I. En blick i backspegeln på de två första världskrigen detta århundrade
Ja, i denna kapitalismens djupnande kris kan ett krig slå över i ett annat. Från det Kalla kriget till Civilisationernas krig alltså. Ty nu står vi i inledningsskedet till en fjärde världsomspännande konflikt detta århundrade. Det ideologiseras till ett ”Civilisationernas krig”. Men det styrs av sinnevärldsliga materiella intressen och redan har det förts i verkligheten blodigt och massmördande i Afrika och på Balkan, i Västasien och Innerasien. Det kan också utvecklas till ett verkligt världskrig.
För att veta hur man nu skall handla för att bidra till att folken skall kunna hejda krigets herrar bör man se sig om. Mitt i den ideologiska dimman ta ut de historiska bäringarna.
Hur var det? Nyss var det mer än fyrtioåriga Kalla kriget över. Det som inleddes som ett kapitalistiskt och neokolonialistiskt fälttåg men som efter det att nomenklaturan i Moskva formerat sig till klass för sig slagit om och under de två senaste decennierna varit det tredje stora imperialistiska omfördelningskriget. Washington segrade nu mot Moskva.
Krig var det ju; fast ett som aldrig utvecklades till kärnvapenkrig och varken fick sin prägel av det Första världskrigets köttkvarnar vid de stillastående skyttegravsfronterna eller av Andra världskrigets förintelseslag och planmässiga massmord på civila; Hitlers koncentrationsläger eller eldstormen över Hamburg och atombomben mot Hiroshima. Men det var ett världskrig som fördes på alla kontinenter med alla medel, våldsamma och fredliga, ideologiska och ekonomiska. Ett som därtill bytte karaktär mitt i. Men det bytet är typiskt för vår epoks världskrig.
Ty om det Första världskriget rakt igenom var ett imperialistiskt omfördelningskrig för profit och makt mellan stater som ideologiskt framträdde som socialdemokratins, rösträttens och reformernas Tyskland; demokratins Frankrike, parlamentens moder England och frihetslandet Förenta staterna var båda de två andra världskrigen detta århundrade annorlunda. De växlade karaktär mitt under kriget.
Det Andra världskriget var som det världskrig vilket inleddes 1939 först ett imperialistiskt omfördelningskrig. De uppåtsträvande kapitalistiska roffarstaterna Tyskland, Italien och Japan sökte ta för sig från de mätta och besittande imperialistiska makterna Frankrike och Storbritannien med Förenta staterna bakom sig. Då – innan de stora nazistiska massmorden under kriget – var det hugget som stucket vilka herrar som var värst. Hitler gjorde det hemma och i Europa men britter och fransmän gjorde det i kolonierna mest. Den som vill kan läsa in sig på vidrigheterna. (Läs Indien väntar om britterna i Indien!)
Men kriget hade inte börjat 1939. Ett förberedande krig hade då redan pågått i åtta år och det hade haft annan karaktär; det hade inte förts mellan imperialiststater. Det hade inletts med Japans angrepp mot Kina, Italiens angrepp på Etiopien och det krig mot den spanska republiken vilket Hitler och Mussolini förde genom ombud. Där förde Japan, Italien och Tyskland brottsliga krig. Kinas, Etiopiens och Spaniens folk kämpade i rättvist krig. Men då stod de västliga – de självutnämnt demokratiska – staterna vid sidan om. Förenta staterna försåg Japan med råmaterial för kriget mot Kina. Frankrike och Storbritannien ville inte stå Italien verkligt emot i Afrika och gemensamt ställde de upp för att strypa den lagliga spanska regeringen. När de sedan – mot sin vilja, närmast inhalkade i kriget på ett politiskt bananskal – kom i krig mot Tyskland och det Andra världskriget blev ett faktum var detta krig – som mina indiska vänner alltid påpekade – en uppgörelse brottsliga rövarstater emellan.
Fast det kriget ändrade karaktär mitt i. Eller rättare sagt, den Hitlertyska erövrarpolitiken förde till att kriget slog om. Ur uppgörelsen mellan de imperialistiska roffarstaterna – lika goda kålsupare vare sig de härskade från City eller Wilhelmstrasse – kom ett rättvist folkkrig mot Hitlerfascismen. Det går också att fastställa när. Det var inte i och med angreppet på Sovjetunionen 1941; det var ett år tidigare. Detta är viktigt. (Jag kan återkomma i detalj kring diskussionen i Komintern och Sovjetunionen om krigets karaktär och hur bedömningarna skiftade och beskrivningen av år 1940 så småningom korrigerades.)
