Om du inte vet vart du ska – lifta dit

Liftare i Luxemburg 1977. Bilden från Wikipedia, har alltså inget med författaren att göra.

Vi vaknade i gryningen och tittade ut i trädgården. En skunk kom gående genom gräset och försvann under buskarna längs planket. Jag somnar om och nu har hustrun lämnat ett meddelande, där hon påstår att skunken var havande, och att jag ska gå ut och leta upp dess bo. Men jag är ju varken barnmorska eller har några goda råd att ge om skunkuppfostran, så jag tänker lämna henne i fred. Skunken är ett defensivt djur, och man ser dem oftast i tillplattat (och stinkande) skick längs landsvägarna. Precis som igelkotten i Sverige, alltså. Kanske inte längre någon bra symbol för landets försvar? Kanske skunken vore bättre: Kom inte hit, här luktar skit! Nej, det var ett dåligt skämt, jag tar tillbaka det.

På tal om vägar,
när plockade ni upp en liftare sist? Det är kanske tio år sedan jag tog upp en dam som stod i utkanten av en småstad och skulle samma krokiga väg som jag. Hon var pratsam vänlig, mager och underhållande, 40 år gammal kanske, men saknade många tänder och hade lite svårt med uttalet. Hon kunde varit statist i en gammal inspelning av “Vredens druvor”. Jag släppte av henne vid en klunga pittoreska och förfallna hemmabyggen längs en å under höga redwood-träd.

Första gången jag liftade var nog sommaren 1963. Jag och två till hade mönstrat av M/S Magne i Bureå, där det fortfarande fanns ett sågverk och en lastkaj. Vi tog bussen till Skelleftehamn och satt och pratade med några andra ungdomar på ett fik. Jag minns bara att det var oerhört svårt för mig att begripa deras dialekt. Ett dubbelrum i Skellefteå kostade 15 kronor natten, 20 med extrabädd.

Tidigt nästa morgon började jag lifta söderut. En lastbil stannade och tog mig till Ö-vik, där jag blev stående i timmar. Men sedan gick det rätt bra ner till Gävle sent på kvällen. Ombord hade jag köpt en limpa Chesterfield och en limpa Camel på utförsel, som det hette, för sex kronor styck, om jag minns rätt. Alla som körde mig en någorlunda lång sträcka fick två cigarettpaket var. Det regnade, och jag sov några timmar i en godsvagn på Gävle bangård.

Det var hopplöst att få lift nästa morgon, kanske var det regnet. Tåg till Stockholm, alltså, där jag bodde på ett vandrarhem några dagar. Bästa sättet att komma vidare var att ta T-banan till Fruängen och där gå ut till E-fyran och sätta tummen i vädret. Två dagar och 50 mil senare var jag hemma.

Det där lät kanske käckt och spännande,
men minnena, som flyter upp, handlar mest om känslan av ensamhet och utsatthet. Varför tog jag inte tåget hela vägen? Jag var inte rik men heller aldrig pank och hade ju råd med det. Eller som en äldre arbetskamrat sa långt senare. På industrisemestern brukade han köra moped från Mellansverige till Tyskland, Frankrike, Polen, Tjeckoslovakien eller Ungern. Han kunde bara ett främmande språk, esperanto. Han hade många brevvänner, särskilt i Öststaterna, som han besökte och pratade esperanto med. Men en dag somnade han på moppen och blev illa skadad av en mötande bil. Han repade sig men avstod från vidare mopedsemestrande.

Två år senare liftade jag tillbaks till Stockholm, och mellan studentexamen och lumpen gick färden tur och retur till Italien via Trelleborg och Travemunde. I Tyskland var det lätt att få lift, och Autobahn var något helt annat än svenska landsvägar. I Hamburg hade jag förstås övernattat på det enorma “Auf den Stintfang” Jugendherberge, som verkade drivas med just tysk disciplin. Några engelsmän skrattade åt att det stod “Fussende” med stora bokstäver längst ner på alla filtar. Men stämningen var god och frukosten rejäl.

Från Hamburg till Basel gick det i expressfart. Man väntade på ny lift medan långtradarna som man nyss åkt förbi passerade ute på motorvägen. En bil stannade och körde snart förbi samma långtradare igen. Sista biten till Basel på kvällen fick jag lift med ett gäng hyggliga raggare, schweiziska, antar jag. De närmaste dagarna gick färden vidare till Bern, Lausanne och Geneve. Schweizarna var hyggligt folk. En mjölkbilschaufför som tog upp mig gav mig en flaska mjölk som färdkost.

Sedan en vända in i Frankrike, där bilen fick vattenplaning, slirade 180 grader och lyckades med bravaden att frontalkrocka med en bil i samma riktning. Lätta plåtskador, lite diskussioner med den andre bilisten och sedan vidare. En vänlig italienare tog mig på serpentinvägar över Mt. Cenis ner till Turin. På vägen stannade han och bjöd på capuchino, som jag fann odrickbart men höll god min och sa att det smakade gott. På väg in till Turin körde vi bredvid en bil i filen intill. De två filerna blev sakta men säkert en, och de båda bilarna skramlade in i varandra, sida mot sida. Min chaufför suckade men brydde sig inte om att stanna. Hemma hade jag sett ursinniga pojkar och män puckla på döda ting, men den franska och italienska nonchalansen imponerade mer. Jag badade på en strand i Genua, fick resans snyggaste stämpel i vandrarhemspasset som jag fått på Stintfang, och sedan for jag hem.

