Om Kambodja idag

Kambodja-Nygren-Ankor-Wat

Ankor Wat

Efter att jag kom till Kambodja förra hösten, klev jag rakt in i en smältdegel av politiskt kaos. Skulle de demokratiska processerna fortsätta eller korruptionen bestå?

Sommarens val, 2013, då Hun Sen vann med en knapp marginal, diskuterades så gott som dagligen i Phnom Penh Post, och Cambodia Daily.

Han har nu varit premiärminister i närmare trettio år, och missnöjet är stort. En politiker jag emellertid inte hört mycket om var Sam Rainsy som blivit oppositionsledare för CNRP, det Nationella räddningspartiet. Enligt ägaren till hotellet Nordic House i Phnom Penh, var han förbjuden att delta i valet efter återkomsten från USA. Kanske för att han hade haft kontakt med Obamaregimens ministrar.

Det visar sig i alla fall under samma tid att Obama beslutar att skära ner det ekonomiska biståndet till Hun Sen – regimen under de våldsamma demonstrationerna oppositionen iscensätter för att höja lönerna för textil-arbetarna. I en intervju, gladde sig Sam Rainsy åt den symboliska handlingen, för det var inte stora summor nedskärningen handlar om. Landet är, vid sidan av Laos, Sydostasiens fattigaste, med klassklyftor som ökat de senaste åren efter att privata intressen gjort sig mer gällande.

Ett exempel är Ankor Wat som drivs av en vietnames, född i Kambodja visserligen, men som har kontrakt i hundra år att driva den största turistattraktionen i landet, och skattemedlen hamnar inte alltid i rätta händer. Korruptionen åstadkommer att vinsterna går till lokala politiker istället och till Hun Sen och hans närmaste, i alla fall om man får tro oppositionen.

Det är de omständigheterna Nationella räddningspartiet rasar mot. Men när jag steg upp på Phnom Penh Post en dag, för att tala med en av journalisterna, fick jag trots allt veta att H&M försökte göra påtryckningar på premiärministern för att höja lönerna för textilarbetarna. Men kanske det bara var för att visa ”good will”.

Dagliga demonstrationer

Kambodja-Nygren-demonstration

Demonstrationssamling i Phnom Penh

Varje dag i oktober syntes nämligen demonstrationståg på gatorna, på väg med petioner till europeiska ambassader, där omval krävdes eftersom det sommaren, 2013, ansågs vara ett fuskval, särskilt i Siam Reap. Jag läste på en av banderollerna i Freedom Park: ”Where is my vote?” Det var en rasande församling på närmare tiotusen som samlats, och på en scen i solgasset, höll Sam Rainsy tal till demonstranternas jubel, medan de ackompanjerade honom med Kambodjas flagga. Det var mestadels unga deltagare, men genomsnittsåldern i Kambodja idag är bara 21 år eftersom många i den äldre generationen försvann under Pol Pot-tiden.

Det kusliga är ändå att det Nationella Räddningspartiet har liknande tendenser som Pol Pot-regimen hade. Man vill rädda Kambodja från utländska intressen, och då gäller det inte i första hand från H&M, utan Vietnam, Japan och Kina som anses hålla på att köpa upp landet. Ännu finns drömmen om Khemer-riket då stora delar av Sydostasien stod under Ankor Wat.

Efter några dagar i Phnom Penh, gick jag i riktning mot Independence monument för att träffa en tjänsteman på svenska ambassaden. Jag undrade vad biståndspengar spelar för roll i demokratiseringsprocessen. Vid monumentet stod hundratals militärpoliser med skyddsvästar, sköldar och automatvapen. De anses ”triggerhappy”. En av dem ställde sig i vägen, och blängde hotfullt mot mig.

Senare förstod jag varför: Demonstranterna var på väg mot franska ambassaden den dagen, inte långt därifrån. Jag hamnade snart mitt i tåget, fick upp kameran och började ta bilder, och fick några hånfulla glåpord efter mig. Kanske jag utsågs till någon av de utländska krafterna som alltmer breder ut sig.

På ambassaden som tidigare varit ett konsulat, frågar jag: Hur ser man till att stödpengar till Kambodja hamnar i rätt händer?

Kambodja-Nygren-franska-kyrkan

Franska kyrkan i Bokorbergen. Ett arv från franska kolonialmakten

Jag fick aldrig något riktigt svar eftersom tjänstemannen sade sig vara administratör, och inte vill uttala sig offentligt. Jag fick vända mig till biståndsavdelningen, men den var obemannad den dagen, och tjänstemannen krävde legitimation, och att jag mailade det jag skrev om Kambodja. Det enda jag fick veta är om turistpotentialen i landet. Det måste byggas bättre vägar, ett nytt sjukhus i Sihanoukville och en internationell flygplats där.

Svenska författare på khmer
Ändå får jag reda på av en kambodjaveteran, Anna Matsson, när jag besöker Café Java, att Sida nyligen skänkt två millioner i bistånd, men att det inte riktigt kontrollerats vart de gått.

