Jag tror att Mats Parner skulle känna sig mindre upprörd om han hade läst den intressanta Uppsala-filosofen Axel Hägerström (1868-1939):
Därför förutsattes för kunskapen om mitt eget medvetande kunskapen om en tid, till vilken jag själv hör. Men denna tid kan inte vara ett blott innehåll i ett medvetande om den. Jag måste ha kunskap om den såsom själv verklig för att överhuvud ha kunskap om verkligheten av mitt eget medvetande.
Citat ur konstnären Hélène Apéria-Meurlings samtal med Hägerström i Ord och Bild 1939.
Mats Parner skulle då inte ha behövt offra den psykiska energi det måste ha kostat att om Carl Johan de Geers slagkraftiga grafiska blad från 1967, återgivet på omslaget i FiB/K:s senaste nummer, skriva:
”De flesta av oss har nog sett den här grovt provokativa bilden vid åtskilliga tillfällen under det gångna halvseklet, och många torde i likhet med mig ha funnit den osmaklig och vulgär.”
Och att…
…den [bilden] är inte bara gemen; den är politiskt grundfalsk (säkert med avsikt).
Det som gör Hägerström aktuell är att han påpekar att ideologiska påståenden – eller för att använda hans egen terminologi, ”värdeutsagor” – inte är påståenden om verkligheten själv utan om våra känslor inför den. De beskriver vår personliga inställning till verkligheten.
Parner låtsas som om de Geers bild vore närmast en statsvetenskaplig avhandling om USA:s politiska system och säger att USA inte är en nazistisk stat. Men en sådan mästrande syn på konsten omöjliggör en intellektuell diskussion om vad ett konstverk faktiskt står för eller söker förmedla.
Parner nämner Picassos ”Guernica”, som han godtar. Ja, Guernica är ett stort konstverk. Möjligen något estetiserande i förhållande till motivvalet på ett för den skicklige Picasso rätt typiskt sätt. Carl Johan de Geers blad kan därför sägas vara rakare och kompromisslösare i sin protest mot det brutala krig USA förde i Vietnam.
Parner har även problem med att Christer Lundgren i FiB/K gett en avvikande bild av Nordkorea än den vi är vana vid:
Det problematiska ligger i att många av oss redan på 1960- och 1970-talen läste hundratals mer eller mindre – oftast mindre – trovärdiga reportage, stöpta i ungefär samma form som Lundgrens. Men då handlade reportagen om Kina och Albanien, kort sagt om idealstater som inte visade sig hålla måtten och sedermera skiftade färg. Skulle just Demokratiska Folkrepubliken Korea ha funnit kommunismens heliga Graal?
Metaforen ”kommunismens heliga Graal” är otydlig men kan lämnas därhän. Jag antar att Parner inte menar att de som rapporterade positivt och intresserat om Kina och Albanien på 60- och 70-talen inte borde ha gjort det, utan nöjt sig med att återge den bild som den vanligen fientliga västliga propagandan gav av dessa länder? Att de inte gärna kunde rapportera om en utveckling som då inte tydligt kunde ses är knappast en brist.
Per-Olov Käll
Per-Olov!
Låt oss anta att Carl Johan de Geer hade utformat sitt grafiska blad år 1968 i stället för år 1967 och då i nära anslutning till Warszawapakts-ländernas inmarsch i Tjeckoslovakien. Låt oss dessutom anta att han på de grafiska bladen avbildat Sovjetunionens flagga men helt sonika bytt ut hammaren och skäran (och stjärnan…) mot tolv hakkors.
Inte heller av ett SÅDANT konstnärligt uttryck skulle jag ha varit alltför imponerad. Det hade emellertid varit ”sannare” än det nu befintliga på framsidan av Folket i Bild/K nr 9/2017: dels var både Nazityskland och Sovjetunionen totalitära stater, dels samverkade de under den s k rysk-tyska paktens (”Molotov-Ribbentrop-paktens”) dagar, och dels ägnade sig båda åt systematisk utrotning av människor med ”felaktig” etnicitet eller klasshärkomst på ett annat sätt än vad USA gjort och gör – något som jag säger i full vetskap om den amerikanska krigsmaskinens alla nidingsdåd och övergrepp genom åren.
Men en tänkt bild på en sovjetisk hakkorsflagga skulle Folket i Bild/K aldrig publicera i dag och detta av många skäl. De är alla politiska och jag specificerar dem mer än gärna om du, Per-Olov, eller någon annan så önskar. Med ”konstsyn” har skälen, som jag nyss antydde, ingenting att göra.
Per-Olov!
Det skulle glädja mig rätt mycket, om du och andra ville plocka fram eller låna hem Jan Myrdals 100-sidiga utgåva Kina efter Mao Tsetung – Anteckningar kring uppgörelsen med ’de fyra’ (Ordfront, 1977) och läsa den med kritisk distans. Betydande delar av innehållet återgavs i olika nummer av FiB/K.
Redan 1977 var det uppenbart att framställningen är propagandistisk och det på ett minst sagt ohöljt sätt. I dag är det övertydligt. Under ett par år gällde i FiB/K andra regler för Maos Kina än för andra länder till förfång såväl för upplagan som för det politiska meningsutbytet inom föreningen. Den korrekta linjen lades fast av KKP och var pr definition just korrekt (om jag nu tillåter mig att överdriva aldrig så lite).
Jag vill inte att detta ska upprepas. Spåren förskräcker. En artikel som behandlar Nordkorea och det nuvarande ledarskapet måste (även) vara ifrågasättande och probleminriktad. Man kan inte bara okritiskt återge sådant som att de 14-åriga töserna från Nordkorea vann en fotbollscup i Norge med målskillnaden 43-0 – som om de kom från en helt annan planet.
Mats!
Jag är – uppriktigt sagt – inte helt klar över varför jag känner mig så oense med ditt sätt att resonera om dessa frågor. Men kanske vi kan vara överens om i vår diskussion om konsten att det inte A PRIORI kan/bör sättas upp några regler för hur ett konstverk ska utformas för att vara ”acceptabelt”? En situation där alla uppskattar alla slags konstverk är för övrigt en omöjlighet, då estetiken inte kan överbrygga de verkliga klassmotsättningarna.
Man kan alltid diskutera om Carl Johan de Geers grafiska blad konstnärligt sett är bra eller eventuellt mindre lyckat i förhållande till konstnärens avsikt med sin bild. Själv anser jag att det är en god bild eftersom dess budskap inte kan missförstås, givet att man känner till den tid och det politiska sammanhang (Vietnamkriget) där den skapades. Att man osökt kommer att tänka på den amerikanske popkonstnären Jasper Johns välkända ”Flag” är antagligen inte en tillfällighet.
”Gud må förlåta mig somliga rader”, skaldade Nils Ferlin. I den politiska debatten, både till höger och vänster görs formuleringar som, vid närmare eftertanke eller i historien ljus kunde ha uttryckts bättre.
Men på grund av sin massmediala överlägsenhet är det högern som har de publicistiska möjligheterna att påminna om dessa formuleringar i årtionde efter årtionde.
Tänk om den som i mars 2014 yttrade detta: ”Det är i någon mån förståeligt att Ryssland agerar på en rysk minoritets oro på Krim och i östra Ukraina…” varit någon på vänsterkanten, och inte den moderate statsministern Fredrik Reinfeldt – hur ofta hade inte yttrandet (ovan, som ofta sker, brutits ur sitt sammanhang) ”återanvänts” i den borgerliga pressen?