Häromdagen deltog jag i en lunch, ytterst vällagad ska genast tilläggas, på klassiska Gavlerinken, som jag och många andra med mig envist fortsätter att kalla hockeyarenan i Gefle. Fast den numera bär namn efter ett med stora pengar sponsrande företag.
Från lunchrestaurangen kan man blicka ut över isen, följa Brynäs när de tränar.
Vi var sju gentlemen vid bordet. Sex bekanta med varandra sedan tidigare. Jag ny i gänget. Men ingen Benjamin. När vi kortfattat var och en presenterade oss, slog det mig att jag var äldst. Jag som alltid, nåja, har varit yngst! På arbetsplatser och i andra sociala sammanhang. Ingen rolig insikt att plötsligt vara ålderman.
En runt bordet kastade plötsligt upprört ur sig om SD: ”Vet ni att vi i Sverige har det största främlingsfientliga partiet i Europa!” Eftersom jag inte kände någon av de övriga, och en viss avvaktande stämning rådde, sa jag ingenting.
Kanske också för att jag, som den väluppfostrade person jag är, inte ville förstöra samvaron genom att ta bladet från munnen.
Vad jag borde ha sagt var att hur ska vi se på att så många i valmanskåren, drygt tjugo procent, röstar på detta parti? Och inte så få av de tidigare socialdemokratiska kärnväljarna. Det vill säga arbetarklassen. ”Vanliga” medborgare. Folket.
Är alla dessa främlingsfientliga? Eller måste en annan förklaring sökas? Förslagsvis i en sociologisk riktning. Det verkar vara ideologi mer än fakta som spelar in när just det här partiets stabila position bland de röstande ska förstås.
En kvinna från SD har utnämnts till ny landshövding i Gävleborg. Det har blivit ett herrans liv redan innan hon hunnit flytta in på slottet beläget i residensstaden. Det har nämligen grävts fram att hon oförsiktigt nog har uttryckt sig nedlåtande om judar, homosexuella, nunnor och andra. I ett mejl, som hon själv anser vara ett skämtsamt sådant. Och tillhörande det förflutna.
Men det hjälper inte. Namnkunniga, regionala politiker från olika partier protesterar mot utnämningen. De framhåller i ett gemensamt upprop fina saker om vår region, vad som utmärker den, och som de anser hotade av den nya landshövdingen.
Jag känner mig inte igen. Lever vi i samma region? Med de gamla brukssamhällenas hårda, oförsonliga grundton. Skildrad av regionens författare. Karl Rune Nordkvist, Per Gunnar Evander, Stig Sjödin, Anna Westberg och andra. En region där knappast allas lika värde försvaras. Ett bistrare samhällsklimat som en reaktion på alla migranter med låg självförsörjningsgrad.
Men, nejdå, solidaritet och gemenskap bär upp länet. Hävdar politikerna. Ett värdegrundsbaserat homogent och fredligt län som välkomnar och öppnar famnen för vem det än är. Rena Bullerbyn. Fram till nu och den tillträdande SD-landshövdingen.
Om man nu ska mota Olle – jag menar den nya landshövdingen – i grind, får man nog ta till bättre skäl än alarmistiska. Det låter ju som om vi kan vänta oss en massiv utflyttning från länet om den nya landshövdingen intar sitt ämbete.
I dag förbundsval i Tyskland. Främlingsfientliga, skulle mannen vid lunchbordet säga, AfD förväntas flytta fram sina positioner och det rejält. Kanske, som i tyska medier, skulle samme man addera högerextrema till etiketteringen.
Starkast är AfD i det forna DDR. Och där har vi nyckeln till partiets framgångar. Östra Tyskland är klart i ekonomiskt underläge gentemot väst.
Sådan är verkligheten. Trettiofem år efter att realsocialismen kastades på sophögen. Frustration och besvikelse härskar. Bortom alla löften och fagra ord från makthavarna. Det skulle ju bli så bra efter återföreningen, lovade dåvarande förbundskansler Kohl.
Det är verkligheten som styr. Liksom dem som röstar på SD i Sverige. Vill man göra det lätt för sig, avfärdar man väljarna som högerextrema och främlingsfientliga. Att de helt enkelt tänker ”fel”. Men verkligheten ändras inte för det. Den främsta pedagogen, som man brukar säga.