Anna var på caféet för att fira ett boksläpp av en antologi där hon översatt svenska författare, så som Selma Lagerlöf och August Strindberg, till khmer. Eventet är stort, och ett kulturutbyte mellan Sverige och Kambodja borde vara av intresse för ambassaden. Men ingen därifrån har kommit.

Anders Jiras, en svensk fotograf, numera bosatt i Phnom Penh, är också en av deltagarna. Han har haft fotoutställningar på galleri Meta house, och har med åren blivit något av en kulturpersonlighet i Kambodja efter att fotograferat khemerisk folkdans uppe i Ankor Wat. Han tycker också att det är märkligt att ambassaden inte uppmärksammat boksläppet.

Många västerlänningar lever som i en privilegierad värld, och förstår inte vad som håller på att hända här, sade Anna besviket.

Efter att hon presenterat antologin på cafeets scen, tog fri uppläsning vid av lokala, unga prosaister och poeter. Det var mestadels en välutbildad medelklass, men de framförde sina dikter sjungande, mörkt och vackert från sina mobiltelefoner, som kom de från den grymma historien. Även fast jag inte förstod mycket beundrade jag musikaliteten. Även här kan poesi vara mer ljud än innehåll.

Kolonialmakternas spöken och hipsters

Kambordja-Nygren-framskt-kolonialhus

Franskt kolonialhus i Kep

Jag tog mig senare ner till Kampot, den franska kolonialstaden med den aromatiska pepparn, och med Kep som granne vid havet det franska guvenörskapet använde som rekreationsort. På bussen fick jag veta att det söktes statister till en filminspelning. Det var ett franskt filmbolag som ville skildra den japanska närvaron under andra världskriget i Bokor bergen. Om handlingen fick jag inget reda på mer än att den skildrar en ond och en god. Men jag gissar att den onde står på Japans sida. Som den så ofta gör, gällande kolonialmakter.

Jag fann mig tillrätta i Kampot med hus kvar från slutet av artonhundratalet. Där anses det spöka än eftersom kambodjanerna aldrig visat särskild respekt för sina ockupanter. Det är så inom buddismen att om man inte vördar de döda irrar de runt olyckliga, och alienerade i sin rotlöshet.

Kanske därför Kampot blir spännande om nätterna. Stjärnorna tänds över floden innan ljuden från fiskeflottorna hörs komma, på väg ut mot havet, för att dra hem nattens fångster.

Jag märkte snart att jag inte var den enda som fascinerade över Kampot. Här finns lyckosökare från stora delar av Europa, kanske en yngre generation av utländska intressenter. De har i alla fall bestämt sig, efter att ha varit backpackers, för att stanna där, och starta egen verksamhet.

Längs Kampotfloden finns restauranger, caféer och hotell, och även här – som i många städer i Kambodja – jobbar en NGO som startat kaféet Epic Art, för att hjälpa polio- och minskadade. Kanske det går att se Kampot som något av en hipsterstad. Hit kommer hur som helst, många som inte trivs i sina hemländer. De flesta vill starta alternativa liv genom att rusta upp artonhundratalshusen, och åstadkomma en bra kommunikation med lokalbefolkningen.

Och här går det betydligt lugnare till än i feststaden Sihanoukville. Miljöaktivister finns många, och den ekologiska pepparen säljs så gott som i varje butik. En av de mer aktiva är Annie, en kandensiska, som jobbar för Stand up for rivers. Varje år får hon i uppdrag av provinsen att med hjälp av frivilliga städa upp längst flodbankarna.

Spåren efter Khmer Rouge

Kambodja-Nygren-lake

Secret Lake som de Röda Khmererna byggde

Jag började trivas i Kampot, men fick veta att även i hipstersidyllen har grymheter begåtts. 2012 hittades en fransyska flytande i floden efter att blivit ihjälslagen med en slägga. Ett Khmer Rouge dåd, sade många, men faktum är att en belgare sitter häktad, och kanske redan nu har dömts för mordet som ansågs föranleddes av ett svartsjukedrama.

Men för inte så länge sen opererade Khmer Rouge också här. Ända in på nittiotalet hade soldaterna ett fäste uppe bland Bokor bergen, och sände raketer mot Kampot nattetid, men som mest hamnade på risfälten. En helikopterplatta, tillhörande FN, var nära att bli träffad. De var där för att bygga upp telefonnätet. Men de löste problemet genom att sända upp lådvis med wiskey, och raketskjutande gav så småningom med sig.

Kambodja-Nygren-sunset

Kampotfloden med Bokorbergen i bakgrunden

Ännu idag bor för detta Khmer Rouge-medlemmar med sina familjer längst vägen mot Kep. Staten har gett dem mark och bostadshus, för att arbeta fram en försoning och inlemma dem i samhället. Däruppe finns The secret lake, en damm de byggde, för att skapa en ny kraftkälla under kriget. Idag är det många som hyser medkänsla för de som varit med i terrorväldet. De försöker hjälpa dem bort från hatet och bitterheten över att Kambodja inte blev det så oberoende som de tänkt sig.

