Det var en i mitt tycke dålig intervju med Jan Myrdal i radions program P1 nyligen. Varför dålig? Därför att informationsinnehållet var lågt. Tillfället att få svar på en mängd frågor sumpades bort. Det handlar inte om att gilla eller inte gilla intervjuobjektet, det handlar om att få en person som har saker att berätta att göra det. Dels krävs kunskaper om Myrdals gärningar under mer än två generationer, dels hur han tänker generellt. Vem kan väl tro att det nu skulle gå att avtvinga Myrdal avbön exempelvis om Kambodja när det inte gått tidigare. Det bör man veta är meningslöst. Det hade krävts en mer inläst och kunnig intervjuare för att kunna sparra Myrdal och ge information till lyssnarna än vad radion bjöd på. Slöseri med tid och kraft.
Nu är jag inte själv intervjuare, men jag har skrivit ner en del frågor som jag vågar säga är intressantare än vad som behandlades i programmet. Här kommer de!
Åter till Kambodja. Han var ju där innan landet på allvar drogs in i Indokinakriget, och bör därmed ha ett ganska långt perspektiv, stött även av egna observationer. Träffade han redan i början av sextiotalet några av de som senare blev ledare för Röda Khmererna, och hade de något att säga om sina visioner för framtiden? Vilken roll spelade prins Sihanouk? Ser Myrdal fortfarande Demokratiska Kampuchea som en asiatisk motsvarighet till de medeltida europeiska bonderevolutionerna?
Myrdal är en av de få svenskar som träffat de stora kanonerna i Kina, som Mao Zedong och Zhou En-lai. Ville han berätta något om det, och kanske om andra kinesiska ledare? Intryck av den albanske ledaren Enver Hoxha? Träffade han någonsin högre ledare i exempelvis DDR eller Sovjet? Intryck av Ganapathy och andra nutida maoistiska ledare i Indien? Utvecklingen i Indien sedan han gjorde sitt märkliga besök hos maoistgerillan för inte så många år sedan, vad tycker han om den? Har det kommit indiska reaktioner på boken han skrev om det, Röd stjärna över Indien?
Har Myrdal idag några tankar om den nyare utvecklingen i Afghanistan, jämfört med tiden när han var där 1960 och skrev Kulturens korsväg? Har han några synpunkter på Rysslands nuvarande politik?
När Myrdal i radiointervjun talade om intäkter från publiceringar i exempelvis Korea eller Finland borde det ju vara intressant att veta vad det är som publiceras i utlandet. Skiljer sig Myrdal-läsningen åt i Sverige och andra länder?
Själv ger jag phan i Myrdals familjeförhållanden, jag har inget intresse för familjegräl. Däremot har jag ett visst intresse för poesi. Han har skrivit några diktliknade saker som jag tyckte inte var något vidare (finns i antologin med Ett femtiotal). Å andra sidan finns det en poetisk klang i en del av hans prosa. Man kunde ju fråga honom om synpunkter på poesi, om han skriver dikter numera eller möjligen låter poesin tala genom prosan i stället. Eller om han ens tänker i de banorna.
Sista frågan: Hur har han det med musiken numera? Vad lyssnar han på?
Sedan kunde man ju ha frågat om Strindberg, om Myrdals insatser under det radikala uppsvinget på 1960-1970-talet, om de erkännanden som han får från en del personer långt ut på högerkanten … men då kanske intervjutiden redan är slut!
Ja, det var en mycket dålig intervju. Om jag hörde rätt klev till och med producenten in och regisserade vad JM skulle svara; du måste berätta om… alla har inte läst…
(Det lät nästan som utdrag ur Natt klockan tolv på dagen.)
Samma oförskämdheter var fallet när JM framträdde i Min sanning. Just JM:s sanning fick inte utsägas!
Dina frågor Björn är spännande. Jag vill ta del av JM:s svar på samtliga. Kan du inte ställa dem? Eller är de, nu i bloggen, härmed redan ställda? Ser fram emot svaren, säger Leif från Gammelvänstern.
Håller helt med Björn Nilsson. Många frågor obesvarade, därför att de inte ställdes. Långt under intervjuarens vanliga nivå. Som om hela syftet var detta att Myrdal igen skulle vägra svara ett enkelt tomt Ja! Uselt.
En liten men jäkligt förarglig miss: Afghanistanbokens första upplaga hette Kulturers korsväg – plural! – vilket alla recensenter missade vilket föranledde titelbytet.
