien och hur han träffade påven. Ett kort inslag från Kiev visade helt vanliga gatubilder, något som skulle varit otänkbart för några månader sedan. Man har t o m anpassat nyhetsuppläsarna efter nivån på propagandan. Under de mest intensiva perioderna, när nyheterna alltid började med Donbass, så lästes nyheterna av en kvinna med en närmast kulspruteliknande röst. I morse läste en kvinna med betydligt mjukare framtoning nyheterna.

    Förra veckan stod jag värd för en ukrainsk vetenskaplig delegation från Kiev. De blev påtagligt både överraskade och förtjusta när jag berättade att 9-nyheterna från första (och största) kanalen i Ryssland börjat med inhemska nyheter två dagar i rad. Till helgen anländer nästa vetenskapliga delegation, nu med tyngdpunkten från östra Ukraina; ska bli mycket intressant att höra om läget i Charkov med omnejd.

    Man kan alltså ställa sig frågan vad som håller på att hända. Funderar Putin på att släppa folkrepublikerna ungefär som Stalin dumpade Kuusinen och hans Terijokiregering under finska vinterkriget för att kunna inleda förhandlingar med Helsingfors. De ryskstödda separatisterna gjorde ju en framstöt i Marinka förra veckan, som slogs tillbaks av den ukrainska regeringssidan. Denna testballong gav en fingervisning vad som kommer att krävas av en offensiv mot Mariupol och öppningen av en landsväg till Krim. Om offensiven inte kommit i augusti så är det antagligen en bra gissning att den inte kommer alls, och att Ryssland sakta avvecklar “folkrepublikerna”.

    För den som trots allt vill ha den alternativa versionen, så är mitt tips att åka till Degerfors den 14-16 augusti och lyssna till Oleg Mezjuev. Eller ska man vänta på Ukrainabulletinen, nr 2?

  24. Bo Persson skriver:

    Mats L!
    Ett implementerande av Minsk 2-avtalet skulle ju innebära att Ukraina reduceras till ett slags buffertstat mellan Ryssland och USA/Nato. Tror du alltså att ryssarna och amerikanarna nu håller på att komma överens om denna lösning på Ukrainakonflikten?

  25. Mats Larsson skriver:

    Bo P!
    Jag tror man måste vänta liten innan man drar den slutsatsen. Det kan fortfarande komma en offensiv mot Mariupol innan sommaren är slut.

    Vi får avvakta lite, men om Putin kommit fram till att en offensiv blir för kostsam för Ryssland så har han väl allt att vinna på en överenskommelse med USA/Nato.
    Folkrepublikerna blir då lika oviktiga för Putin som Kuusinen-regeringen blev för Stalin.

  26. Bo Persson skriver:

    Mats L!
    Förutom situationen på marken har vi ju när det gäller “Minsk 2” de politiska förhandlingarna. Men har de ens kommit igång än? När media rapporterar vad Porosjenko har att säga om detta avtal så skulle man kunna tro att han inte skrivit under på det. Och det är väl sant i den meningen att det var Merkel, somt tvingade honom att göra det.

    Men vad gör hon nu? Jobbar med att få honom att ställa in sig i ledet? Ja, det är förstås möjligt. Men själv tror jag att det kommer att bli värre innan det blir bättre.

  27. Mats Larsson skriver:

    Det är inte alls klart för mig i vad mån Porosjenko verkligen vill få slut på striderna; krig är en bra ursäkt när man inte gör framsteg. Samtidigt fortsätter vapnen att strömma in i “folkrepublikerna” från Ryssland; Putin måste givetvis ha det offensiva handlingsalternativet öppet.

    En titt i historieböckerna ger en vägledning om lämpliga datum. Den mycket väl förberedda tyska sommaroffensiven 1942 i Ukraina satte igång den 28 juni. Röda armén var försvagad efter det katastrofala försöket att återta Charkov, något som kostade många Röda armé-soldater livet och kostade Charkov möjligheten att bli “Hjältestad”. Östfronten var nära att kollapsa. Slaget vid Poltava inföll f ö också den 28 juni.

    Vad Merkel gör just nu vet jag inte, men jag vet att den ryske forskningsministern besöker Hamburg i veckan som kommer för att inspektera en stor forskningsanläggning som Ryssland satsat pengar i (Sverige också för den delen). Kanske ett tecken?