Tyska valet ingen champangefest! Det enda som hände var som i Frankrike att stoppa populisterna i AFD. I Frankrike likadan sammanslutning av elefanterna som stoppade franska populisternas frammarch. I Frankrike har det inneburit regeringskris efter en tid och stor social oro med social nedskärningspolitik och ”vapen till Ukraina”. I Tyskland har CDU signalerat samma medicinkur och elefanterna samlas inom samma ramar för att stoppa AFD som skulle kunna åstadkomma åtminstone en återgång till diplomatisk kontakt med Ryssland, och släppa sanktionstrycket mot Ryssland, och som drabbar de egna medborgarna värst. Ekonomiska recenssionen i Tyskland är förödande och kom med EU:s sanktionspolitik mot Ryssland. Die Linke gjorde bra val runt 10 procent, östra Tysklands socialistparti, dock förändrar inte elefanternas politik.
Två reflektioner.
Först så är det enligt mig inte Populistpartiernas förträfflighet som avgör i Sverige, Europa och även Trumps parti utan svagheten hos dom andra partierna som i huvudsak smörjer medelklassen.
Lästips: ”Högerpopulismen dissekerad” av Magnus E. Marsdal, där han benämner Arbeitarpartiet för ARMANI-människor. Som Åsa Linderborg nämnde i Radioprogrammet ”Norsken, Svensken och Dansken” som sänds Lördagar P1 kl 19-20.
Själv köpte jag den för 10 kronor på Stenungsunds Bibliotek.
För det andra.
Jag har börjat läsa ”Syneförrättning i folkhemmet. Stockholm: Svenska riksbyggen. 1964. Av Stig Sjödin tillsammans med Birger Norman.”
Här kan boken lånas: https://libris.kb.se/bib/7507
Där Stig Sjödin fick besöka norra Sverige och Birger Norman södra Sverige.
Sjödin började recensera Lubbe Nordströms ”Lort-Sverige”
1938 och koncentrerade sig på vattenkvaliteten i bl a sjö i Uppsala där myndigheterna varnade för bad p g a otjänligt vatten.
Har sparat en massa kolumner från Sjödin när han skrev i Aftonbladet. En gång förklarade varför arbetarna snusade. Dom måsta ha händerna fria. Det finns även ett Sjödin-sällskap.
https://stigsjodin.wordpress.com/verksamhet-2/
Får återkomma till den kloke Birger Norman som i en bok i serien ”Röster i Rörelsen” där han förklarade att människor som säger att dom har en IDEOLOGI. Då har man tänkt färdigt och inte prövar ideologin mot verkligheten. Bättre att ha en teori som ständigt prövas.
Syneförrättning gjorde även Fogelbäck och Salomonsson.
Serie i tidskriften Folket i Bild/ Kulturfront.
”Skönast på jorden är Kvikkjokk om våren : intryck från en resa i Sverige / Kurt Salomonson, Jan Fogelbäck (text) ; Åke E:son Lindman, Joanna Helander (bild). Stockholm: Norstedt. 1981. Libris 7153309. ISBN 9118113222″
Även Göran Palm gjorde en ” Syneförrättning?” genom sin diktsvit Sverige – En vintersaga i 4 delar.
VINTERSAGA bygger vidare på Heinrich Heine:
Neue Gedichte (1844) [innehåller bland annat Deutschland, ein Wintermärchen]
Fulltext:https://www.deutschestextarchiv.de/book/show/heine_wintermaehrchen1_1844
En vintersaga (fri försvenskning av Hjalmar Procopé, Helsingfors, 1906) (Deutschland, ein Wintermärchen)
Och Wolf Biermann: Tyskland: en vintersaga
(på svensk vers av Bengt Anderberg, Författarförlaget, 1982)
[Tillsammans med Heinrich Heines Tyskland: en vintersaga]
1984 – Sverige, en vintersaga
(1987 med undertiteln 1, Ge nuet djup)
1989 – Sverige, en vintersaga. 2, Tillbaka till naturen
1997 – Sverige en vintersaga. 3, Innevånarna
2005 – Sverige en vintersaga. 4, Vintern blir vår