Över huvud taget är det ett jävla tjat om Myrdal som person samtidigt som de frågor han reser nästan aldrig diskuteras. Men detta syndrom inskränker sig inte till Myrdal, utan det gäller hela offentligheten.
Ta till exempel den färskaste politiska skandalen som INTE handlade om att Mp hade sålt ut sitt heligaste vallöfte, utan om att en miljöpartist hade varit på samma bjudning som en olämplig person, medan en annan hade låtit tungan slinta. Sakfrågor diskuteras inte, däremot diskuterar man person.
Så går det när politiken sover och alla har samma recept. Och samtidigt är det förstås självförstärkande.
Det var en utmärkt intervju av troligen Sveriges bästa journalist f n. Jag vet inte om de som kritiserar MW har tillgång till det oredigerade materialet? Där finns allt som efterfrågas, men som inte fick plats inom 40 min. Björn N vet, men låtsas inte veta av någon outgrundlig anledning…
Jan Myrdal har kommit till den kultstatus som innebär att folk kan vara skitförbannade på honom utan att veta varför. Och det innebär att vi som läst och tycker oss förstå poängerna känner oss som bättre – om än väldigt ensamma – människor.
Det mest oroande är väl att jag inte ser någon arvtagare, någon med samma refraktära status. Möjligtvis Alexander Bard?
Stig-Björn L!
Mitt intryck är att sådana där personer som Jan Myrdal överhuvudtaget inte passar in i Sverige. Och det har han ju själv antytt, han borde ha stannat i USA – eller emigrerat till Frankrike.
Bland den cirka halva miljon svenskar som lever utomlands finns det nog massor av ”janmyrdalare”. Men de aktar sig för att komma tillbaka. Enda hoppet står nu till att våra invandrare kan förändra den svenska kulturen, d v s göra den mindre ”svensk”.
Aha, här kom det något intressant! Strandberg påstår sig ha tillgång till (eller åtminstone hört) råmaterialet från intervjuerna. Då borde han vara så nära redaktionen att han kan tala om en del andra saker också, exempelvis varför det som kunde ha gett intressant vidareinformation togs bort när det nu var dåligt om tid? Varför, och vem tog besluten?
Om detta är Sveriges för närvarande skickligaste journalist, undrar jag hur de andra är?
För att bedöma kvalitén på Martin Wicklins Söndagsintervjuer kan man t ex lyssna på dessa och göra sig en egen uppfattning om MW:s skicklighet.
Den som förväntade sig få höra Myrdal lägga ut texten i SR om t ex Kampuchea blev naturligtvis besviken. Detta är nämligen under rådande förhållanden omöjligt. Det är inte det radion (TV) är till för. Dramaturgin som tillämpas är numer sedan många år den amerikanska och innebär att en intervju i stora drag kan genomföras på två sätt; antingen avslöja och/eller förlöjliga objektet, eller hylla det, ett s k idolporträtt.
I det senare fallet blir frågorna av mer vänligt jollrande karaktär. I första fallet kan metoden att chocka objektet användas med fråga typ: ”Vet du vad din son gjorde när jag ringde honom?” Intervjuaren förväntas också hela tiden avbryta den svarande.
Märk väl att i båda fallen är det intervjuaren som är huvudperson och inte objektet.
Sett mot den bakgrunden får man kanske ändå säga att något litet av Myrdal i alla fall kom fram. Men det var ett möte mellan två världar. En mig närstående utbrast efter att ha hört intervjun: ”Men vad snäll han är som låter Wicklinen hålla på så där!” Själv skulle jag avbrutit och bett en Wicklin dra åt helvete. Det kulturella klimatet i Sverige har kommit att till ganska stor del handhas av HBTQ-certifierade krafter.
Myrdal inrangeras nu rutinmässigt bland de som är hopplöst otidsenliga, unkna homofober, brunröda samt fascistfarare och folkmördarkramare.
Till de tidsenliga, som vill vara med i dansen, skulle man vilja travestera en gammal högerledare och utbrista: Öppna era stjärtar!
Ps. Att som i detta fall, i det färdigklippta programmet, sända ut när producenten ingriper under inspelningen, är exceptionellt och har mig veterligen aldrig gjorts förut. Avsikten var förstås att tvåla till och visa vem som bestämmer. Det var naturligtvis helt medvetet.