Jag blev stående i timmar på en landsväg och gick in till ett samhälle för att inte få solsting. Där köpte jag en biljett till Milano på ett fullpackat tåg. Sedan korta lifter genom småstäder på krokiga vägar över Alperna till Innsbruck i Österrike. Där stannade en liten sportbil med en tjej bakom ratten, som inte verkade mycket äldre än jag själv. Hon var på väg till Paris från Istanbul, där hennes pappa var diplomat. Och här är det dags för en liten bekännelse.

Jag hade med mig ett och annat i bagaget, dock ingen hörbar förmåga till konversation eller synlig social begåvning. Däremot var jag duktig på att glo på folk och hålla käft. Den här amerikanskan hoppades givetvis på trevligt sällskap och en spännande historia, men därav blev intet. Efter den vanliga presentationen sänkte sig tystnaden. Hon frågade mig uppfordrande, och jag svarade enstavigt, varefter vi satt tysta och stirrade på autobahn fram till München, där jag klev av. Antagligen drog hon en lättnadens suck.

När jag gick iland i Trelleborg en vecka senare kände jag mig inte särskilt nöjd. Jag var ju samma omöjliga typ med samma risiga själsliv som tidigare. Så vad var det för mening med att resa, om man kom hem oförbättrad?
Ändå gjorde jag två till, lite kortare, liftarturer på kontinenten och i Storbritannien de följande somrarna.

Några lustigheter:
En ökänd motorvägskorsning neråt Köln hette Leverkusenes Kreutz. Den omgavs av 16 av- och påfarter i fyrklöverformation, så att bilar från öster och väster kunde vika av mot norr och söder utan att sakta farten, och vice versa. Att bli avsläppt där var som att hamna på en öde ö och stå och vänta på att någon sjökapten skulle bromsa in och sätta ut en livbåt. Mot bättre vetande steg jag ändå av där, på väg hem från Belgien tror jag. Bilisten hade föreslagit att jag skulle följa med till en liten stad åt hans “fel” håll, men jag hade avböjt.

Dock hade jag tur. Ingen polis dök upp, och inom en timme satt jag i en Opel Admiral. Föraren var medelålders och baksätet var fullt med lådor. Han frågade mig om mina resor och började berätta om en semester i Marocko. “Die Schwartzen” därnere blev väldigt sexuellt upphetsade av europeiska kvinnor på stränderna, fick jag veta. Det lät ju inte precis sensationellt, och när jag inte reagerade, anförtrodde han mig att själv blev han inte upphetsad av kvinnor, varken vita eller svarta. Han föreslog att vi skulle ta in på ett motell, som han kände till. Det var sällan folk som jag sa nej, fortsatte han, när jag skakade på huvudet. Som så ofta dog samtalet ut, och efter ytterligare några mil steg jag av och tackade artigt för skjutsen.

Men det jag mest minns är något annat. Han reste mycket i sin Opel Admiral och gillade bilen. Plötsligt tryckte han ner gasen, och farten ökade. 160, 170, 180… Jag stirrade spänt på hastighetsmätaren. När den passerade 190 hoppades jag att han skulle fortsätta till 200 km/timme. Det vore ju något att skryta med när man kom hem. Till min besvikelse släppte han gasen vid 195. Men ändå. Det var något helt annat än den lojt framvällande flod av bilar på åttafiliga “freeways” som jag senare vande mig vid i Kalifornien.

Oftast var liftandet trist och långtråkigt och, som sagt, ensamt. Men ibland fick man köa bland 5–10 andra liftare på en autobahninfart. Plakat med olika destinationer påklottrade låg slängda i diket, och man tog något som passade och väntade på sin tur.

Var det farligt?
Nej, knappast. På väg upp genom Malawi några år senare satt jag i en lastbil med föraren till höger och hans boss till vänster. Det var ju vänstertrafik. De stannade pedagogiskt framför en stor skylt vid en avtagsväg till en nationalpark. Den varnade för lejon och andra större däggdjur, om man gick ur bilen. Bossen förklarade att pengarna de fått för att ta med mig inte räckte längre. De fick några kwacha till, och färden fortsatte med stämningen lite dämpad. Chauffören såg faktiskt skamsen ut. De var inga brutala typer, bara fattiga.

Flera andra smått bisarra episoder minns jag. Men summan av kardemumman är, menar jag, att världen är full av hyggliga människor. Många verkar tycka det är roligt att hjälpa en främling, till och med utan betalning.

Landsvägsbussen kollapsar i höjd med Morogoro. En lastbil stannar, och vi packar ihop oss på dess flak. En kollektpåse går runt. En shilling per skalle kostar det. När vi närmar oss dar es Salaam några timmar senare är stämningen på topp. Vi vinkar åt folk, och de vinkar tillbaks. Jag påminns om en sommarsöndag tidigt femtital. Mjölkakalle är nykter och skjutsar oss på mjölkbilens flak till badsjön. Töserna sjunger “jodladiii…jodladaaa…med adress Rosenhill” för full hals. Och vi vinkar åt folk.

Nu får det räcka. Rekommenderar jag liftande? Nej. Om ni vet vart ni ska, ta tåget. Men om ni inte vet vart ni ska, kan det möjligen löna sig att försöka lifta dit.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.