Ändå lever delar av Pol Pots visioner kvar, särskilt i Phnom Penh.

Klasshat och nationalism
Efter att befunnit mig en månad i Kampot, insåg jag det mer, efter att fått jobb på ett av universiteten. Där finns fyra stycken, trots bara 50000 innevånare. Ett av dem heter Ankor Khemera, inte långt från den bro USA bombade under Vietnamkriget. Ägaren ville att jag skall undervisa i Western european history and lifstyle. Ta gärna också upp Stalins arbetsläger och andra världskriget, säger han. Jag sätter igång med god iver. Det visade sig att de flesta kunde hyfsad engelska. Bland eleverna fanns lokalpolitiker som sade att Khmer Rouge ville gott från början, men att det blev så fel.

När vi gick igenom industrialismens genombrott, kände många igen sig, gällande sanitära olägenheter, sjukdomar och trångboddhet i London. Liknande fenomen finns ännu i Kambodja. Folk i tusental håller på att flytta in till Phnom Penh från landsbygden.

Det är på landsbyggden de verkliga problemen finns, sade en av universitetslärarna en dag. De flesta av utbildningsinstitutionerna i Kambodja är privata. Och risböndernas familjer har inte råd att skicka sina barn till skolan eftersom de måste hjälpa till på fälten.

Där gror nu klasshatet, sade han. Land mot stad, precis som i Thailand, och när det når Phnom Penh blir det uppfångat av oppositionen.

Gällande USA:s långa inblandning i Sydostasien, är saker problematiska, menade han. De vill ha inflytande i Kambodja för att ha landet som en buffertzon mot kommunismen i Vietnam och Kina.

Kanske de ingriper igen och korrumperar landet med sina dollar som under Lon Nol-regimen när de hade den som marionettregering. Då finns risken att någon fraktion ur CNRP bryter sig ur och radikaliseras med folkligt stöd. Det var det som hände när Khmer Rouge kom till makten, och nationalismen lever, som bekant ännu kvar, sade han.

Jag höll med när jag gick in på en av barerna på marknadsgatan en kväll. Bartendern som serverade mig fick blixtrande ögon när Vietnam kom på tal, trots att Kambodja en gång fick hjälp därifrån mot Pol Pot.

Han tyckte att de skulle rensa landet från vietnameser, och var stolt över att han är medlem i oppositionspartiet. Då den dagen kommer skall vi slippa korruption, sade han.

Han kom från Kratieprovinsen, från en fiskarfamilj längst Mekong, och gav ett kraftfullt intryck, precis som en elitsoldat kan tänkas göra.

Han undrade vad jag skulle tycka om jag såg studenter till rika familjer betala sig igenom universitetsutbildningen, och komma ut som läkare och advokater.

Jag skulle känna att något var ruttet i landet, svarade jag. Kanske till och med bli som en mordisk Hamlet.

Han visste nog inte vem Hamlet är. Inte heller Stalins arbetsläger i det dåtida Sovjetunionen. För utbildningen i Kambodja är fortfarande skrämmande låg. Han utstrålade ett klasshat jag samtidigt fann naturligt.

En tid senare blev den vietnamesiska marknaden i Phnom Penh vandaliserad. Flera stånd blev sönderslagna och somliga hotades till livet.

Jag mindes hur hundratals vietnameser under Lon Nol-tiden ställdes upp längst riverside i Phnom Penh och skars halsen av med USA:s goda minne. Lon Nols regim var då också extremnationalistisk, och det var i dess skugga Khmer Rouge fick allt fler anhängare. Det tillhör nutidshistorien.

Ändå verkar den hålla på att upprepas eftersom USA stödjer oppositionen och dess hatiska nationalism. Det borde i så fall mana till att SIDA skärper kontrollen på vart hjälppengarna går, medvetna om att klassklyftorna kan öka risken för terrorvälde igen. Kanske inte med ett Khmer Rouge i 70-talstappning, men med en regim som inte blir mycket bättre.

En sak är i alla fall säker: Kambodja är stadd i en förändringsprocess med stor inbyggd explosionsrisk.

Ulf Nygren

Ulf Nygren

Ulf Nygren, är freelanceskribent, journalist och författare. Han bodde och arbetade i Kambodja ett halvår under 2013.

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , ,

  1 kommentar for “Om Kambodja idag

  1. Kjell Martinsson
    2014-10-09 kl. 16:02

    Tack för intressant text! Eftersom de röda kmererna förlorade kampen är det särskilt svårt att komma igen. De nyligen presenterade hårda straffen mot den gamla ledningen gör naturligtvis inte situationen bättre för de som fortfarande tror på folkens seger!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.