Om vikten att vara “trevlig”

anders-persson

Anders Persson är trevlig, men …

I Sverige, bland svenskar, är det väldigt viktigt att man är “trevlig”. Detta innebär inte nödvändigtvis, som det gör utomlands, att man är en spirituell samtalspartner, mysig middagsgäst eller generös medmänniska. Nej, det innebär att man inte “sticker av”, det vill säga tycker annorlunda. Som jag hörde någon säga:

– Inte för att jag vet var Kalle står politiskt – men han är trevlig.

Det hade inte räckt med att säga att Kalle var trevlig. Någon kunde då ha sagt:

– Men vet du inte att han är sjundedagsadventist, sverigedemokrat eller kommunist. Och då kan man per definition omöjligen vara “trevlig”.

Det handlar inte heller om att den som är “trevlig” nödvändigtvis har “rätt”. Men han eller hon ställer inte till med obehag eller förstör en trevlig stämning genom att, som den “otrevlige”, blotta meningsskiljaktigheter. Även om du håller med den “otrevlige” bör du ligga lågt:

– Ja, men så kan man inte säga!

Nu lämpar sig inte inflammerade politiska diskussioner vid varje tillfälle. Men toleransen ligger lägre än så. En gång på mitt förra jobb kom vi på en fikapaus in på vissa insekters könsrelationer, bland annat en slags gräshoppor där honorna efter parningen åt upp hanen. Det ena gav det andra när vi extrapolerade detta in i människovärlden. Stämningen steg, folk pratade i munnen på varandra när den ena fantastiska idén avlöste den andra – tills chefen råkade komma förbi och, utan att ha en aning om vad vi diskuterade, förskräckt utbrast:

– Men nu ska vi inte gräla!

Så, att vara “trevlig” är A och O i svenskt sällskapsliv.

I det rådande utrikespolitiska läget erbjuder det dock en del finurliga utvägar, till exempel om man  hamnat i ett 100% anti-ryskt och pro-NATO sällskap. Inga chanser att bedriva agitation alltså. Ändå uppfordrad att deklarera sin inställning kan man dock, helt sanningsenligt, säga att man tycker “Obama är trevligare än Putin”. Om detta inte räcker kan man lägga till att det skulle vara “trevligare” att bo och arbeta i USA än i Ryssland och att amerikanare är “trevligare” än ryssar.

Man erhåller med dessa sanningsenliga men totalt irrelevanta åsikter en godkännandestämpel, vilken dock är helt vilseledande. Ty, vad det egentligen handlar om är givetvis vad man anser om den amerikanska utrikespolitiken som vill förnedra ryssarna och Ryssland, på sikt förvandla dem till en exploaterad koloni.

Därför var det befriande att Sven Hirdman gjorde klart att det inte handlar om att “tycka om” eller “tycka illa om” Putin, ryssarna och Ryssland, utan att stödja en politik som behandlar ryssarna som helt jämbördiga världsmedborgare, som vi har lika mycket att inspireras och lära av som de har av oss.

Eller som det heter i den europeiska säkerhetsstrategi – ”Ett säkert Europa i en bättre värld” – som antogs av EU-ledarna 2003 och som ännu idag lär vara ett officiellt giltigt dokument: ”Vi bör fortsätta att verka för närmare förbindelser med Ryssland, som är en betydelsefull faktor för vår säkerhet och vårt välstånd. Respekten för gemensamma värderingar kommer att stärka framsteg mot ett strategiskt partnerskap”.

Den hållningen kan också rättfärdigas med att ett amerikanskt lett NATO-korståg mot Ryssland i slutändan – igen – skulle leda till ett h-e för alla icke-amerikanska inblandade, inte bara ryssar utan svenskar, finnar, balter …

Även dagens mest inbitne svenske Putinhatare skulle då vilja ha allt ogjort, ungefär som många irakier som hatade Saddam och libyer som avskydde Gaddafi, idag skulle vilja veva filmen tillbaka till före 2003 respektive 2011.

Men det är ju sant: Saddam och Gaddafi var ju inte “trevliga”.

  4 kommentarer for “Om vikten att vara “trevlig”

  1. Anders Engqvist
    2015-06-26 kl. 18:46

    Sverige har nog den mest konfliktundvikande och konflikträdda kultur som går att uppbringa, ska möjligen vara att japaner inte kommer långt efter …

  2. Bengt Svensson
    2015-06-27 kl. 10:38

    Om “trevlig” kan man ju tycka och skriva vad som helst, vilket är precis vad Anders P gör, något som jag tycker är trevligt. Själv vill jag lägga en tidsaspekt på fenomenet.

    Jag växte upp på landet under 50- och 60-talen och försöker förgäves minnas någon “trevlig” människa. Snåljåpar, suputar och hustrumisshandlare fanns förvisso, ibland i en och samma person. En person var arbetsam, pålitlig, rekorderlig, slug, en latmask eller viktigpetter. Någon enstaka var snäll eller skämtsam, åtskilliga var hjälpsamma. Men trevlig? Inte en chans. Smilande, inställsam kanske, som dammsugaragenter eller bodbetjänter.

    Det var nog på 80-talet, som svenskarna så sakta började bli trevliga. Antagligen hade det något att göra med högerns frammarsch.

    Amerikanerna blev trevliga långt före svenskarna, och de har fortfarande ett försprång. “Blev”, alltså. I Mobergs utvandrarsvit, är pastor Jackson mycket trevligare än nykomlingen Karl-Oskar, som inte heller idag skulle gjort succé på Stockholms inneställen. Hans lillebror, Robert, var lite trevligare, men så gick det som det gick.

    Ryssarna ligger efter, men om världen inte går under, kommer även de att bli trevliga. De rumänska tiggarna jobbar hårt på att vara trevliga men når nog inte ända fram.

    Trevlighet är definitivt ingen svensk uppfinning.

  3. Kjell Martinsson
    2015-06-28 kl. 23:17

    … jo, han verkar ju en hyvens man, denne Anders Persson. Men skulle inte en trevlig mustasch passa?

  4. Lars Jansson
    2015-07-15 kl. 13:29

    Jo Obama är ju trevlig. Han fick också sitta i TV och prata med den jättetrevlige David Attenborough om sitt miljöintresse. Det skulle naturligtvis inte den otrevlige Putin (som har ett råttliknande ansikte och dessutom iskalla fiskögon efter vad jag läst i Aftonbladet) få göra, trots att han också verkar vara naturintresserad.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.