    Att Putin gjorde en felkalkyl om östra Ukraina framstår mycket tydligt. Det blev ingen kedjereaktion efter Donetsk och Lugansk. Ett kort tag hade separatister kontroll på Mariupol men blev utslängda. Charkov, Dnepropetrovk, Odessa, o s v har alla förblivit (i stort sett) lojala med Kiev och den ryska säkerhetstjänsten har inte lyckats etablera brohuvuden. I julas visade ukrainska vänner klipp med separatister som lovade att Charkov stod på tur strax efter helgerna. 6 månader senare vet vi att inget hände.

    I den utmärkta och välgjorda dramaserien “Brezjnev”, som gick på rysk TV för ett par år sedan (men naturligtvis undanhållits svenska tittare), finns en underbar scen. Den sovjetiska militärledningen ska föredra situationen i Afghanistan för den åldrande sovjetledaren. Brezjnev orkar bara lyssna någon minut, sedan beger han sig till sitt privata filmrum och beordrar fram den berömda filmen från den 24 juni 1945, där Zjukov inleder segerparaden genom att rida in på Röda torget på en vit springare.

    På samma sätt var det mycket roligare för Putin att fira 9 maj (segerdagen) i år än att lyssna på föredragningar om den tröstlösa situationen i “folkrepublikerna”. Vilket handlingsalternativ han väljer vet vi alltså inte i dagsläget, men min gissning är att det lutar mot avveckling av “folkrepublikerna”.

    Ytterligare ett tecken på att denna gissning är rimlig är att Putins svenska språkrör just nu är ganska tysta; det gäller att gå i takt och just nu är takten oklar. Det fick inte minst tidningen Ny dag erfara under Vinterkriget. Det blev en viss eftersläpning innan man på redaktionen insåg att Kuusinen var fimpad av Stalin och att man inte längre skulle prata om fascisterna i Helsingfors.

  28. Anders Persson skriver:

    Man får akta sig för att tro att minoriteter alltid leds av någon yttre kraft. Mitt intryck är att lika mycket som Putin försöker ha kontroll och utnyttja “separatisterna” lika mycket visar de tecken på att ta saken i egna händer.

    Har de dessutom folkligt stöd i Ryssland har ledarna i Moskva att ta hänsyn till detta också. Det finns nog en och annan rysk extrem nationalist som skulle vilja ta makten från Putin för att ge “verklig hjälp” till “rasfränderna” i östra Ukraina. Tänk på att Putin kommer från St Petersburg, vilket är misstänkt i många “äkta” ryssars ögon.

    Den 28 juni hände mycket, bland annat sköts ärkehertigen Ferdinand i Sarajevo. Den franske presidenten Mitterand hade dessutom den dåliga smaken att besöka staden just denna dag 1989.

  29. Bo Persson skriver:

    Mats L!
    Ja, Porosjenko och den oligarkmaffia som i ett kvarts sekel styrt Ukraina i dess nuvarande form, har väl inget att förlora på ett spänt förhållande till Ryssland. Och USA har väl ingen anledning att vara missnöjda med det heller. Det är ju ett bra argument för en fortsatt amerikansk närvaro i Europa.

    Putin å sin sida har i Ukraina nu etablerat ett läge som i praktiken omöjliggör ett ukrainskt medlemskap i såväl Nato som EU. Så mig förefaller det som att det nu är Europa – det atlantiska Europa – som har bollen. Det är klart att det är tufft att erkänna att Natos och EU:s respektive utvidgningsagendor har gått i väggen. Talar å andra sidan inte tiden för ett större Europa? Jag tänker på att världens ekonomiska centrum nu är på flytt från här uppe i norr på ömse sidor om Atlanten. Och det till bortre Asien. Och dit är det ju för oss i det atlantiska Europa via Moskva raka vägen. Medan det via Washington blir en lång omväg. Och förr eller senare måste väl Europa ändå börja försöka att stå på egna ben igen.

    Du skriver om ett stor tysk forskningsanläggning i Hamburg som också Ryssland satsat pengar i. Är det ett tidens tecken? Ja, jag vet inte. Men själv läste jag häromdagen hur som helst att de stora staterna i det atlantiska Europa nu har köpt in sig i den Kinainitierade infrastrukturbanken Asian Infrastructure Investment Bank (AIIB). En ny stor handelsled som skall knyta ihop öst och väst med varandra – Sidenvägen 2.0 – är på gång. Och då vill det europeiska kapitalet vara med och det trots att Obamaadministrationen har avrått från det.

    Inför fredsdagarna i Degerfors i augusti tipsade du tidigare på den här tråden om ett föredrag av Oleg Mezjuev. Själv är jag lite intresserad av vad Stefan Lindgren på samma ställe tänker säga under rubriken ”Vart går Europa?”.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.