Om Ester Blenda Nordström, Vilhelm Moberg och andra grävande journalister

ag har tidigare skrivit om att Vilhelm Moberg var landets första grävande journalist och fick då mothugg – med rätta!

Man ansåg att Ester Blenda Nordström (läs boken Ett jävla solsken av Fatima Bremmer) var före Moberg. Vilhelm Mobergs första grävande reportage kan sägas vara när han bevakade mordet i Grimslöv 1925, det var ju han som hittade mordvapnet!

Men hans stora insats i detta sammanhang var ju rättsröteaffärerna i början av 1950-talet. Dock, hans allra största insatser som journalist och kritisk granskare av samhället rörde anpassningspolitiken under andra världskriget, granskningen av överhetens styrning av media, kungadömet mm.

Ester Blenda (EBN) kom redan 1914 med sin bok En piga bland pigor. Men glöm inte heller bort Lubbe (Ludvig) Nordström (inget släktskap med EBN vad jag vet). Lubbe blev ju känd för sina radioreportage om Lort-Sverige på 1930-talet. Men redan 1907 kom Lubbe ut med boken Fiskare som är en slags grävande reportage där han tog arbete som fiskardräng.

Enligt litteraturkunnige Otto von Friesen agerade en förklädd journalist i slutet på 1800-t som strejkande arbetare i Norrland, han är omskriven av Nils-Gunnar Nilsson (kulturchef på Sydsvenskan). Det var ju i så fall en slags wallrafferi och det gäller ju även EBN som piga.

”Wallrafferi” undrar kanske någon? Idag kanske Günter Wallraff är lite bortglömd, men på 60–70-talen väckte hans böcker som ”13 icke önskvärda reportage” m fl stor uppmärksamhet, inte bara i dåvarande Västtyskland, utan även i Sverige där han inspirerade Göran Palm. Wallraff agerade turkisk gästarbetare, industriarbetare, hemlös, undersökte forskning kring kemiska vapen och mycket annat. Hans reportage har en klarsynt klassinriktning som titeln på en annan av hans böcker Ni däruppe – vi härnere visar.

Den klasskänslan hade inte EBN, även om hon kände sympati både med verkliga pigor och med samerna.

När det gäller samerna för Bremmer ett intressant resonemang om EBN syn. EBN:s bok Kåtornas folk får god kritik men som Bremmer skriver: ”Rasbiologerna jublar också. För trots att det inte råder någon tvekan om att Ester Blendas hjärta och solidaritet är hos samerna så är hennes blick på det redan utsatta folket i norr starkt kolonial.”

Rasbiologen Herman Lundborg omfamnar hennes verk men i Arvidsjaur sitter den samiska lärarinnan Karin Stenberg med vreden kokande i bröstet. Karin är en av krafterna bakom nybildade sameföreningen i Arvidsjaur och senare initiativtagare till Samernas folkhögskola och den samiska riksorganisationen Same Ätnam, allt enligt Bremmer.

Karin Stenberg ser EBN som ännu en turistande författare som beskriver hennes folk som okunnigt och barnsligt, ett naturfolk. Karin menar att EBN betraktar samerna som etnografiska föremål tillhörande en svunnen tid: ”varför vi ej böra ens göra en antydan om att vi vilja någon utveckling” (ur stridsskriften ”Detta är vår vilja”). EBN menar att samerna ska fortsätta leva på traditionellt vis och hennes vän Hjalmar Lundbohm (LKAB-chefen) vill begränsa undervisningen i ämnen som geografi och historia och om kultur och industri ska inte alls undervisas. Karin Stenberg däremot vill få bort kåtaskolorna och inrätta statliga folkskolor där samebarn ska få samma kunskapsutbud som övriga svenska barn.

När jag läste detta kom jag att tänka på synen på romerna på 50–60-talet. Jag minns de som ansåg att romerna hade ”vandringen i blodet” och skulle fortsätta som icke bofasta. Författaren Ivar-Lo Johansson, trots sina stora insatser för statarna, var inne på samma linje, medan kommunistiske riksdagsledamoten John Takman ansåg att de skulle in i vanliga bostäder.