Men att den dåtida Sovjetunionen sökt hålla sig undan kriget var i och för sig lika självklart som att Sverige sökte det. När det blev klart att västmakterna var beredda till bondeoffer då markerade Stalin våren 1939 som Per Albin våren 1938 inledningen till en politisk rockad och började överge den kollektiva säkerhetspolitik som blivit sken för att få andrum inför det kommande kriget. (Om allt detta, noninterventionspakten, liksom om spelet kring våra gruvor i norr och kriget mot Norge finns en del som bör skrivas då propagandan ännu ligger som tjock smet över skeendet.)
I Asien var Japans krig mot Kina också 1939 entydigt ett brottsligt och orättfärdigt krig. Det kinesiska folket förde ett rättvist krig. I Europa ändrade Andra världskriget karaktär sommaren 1940. Att krig ändrar karaktär är inget nytt. Det fransk-tyska kriget av 1870/71 ändrade karaktär också det mitt i. Då när Tyskland fortsatte kriget efter segern vid Sedan blev den nya franska republikens försvarskrig ett rättvist krig. Andra världskriget som inletts som en uppgörelse mellan imperialistiska roffarstater slog därför över till ett folkens krig mot de erövrande tyska trupperna. (”Död åt de Hitlertyska ockupanterna” som slagordet i etern löd i min ungdom.) I verklighetens värld alltså en allians mellan de kämpande folken och de imperialiststater som stod Hitlertyskland, det kejserliga Japan och dess allierade emot.
En allians med svårigheter, men en allians. Tredje världskriget avtecknade sig som möjlighet redan mot slutet av Andra världskriget. Frågan hur man skulle handla var svår. Sommaren 1945 lyssnade jag på svenska militärexperter på en försvarskonferens i Göteborg som varnade för ett Kallt krig. Jag skrev en upphetsad artikel mot dem; kallade dem krigshetsare. De hade gått i Goebbels fälla menade jag. Men jag blev kritiserad på redaktionen av äldre kamrater. Imperialismen hade inte förändrat karaktär. Att inse detta var förutsättningen för att trots motsättningarna kunna föra den krigstida samverkan vidare till en folkens fred. Att de svenska officerare jag lyssnat till troligen var högermän och stod på andra sidan hindrade inte att deras argument om krigsrisker i sak var korrekta. Jag tvangs tänka efter och skriva tydligare.
Nästa gång (nr 7/97) diskuterar jag hur det Kalla kriget utvecklades och omvandlades.
I samma nummer av FiB/K (6/97) kritiserade Margareta Zetterström Jan Myrdal för hans uteblivna protest mot händelserna på Himmelska fridens torg i Peking våren 1989.
Sannolikt har jag redan tidigare läst dessa två texter av Jan Myrdal. Men lästa nu i ett nytt sammanhang bidrar de faktiskt till större klarhet om den aktuella konflikt vi befinner oss i. Att läsa sådana övergripande analyser är definitivt något som saknas i dagens debattklimat, alltså analyser som tar diskussionen ett snäpp högre och med större överblick över ett skeende som kan verka förvirrande och svårt att ta ställning till. Inte minst har det uppenbarligen varit svårt för vänstern att ta ställning till Rysslands ”angrepp” på Ukraina (och Rysslands förklaring till varför) och att hantera det faktum att Ukrainasidan – fastän den är den angripna parten – knappast villkorslöst kan stödjas (det finns alltför mycket som pekar på att man låtit sig användas som villigt ”bondeoffer” för USA:s och NATO:s ambitioner – och med säkerligen förhoppningar om att få en större roll i regionen).
Som jag tidigare hävdat blir hela Ukraina-kriget obegripligt om man inte också betraktar förhistorien och vad som lett fram till ryssarnas agerande. Har man sedan också befunnit sig i väst-mainstream-massmedias ”foliehatt” (dvs att inte ta in sådant som skrivs i andra delar av världen) kan det bli som när en bekant påminde om att ju Putin hotat med kärnvapen, att ryssarna ändå beskjutit ett kärnkraftverk etc – nämligen att hela beskrivningen haltar mot att inte tala om det som faktiskt sker (man kan faktiskt informera sig via bl a the Duran, Scott Ritter etc) utan istället blir till en ”skenbild”, en västmedias önskedröm om vad som borde ske.
Det skulle sannerligen ha varit intressant att läsa herr Myrdals analys av detta krig som kom att börja efter hans död.
Vet någon hur Myrdal tänkte då han påstod att andra världskriget ändrade karaktär sommaren 1940? Det var ju då Tyskland invaderade grannländerna i västra Europa.