Här finns, menar jag, en koppling till dagens debatt om flyktingmottagande och migration. Nån gång på 70–80-talet ändrades statens regler för invandring, från integration till det som gäller nu: att invandrare ska uppmuntras att bibehålla sin traditionella kultur, sina vanor och traditioner. Detta liknar ovan nämnda ”etnografiska” syn: att man ska behålla ett ofta gammalmodigt sätt, som inte passar in i dagens Sverige.

Att samerna har rätt till sitt eget språk och kultur är förstås viktigt och riktigt, de är en nationell minoritet med ursprungsrätt fastslaget i lagen. Men det är inte dagens invandrare eller flyktingar, utan dessa ska integreras så snart och så mycket som möjligt. Annars blir det etniska enklaver som skapar problem som kan utveckla  klanvälden, hedersförtryck, som missgynnar invandrarna, mest barnen som tvingas in i ett utanförskap och låglönejobb, arbetslöshet och kanske brottslighet.
Idag skulle vi behöva fler grävande journalister som tog sig an invandringens många aspekter.

  6 kommentarer for “Om Ester Blenda Nordström, Vilhelm Moberg och andra grävande journalister

  1. Leif Strandberg
    2019-09-01 kl. 14:07

    Jag har faktiskt inte förstått varför de som kallar sig vänster har vurmat så för överklassdamen EBN. Ett nedstigande till det enkla folket och dess vanor försökte sig ju även Marie de Antoinette på (med känt resultat). Kan det vara just vurmen för de etniskt exotiska som spökar? Då gällde det samer och romer (med vårt nuvarande språkbruk). Nu gäller det gubbarna från Mellan Östern och Afrika – vars vanor och ritualer tydligen ska legitimeras in till det absurda. Var är John Takman och Katarina Taikon när vi som mest behöver dem?

  2. Anders Persson
    2019-09-01 kl. 18:23

    EBN en “överklassdam”?? På Wikipedia kan man läsa att Ester Blenda Nordström var dotter till målarmästare Daniel Johan Nordström och Charlotta (Lotten) Wilhelmina Jansson, yngst i en syskonskara på fyra. Esters far Daniel var bondson. Han träffade sin blivande fru Lotten i Stockholm dit hon skickats med mjölk från Roslagen.

  3. Leif Strandberg
    2019-09-02 kl. 7:53

    Anders P!
    Om du läser resten ur den artikel du själv rekommenderar lär du dig mer. Eller se K-special från 2016. Överklassdam! Och det är väl okej. Men med överklassens kapital (av olika slag, enligt Bourdieu) följde hos Ester ett sedvanligt von oben-perspektiv. Välvilligt men likväl von oben.

  4. Dennis Zackrisson
    2019-09-03 kl. 13:06

    Man kan också läsa EBN för själva läsupplevelsen. Bäst i den meningen är hennes samiska berättelse och alldeles särskilt öppningskapitlet om snöstormen på fjället!

    Intressant att jämföra denna friska och i bästa mening ungdomliga skildring med den genomgående dystra berättelsen från Kamtjatka där EBNs personliga problem tydligt går i dagen ett decennium senare.

    Detta ständiga klassperspektiv (enligt Leif S) känns trist och uttjatat!

  5. Bert Hoflund
    2019-09-09 kl. 7:45

    Man kan också läsa motboken till En piga… nämligen: Ett pennskaft som piga – svar av Bonn i Taninge.

    Finns i fulltext på nätet >>.

  6. Dennis Zackrisson
    2019-09-09 kl. 12:10

    Bra tips, Bert! Om inte annat så för att se hur debatten om journalisternas påverkan på samhällsdiskussionen är en mer än hundra år gammal historia. Och att friheter (som yttrande- och tryck-d:o t ex) alltid åtföljs av ansvar!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.